Ingen skriver som Lasse Lucidor
Den svenske fornforskaren Axel Emanuel Holmberg beskriver de Ă€ldsta svenskarna i boken Nordbon under hednatiden frĂ„n 1852: â[âŠ] dvĂ€rgen eller pysslingen, med sin vanmakt, sin skygghet, sin krypande feghet [âŠ] sin afundsamhet, sitt hĂ€mndbegĂ€r, list och behĂ€ndighet [âŠ].â SĂ„ skulle ingen uttrycka sig om nĂ„gon mĂ€nniska i dag. Men det var det inte mĂ„nga som tĂ€nkte dĂ„: sĂ„ dĂ€r beskrev nĂ€stan alla författare den forntida mĂ€nniskan pĂ„ 1800-talet.
Det gjorde Ă€ven Sven Nilsson i det stora verket Skandinaviska Nordens Ur-invĂ„nare, dĂ€r han bland en förfĂ€rlig massa annat skriver om âfornsagans Dvergar och Pyslingarâ att de Ă€r âkorta till vexten, fula till utseendet och […] voro tjufaktigaâ innan han meddelar den ytterligare skarpsinniga etnografiska iakttagelsen: âLapparna Ă€ro smĂ„ och fula med bred mun och korta ben […]. Lapparna anses vara sluga och bedrĂ€gliga.â
Jag har trĂ€ffat forskare som Ă€nnu idag menar att Nilsson Ă€r âen utmĂ€rkt diskussionspartnerâ vars tankar âbör [hĂ„llas] stĂ€ndigt aktuellaâ. Men det Ă€r han inte. Nilsson Ă€r varken âmodernâ eller ânyskapandeâ. Han Ă€r raka motsatsen: bigott, fördomsfull och vidskeplig. Om Nilsson hade varit verksam i dag hade han hamnat i fĂ€ngelse för hets mot folkgrupp.
Nilssons âantropologiskaâ utsvĂ€vningar fladdrade lika fritt som nĂ„gonsin Holmbergs. Denne trodde sig ha funnit spĂ„ren efter en skandinavisk âurbefolkningâ pĂ„ Malmön i BohuslĂ€n: en âlĂ„gvĂ€xtâ mĂ€nniskotyp med ett âobehagligt ansigte, gnĂ€llande uttal, samt folkskygge, och med högst svaga sjĂ€lsförmögenheterâ.
Men Holmberg skrev halvtannat sekel före vÄrt. Hur hade vi skrivit sjÀlva, om vi skrev dÄ? Som Holmberg, vill jag pÄstÄ. SÀkert Àven som Nilsson. Men ingen skriver som dessa bÄda herrar i dag. Ingen skriver som Stiernhielm och Lasse Lucidor heller, och jag behöver inte förklara varför de inte gör det.
Holmberg skrev sĂ„ hĂ€r ocksĂ„ om den förmodade âurinvĂ„narenâ i BohuslĂ€n: âEn Ă€kta Malmöpytt vĂ„gar sig [âŠ] sĂ€llan pĂ„ fasta landet. Kan han icke undgĂ„ det, Ă€r han sĂ€rdeles olycklig. HĂ€lsar dĂ„ nĂ„gon pĂ„ honom eller eljest tilltalar honom, trycker han hatten djupt ned i pannan och ger sig pĂ„ flykten, utan att yttra ett ord.â
Det Ă€r utsökt â om det inte vore för skĂ€rgĂ„rdsborna strax innanför HĂ„llö, dĂ€r briggen Blue Bird av Hull förliste i snöstorm pĂ„ julaftonen Ă„r 1872: vi anar en spökhund med sjĂ€lvlysande kĂ€ftar pĂ„ en dimmig hed i Dartmoor och Jack uppskĂ€raren dĂ€r han stryker omkring med sin kniv i grĂ€nderna i Whitechapel i Londons East End. Greven frĂ„n Transsylvanien, som var allergisk mot vitlök, strax innan solen gĂ„r upp över Piccadilly. Holmberg borde ha skrivit detektivromaner i stĂ€llet.
This entry was posted on Tuesday, December 14th, 2010 at 11:46 and is filed under Literature. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.