this is not a love story

[Sequel to: Rec del 2 Paranoia scientologica]

“Till slut når vi språket, det alldeles rena och klara språket”, utropar den författare som själv skriver så här: “I samma stund som människan utesluts negligerar vi den appell som vi samtidigt uppenbarligen erfar. Ty om vi inte erfor en sådan appell, skulle vi inte så tydligt kunna vända oss ifrån människorna”. Jag påstår inte heller att jag förstår vad författaren menar. Men läsaren anar att han önskar framstå som en vetenskapens upprorsman: en x-ologins furst Kropotkin redo att slå de mäktige på käften. I själva verket är han en hemlös från kvarteret Ingenstans. Författaren är inte mer revolutionär än Ragge Rebell i gamla Café Norrköping i teve, om någon ännu minns honom.
På ett ställe i boken säger författaren att “innehållet inte [är] det viktiga”. Men det är det nog: jag skulle rent av säga att innehållet är det viktigaste av allt. Liksom det sätt ‘innehållet’ presenteras på (= ‘stil’). ‘Innehållet’ och ‘stilen’ ä r så att säga själva framställningen och rymmer textens hela värde: något ytterligare behövs för det mesta inte. En bok utan ‘innehåll’ kan knappast heller kallas en bok.

Allting som uttrycks i skrift handlar om stil. Annars kan vi lika gärna vara utan. Därför kan det hända att den som vill ‘berätta en historia’ men inte kan hellre bör låta bli än försöka. Att tro något annat är som att vända sig till en trestjärnig kock och be honom att uttömmande tolka linear A-skriften bara för att han lagar så bra mat. Jag säger inte att han inte skulle klara det – men det är ingenting vi kan räkna med.
I enstaka fall händer det att en författare inte behöver ha en ‘historia att berätta’ heller – men då måste han förstås berätta den så mycket bättre.
‘Stil’ kunde även skrivas ‘personlighet’. Den författare som saknar både ‘stil’ och ‘personlighet’ har för det mesta en förmåga till inlevelse som påminner om mahogny. Då blir resultatet därefter också: en sådan person skriver nästan alltid med hela charmen hos en väl begagnad yllesocka. Kanske skulle en sådan person inte skriva alls?
För övrigt tycker jag att det ska smälla och explodera lite i alla texter – precis som det gör när man blir förälskad?

Om författaren med “innankrom” avser det jag tror att han menar stavas detta ord ‘inkråm’ på svenska. Det är möjligt att några som bor på södra Öland är ‘allvarliga’ nog, men platsen där de bor stavas inte så. Hur ser de löv ut som författaren kallar ‘mörkna’? Ofrivillig vet jag vad det är. Och oförvitlig. Men… “oförvillig”? “Levandegöra” betyder inte “att ge något dött liv”, och ingen annan än författaren skulle förklara detta ord med “förmågan att återuppväcka de döda”. Om sådant berättas mest på annan plats i världslitteraturen. ‘Levandegöra’ är i dag uteslutande detsamma som att ‘återge [t.ex. en historisk händelse] på ett åskådligt sätt’.
Författaren har även missförstått begreppet att vara kung ‘med Guds nåde’. Det uttrycker att kungen är ‘tillsatt av Gud’: det vill säga monarkens gudomliga legitimitet och absoluta suveränitet. Kungen var förstås samtidigt “underställd Gud”, men det var på den tiden även varje annan människa – fast ingen talar någonsin om en landstrykare ‘med Guds nåde’. I Sverige ingick “med Guds nåde” (av lat., Dei gratia) i kungatiteln till år 1973.

Vem var “[d]en första människan”? “Inne i våra kroppar döljer sig ett outforskat mörker som måste belysas”. Vilket “tonläge” har “en kritiker”? Och talar alla ‘kritiker’ på samma sätt? Vad är det för skillnad på en liten och en stor paradox? Min hjärna brukar stanna på cirka tre sekunder när någon nämner matematiska formler. Men hur “komplicerad” är ekvationen A+B+C=D?
Vilket “skriftväsen” är det som “emanerar ur författaren själv”? På vilket sätt är “skrivandet […] ett uttryck för ett manligt ideal” i en tid då varje kvinnlig författare som skriver böcker om luggslitna landsortspoliser med alkoholproblem och ett trassligt kärleksliv kallas deckardrottning? Vad är det här för mening: “För vem är det […] fördelaktigt att närvara i vetenskapens berättelser och framför allt för vem är det en förmån att befinna sig i dessa narrativ”? Vad menas med en “viss lyhördhet”: hur mycket eller lite ska man lägga skärskilt märke till då? Vad kan det här betyda: “[…] men samtidigt kan vi just hävda det var alldeles för i tiden”? Verbet ‘beröra’ betyder (i detta sammanhang) att ‘kortfattat behandla [ett visst ämne, &c.]’. Hur gör man då, när man ‘berör något utförligt’? Och vad är det vetenskapsmannen förvarar i sitt “mikroskåp”: ett särskilt starkt förstoringsinstrument?

Författaren oroar sig på bokens sista rader över att han kanske “döm[er] allt för hårt” och för att han “är allt för kategorisk”. Den risken är inte stor och författaren inte så oförskräckt som han tror: hans text är så urvattnad på varje kontroversiell synpunkt att den inte kunde uppröra läsaren mer än tågtidtabellen mellan Krylbo och Tillberga. Författaren argumenterar med byxorna på halv stång: hans lika anonyma som svepande generaliseringar om namnlösa kollegers moraliska brister samt deras “föråldrade och dubiösa människouppfattning” blir till slut så enahanda att ingen hör vad han säger. Vem skulle då inte också falla som en gråsten från himlen till slut? Och vad menas med en “antifundationalist”: vad är det?
Och den här ursäkten hade inte hållit i en rättegång: “Om det berodde på mitt sinnestillstånd, mitt tvivel på tillvaron och min avsaknad av fast mark vet jag inte.” Patetiskt är det ord som närmast kommer för läsaren.

Jag kunde skriva samma sak om författarens bok som den stilistiskt briljante Stig Ahlgren sa om Sten Selanders diktsamling Sommarnatten att han är “tråkig som en påstigande i Alvesta”. Efter det skrev Selander aldrig några fler dikter.
Och en annan gång om en artikel Selander hade skrivit: “Några kommer att finna denna recension illvillig. Jag erkänner: den är illvillig. Men jag tycker inte om Sten Selander och det han representerar.” Jag önskar att jag hade kommit på det först.
Jag har ända sedan jag gick i skolan varit en stor beundrare av Stig och hans sylvassa formuleringkonst. Han hade inte bläck i hornet: Stig doppade pennan i vitriol. En gång kallade han ett av mina första publika framträdanden “Vedervärdigt!” Kanske inte den fyndigaste av rubriker på en recension av en sådan flyhänt florettfäktare, men i alla fall. På den tiden var det fint att bli utskälld av Stig A.

Författaren har skrivit en bok om sig själv, där han upphöjer författaren till allmän norm och vetenskapligt rättesnöre. Hans text passar vår tids nynarcissism som en hiphoppares bakåtvända sportmössa. Den nye Narkissos står och stirrar ner i samma gamla pöl som förut – men han är inte längre ensam. Och det han är mest intresserad av är åt vilket håll de andra i hans närhet riktar sina blickar. Men egentligen är den ett tecken på navelskådandets yttersta förfall: när man har kommit så långt som författaren och sett allt återstår bara den egna spegelbilden.
Författaren har fått ett stipendium av Sällskapet De Badande Wännerna i Visby för att skriva sin bok. Tänk om Wännerna hade vetat detta innan?

I deras botaniska trädgård tävlade jag en sommarnatt i ösregn för mer än 40 år sedan mot dubble olympiamästaren i modern femkamp Lars “Lacke” Hall i (den icke olympiska grenen) häcklöpning över rhododendron tills polisen avbröt oss med ficklampor under paraplyerna och schäferhundar som viftade på svansen: de sa att vi var diskvalificerade båda två. Vi fick inte gå ut genom den vanliga entrén i hörnet av Strandgatan och Sankt Olofs gränd heller, utan måste likt simpla inbrottstjuvar klättra tillbaka samma väg som vi kom en gång: över staketet. Men inte förrän den olympiske guldmedaljören hade skrivit autografer under polisparaplyerna till den lokala ordningsmakten i den dyblöta gotländska natten. Bara för att jag berättar det här får jag aldrig ett stöddigt stipendium av DBW.

Författaren skyller sitt ‘fall’ på ett eget “kaotiskt liv”. Han är av en annan ull än alla andra forskare: endast han har brottats med Belsebub och tävlat i kulstötning med kaos, och bara han har sluppit levande ur Kerberos käftar. Vetenskapens lilliputtar är alla vi andra: vi som aldrig har upplevt något mer spännande än Melodifestivalen i teve och tre tanter på (väg till) marknaden i Nora. Det är så självtillräckligt att det är svårt att ta på allvar. Men det bör man nog göra, eftersom det är just vad författaren gör. Han kräver också med den dummes arrogans att andra forskare ska ägna sig mer åt självkritik.

Cool cat in California

‘Kaotiska liv’ rymmer, så länge de varar, gärna ett stort personligt mod och en äventyrlighet utöver det mediokert slätstrukna samt ibland även ett slags ‘bohemisk’ genialitet: de brukar tillskrivas sådana existenser som författare och konstnärer, rocksångare och skådespelare med sällsynt begåvning men utan någon vidare ordning alls på sådant andra anser vara det mest väsentliga i tillvaron.
Den franska poesins slynglar par excellence François Villon och Arthur Rimbaud levde i denna mening kaotiska liv. Det gjorde Henri-Marie-Raymond de Toulouse-Lautrec-Monfa också, och på sitt sätt även Vincent van Gogh. James Byron Dean och Janis Lyn Joplin levde alltid kaotiskt, och detsamma bör sägas om en författare som Malcolm Lowry. Edgar Allan Poe och Dorothy Parker och Eleanora Fagan och Paul Jackson Pollock levde likadant, och det gjorde även Hemingway, William Faulkner och Francis Scott Fitzgerald, James Joyce och Dylan Thomas och Brian O’Nolan. Och så alla jazzens giganter: Bix och Prez, Bird och Trane, Dexter och Miles och Chet, &c.
Samt Frank O’Hara. Så här kom Larry Rivers ihåg honom 25 år efter hans död:

Och i det tal Rivers höll vid O’Haras begravning i juli 1966 sedan denne hade blivit påkörd av en strandjeep på Fire Island utanför New York när han just fyllt 40:

Det var O’Haras lever som inte klarade de ytterligare svåra påfrestningarna efter ett liv av för många drinkar och för mycket festande: “In a sense he died of alcoholism”, sa en av hans pojkvänner efteråt.

Larry Rivers

‘Kaotiska liv’ förknippas ofta med överdriven konsumtion av alkohol och narkotika och brukar vanligen leda till en för tidig död. Strindberg slår som vanligt alla ur brädet: han levde rent av i Inferno ibland. Bredvid sådana bjässar står sig vår författare rätt slätt: han når inte de andra över klacken på skorna och är omöjlig att urskilja i deras kreativa kaos. Det närmaste ‘kaos’ läsaren kommer i hans bok är när författaren inte kan skilja en kniv från en gaffel när han ska placera besticken i rätt låda i köket. När sufflén sjunker, sjunker den snabbt.

O'Hara porträtterad
av Rivers

This entry was posted on Wednesday, December 22nd, 2010 at 15:12 and is filed under Literature, Loup-Garou, Major C-minor. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.