this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Rec del 1 Författare i fritt fall

[Sequel to blog DÄligt bÀttre Àn bra?]

Jag lĂ€ste en bok för ett tag sedan. Eller… ja, det Ă€r rĂ€tt lĂ€nge sedan nu, men jag tĂ€nker i alla fall recensera den nu. Jag tycker att boken Ă€r nĂ€rmast skrĂ€mmande usel.
Jag kunde hÄlla pÄ rÀtt lÀnge. Men jag nöjer mig med att kommentera nÄgot av början. SÄ fÄr vi se hur lÄngt jag orkar sedan. Du som lÀser det hÀr fattar direkt ÀndÄ.
Boken ingĂ„r i alla fall i en, som jag tror, ansedd serie med vetenskapliga publikationer som ges ut vid ett av landets universitet. DĂ€rför Ă€r det första som slĂ„r en att boken inte innehĂ„ller nĂ„gon ‘vetenskap’ eller ens nĂ„got som kunde kallas ‘forskning’ alls. Författaren skriver bara om sig sjĂ€lv. Och dĂ„ tĂ€nker man, i en ansats att vara vĂ€lvillig, att han i alla fall visste nĂ„got lite vad han talar om. Men icke: det blir bara vĂ€rre dĂ„.

I Förordet till boken skriver författaren: “Den hĂ€r texten har levt sitt liv genom mitt eget kaotiska liv. NĂ€r jag sakta föll som mĂ€nniska föll ocksĂ„ texten. NĂ€r jag nu successivt Ă„terskapar mig sjĂ€lv som mĂ€nniska börjar ocksĂ„ texten att trĂ€da fram. PĂ„ samma sĂ€tt som jag lagt ett kollapsat liv bakom mig [
]”. I ett Postskriptum skriver han samma sak en gĂ„ng till: “[
] en text som levt sitt liv genom mitt eget. NĂ€r jag sakta föll samman som mĂ€nniska, kraschade ocksĂ„ texten. NĂ€r jag nu successivt har lyckats Ă„terskapa mig sjĂ€lv som mĂ€nniska har ocksĂ„ texten börjat trĂ€da fram. PĂ„ samma sĂ€tt som jag har lagt ett kollapsat jag bakom mig [
].” Men mĂ„nga har nĂ„gon gĂ„ng upplevt livet som svĂ„rt och svart utan att alla för den skull har ‘fallit som mĂ€nniskor’. Detta gĂ€ller dock inte den snyftande skribentens inre kris: hans smĂ€rta Ă€r större Ă€n alla andras.
“I projektets skĂ€lvande elfte timme kom A [
] till min undsĂ€ttning. DĂ€rmed vĂ€ndes en allt mörkare tillvaro […] till nĂ„got hoppfullt
”. Varför kommer varje kvaddad karlsloks kvinnliga krishanterare aldrig i den aningen mindre skakiga nionde timmen? Varför inte redan efter fyra och en halv timme: hade inte allt blivit mycket enklare dĂ„? Vad Ă€r det för mening med att alltid komma kutande i den allra sista andfĂ„dda minuten: om A hade snubblat strax innan mĂ„lgĂ„ng kan det hĂ€nda att hon inte hade hunnit alls. Hade författaren fortsatt att ‘falla’ dĂ„? Hade han ‘fallit’ Ă€nnu?
Vi vet att Lucifer föll, och att Ă€ven andra Ă€nglar gjorde det. Men annars: hur ‘faller man som mĂ€nniska’ i vĂ„r tid? ‘Faller’ alla mĂ€nniskor? Eller Ă€r det bara nĂ„gra fĂ„ förunnat att ‘falla’? Hur lĂ„ngt kan en mĂ€nniska ‘falla’? FrĂ„n vilken höjd? Vad menas med att ‘falla sakta som mĂ€nniska’? Faller man som en snöflinga i stiltje dĂ„? Eller singlar den fallande mĂ€nniskan mer, med Dagermans ord, som ett löv frĂ„n grenen till fasta marken? Hur sakta kan man ‘falla’ utan att stanna? Gör det ont nĂ€r en mĂ€nniska ‘faller’? De flesta vet vad som menas med en ‘fallen’ kvinna, men ingen har Ă€nnu hört talas om en ‘fallen’ man: ‘faller’ kvinnor alltsĂ„ annorlunda Ă€n mĂ€n? Varför gör de det, i sĂ„ fall? ‘Faller’ texten alltid med författaren? Kunde författarens text med lite god vilja kallas en
 ‘fallstudie’?
Och sĂ„ finns det vattenfall och spĂ€nningsfall och blodsockerfall och börsfall och mordfall, &c. Samt Ă„terfall. En del mĂ€nniskor ‘faller’ redan i farstun, och det finns sĂ„dana som alltid ‘faller ur ramen’. Man kan Ă€ven ‘falla pĂ„ eget grepp’, och det sĂ€gs att nĂ„gra ‘faller i den grop’ de har grĂ€vt sjĂ€lva. SĂ„dana ‘fall’ finns ocksĂ„ som en del kallar ‘hopplösa’. Men det kanske inte Ă€r samma sak?

Har ocksÄ fallit?

Boken inleds med en dikt av Frank O’Hara: Heroic Sculpture. Författaren har fĂ„tt för sig att den “understryker att vi Ă€r djur enbart nĂ€r vi tĂ€nker oss sjĂ€lva som djur. Vi Ă€r alltsĂ„ inte djur eftersom vi har förmĂ„ga att tĂ€nka [
]”, upplyser han alla som inte Ă€r lika bekanta som han med amerikansk 50-talspoesi. Men nu handlar nog O’Haras dikt inte framför allt om det författaren tror, utan mer om kĂ€rlek mellan mĂ€n: pojkvĂ€nnens nakna torso, &c. Det berĂ€ttade Allen Ginsberg och Lawrence Ferlinghetti för mig en kvĂ€ll i september 1982 pĂ„ Ferlinghettis City Lights Bookstore i San Francisco.
SĂ„ hĂ€r gĂ„r det ocksĂ„ att missförstĂ„ allting som finns. I O’Haras dikt förekommer en rad dĂ€r ‘tĂ„rar trillar’: detta fĂ„r författaren att anknyta till “den sĂ„ kallade vattenteorin” och “mĂ€nniskans förmĂ„ga att grĂ„ta”.
Men denna ‘teori’ var inte allmĂ€nt kĂ€nd förrĂ€n tidigast 1960. O’Hara skrev sin dikt Heroic Sculpture tvĂ„ Ă„r tidigare till en litografi av Larry Rivers med samma namn. Med författarens eget ‘postmoderna’ sprĂ„kbruk kunde man sĂ€ga att dikten inte existerar utanför sin ‘kontext’: i varje annat sammanhang Ă€r O’Haras dikt meningslös. Annars hörde nog inte frĂ„gan om mĂ€nniskan under sin tidigaste historia levde mest i vatten (eller med girafferna pĂ„ savannen) till hans frĂ€msta intressen.
O’Hara var framför allt storstadens diktare: “He taught me to really see New York for the first time, by making of the giant style of Midtown his intimate cocktail environment. It was like having Catullus change your view of the Forum in Rome”, berĂ€ttade Ginsberg den dĂ€r gĂ„ngen i San Francisco.

Struntade i giraffer

I O’Haras dikt förekommer Ă€ven strofen “staring into light”. Detta fĂ„r föfattaren att börja prata om “upplysningstiden”, dĂ„ “man mer systematiskt började snitta upp kroppar”. NĂ€r samma strof citeras senare i boken handlar den inte om upplysningstiden lĂ€ngre, utan Ă€r i stĂ€llet ljuset frĂ„n lyktor i hĂ€nderna pĂ„ ett gĂ€ng nattvandrande skĂ€rgĂ„rdsspöken i gĂ„smarsch över en lerig Ă„ker: “[
] och sĂ„ kan metaforen stĂ„ för sig sjĂ€lv”. Eller
 trilla omkull? Falla, rent av?
Författarens förhĂ„llande till poesi Ă€r som ett Ă€ktenskap mellan Röde Orm och Jeanne d’Arc: det gĂ„r bara inte.
Författaren talar i sin bok Ă€ven om [forskarnas] behov av att vara ‘prosaiska och triviala’ i sina texter: han kallar rent av detta en “metod”. Det Ă€r en besynnerlig synpunkt knappt tre sidor efter den inledande hĂ€nvisningen till O’Hara. I ett teveprogram i New York Ă„r 1964 sa denne i ett efterĂ„t flera gĂ„nger citerat uttalande om konst:

Med O’Haras definition av trivialitetens (och sjĂ€lvöverskattningens) totala obetydelse för konsten Ă€r författarens text snarare ‘dödsdömd’ Ă€n ett livs levande “exempel [som] pekar i riktningen mot en möjlighet [hur vetenskap bör och kan skrivas]”.

Den som anvĂ€nder det vardagliga och stillsamma som litterĂ€r [och vetenskaplig] ‘metod’ riskerar Ă€ven att rĂ€tt snart trötta ut sina lĂ€sare: alla vet hur trĂ„kigheten ser ut. Det Ă€r dĂ€rför en albatross alltid Ă€r en bĂ€ttre bild Ă€n en död duva och ingen svensk skidbacke nĂ„r upp till pisterna i BĂ€verbĂ€cken.
Hela boken Ă€r sprĂ€ngfylld av alldagliga iakttagelser som endast borde vara av intresse för författaren: författaren köper limpa; författaren hugger ved (fast han kallar det att ‘klyva kubb’); författaren Ă„ker tĂ„g; författaren ser en hĂ€ger; författaren dricker kaffe; författren gömmer nyckeln till sommarhuset; författren ser en svan; författaren Ă„ker skridskor; författaren stĂ€dar; författaren bor pĂ„ högfjĂ€llshotell; författaren sjunger pippisĂ„ngen; författaren Ă€r hemma med sjukt barn; författaren planterar kryddvĂ€xter; författaren pratar i telefon; författaren byter blöjor; författarens barn Ă€ter bullar; författaren handlar Lego; författaren köper italienskt vin; &c.
Bajs och bullar, kryddor och kubb, Lego och limpor: allt detta och mycket mer fÄr författaren att hela tiden tÀnka pÄ sin vetenskap. Det hÀnder att jag gör det ocksÄ. Ibland intrÀffar detta Àven nÀr jag röker en cigarett eller rostar en brödskiva. Bara det att brödskivan och cigaretten inte b l i r vetenskap bara dÀrför. Det blir inte den plantagearbetare som skördade tobaken och inte bageriet dÀr brödet bakades heller.
PÄ nÄgot högfjÀllshotell har jag aldrig bott. Men jag har sett bÄde albatrosser och kondorer. Och jag har stÄtt i liftkö i Aspen och Beaver Creek i Colorado, USA.

Vandringsalbatross modell mindre

[To be continued: Rec del 2 Paranoia scientologica]