this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

John Gardner: Laglös i litteraturen

Jag trĂ€ffade John Gardner sista gĂ„ngen i augusti i Ă„r vid The Bread Loaf Writers’ Conference i Vermont, dĂ€r han förelĂ€st varje Ă„r sedan sommaren 1974. I en otrolig röra, mitt bland ett orĂ€kneligt antal böcker, manuskript och urdruckna eller halvt urdruckna ginbuteljer och golvet fullt av jackor och tröjor och gud vet vad delade vi ett rum pĂ„ bottenvĂ„ningen i ett hus som heter Maple pĂ„ The Bread Loaf Campus. Ett rum dĂ€r ocksĂ„ Susan Thornton bodde: hon som skulle ha blivit John Gardners hustru förra lördagen. Och sĂ„ Teddy, förstĂ„s. Deras elva mĂ„nader gamla schĂ€fer.
Det var ocksÄ dÀr, pÄ Vermonts smala och slingriga bergsvÀgar, jag för mindre Àn fyra veckor sedan Äkte alldeles pÄ tok för fort med John pÄ hans alldeles pÄ tok för snabba Harley-Davidson.
Motorcyklar var – vid sidan av författandet – John Gardners passion i livet. DĂ€rför kommer det inte heller som nĂ„gon överraskning för oss som kĂ€nde honom att det var pĂ„ en motorcykel han skulle sluta sina dagar.
ÄndĂ„ kĂ€nns det alldeles meningslöst. SĂ„ urbota dumt!
Och varför – varför just nu? Varför John Gardner, av alla mĂ€nniskor? Han som knappt hade hunnit börja ens.

John Champlin Gardner föddes 1933 i den lilla staden Batavia i vÀstra New York State, inte lÄngt frÄn Niagarafallen och den kanadensiska grÀnsen. Hans far var lantbrukare och hans mor undervisade i engelska. NÀr John var liten brukade hon stÄ i ladugÄrden och lÀsa högt ur Macbeth medan pappan mjölkade.
Med den trÀningen stod det tidigt klart för John Gardner att det var författare han skulle bli. Han hade diktat i hela sitt liv, berÀttade han en gÄng. Som barn vid skrivmaskinen pÄ farmors kontor. PÄ smÄ lösa papperslappar under traktorn. Som professor i medeltida litteratur och sedan som författare pÄ heltid.
John Gardner började skriva sin första bok nÀr han var 19 Är. Romanen heter Nickelberget, och det skulle ta honom mer Àn tjugo Är att fullborda den. I Nickelberget möter vi den medelÄlders, abnormt fete Henry Soames som driver ett lÄngtradarfik i Catskill Mountains inte lÄngt frÄn NYC, men ÀndÄ i en isolerad och efterbliven trakt. Denne hjÀlplöse men ÀndÄ imponerande koloss gifter sig med sin 16-Äriga servitris, Callie, som fÄtt barn med en förlupen yngling. Och det kan inte hjÀlpas: i all sin skröplighet Àr Henry Soames ett av de mest sympatiska portrÀtt John Gardner nÄgonsin tecknat.
Nickelberget kom ut 1973, och dÄ hade John Gardner redan fem böcker bakom sig. Han debuterade som skönlitterÀr författare 1966 med romanen The Resurrection, en bok som ingen lade mÀrke till och som inte sÄldes i mer Àn 900 exemplar. Lika obemÀrkt passerade hans nÀsta bok, The Wreckage of Agathon, frÄn 1970.
Men sedan gick det bĂ€ttre. Och framför allt fortare. John Gardner slog igenom med dunder och brak redan Ă„ret dĂ€rpĂ„ med romanen Grendel. NĂ€r han publicerade sin respektlösa tolkning av det mer Ă€n 1 200 Ă„r gamla fornengelska sago-och hjĂ€lteeposet Beowulf var det alltsĂ„ ingen ‘ny’ författare som slog den litterĂ€ra vĂ€rlden med hĂ€pnad: John hade redan varit pĂ„ vĂ€g mycket lĂ€nge.
I Grendel Ă€r det det blodtörstiga odjuret med samma namn som för ordet, och inte riddaren Beowulf. Och som om inte det rĂ€ckte: Grendel inte bara tĂ€nker och pratar, han filosoferar och grubblar. Grendel Ă€r en bok om en rationalist som grĂ€ver sin egen grav. Och Ă€ndĂ„ kunde han ha rĂ€ddat sig – om det inte hade varit för det att allting Ă€r emot honom.

John Gardners Grendel Ă€r en pĂ„ samma gĂ„ng gripande och komisk gestalt dĂ€r han smĂ„skuttande lufsar omkring och Ă„r efter Ă„r tar livet av mĂ€nnsikokrypen omkring sig – utan att nĂ„gonsin riktigt förstĂ„ varför. Han dras oemotstĂ„ndligt till mĂ€nniskorna med deras högstĂ€mda tal om kĂ€rlek och skönhet – och nĂ€r de stĂ€ndigt sviker sina vackra ideal Ă€r Grendel tvungen att slĂ„ ihjĂ€l dem.
Grendel Ă€r en lysande bok och en konstnĂ€rlig fulltrĂ€ff. Och det fina med den tragikomiska – eller kanske snarare: komitragiska – huvudpersonen Ă€r att det verkligen kĂ€nns att han lever dĂ€r han smĂ„muttrande linkar omkring för sig sjĂ€lv: “söndersliten av poesi” och dömd att dödas av Beowulf.
Vad ger ni mig för det: Grendel förklÀdd till existentialist! Fast jag tycker förstÄs att han mer, i John Gardners tolkning, liknar en sorts medeltida King Kong.
Med Grendel hade John Gardner i ett slag och högst vĂ€lfötjĂ€nt vunnit kritikens öra samt försĂ€krat sig om en plats pĂ„ all vĂ€rldens bĂ€stsĂ€ljarlistor. Året dĂ€rpĂ„, 1972, grĂ€vde han fram ytterligare en roman ur sitt förrĂ„d (jo dĂ„, de var redan skrivna och John hade dem pĂ„ lager i en skrivbordslĂ„da) och skickade manuskriptet i en skokartong per jĂ€rnvĂ€g frĂ„n Carbondale i södra Illinois, dĂ€r han bodde dĂ„, till sin förlĂ€ggare i NYC.
Han fick ett brev i retur frĂ„n Knopfs förlag i NYC. FörlĂ€ggaren skrev: “Vi ger gĂ€rna ut er roman om ni kortar den med en tredjedel.” John Gardner skrev tillbaka, pĂ„ ett vykort, och frĂ„gade: “Vilken tredjedel?” Förlaget svarade aldrig och boken kom ut i det skick som John ville.
Boken heter The Sunlight Dialogues och befÀste bara John Gardners stÀllning som en av sin generations frÀmsta berÀttare.
Soldialogerna Àr snarast en filosofisk avhandling om religion och rÀttvisa. Men inte bara det: boken Àr ocksÄ en deltagande beskrivning av USA under det oroliga 60-talet. Ja, varför inte ett rent av faulknerskt melodrama, komplett med invecklade vÄldsamheter, smÄstadsdynastier och massor av medverkande.
Den lilla staden i Soldialogerna Ă€r John Gardners födelsestad, Batavia. Huvudpersoner Ă€r den 64-Ă„rige polischefen Fred Clumly och en gĂ„tfull figur som kallas Solskensmannen: en lysande existentiell filosof, fagottspelare (som John Gardner sjĂ€lv, förresten), galning, trollkarl, mördare och allmĂ€n idealist. Solskensmannen kan förvĂ€nda synen pĂ„ mĂ€nniskor, han rymmer ur stadsfĂ€ngelset pĂ„ ett oförklarligt sĂ€tt och lockar polischefen till hemliga möten pĂ„ de mest osannolika stĂ€llen. Deras samtal, som mest bestĂ„r i att polischefen blir utsatt för ironiska förelĂ€sningar om saker han inte förstĂ„r det minsta av kallas ‘soldialoger’.
Det Ă€r Fred Clumly som Ă€r bokens hjĂ€lte: han har hjĂ€rtat pĂ„ rĂ€tta stĂ€llet. Och inte Ă€r han sĂ„ vĂ€rst dum heller. Det Ă€r bara det att inte har fĂ„tt tillfĂ€lle att att anvĂ€nda sin intelligens sĂ„ ofta. Polischefen Ă€r en lojal samhĂ€llstjĂ€nare som aldrig har blivit tvingad att ta stĂ€llning. Och det viktigaste som sker i Soldialogerna Ă€r sĂ€ttet pĂ„ vilket Fred Clumly bryter sig loss ur sig sjĂ€lv. Även om det gör honom till en tragisk hjĂ€lte. Han misslyckas, och nĂ€r boken slutar Ă€r han djupt olycklig – men han lever i alla fall. Och Solskensmannen Ă€r död.

1974 kom novellsamlingen King’s Indian som visserligen heter Kungens indian pĂ„ svenska, men inte har ett dugg med ‘indianer’ att göra. King’s indian Ă€r en aggressiv öppning i schack som kallas kungsindiskt pĂ„ svenska. Det Ă€r titelnovellens huvudperson, den shanghajade landkrabban Jonathan Upchurch frĂ„n södra Illinois, som spelar schack pĂ„ liv och död mot kapten Dirge ombord pĂ„ valfĂ„ngaren Jerusalem och inleder med just det draget. Dirge visar sig vara en docka med fjĂ€drar och andra mekaniska manicker som gĂ„r upp i rök nĂ€r Jonathan, som aldrig har spelat schack förr, börjar brutalt med kungsindiskt. Behöver jag sĂ€ga att John var en framstĂ„ende schackspelare ocksĂ„?
John var trött pĂ„ alla avklĂ€dda flickor i glansiga grabbmagasin som Playboy, Hustler och Penthouse ocksĂ„. “So I wanted to write a story about sex, but with absolutely no sex in it.” Och sĂ„ gjorde han det.
John Gardners sista bok kom ut i vĂ„ras och heter Mickelsson’s Ghosts. Det Ă€r historien om Peter Mickelsson, en filosofilĂ€rare vid SUNY Binghampton i staden med samma namn och dĂ€r John Gardner sjĂ€lv undervisade nĂ€r han dog. SkilsmĂ€ssa och ekonomiskt kaos i form av obetalda skatter, alltför mycket gin och existentiell Ă„ngest driver Mickelsson allt nĂ€rmare sammanbrottets grĂ€ns.
Boken Ă€r en diger lunta pĂ„ nĂ€rmare 600 sidor, dĂ€r Ă„tskilligt hinner hĂ€nda innan vi kommer till slutet. Peter Mickelsson överlever emellertid efter otaliga förvecklingar och allehanda mer eller mindre invecklade eskapader. Bland annat tvingas huvudpersonen, för att fĂ„ pengar till sin tonĂ„riga Ă€lskarinnas abort, att begĂ„ nĂ„got som bra nĂ€ra liknar ett mord. Överlever gör ocksĂ„ Peter Mickelssons tro pĂ„ tillvarons innersta goda: en tanke som aldrig lĂ€mnade John Gardner i fred och som Ă€r det bĂ€rnade temat i hela hans produktion.
Jag sa att John Gardner startade sent i livet, men han hann ÀndÄ med att skriva Ätminstone tvÄ dussin böcker. Allt frÄn barnböcker, historiska romaner och romaner om vÄr egen tid, operalibretton och dikter och filmmanuskript och spökhistorier. Samt de tvÄ bÀsta och mest ansedda moderna böckerna om CanterburysÀgnernas skapare, Geoffrey Chaucer: The Life and Times of Chaucer och The Poetry of Chaucer.

TvĂ„ dussin böcker. Det kan tyckas vara mer Ă€n nog för en livstid. ÄndĂ„ kĂ€nns det i dag som om John Gardner knappt hade hunnit pĂ„börja sin karriĂ€r. Och som om hans bĂ€sta böcker aldrig kommer att bli skrivna.
John Gardner skrev nĂ€rapĂ„ lika fort som han körde motorcykel – och jag kan försĂ€kra att det gick undan, för jag var med. Ibland hĂ€nde det till och med att han skrev för fort. Men han gjorde aldrig nĂ„gonting till hĂ€lften: John Gardner tog författandet pĂ„ allvar. Och hĂ€vdade mer Ă€n nĂ„gon annan i vĂ„r tid författarens moraliska ansvar.
I en essÀsamling med titeln On Moral Fiction frÄn 1977 gick John Gardner till vildsint angrepp pÄ de flesta av sina samtida kolleger genom att anklaga dem för moralisk cynism och estetisk snobbism.
Boken skonade knappast nÄgon, inte heller John Gardner sjÀlv. Den Ästadkom ocksÄ mycket riktigt ett förfÀrligt rabalder nÀr den kom: ett rabalder som förresten pÄgÄr Ànnu, och som för alltid stÀngde portarna till NYC:s bigotta litterÀra kotterier för honom.
Men det bekymrade inte John Gardner. NĂ€r jag frĂ„gade hur han hann med allting, svarade han: “I never go to parties. I teach, I write, I drive my motorcycle – and I screw.” Han kunde ha tillagt att han drack ocksĂ„, för det gjorde han mer Ă€n nĂ€stan nĂ„gon jag har kĂ€nt.
John Gardner klarade sig gott utan ett tvivelaktigt umgÀnge i NYC. Han accepterade ett jobb som professor i creative writing vid SUNY Binghampton och bosatte sig i Susquehanna, Pennsylvania. Det var ocksÄ dÀr, i andra berg och pÄ andra skogsvÀgar Àn dÀr vi susade fram i Vermont för knappt en mÄnad sedan, han krascahde sin Harley-Davidson förra tisdagen.
John Gardners alltför tidiga död innebĂ€r en förlust för den samtida litteraturen som inte gĂ„r att nog överskatta – och som knappast heller kommer att kunna ersĂ€ttas under en överskĂ„dlig framtid.
För mig var John Champlin Gardner inte bara en nĂ€ra vĂ€n. Han var ocksĂ„ – och kommer han alltid att vara – The Sunlight Man, Solskensmannen i romanen Soldialogerna: han som kunde förvĂ€nda synen pĂ„ folk – men pĂ„ ett sĂ€tt som fick oss att se vĂ€rlden som den borde se ut.

Bloggförfattaren brottas
med DjÀvulen
pÄ omslaget till Freddy's Book

Artikeln tidigare publicerad pĂ„ Sydsvenska Dagbladets Kultursida den 22 september 1982 samt, i en delvis annan version dĂ€r John Gardner ‘under’ hela programmet sjunger alla 32 verserna av Frankie & Johnnie, i Kulturnytt, Sveriges Radio P1 den 16 september samma Ă„r.
Radioprogrammet slutade: “Nu ska vi ta oss varsin gin och tonic, John och jag. Det kan vi vara vĂ€rda. I synnerhet han.”