this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Rec del 2 Paranoia scientologica

[Sequel to: Rec del 1 Författare i fritt fall]

Författaren efterlyser det “personliga tilltalet” inom vetenskapen. Men det har andra gjort före honom: det hĂ€nder att jag försöker skriva sĂ„ sjĂ€lv ibland. Fast om det ‘personliga’ bara handlar om Ego: dĂ„ blir det lĂ€tt lite tjatigt. Och övergĂ„r det ‘personliga’ strax till det… privata. Men dĂ„ ska det förstĂ„s vara ‘privat’ ocksĂ„. Jag menar: privat pĂ„ riktigt. Inte bara bullar och bĂ„tar och annan banal brĂ„te frĂ„n bersĂ„n i bostadsrĂ€ttsföreningen Ingenstans. DĂ„ Ă€r det modiga steget snubblande nĂ€ra pekoralet.

I hans bok ‘faller’ texten med författaren redan frĂ„n första sidan. Ja, tidigare Ă€n sĂ„: pĂ„ bokens omslag utlovas “en berĂ€ttelsen om författaren sjĂ€lv, om dennes liv och historia”. Det lĂ„ter stort. Det andas uppriktighet och ett sjĂ€lvutlĂ€mnande mod utöver det vanliga.
Nu undrar förstĂ„s lĂ€saren varför just författarens liv och historia skulle vara mer vĂ€rda att dokumentera Ă€n andras. NĂ€r han Ă€ndĂ„ har kommit till bokens sista sida förstĂ„r lĂ€saren att det Ă€r det nog bara författaren sjĂ€lv som tycker: av dennes ‘liv och historia’ syns heller inte nĂ„gonstans ett spĂ„r. Vem Ă€r det som i stĂ€llet ideligen hĂ€nvisar till ‘farfars mormors far’ och ‘mormors farfars mor’, utom den sprĂ€tthöna som försöker sticka pĂ„fĂ„gelfjĂ€drar i den egna stjĂ€rten: de enda ‘liv’ författaren i hastigheten snubblar förbi Ă€r inte hans eget utan alltid de stendöda anfĂ€dernas.
Vad författaren inte förstĂ„r Ă€r att nĂ„gon annans ‘berĂ€ttelse’ aldrig kan bli ‘hans’. Författarens egen ‘sjĂ€lvbiografi’ blir inte mer intressant för att författarens morfars far kanske? seglade med Joseph Conrad uppför Kongofloden Ă„r 1890: “hans historia [
] pĂ„minner om ett diffust och enigmatiskt ursprung till den personlighet som utvecklats inom mig”. Nu börjar det nĂ€stan bli lite otĂ€ckt: lĂ€saren anar ett slags overkligt, galopperande vansinne.

‘Enigmatisk’ betyder ‘gĂ„tfull’. Men varför skriver författaren inte det dĂ„? Det Ă€r ju mycket bĂ€ttre: mer ‘spöklikt’? En sĂ„dan som han borde förresten inte fĂ„ skriva alls.
Författaren försöker vara filosof ocksĂ„. Och kallar etiken “första filosofi”. Alla tycker inte likadant: Ă€r livet vĂ€rt att leva? frĂ„gar Albert Camus. “Juger que la vie vaut ou ne vaut pas la peine d’ĂȘtre vĂ©cue, c’est rĂ©pondre Ă  la question fondamentale de la philosophie. Le reste, [
] ce sont des jeux [
].Det Ă€r den enda frĂ„ga som rĂ€knas. Allt det övriga Ă€r
 tidsfördriv.

Yngste nobelpristagaren nÄgonsin

Författaren pĂ„stĂ„r att han saknar barnen i det ‘vetenskapliga narrativet’. Än sen: alla babblar om barn i dag. Barnen Ă€r framtiden, liksom typ va? Men alla har vi varit smĂ„. Även Caligula var ett barn en gĂ„ng. Det var Ingjald illrĂ„de och Erik blodyx och Mackie kniven ocksĂ„. De enda barn lĂ€saren möter i författarens bok – utom en massa slött smĂ„prat om barn ‘i allmĂ€nhet’: “ty barn Ă€r ju alltid barn, inte sant” – Ă€r fotografier av hans egna. Och sĂ„ ett rĂ€tt ruskigt portrĂ€tt av författaren: “Ego som ung. Med bössa”. Författaren pĂ„stĂ„r att han har tagit bilden av den lille pojksoldaten sjĂ€lv. Det tror inte jag. Vad bilden alls har i boken att göra kan ingen heller förstĂ„.
“Vi kan framför oss förnimma hur vĂ„ra barn liksom gĂ„r upp i forntidens barn och hur forntidens barn liksom gĂ„r upp i vĂ„ra barn och hur de möts i barnens vĂ€rld”. Det kunde lika gĂ€rna ha stĂ„tt att lĂ€sa pĂ„ ett mjölkpaket: ‘vĂ„ra’ barn (= svenska barn som ‘grĂ€ver i sand, leker eller Ă€ter bullar med pappa pĂ„ jobbet’) har lika lite gemensamt med forntidens barn som de har med dagens minderĂ„riga slavarbetare i Bangladesh som vĂ€ver mattor Ă„t IKEA eller de barn som plockar bomull i Uzbekistan att göra byxor av Ă„t H&M. Författarens barn – med dataspel och digital örontermometer – har ingen likhet alls med de barn som arbetar pĂ„ sockerrörsfĂ€lten i Brasilien. Utom storleken?

Författarens “farfars far Ă€gde en krĂ„snĂ„l” samt frĂ„n Ă„r 1919 Ă€ven “gĂ„rden X-sĂ€tra” utanför Y-köping. Författarens morfar “hade ett stort konstintresse och han och mormor var personliga vĂ€nner till ett flertal franska konstnĂ€rer”. Under “brinnande krig” skickade morfar och mormor “[s]kor och penslar [
] frĂ„n Y-köping till Paris, genom granateld och fallande bomber, förbi lemlĂ€stade mĂ€nniskokroppar och utbrĂ€nda stĂ€der” i utbyte mot “en mindre mĂ„lning” som reste till Sverige “[ö]ver samma fasansfulla vĂ€gar, men i andra riktningen”. Det var fint gjort av mormor och morfar. Men författaren talar om skor och nĂ„gra mĂ„larpenslar i ett postpaket som vore dessa ting hemliga agenter pĂ„ livsfarligt uppdrag bakom fiendens linjer. Är ‘bisarrt’ det ord jag letar efter? Farfar körde bil samt var “expert pĂ„ grĂ€s” och dessutom Ă€gare till “en gasmask, en handgranatattrapp och en oslipad bajonett” som författaren “lekte med som barn”. PĂ„ sĂ„ sĂ€tt har Ă€ven författaren, som Ă€r född pĂ„ 60-talet, “upplevt [andra vĂ€rldskrigets] konsekvenser”. HĂ€pp?
Men alla mĂ€nniskor bĂ€r i det ena eller andra avseendet pĂ„ en ‘berĂ€ttelse’, och jag kĂ€nner mĂ„nga som har levt mycket mer intressanta liv Ă€n det lĂ„tsasliv författaren hela tiden lever genom andra. NĂ€r han nĂ„gon gĂ„ng berĂ€ttar om sig sjĂ€lv blir det ocksĂ„ precis sĂ„ hĂ€r spĂ€nnande: “I vĂ„rt vardagsrumsfönster finns fem krukor”. “Det har hĂ€nt att jag druckit en kopp kaffe [
]”. “NĂ€r jag skriver detta Ă€r min son magsjuk” och “för en dryg vecka sedan avled min far”. Det gjorde Ă€ven en dag “allas vĂ„r Astrid [Lindgren]”. Detta Ă€r ingenting konstigt eller ens vĂ€rt att sĂ€rskilt notera: hittills har alla mĂ€nniskor dött, och i allmĂ€nhet dör de först som Ă€r Ă€ldst.

“Att kritiskt granska sin egen textproduktion kan [
] bidra till att klargöra vad man egentligen har försökt sĂ€ga under alla Ă„r”. Det hade varit bĂ€ttre om författaren bestĂ€mt sig för det innan. “Man mĂ„ste veta vem man skriver för, vad man vill ha sagt och hur det man försöker uttrycka uttalas pĂ„ bĂ€sta sĂ€tt”, utropar författaren vidare och som i en hallucination han inte förstĂ„r. Och strax efterĂ„t: “Det gĂ„r helt enkelt inte att skriva hur som helst eller om vad som helst”. DessvĂ€rre Ă€r hans egen bok ett exempel pĂ„ motsatsen.
Författaren förutsĂ€tter att “det ibland [kan] bli svĂ„rt att följa med i [hans] resonemang”, dĂ€rför att “det handlar om en text som [
] söker en annorlunda förstĂ„else”. Nu Ă€r det vĂ€l inte i första hand ‘texten’ som söker ‘en förstĂ„else’, utan desto mer författaren. Det Ă€r nĂ€mligen inte sĂ„ som denne har för sig, att texter ‘skriver sig sjĂ€lva’. Det har inte den hĂ€r texten gjort, och inte hans egen heller.
Författaren har tidigare pĂ„ samma vis försökt göra sitt arbete mĂ€rkvĂ€rdigare Ă€n det Ă€r: “Min avhandling Ă€r skriven pĂ„ vanlig [sic] svenska [
] men jag medger att den Ă€r nĂ„got tĂ€t och att den dĂ€rmed kan uppfattas som svĂ„rlĂ€st”. ‘TĂ€t’ Ă€r annars ett omdöme som brukar anvĂ€ndas om sĂ„dan litteratur som Strindbergs Ett drömspel: dĂ€r allt kan ske, allt Ă€r möjligt och sannolikt. DĂ€r tid och rum inte existerar och dĂ€r det hĂ€nder att sprĂ„ket tar andan ur lĂ€saren.
Ordet anvĂ€nds i dag av landets mesta kulturredaktörer Ă€ven om förhĂ„llandet mellan information, innehĂ„ll, & c. och mĂ€ngden text i en bok. Hur vi Ă€n ser pĂ„ saken: författaren har missförstĂ„tt Ă€ven denna sak. Hans avhandling Ă€r i varje avseende motsatsen till ‘tĂ€t’. Den lĂ€cker: det sipprar och bubblar ur skorna. Om nĂ„gon finner hans texter ‘svĂ„ra’ att lĂ€sa Ă€r det endast just dĂ€rför.
Framför allt Ă€r författaren en första klassens trĂ„kmĂ„ns. Det Ă€r nog det vĂ€rsta den som skriver kan vara: “The first rule – whether you are a writer or a dancer or a fidddle player or a painter is – don’t bore people”. Som Ken Kesey alldeles korrekt pĂ„pekar för Robert Faggen i dennes berömda intervju med honom i Paris Review för femton Ă„r sedan.

“X-ologi Ă€r till stora delar en pseudovetenskap, det vill sĂ€ga inte en riktig vetenskap, eftersom de vetenskapliga perspektiven enbart blir meningsfulla i ett litterĂ€rt narrativ”, sĂ€ger författaren ocksĂ„. Men detsamma gĂ€ller de flesta andra vetenskaper: de blir sĂ„ att sĂ€ga inte heller ‘vetenskap’ förrĂ€n de presenteras i nĂ„got slags ‘litterĂ€r’ form. Författarens verk Ă€r av bland annat dessa skĂ€l och andra idiotiska iakttagelser en av de mest onödiga böcker jag nĂ„gonsin har lĂ€st: den kan endast rekommenderas till dem som hatar litteratur.
Vad kan det hĂ€r vara: “PrimĂ€rt Ă€r det empatiska och medmĂ€nskliga. Med den starka empatiska kraften kommer ocksĂ„ rĂ€dslan. RĂ€dslan för att avslöja oss som kĂ€nnande mĂ€nniskor, för att uttrycka empati och medkĂ€nsla [
]”.
Det helt och hĂ„llet hopplösa resonemanget illustreras med ett fotografi av en avbrĂ€nd tĂ€ndsticka pĂ„ marken. “Att tro att en allenarĂ„dande mening ligger förborgad i ett ting Ă€r att ge luft Ă„t en farlig naivitet”. Hur dĂ„ ‘farlig’? Och hur mĂ„nga ‘meningar’ anser författaren att det döljer sig i en bortkastad tĂ€ndsticka?
Vilken Ă€r ‘logiken’ i en tĂ€ndstickas inneboende ‘narrativ’? Vem kunde ocksĂ„ skriva den historien bĂ€ttre Ă€n Ruben Nilson och kanske H C Andersen i det Eventyr, dĂ€r en soldat och en hĂ€xa som bor i ett trĂ€d samt tre hundar ocksĂ„ spelar en roll?
Om jag var lika skitskraj som författaren för allting hela tiden skulle jag aldrig vÄga Àgna mig Ät vetenskap: dÄ hade jag skaffat mig en annan och ofarligare hobby för lÀnge sedan. Paranoia scientologica?

Författaren sĂ€ger att “[b]lomkrukorna pĂ„ vĂ„ra fönsterbrĂ€den ingĂ„r i en aktiv social kontext, en bĂ„de ordnad men stundom ocksĂ„ kaotisk verklighet, och de kan dĂ€rför fungera som illustration till en fördjupad verklighetslĂ€ra”. Är tillvaron verkligen sĂ„ simpel? Om det Ă€r sĂ„, kunde ju varje filosof och alla kvantfysiker lika gĂ€rna vara
 krukmakare. Eller arbeta i blomsteraffĂ€r? GĂ€ller samma iakttagelse för alla ting mĂ€nniskan omger sig med, hur banala de Ă€n kan förefalla? Skulle Ă€ven jag förstĂ„ ‘livets villkor’ bĂ€ttre om jag med ett allt annat uppslukande intresse studerade mina
 skor? MĂ„ste jag plocka isĂ€r skorna först? Eller rĂ€cker det med att jag vrider och vĂ€nder pĂ„ dem?
Författaren talar ocksĂ„ om sina krukors “enskilda substanser, deras ornamentik, form och storlek”. Men skor har ocksĂ„ sĂ„dana ‘egenskaper’. ÄndĂ„ tror jag att skor framför allt sĂ€ljs med avseende pĂ„ deras storlek: ingen vill ha för trĂ„nga skor, och ingen vill vĂ€l gĂ„ i skor som Ă€r för stora heller.

Ingenting Àr för obetydligt för att ta en plats i författarens supersensitiva medvetande. Men bara om det i ett eller annat avseende har med honom sjÀlv att göra. Ingenting Àr heller för stort för att rymmas dÀr: i författarens vetenskapliga kosmos ingÄr Àven allting som har med mÀnniskans existens pÄ jorden att skaffa. Det Àr inga smÄ saker författaren talar om dÄ. Men i hans lÄtsasvÀrld av bara blommor och barn vÀger vÀrldsordningen lika lÀtt som en tÀndsticka utan plÄn. Samma sak kunde Àven uttryckas sÄ hÀr: författarens universum Àr precis sÄ stort att bara han sjÀlv fÄr plats dÀr.
“Ty finns det inte en spegel av evigheten i pelargonians blomma [
]”? Jag avskyr den dĂ€r sortens infantila dösnack: detsamma kunde vĂ€l sĂ€gas om skallerormens iskalla öga och koncentrationen i nilkrokodilens blick sekunden innan den zebra som dricker vid Tanganyikasjöns strand inte finns mer?
Och evigheten: vad Àr det? Om nÄgon frÄgade mig skulle jag kanske svara: det Àr vÀl
 nu?

Naturen har sin gÄng

[To be continued: Rec del 3 Tre paket Camel om dan]