De enda som räknas
Varför ska de hålla på och klänga på Himalayas sluttningar hela tiden? Förfrysa fingrar och näsor och tår. Alltid är det någon som trillar ner också. Då dör man nästan varje gång.
Beträdes på egen risk
Och sedan ska samhället betala för alla de där amputerade tårna och fingrarna och öronen. När ingen har bett idioterna att klättra i Nepal. De gjorde det för att ‘förverkliga sig själva’, säger klättrarna alltid när de kommer hem i rullstol. För att ‘testa sina gränser’ och ‘leva ut sina drömmar’, heter det också ofta i reportagen. Men i verkligheten är det för att håva in miljoner på sponsring från företag som inte begriper bättre. Och för att hamna i tidningen och synas hos Steffo suput och malliga Malou i TV4. Då får de väl stå för fiolerna själva också även efteråt? Eller TV4?
Sedan reser de runt med färre fingrar och tår än förr och föreläser för företag om hur man överlever på 8 000 meters höjd. Fast de knappt gjorde det själva. Sådant som ingen landstingsanställd och ingen av UL:s busschaufförer och inga kontorister på Svenska kyrkans kansli på Sysslomansgatan klarar sig en dag till på jobbet utan att veta allt om. – Stegjärn och storskor, klättersele och pannlampa och borrbultar till alla på dagis också? Lavinvarning 5 måndag–fredag?
Det vore bättre om alla de där klättrarna levde ut sina drömmar vid det löpande bandet på Volvo i stället. Testade sina gränser på Ragn-Sells sopåkeri. Som julgransförsäljare eller vid fritösen på McDonald’s.
I Himalaya finns annars nästan bara snöleoparder: världens vackraste katt. Nästan ingen människa har sett en snöleopard i vilt tillstånd. Då fattar vem som helst att de vill leva sitt obarmhärtiga liv i fred där uppe på 6 000 meters höjd. Och inte trängas med en massa människor med isyxor och syrgas och klätterkängor.
Häftigast i Himalaya
Det finns de som bestiger utan gas och en blind har klättrat ända upp. Äldste klättrare var 76 år när han besteg. Någon släpade med sig slalomskidorna till toppen. Sedan skulle han åka utför. Han har inte hörts av efteråt.
En knäppskalle cyklade från Sverige till Nepal. Med tält och klätterrep och tredubbla sponsrade underställ. Och så hela vägen hem igen. Efter att ha passat på att bestiga berget först. Så där bara? När han ändå hade vägarna förbi? – Cykla? När det finns tåg och flyg och båt. En gång tog jag och min hund taxi till Labrador.
Hur testar man sina gränser som bibliotekarie? Hur gör cykelreparatören och ekonomibiträdet? Garderobiären och växeltelefonisten och parkeringsvakten? Lever arkeologen ut sina drömmar när han betraktar den andra miljonte identiska krukskärvan från mellanmesolitikum?
Det räcker väl med de två som klättrade 8 848 meter upp till toppen av Mount Everest först: de var framme den 29 maj 1953. Allt annat är ju bara trista upprepningar. Som om någon skulle få för sig att skriva Fröken Julie och måla Flicka med pärlörhänge? En gång till.
De enda som räknas
This entry was posted on Thursday, September 9th, 2010 at 04:59 and is filed under Loup-Garou. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
