this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Dummare än tåget?

“Om tågen går uppträder jag på Konserthuset i Göteborg klockan 1930 ikväll.” Om tågen går? Författaren får väl se till att infinna sig på rätt klockslag till den föreställning han har sålt biljetter till. Det måste alla andra göra. Utom Uffe en gång, men det var ingen höjdare då heller trots att Uffe hävdade efteråt att konserten hade ägt rum i alla fall.
Men författaren är mycket mycket mycket större än Uffe: han ställer in när han tycker att det passar. Eller inte passar, för att han ska stå och göra sura grimaser i teve då. Hur blir det i morgon? Då är det onsdag och teve igen. Och samtidigt en föreställning i Göteborg. Annonserar författaren stöddigt på sin blogg.
Hur fan är det möjligt att bära sig åt på det viset? Vad säger konserthus och andra arrangörer? Om jag var de skulle jag ta med författaren en sväng runt hörnet. Sedan hade han fått ställa in i alla fall.

Vadå: om tåget…? Så här låter det i Jerry Leibers och Mike Stollers Kansas City:

När jag sjöng Kansas City med John Champlin Gardner i amerikansk teve en gång hade John ändrat lite i texten. Vi sjöng: Even if I have to crawl, &c. Det blir liksom ännu jobbigare att ta sig till KC då. Bara det att jag inte visste att det var teve och direkt dessutom. Det var ingen som berättade det innan. Jag trodde att vi bara stog och lattjade lite i en studio på PBS i Arlington, VA.
Annars hade jag aldrig vågat. Men några gin & tonic hjälpte väl till. Så där gjorde John alltid: det helt och hållet oväntade. Man kunde aldrig så noga veta med honom.
Jag tror att det är mycket få människor som har hört någon sjunga bättre än John heller. Han var ett musikaliskt geni: han kunde spela alla instrument som finns. Men inte så gärna banjo: John tyckte att hans fingrar var för korta för att komma loss rejält i en blixtsnabb southern blue grass.
När John var nitton år och pluggade på UC Berkeley försörjde han sig på att hoppa in och spela valthorn med Coltrane och Gillespie och Miles, &c. Jag menar: bara en sån sak.

En tjej som inte var lika världsberömd då som hon är i dag kompade på gitarr. Och ingen har slagit ihjäl mig efteråt. Men jag har aldrig gjort om experimentet sedan.

Det var Leiber & Stoller som skrev nästan alla av Elvis tidigaste och bästa rock‘n’roll classics.