Ingen skriver som Lasse Lucidor
Den svenske fornforskaren Axel Emanuel Holmberg beskriver de äldsta svenskarna i boken Nordbon under hednatiden från 1852: “[…] dvärgen eller pysslingen, med sin vanmakt, sin skygghet, sin krypande feghet […] sin afundsamhet, sitt hämndbegär, list och behändighet […].” Så skulle ingen uttrycka sig om någon människa i dag. Men det var det inte många som tänkte då: så där beskrev nästan alla författare den forntida människan på 1800-talet.
Det gjorde även Sven Nilsson i det stora verket Skandinaviska Nordens Ur-invånare, där han bland en förfärlig massa annat skriver om “fornsagans Dvergar och Pyslingar” att de är “korta till vexten, fula till utseendet och […] voro tjufaktiga” innan han meddelar den ytterligare skarpsinniga etnografiska iakttagelsen: “Lapparna äro små och fula med bred mun och korta ben […]. Lapparna anses vara sluga och bedrägliga.”
Ingen sådan Pysling
Jag har träffat forskare som ännu idag menar att Nilsson är “en utmärkt diskussionspartner” vars tankar “bör [hållas] ständigt aktuella”. Men det är han inte. Nilsson är varken “modern” eller “nyskapande”. Han är raka motsatsen: bigott, fördomsfull och vidskeplig. Om Nilsson hade varit verksam i dag hade han hamnat i fängelse för hets mot folkgrupp.
Nilssons ‘antropologiska’ utsvävningar fladdrade lika fritt som någonsin Holmbergs. Denne trodde sig ha funnit spåren efter en skandinavisk “urbefolkning” på Malmön i Bohuslän: en “lågväxt” människotyp med ett “obehagligt ansigte, gnällande uttal, samt folkskygge, och med högst svaga själsförmögenheter”.
Men Holmberg skrev halvtannat sekel före vårt. Hur hade vi skrivit själva, om vi skrev då? Som Holmberg, vill jag påstå. Säkert även som Nilsson. Men ingen skriver som dessa båda herrar i dag. Ingen skriver som Stiernhielm och Lasse Lucidor heller, och jag behöver inte förklara varför de inte gör det.
Holmberg skrev så här också om den förmodade ‘urinvånaren’ i Bohuslän: “En äkta Malmöpytt vågar sig […] sällan på fasta landet. Kan han icke undgå det, är han särdeles olycklig. Hälsar då någon på honom eller eljest tilltalar honom, trycker han hatten djupt ned i pannan och ger sig på flykten, utan att yttra ett ord.”
Det är utsökt – om det inte vore för skärgårdsborna strax innanför Hållö, där briggen Blue Bird av Hull förliste i snöstorm på julaftonen år 1872: vi anar en spökhund med självlysande käftar på en dimmig hed i Dartmoor och Jack uppskäraren där han stryker omkring med sin kniv i gränderna i Whitechapel i Londons East End. Greven från Transsylvanien, som var allergisk mot vitlök, strax innan solen går upp över Piccadilly. Holmberg borde ha skrivit detektivromaner i stället.
Diktade inte alltid riktigt rätt
This entry was posted on Tuesday, December 14th, 2010 at 11:46 and is filed under Literature. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
