this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Detour

När Herman Melvilles Moby Dick; or, The Whale publicerades 1851 möttes den av huvudskakningar och fick tummen ner av så gott som alla recensenter. I dag räknas Moby Dick till världslitteraturens absoluta mästerverk.
Corman McCarthys Blood Meridian, or The Evening Redness in the West behövde inte vänta lika länge på att bli upptäckt av publik och recensenter: den kom ut 1985 och jag påstår att det är en av de bästa böcker som har skrivits i USA under förra århundradet. Det kan rent av hända att Blood Meridian är en av de fem bästa moderna amerikanska romanerna. Jag tror tamejfan det. Fast den hade inte varit möjlig utan William Faulkner och förmodligen inte Melville heller.

bloodmeridian1

Blood Meridian utspelar sig i the American Southwest och titeln gör skäl för innehållet: boken drabbar läsaren som en smäll på käften och en blodigare och mer våldsam historia om ett laglöst gäng som mördar och våldtar och skalperar indianer och skär småbarn i småbitar och hänger upp resterna i buskar i öknen i gränstrakterna mellan Mexico och Texas på 1850-talet har du aldrig läst.
Men det är inte det bestialiska våldet och det ÄR bestialiskt som är huvudsaken i Blood Meridian. McCarthy skriver om det liksom i förbifarten: som en kontrast eller kanske snarare ett slags obönhörig motsvarighet till ett surrealistiskt storslaget och förhäxande landskapsmåleri i ord.
McCarthy antyder att männsikor skalperade varandar redan för 400 000 år sedan, och lär aldrig sluta: det är som en avgrundsskildring i Gamla testamentet när Gud är som mest förbannad.

bloodmeridian2

The kid rymmer från misären i Tennessee när han är fjorton och hamnar i en oändlig mardröm av våld och sprit. Han slår sig ihop med fullblodspsykopaten John Joel Glanton och hans patrask av trashankar som rider runt och dödar apacher för pengar men snart går över till att mörda alla som kommer i deras väg.
Men framför allt finns där mördarmobbens inofficielle ledare judge Holden: en abnormt stor och grotesk och kritvit och helt hårlös gestalt som aldrig sover och är okänslig för köld och hetta och som mördar skoningslöst utan att göra skillnad på vän och fiende. Vid sidan av det urskiljningslösa mördandet är domaren en överlägsen dansör och virtuos violinist och han konverserar obehindrat på många språk och citerar Aristoteles och Platon och Heraklides för sitt mer obegåvade sällskap på deras blodiga odyssé genom öknen och föreläser om människans nedärvda ondska och han iakttar och dokumenterar med yttersta noggrannhet naturen omkring sig och spåren efter utdöda kulturer i en anteckningsbok bara för att sedan bränna upp den tillsammans med sina detaljerade vetenskapliga skisser.
Domaren färdas under ett parasoll av revben och förruttnade hudrester i ett stekande landskap av vitnade benknotor: en huvudskalleplats. Han åtföljs av en dåre i en bur.

Vi hör ekon från Homeros hjältar och Dantes Inferno och den vansinnige kaptenen på valfångaren Pequod. I McCarthys värld finns ingen förlåtelse och ingen medkänsla. Vi kunde tänka oss att the kid skulle lära sig någonting av sin mardrömslika helvetesvandring på jorden. Men det gör han inte: allting bara händer och han bara GÖR utan att ägna det myckna mördandet en tanke.

bloodmeridian3

I Blood Meridian är vi så långt från de urvattanade västernklichéer vi vanligen möter i filmens värld. Domaren är djävulen och Gud i en och samma skepnad: han påminner om Ahab och Miltons Satan och Dostojevskijs Storinkvisitor. Domaren är ondskan och grymheten personifierad. Colonel Kurtz i Heart of Darkenss på anabola. Han rent av överträffar Shakespeares Iago som den västerländska litteraturens number one vilain.
Glöm alla cowboyfilmer och alla romaner om Vilda västern. Cormac McCarthys romaner befinner sig på ljusårs avstånd från Hollywoods stiliga cowboys och ett bra stycke bortom Sergio Leones dammiga revolvermän. Läs den här i stället och du kommer aldrig att ångra dig.

De säger att Blood Meridian ska bli film. I så fall kan jag inte tänka mig någon som hade varit mer lämplig än Sam Peckinpah att regissera den. Annars kunde det vara ett jobb för bröderna Cohen som redan framgångsrikt har gjort film av McCarthys No Country for Old Men. Och med Jeff Bridges som domaren.
Men det blir nog inget av med det. Vilka skulle spela de andra ruggiga rollerna: Glanton och den öronlöse Toadvine med bokstäverna HT för Horse Thief inbrända i pannan och han som har ett halsband gjort av människoöron och inte kan mörda om han inte är stupfull men det är ingen fara för det är han jämt och alla de andra spöklika existenserna där ute i vansinnets yttersta Vilda västern?
Hur skulle det vara möjligt att översätta McCarthys virtuost poetiska språk till vita duken? Sorry. Men det går bara inte.

bloodmeridian4

Det blev en liten omväg men nu kommer jag till själva anledningen till att jag skrev det här: ett av de första styckena I McCarthys Blood Meridian där domaren anklagar reverend Green och får honom kicked out of Nacogdoches. Med blott blygsamma ändringar kunde beskrivningen av pastorn gälla även självutnämnda predikanter i vår egen tid.

bloodmeridian5