this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Rec del 3 Tre paket Camel om dan

[Sequel to: Rec del 2 Paranoia scientologica]

“Till slut nĂ„r vi sprĂ„ket, det alldeles rena och klara sprĂ„ket”, utropar den författare som sjĂ€lv skriver sĂ„ hĂ€r: “I samma stund som mĂ€nniskan utesluts negligerar vi den appell som vi samtidigt uppenbarligen erfar. Ty om vi inte erfor en sĂ„dan appell, skulle vi inte sĂ„ tydligt kunna vĂ€nda oss ifrĂ„n mĂ€nniskorna”. Jag pĂ„stĂ„r inte heller att jag förstĂ„r vad författaren menar. Men lĂ€saren anar att han önskar framstĂ„ som en vetenskapens upprorsman: en x-ologins furst Kropotkin redo att slĂ„ de mĂ€ktige pĂ„ kĂ€ften. I sjĂ€lva verket Ă€r han en hemlös frĂ„n kvarteret Ingenstans. Författaren Ă€r inte mer revolutionĂ€r Ă€n Ragge Rebell i gamla CafĂ© Norrköping i teve, om nĂ„gon Ă€nnu minns honom.
PĂ„ ett stĂ€lle i boken sĂ€ger författaren att “innehĂ„llet inte [Ă€r] det viktiga”. Men det Ă€r det nog: jag skulle rent av sĂ€ga att innehĂ„llet Ă€r det viktigaste av allt. Liksom det sĂ€tt ‘innehĂ„llet’ presenteras pĂ„ (= ‘stil’). ‘InnehĂ„llet’ och ‘stilen’ Ă€ r sĂ„ att sĂ€ga sjĂ€lva framstĂ€llningen och rymmer textens hela vĂ€rde: nĂ„got ytterligare behövs för det mesta inte. En bok utan ‘innehĂ„ll’ kan knappast heller kallas en bok.

Allting som uttrycks i skrift handlar om stil. Annars kan vi lika gĂ€rna vara utan. DĂ€rför kan det hĂ€nda att den som vill ‘berĂ€tta en historia’ men inte kan hellre bör lĂ„ta bli Ă€n försöka. Att tro nĂ„got annat Ă€r som att vĂ€nda sig till en trestjĂ€rnig kock och be honom att uttömmande tolka linear A-skriften bara för att han lagar sĂ„ bra mat. Jag sĂ€ger inte att han inte skulle klara det – men det Ă€r ingenting vi kan rĂ€kna med.
I enstaka fall hĂ€nder det att en författare inte behöver ha en ‘historia att berĂ€tta’ heller – men dĂ„ mĂ„ste han förstĂ„s berĂ€tta den sĂ„ mycket bĂ€ttre.
‘Stil’ kunde Ă€ven skrivas ‘personlighet’. Den författare som saknar bĂ„de ‘stil’ och ‘personlighet’ har för det mesta en förmĂ„ga till inlevelse som pĂ„minner om mahogny. DĂ„ blir resultatet dĂ€refter ocksĂ„: en sĂ„dan person skriver nĂ€stan alltid med hela charmen hos en vĂ€l begagnad yllesocka. Kanske skulle en sĂ„dan person inte skriva alls?
För övrigt tycker jag att det ska smĂ€lla och explodera lite i alla texter – precis som det gör nĂ€r man blir förĂ€lskad?

Om författaren med “innankrom” avser det jag tror att han menar stavas detta ord ‘inkrĂ„m’ pĂ„ svenska. Det Ă€r möjligt att nĂ„gra som bor pĂ„ södra Öland Ă€r ‘allvarliga’ nog, men platsen dĂ€r de bor stavas inte sĂ„. Hur ser de löv ut som författaren kallar ‘mörkna’? Ofrivillig vet jag vad det Ă€r. Och oförvitlig. Men
 “oförvillig”? “Levandegöra” betyder inte “att ge nĂ„got dött liv”, och ingen annan Ă€n författaren skulle förklara detta ord med “förmĂ„gan att Ă„teruppvĂ€cka de döda”. Om sĂ„dant berĂ€ttas mest pĂ„ annan plats i vĂ€rldslitteraturen. ‘Levandegöra’ Ă€r i dag uteslutande detsamma som att â€˜Ă„terge [t.ex. en historisk hĂ€ndelse] pĂ„ ett Ă„skĂ„dligt sĂ€tt’.
Författaren har Ă€ven missförstĂ„tt begreppet att vara kung ‘med Guds nĂ„de’. Det uttrycker att kungen Ă€r ‘tillsatt av Gud’: det vill sĂ€ga monarkens gudomliga legitimitet och absoluta suverĂ€nitet. Kungen var förstĂ„s samtidigt “understĂ€lld Gud”, men det var pĂ„ den tiden Ă€ven varje annan mĂ€nniska – fast ingen talar nĂ„gonsin om en landstrykare ‘med Guds nĂ„de’. I Sverige ingick “med Guds nĂ„de” (av lat., Dei gratia) i kungatiteln till Ă„r 1973.

Vem var “[d]en första mĂ€nniskan”? “Inne i vĂ„ra kroppar döljer sig ett outforskat mörker som mĂ„ste belysas”. Vilket “tonlĂ€ge” har “en kritiker”? Och talar alla ‘kritiker’ pĂ„ samma sĂ€tt? Vad Ă€r det för skillnad pĂ„ en liten och en stor paradox? Min hjĂ€rna brukar stanna pĂ„ cirka tre sekunder nĂ€r nĂ„gon nĂ€mner matematiska formler. Men hur “komplicerad” Ă€r ekvationen A+B+C=D?
Vilket “skriftvĂ€sen” Ă€r det som “emanerar ur författaren sjĂ€lv”? PĂ„ vilket sĂ€tt Ă€r “skrivandet [
] ett uttryck för ett manligt ideal” i en tid dĂ„ varje kvinnlig författare som skriver böcker om luggslitna landsortspoliser med alkoholproblem och ett trassligt kĂ€rleksliv kallas deckardrottning? Vad Ă€r det hĂ€r för mening: “För vem Ă€r det [
] fördelaktigt att nĂ€rvara i vetenskapens berĂ€ttelser och framför allt för vem Ă€r det en förmĂ„n att befinna sig i dessa narrativ”? Vad menas med en “viss lyhördhet”: hur mycket eller lite ska man lĂ€gga skĂ€rskilt mĂ€rke till dĂ„? Vad kan det hĂ€r betyda: “[
] men samtidigt kan vi just hĂ€vda det var alldeles för i tiden”? Verbet ‘beröra’ betyder (i detta sammanhang) att ‘kortfattat behandla [ett visst Ă€mne, &c.]’. Hur gör man dĂ„, nĂ€r man ‘berör nĂ„got utförligt’? Och vad Ă€r det vetenskapsmannen förvarar i sitt “mikroskĂ„p”: ett sĂ€rskilt starkt förstoringsinstrument?

Författaren oroar sig pĂ„ bokens sista rader över att han kanske “döm[er] allt för hĂ„rt” och för att han â€œĂ€r allt för kategorisk”. Den risken Ă€r inte stor och författaren inte sĂ„ oförskrĂ€ckt som han tror: hans text Ă€r sĂ„ urvattnad pĂ„ varje kontroversiell synpunkt att den inte kunde uppröra lĂ€saren mer Ă€n tĂ„gtidtabellen mellan Krylbo och Tillberga. Författaren argumenterar med byxorna pĂ„ halv stĂ„ng: hans lika anonyma som svepande generaliseringar om namnlösa kollegers moraliska brister samt deras “förĂ„ldrade och dubiösa mĂ€nniskouppfattning” blir till slut sĂ„ enahanda att ingen hör vad han sĂ€ger. Vem skulle dĂ„ inte ocksĂ„ falla som en grĂ„sten frĂ„n himlen till slut? Och vad menas med en “antifundationalist”: vad Ă€r det?
Och den hĂ€r ursĂ€kten hade inte hĂ„llit i en rĂ€ttegĂ„ng: “Om det berodde pĂ„ mitt sinnestillstĂ„nd, mitt tvivel pĂ„ tillvaron och min avsaknad av fast mark vet jag inte.” Patetiskt Ă€r det ord som nĂ€rmast kommer för lĂ€saren.

Jag kunde skriva samma sak om författarens bok som den stilistiskt briljante Stig Ahlgren sa om Sten Selanders diktsamling Sommarnatten att han Ă€r “trĂ„kig som en pĂ„stigande i Alvesta”. Efter det skrev Selander aldrig nĂ„gra fler dikter.
Och en annan gĂ„ng om en artikel Selander hade skrivit: “NĂ„gra kommer att finna denna recension illvillig. Jag erkĂ€nner: den Ă€r illvillig. Men jag tycker inte om Sten Selander och det han representerar.” Jag önskar att jag hade kommit pĂ„ det först.
Jag har Ă€nda sedan jag gick i skolan varit en stor beundrare av Stig och hans sylvassa formuleringkonst. Han hade inte blĂ€ck i hornet: Stig doppade pennan i vitriol. En gĂ„ng kallade han ett av mina första publika framtrĂ€danden “VedervĂ€rdigt!” Kanske inte den fyndigaste av rubriker pĂ„ en recension av en sĂ„dan flyhĂ€nt florettfĂ€ktare, men i alla fall. PĂ„ den tiden var det fint att bli utskĂ€lld av Stig A.

Författaren har skrivit en bok om sig sjĂ€lv, dĂ€r han upphöjer författaren till allmĂ€n norm och vetenskapligt rĂ€ttesnöre. Hans text passar vĂ„r tids nynarcissism som en hiphoppares bakĂ„tvĂ€nda sportmössa. Den nye Narkissos stĂ„r och stirrar ner i samma gamla pöl som förut – men han Ă€r inte lĂ€ngre ensam. Och det han Ă€r mest intresserad av Ă€r Ă„t vilket hĂ„ll de andra i hans nĂ€rhet riktar sina blickar. Men egentligen Ă€r den ett tecken pĂ„ navelskĂ„dandets yttersta förfall: nĂ€r man har kommit sĂ„ lĂ„ngt som författaren och sett allt Ă„terstĂ„r bara den egna spegelbilden.
Författaren har fÄtt ett stipendium av SÀllskapet De Badande WÀnnerna i Visby för att skriva sin bok. TÀnk om WÀnnerna hade vetat detta innan?

I deras botaniska trĂ€dgĂ„rd tĂ€vlade jag en sommarnatt i ösregn för mer Ă€n 40 Ă„r sedan mot dubble olympiamĂ€staren i modern femkamp Lars “Lacke” Hall i (den icke olympiska grenen) hĂ€cklöpning över rhododendron tills polisen avbröt oss med ficklampor under paraplyerna och schĂ€ferhundar som viftade pĂ„ svansen: de sa att vi var diskvalificerade bĂ„da tvĂ„. Vi fick inte gĂ„ ut genom den vanliga entrĂ©n i hörnet av Strandgatan och Sankt Olofs grĂ€nd heller, utan mĂ„ste likt simpla inbrottstjuvar klĂ€ttra tillbaka samma vĂ€g som vi kom en gĂ„ng: över staketet. Men inte förrĂ€n den olympiske guldmedaljören hade skrivit autografer under polisparaplyerna till den lokala ordningsmakten i den dyblöta gotlĂ€ndska natten. Bara för att jag berĂ€ttar det hĂ€r fĂ„r jag aldrig ett stöddigt stipendium av DBW.

Författaren skyller sitt ‘fall’ pĂ„ ett eget “kaotiskt liv”. Han Ă€r av en annan ull Ă€n alla andra forskare: endast han har brottats med Belsebub och tĂ€vlat i kulstötning med kaos, och bara han har sluppit levande ur Kerberos kĂ€ftar. Vetenskapens lilliputtar Ă€r alla vi andra: vi som aldrig har upplevt nĂ„got mer spĂ€nnande Ă€n Melodifestivalen i teve och tre tanter pĂ„ (vĂ€g till) marknaden i Nora. Det Ă€r sĂ„ sjĂ€lvtillrĂ€ckligt att det Ă€r svĂ„rt att ta pĂ„ allvar. Men det bör man nog göra, eftersom det Ă€r just vad författaren gör. Han krĂ€ver ocksĂ„ med den dummes arrogans att andra forskare ska Ă€gna sig mer Ă„t sjĂ€lvkritik.

Cool cat in California

‘Kaotiska liv’ rymmer, sĂ„ lĂ€nge de varar, gĂ€rna ett stort personligt mod och en Ă€ventyrlighet utöver det mediokert slĂ€tstrukna samt ibland Ă€ven ett slags ‘bohemisk’ genialitet: de brukar tillskrivas sĂ„dana existenser som författare och konstnĂ€rer, rocksĂ„ngare och skĂ„despelare med sĂ€llsynt begĂ„vning men utan nĂ„gon vidare ordning alls pĂ„ sĂ„dant andra anser vara det mest vĂ€sentliga i tillvaron.
Den franska poesins slynglar par excellence François Villon och Arthur Rimbaud levde i denna mening kaotiska liv. Det gjorde Henri-Marie-Raymond de Toulouse-Lautrec-Monfa ocksĂ„, och pĂ„ sitt sĂ€tt Ă€ven Vincent van Gogh. James Byron Dean och Janis Lyn Joplin levde alltid kaotiskt, och detsamma bör sĂ€gas om en författare som Malcolm Lowry. Edgar Allan Poe och Dorothy Parker och Eleanora Fagan och Paul Jackson Pollock levde likadant, och det gjorde Ă€ven Hemingway, William Faulkner och Francis Scott Fitzgerald, James Joyce och Dylan Thomas och Brian O’Nolan. Och sĂ„ alla jazzens giganter: Bix och Prez, Bird och Trane, Dexter och Miles och Chet, &c.
Samt Frank O’Hara. SĂ„ hĂ€r kom Larry Rivers ihĂ„g honom 25 Ă„r efter hans död:

Och i det tal Rivers höll vid O’Haras begravning i juli 1966 sedan denne hade blivit pĂ„körd av en strandjeep pĂ„ Fire Island utanför New York nĂ€r han just fyllt 40:

Det var O’Haras lever som inte klarade de ytterligare svĂ„ra pĂ„frestningarna efter ett liv av för mĂ„nga drinkar och för mycket festande: “In a sense he died of alcoholism”, sa en av hans pojkvĂ€nner efterĂ„t.

Larry Rivers

‘Kaotiska liv’ förknippas ofta med överdriven konsumtion av alkohol och narkotika och brukar vanligen leda till en för tidig död. Strindberg slĂ„r som vanligt alla ur brĂ€det: han levde rent av i Inferno ibland. Bredvid sĂ„dana bjĂ€ssar stĂ„r sig vĂ„r författare rĂ€tt slĂ€tt: han nĂ„r inte de andra över klacken pĂ„ skorna och Ă€r omöjlig att urskilja i deras kreativa kaos. Det nĂ€rmaste ‘kaos’ lĂ€saren kommer i hans bok Ă€r nĂ€r författaren inte kan skilja en kniv frĂ„n en gaffel nĂ€r han ska placera besticken i rĂ€tt lĂ„da i köket. NĂ€r sufflĂ©n sjunker, sjunker den snabbt.

O'Hara portrÀtterad
av Rivers