this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Callin’ Marita: Ingen Meredith Grey och ingen dr Sheperd

En gÄng för snart 45 Är sedan bodde jag i Göteborg. Jag gick pÄ Jouranlisthögskolan dÀr och en nyÄshelg hade vi som skulle bli journalister fest i Masthugget nÀr kommunen höll pÄ och sprÀngde och schaktade dÀr för att bygga om och nytt.
Mitt i natten fĂ„r ett snille för sig att vi ska Ă„ka tefat och jag fĂ„r till en perfekt trĂ€ff pĂ„ stupkanten – och virvlar med tefat och huvudet före Ă„tta meter rakt ner i sprĂ€ngsten och schaktmassor.
NÀr jag vaknade tvÄ dagar senare lÄg jag med dropp och inlindad i bandage pÄ Sahlgrenska sjukhuset.

Salen, eller snarare rummet, dÀr jag lÄg var avdelad av en sÄdan dÀr hopvikbar grön tygskÀrm pÄ hjul och jag hörde aldrig ett ljud frÄn andra sidan skÀrmen, men jag förstod att nÄgon bodde dÀr, för med jÀmna mellanrum kom lÀkare och sköterskor och tittade in bakom skÀrmen och nÀr de tittade ut igen skakade de pÄ huvudena och sÄg bekymrade ut. Mig tittade de inte ens Ät.

Men sÄ en morgon nÀr en sköterska kom för att som vanligt titta in bakom skÀrmen fick hon plötsligt fart pÄ fötterna och snart kom en hel bataljon av mÀnniskor i vitt och alla skulle in och titta bakom skÀrmen förstÄs och sÄ rullade de bort skÀrmen och det som dolde sig dÀr bakom och mig sÄg de inte ens.

Det förstod ju vem som helst att han bakom skÀrmen hade dött under natten och jag tÀnkte att Fan heller, hÀr tÀnker inte jag ocksÄ ligga och dö!
SĂ„ jag kopplade loss mig frĂ„n den dĂ€r pĂ„sen med sin slang pĂ„ en stĂ„ng, steg upp ur sĂ€ngen och klĂ€dde pĂ„ mig – och nĂ€r alla var upptagna med dödsfallet smet jag obemĂ€rkt i vĂ€g frĂ„n Sahlgrenska.

Just dÄ hade min kurs pÄ Journalisthögskolan en övning i att framstÀlla en landsortstidning i Ulricehamn och den ville jag gÀrna vara med pÄ. SÄ jag vinglade förbi skolan pÄ Första LÄnggtan och fick mina biljetter. PÄ den tiden reste man med tÄg till BorÄs frÄn Göteborg och dÀrifrÄn med rÀlsbuss till Ulricehamn.

Fast jag kom inte lÀngre Àn till BorÄs. NÀr jag steg av för att hoppa pÄ min rÀlsbuss stod redan tvÄ poliskonstaplar pÄ perrongen och vÀntade pÄ mig. Jag ska inte sÀga att de arresterade mig, men jag placerades i en bil och sÄ Äkte vi tillbaka till Göteborg.
PĂ„ Sahlgrenska fick jag en rejĂ€l utskĂ€llning för att jag hade ‘rymt’ och sjukhuset ville inte ha med en sĂ„dan opĂ„litlig person att göra mer.
Jag fick avsluta min sjukhusvistelse i Göteborg pÄ Mölndals lasarett i stÀllet. De sa pÄ Sahlgrenska att jag aldrig nÄgonsin var vÀlkommen dit igen.

Men om jag kommer hit döende efter en trafikolycka: lÀmnar ni mig att dö pÄ sjukhustrappan dÄ? frÄgade jag. Ja, svarade Sahlgrenska.
Som Bessie dÄ, tÀnkte jag.

Efter denna skakande upplevelse bestÀmde jag mig för att inte hamna pÄ sjukhus igen och jag har i stort sett lyckats hÄlla mig undan dÀrifrÄn sedan dess.
Ända tills i gĂ„r: dĂ„ slog den mest magnifika lunginflammation till alldeles ovĂ€ntat och en flicka jag kĂ€nner tvingade mig att gĂ„ till vĂ„rdcentralen i stan för annars skulle jag fĂ„ med henne att göra.
Men dÀr var det ingen som ville veta av mig. Centralens vÀntrum var översvÀmmad av en rullatorarmé som verkade vara pÄ picknick, för de hade termosar och kaffebröd med sig och alla knaprade och sörplade under ivrigt samtal med varandra om vad yngsta barnbarnbarnet hade hittat pÄ för hyss i gÄr och hur mycket dottern fick för huset som hon sÄlde nÀr hon skilde sig.

VÄrdcentralen sa att jag skulle komma tillbaka pÄ torsdag. Men det gÄr ju inte, sa jag. DÄ Àr jag död!

Inte ens det bet pÄ centralens hÀrdade personal. SÄ jag tog bussen till sjukhuset nere i stan i stÀllet. NÀr jag kom dit hade jag mer Àn 40 graders feber och vips lÄg jag pÄ en brits igen!
Sedan hÀnde inget mer. Jag verkade vara den enda patienten pÄ den avdelningen, men det var ingen som Àgnade mig nÄgon uppmÀrksamhet i alla fall. NÀr jag tittade ut genom dörren till det lilla undersökningsrummet dÀr jag lÄg pÄ en halkig galonbÀdd som kan vara förödande för den som ligger oförsiktigt sÄg jag tvÄ snygga tjejer som tjattrade i en glasbur som jag förstod var nÄgot slags reception och i buren trÀngdes ett antal kandidater med kragarna uppfÀllda pÄ de fladdrande lÀkarrockarna och som gjorde sitt bÀsta för att imponera pÄ de fnittriga flickorna.

Klockan tre nu pÄ morgonen hade jag fÄtt nog. Jag steg upp och tog pÄ mig skorna och jackan och i ett obevakat ögonblick nÀr alla i buren skrattade för fjÀrde gÄngen i natt Ät samma larviga skÀmt smet jag ut genom entrén och tog en taxi och Äkte hem.

Nu sitter jag hÀr och har ont överallt: frÄn ögonen till tÄrna. Jag har hostat sönder tre revben och kan knappt andas och absolut inte skratta. Vi ska inte tala om nÀr jag hostar, och det gör jag hela tiden!
Det gör ont nÀr jag ligger ner, men det har egentligen ingen betydelse: det gör ont nÀr jag sitter och stÄr upp ocksÄ.
Jag tror att jag gÄr och lÀgger mig. Om jag har tur kanske alltihop har gÄtt över nÀr jag vaknar igen i morgon.

Om polisen kommer efter mig den hÀr gÄngen ocksÄ öppnar jag inte nÀr de ringer pÄ dörren.