this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Gärna några schysta järnrör också

En frontsoldat för Guds rike på jorden och vi som hamnar långt fram i ledet. Så beskriver sig en till förståndet helt och hållet rubbad Majister i Livets ords tidning Världen idag.
Som ett slags gerillagubbe i ett frihetskrig mot alla icke bibeltrogna kristna som tillåter sig att tolka Skriften lite mer välvilligt än en fundamentalistisk Majister från en sunkig förort i landsorten: ett lallande fyllo i nerpissade kalsonger som blir asfull på två glas vin.

birro1

När det gäller den allt ökande huliganismen på landets fotbollsarenor med bomber och bengaler och basebollträn håller samme Majister en avsevärt lägre profil. Ingen försvarar rasism eller våld. Det är självklart, säger landets i särklass störste hycklare och fjäskare.
Hur då självklart? Det är uppenbart att det finns människor som är rasister och våld förekommer överallt i samhället. Det händer rent av att mycket minderåriga barn slår ihjäl varandra.

Bara det att det är endast sällan man hör någon säga att han hatar utlänningar och tycker om att misshandla människor. Därför är Majisterns stolta deklaration ingenting värd: den uttrycker bara ett samhälles klädsamt och politiskt korrekta inställning. Hur rebelliskt och uppkäftigt är det?

birro2

I kriget mot alla otrogna jävlar som jagar alla riktigttoende kristna nerför den fasansfulla bygatan som bara Gudshatande vänsterfolk i sin perverterade [sic] medmänsklighet och tolerans kan jaga en oliktänkande fastän inga religiösa har förföljts i Sverige på de senaste tvåhundra åren ställer sig en frustande Majister i främsta stridslinjen: han sitter framför sin dator på finkulturella Folkskolegatan på Söder i Stockholm och skriver sina virriga krönikor om vilket helvete alla kristna har det på jorden och allra mest Majistern själv för han har ju reumatism också ovanpå allt elände!

Huliganer som stormar familjeläktare är i sin fulla rätt att göra så, säger Majistern. Fast egentligen inte, för det törs han inte. Därför pladdrar han dårhusmässigt på om ‘pulserande, obotliga romantiker och svettiga, rödflammiga och gapiga fans’ och ‘kurvor’ i norr och söder där supportrar hetsar varandra till mer våld mer våld och ännu mer våld.
Men ingen Majister syns någonsin vare sig på norra eller södra stå. Han är för feg för att visa sig där och frotterar sig i stället i sidenslips och sponsrad svid med andra kvartskändisar på arenans VIP-läktare, där ölen och spriten är gratis.
I stället hörs desto mer Majisterns kraxande och försåtligt formulerade uppmaningar i barnsliga bloggar och korkade krönikor till den mordlystna mobben att vandalisera och misshandla mer. Allt enligt den feges valspråk Esse, non videre.

Vilka äger en klubb? frågar Majistern gång på gång. Styrelsen? Spelarna? Eller supportrarna? Jag har alltid trott att det är (aktie)ägarna, men Majistern hävdar att det är de svettiga, rödflammiga och gapiga fansen som äger: alla vi som bär lagen i våra hjärtan och på våra axlar och som betalar mycket pengar för säsongskort och matchtröjor.
Familjen som har fyra generationers supportrar i sina led, som går på matcherna, som klär sig i sitt lags färger. Det är våra flaggor, våra halsdukar, våra pengar, våra matchbiljetter, våran makt.
Det är vi som är klubben. Vi kanske skrapar ihop våra sista mynt för att ha råd med en resa och en matchbiljett men det är ändå vi som äger klubben i våra hjärtan.

Kom för fan inte här och snacka om kriminellt nyrika araber i slöja som slungas genom svängdörrar [sic] och kände inte du också just en fadd bismak av rutten rasism?

birro3

Majistern är den mellanmjölkiga mesighetens främste förespråkare. På fotbollsläktaren gömmer han sig bakom biffiga bråkmakare med rånarluvor och slagträn medan han skenheligt stryker våldsverkarna på norra och södra stå medhårs med försåtliga formuleringar.

När Majistern turnerar på landsbygden med två andra frifräsare som självutnämnd och frilansande frälsare vänder han sig till de pingstvänner och missionare som redan tycker som han. Detsamma gäller läktarligisterna på landets fotbollsarenor: det är bara där han smickras mest Majistern marscherar främst med mobben. Annars ligger han hemma i fosterställning och gråter utan slut och utan att veta varför.

Majistern är ivrig hobbyantropolog också:

“Vi svenskar var nostalgiker en gång. Vi var ett land av grubblare och diktare. Vi var ett folk av innerligt svårmod, långa avstånd. Vi värnade om vårt arv och vår historia. Nu handlar det mesta om att stå längst fram i alla lägen.”

Som Majistern, alltså? När det gäller hans eget och alla riddarhjärtans heliga krig mot alla som inte tror på samma mullrande och dömande Gud som Majistern. Blod och eld! Bomber och bengaler och gärna några schysta järnrör också!

birro4