Finns inget att garva åt
Tråkiga människor är bland det värsta jag vet. Så fort jag ser en tråkmåns springer jag. Åt andra hållet. Jag tror att tråkiga människor är farliga människor.
Hur roliga var Caesar och Alexander och Karl XII? Napoleon och Djingis khan? När såg du Hitler och Himmler och Stalin och Saddam skratta på en bild senast? Jesus skrattade bestämt aldrig heller. Men han hade väl inte så roligt själv alla gånger. Särskilt inte den sista? Skrattade Judas när han räknade sina 30 silverpenningar? Dog han med ett leende på läpparna efteråt, som det sägs att några gör? Skulle inte tro det.
Men nakendansösen Salome skrattade och strippade på samma gång när hon hade fått huvudet av Johannes. Är kvinnor alltså roligare än män? Eller bara… farligare? Vissa kvinnor?
Lustigkurrar i Getsemane?
Jonas Gardell skrattar jämt men bara åt sina egna fåniga skämt direkt från sandlådan. Annars hångrinar han för det mesta. Jonas G: falsk som fotsvett och trist till tusen. Björn Ranelid med evig kvartslampebränna och skjortan uppknäppt till naveln ler också så där otäckt rakt in i tevekamerorna. Några ler i mjugg också. Mjugg? Hur går det till? Är det vad Måna gör? Hur rolig är hon? Tuggummi och taskig musiksmak och alltid för kortkorta kjolar. Lika stendött som Lill-Babs för 50 år sedan.
Och så alla de där som jämt är med i teve och alltid måste snacka snusk hela tiden: Robert Gustafsson och Annika Lantz och Pia Johansson. Är de också jätteroliga? Borde de inte vara på uppfostringsanstalt i stället? Eller börja träna på en potta?
Inte Månas kjolar
Caligula slog ihjäl folk till höger och vänster. Men det gjorde alla som hade oinskränkt makt förr: i Rom på den tiden var en [annan] människas liv ingenting värt. Lite rolig var Caligula nog ändå mitt i blodbadet: han utnämnde sin häst Ignatius till senator för att riktigt reta den politiska överklassen i Curia Julia. Sedan slog senatorerna ihjäl Caligula också, så klart.
Roligast i Rom?
Har du tänkt på det: hundar är aldrig tråkiga. Nästan inga hundar. Ibland händer det att de blir för roliga i stället. Så har alla mina hundar varit. Hopplöst ouppfostrade. Katter är aldrig roliga. Inga som jag känner. Katter borde ha stryk. Det är det enda djur utom människan som dödar på skoj. Ge människorna en på nosen också, när du ändå håller på.
Alla tyckte att Stig Claesson också var en rolig jävel. Men de hade fattat allting fel. Jag tror att Stig var Sveriges mest pessimistiska författare. Det han skrev såg bara ‘roligt’ ut. Men i hans böcker dör nästan alla hela tiden. Jag kände Stig en gång och jag såg honom aldrig skratta. På riktigt. “Finns inget att garva åt”, sa Stig och tände en cigg till. Jag skrattar inte så ofta heller. Av samma skäl: så jävla lattjo är det inte.
Så här sjunger den vidunderlige bluesmannen Big Bill Broonzy i Huddie Leadbetters You Don’t Know Me: “When you see me laughin’, I laugh just to keep from cryin’.” Jag håller med. När jag skrattar gör jag det också för att hinna före gråten. Det är inte alla som känner mig heller.
Jag tycker för övrigt att Stig och Lars Forssell fortfarande är Sveriges främsta nu levande författare.
This entry was posted on Friday, July 16th, 2010 at 12:58 and is filed under Loup-Garou. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
