Mossig minister och Heja Hamsun?
Socialdemkraternas nye partiledare vill ha Jösses Päron som kulturminister “när han bildar regering”. Detta meddelade han i radioprogrammet RIX MorgonZoo i dag på morgonen.
Jösses Päron?? Det visar bara hur mycket den nye med en spretig mustasch på trekvart begriper sig på kultur.
Kul kulturell kille
Mannen med mustaschen har även uttryckt följande kulturellt mycket lite bevingade ord. They drop like a bird from a tree, skulle jag säga.
Som icke-svar på en fråga från Helsingborgs Dagblad till samtliga riksdagsledamöter om deras största kulturupplevelser år 2009, alltså.
Lika tung som The Boss
Jösses Päron har i olika intervjuer stolt berättat om sitt med tiden allt större intersse för naturnära företeelser med metafysisk anknytning: Sveriges förre statsminister var i hemlighet en andlig naturmystiker som “på äldre dagar börjat känna en allt större vördnad inför Skapelsen” och är “förundrad över hur välordnad naturen är intill minsta lilla kryp”.
Denna insikt har Päron kommit till “med stigande ålder”. Jag hade blivit mer imponerad om han hade sagt tvärtom.
Vad ger du mig för det: en statsminister som spankulerar omkring i skogen och småsnackar med sig själv om ‘Skapelsens’ mysterium när han inte viskar förtroligt till tal och gran?
Talar tyst till tallar
Pärons uppfattning kunde även vara den frikyrklige predikantens försvarstal för en ur Gamla testamentet himlasänd hierakisk ordning på jorden: klassamhället för alla tider insiftat av en gudomlig makt. Han har även vid flera tillfällen framhållit att hans favoritbok framför andra är den arrogante och uppblåste Knut Pedersen Hamsuns Markens Grøde: den kom ut under det stora ryska revolutionsåret och är i dag en ännu mer otidsenlig lovsång än då till ett konservativt och patriarkaliskt bondesamhälle.
Päron är i dag själv stolt ägare till en icke obetydlig jordbruksfastighet i Södermanland med tillhörande skog, jakträtt och fiskevatten, där han stövlar runt bland sina trollträd i allväderjacka och röjer med en motorsåg i näven om han inte har fått oönskat besök av den flitiga granbarkborren eller lyfter konsultarvoden i mångmiljonklassen. Därför önskade Päron sig en gång i julklapp “ett underställ som jag kan ha när jag arbetar i skogen. Ett bra underställ som andas när man svettas. Ett rött”.
Är det inte snarare ett tomteunderställ att dansa i runt granen som avses? Skog är bra att ha, särskilt om den är ens egen: där kan man även ostörd skjuta ett och annat djur samt plocka de egna kantarellerna. “Kanske blir jag kyrkvärd också”.
Kanonkonsultkontoret för snabba cash
Vad gör en kyrkvärd? Delar ut biblar till de fåtaliga gudstjänstbesökarna och samlar in dem (biblarna) igen efteråt? Kanske håller han reda på vilka psalmer som ska sjungas också. Ett typiskt sådant där buga-och-bocka-jobb.
Samtidigt meddelades i en undangömd spalt i Svenska Dagbladet att “naturens ordning har blivit den nya katekesen”. Med detta verkar avses att tidigare generationers vördnad för skogen och naturen åter har upphöjts till religiös nivå i Sverige. Självklara framtida utflyktsmål för alla nypanteister: Sundborn och Katthult?
Värda en omväg?
Hamsun? Han var både nobelpristagare i litteratur och tidigt övertygad norsk nasjonalsosialist: Hamsun var nazist innan nazismen fanns. Han ville inte som Päron och numera även Fredrik och Filippa att ‘alla skulle med’: Hamsun ville bara vara med själv. Jag vet fler som tänker likadant i dag.
Det går inte att ursäkta Hamsun med att säga att han var ett litterärt geni – och en politisk idiot: den lögnaktiga bilden av sig själv skapade författaren i den egna bittra svanesången Paa gjengrodde Stier. Hamsuns hela författarskap är resultatet av ett medvetet politiskt ställningstagande och inte i första hand ett litterärt konstverk: privatpersonen Hamsuns nazism var en naturlig följd av de politiska uppfattningar han haft ända sedan genombrottet 1890 med romanen Sult.
Bland mycket annat otäckt var uppkomlingen Hamsuns förakt för de svaga i samhället närmast monumentalt – för att inte säga: blodtörstigt. Dock är frågan ännu efter mer än sextio år inte slutgiltigt avgjord i den norska intellektuella och politiska debatten: där händer det att annars belevade och sansade människor ännu börjar slåss med knytnävarna om saken.
Norsk nazist på topp
Knut Hamsun 1939
I Markens Grøde är den antidemokratiska uppkomlingsideologi som oundvikligen ledde till Hamsuns nazism klart uttalad. Det var för den boken Hamsun tilldelades Nobelpriset år 1920. För att Markens Grøde var ‘det mest framstående verket med en idealisk tendens’ detta år?
Med en sådan utmärkelse upphöjdes den norska litteraturens gökunge till Bjørnstjerne Bjørnsons jämlike. Men Henrik Ibsen ansågs aldrig värdig av utdelarna att hämta något diplom i Stockholm.
Och i snart ett sekel efteråt har det skvallrats om Hamsuns besök i Sverige den gången: pristagaren blev ordentligt på kanelen. Det sägs att han tafsade på Selma vid galamiddagen och glömde diplom och prischeck i hissen på Grand Hôtel.
Medaljen måste Hamsun ha fått tillbaka, för efter sitt besök i Berlin 1943 var författaren så rörd och tagen att han skänkte den till Hitlers ödmjukt tacksamme propagandaminister Joseph Goebbles. Heja Hamsun?
Men för den här nekrologen hade Hamsun aldrig fått något pris:
Kan en kulturminister vara ‘postmodern’? Kunde det inte räcka om han i alla fall var ‘modern’? En minister med ansvar för ett lands kulturpolitik som vältrar sig i Hamsun och hyllar Colin Nutleys Änglagård som den bästa filmen någonsin – tillsammans med Bo Widerbergs Ådalen 31 – är ingetdera: han är ohjälpligt omodern och räddningslöst reaktionär.
I valet mellan att dra på sig skinnpajen och ge sig in till storstaden på båge med Fanny och Zac och att hänga kvar med gänget vid korvmojen hemma i byn är det alltid Nutleys bortkomna bönder och kossor i motljus som vinner.
En bondeman som ville heta Banér och Brahe. En skogstillbedjare som försöker spela salongslejon. Bevare oss – och Konsten – för en sådan kulturminister!
Kulturknuttar?
This entry was posted on Tuesday, May 3rd, 2011 at 13:57 and is filed under Kabaré Karolina, Literature, Politics. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
