Pretentiös primadonna
Queer theory (eng., av queer, ‘konstig’, ‘egendomlig’, ‘pervers’) är en produkt av bland andra Jacques Derridas och Michel Foucaults poststrukturalistiska teorier och har senare utvecklats av främst filosofen Judith Butler samt litteraturvetaren Eve Kosofsky Sedgwic: den säger bland annat att fenomen som ‘heterosexualitet’ och ‘homosexualitet’, ‘man’ och ‘kvinna’ inte är någonting vi ‘är’ från födseln utan någonting vi ‘blir’ efteråt. Sådana beteckningar är därför socialt konstruerade förhållanden utifrån människors värderingar, förhoppningar och maktbegär.
Queer var från början ett skällsord för homosexuella i USA och blev deras eget självdefinierande begrepp i början av 1990-talet. Utanför det akademiska ankbadet marknadsförs och debatteras den nya teorin ännu mest av kvinnor och män som är aktiva inom feminismen och den homosexuella frigörelsekampen. Det händer dock allt oftare att begreppet ‘queer’ även förekommer i sådana sammanhang där de för bara kort tid sedan inte var lika självklara.
Butler är professor i retorik och litteraturvetenskap vid University of California i Berkeley. Hon har blivit kallad “one of the ten smartest people on the planet” av en beundrande kollega. Jag tror att varje sådant omdöme är en grov överdrift – vem det än skulle gälla. Trots denna draghjälp erövrade Butler 1998 första priset i The Bad Writing Contest, en tävling som anordnas varje år av tidskriften Philosophy and Literature och som publiceras vid det högt ansedda Johns Hopkins University i Baltimore. Priset går till den person som har åstadkommit “the ugliest, most stylistically awful sentence” under det gångna året. Butler segrade med detta bidrag: det har hela den vinnande stilen och finessen hos en vattenbuffel:
“As usual,” kommenterade redaktören för Philosophy and Literature, “this year’s winners were produced by well-known, highly payed experts who have no doubt labored for years to write like this. That these scholars must know what they are doing is indicated by the fact that the winning entries were all published by distinguished presses and academic journals”.
Martha Craven Nussbaum är ‘Professor of Law and Ethics’ vid University of Chicago. Hon är inte heller imponerad av Butlers osmidiga stilkonst. Nussbaum undrar varför Butler inte lika gärna skrev så här:
Då hade den ofrivillige läsaren sluppit svettas över Butlers pretentiösa svammel och i stället kunna koncentrera sig på att finna ut vad det är författaren (kanske) vill säga. Nussbaum fortsätter – och om någon finner citatet opåkallat långt ska läsaren veta att det ändå bara är tre korta stycken ur en rätt lång artikel:
Butler har en bataljon av beundrare. Ett antal knepiga kolleger ryckte också raskt ut till hennes försvar med indignerade artiklar, vilka flera finns att läsa i boken Just Being Difficult? Academic Writing in the Public Area. Där finns åtskilliga ansträngda argument att hämta för de låtsasfilosofer som helst vill vara Hannah med Frau Arendt och Julia med Mme Kristeva.
Sist i boken förklarar Butler själv hur duktig hon är – med hela den förgrämda attityden hos den som just har satt sig på ett häftstift:
Detta är en framträdande egenskap hos nästan alla som tror att ett tilltrasslat språk = djupsinnighet. De känner inte till det enkla ordet humor. Och inte rår väl Butler för att läsaren är en dumskalle?
I tisdags trängdes fyrahundra hängivna butlerfans på Nobelmuseet I Gamla Börshuset vid Stortorget i Stockholm för att lyssna när queerteorins översteprästinna höll årets Neale Wheeler Watson-föreläsning över ämnet: Precarious Life: The Obligations of Proximity.
Nej, jag var inte där. Jag får ont i huvudet när sådana som Butler pratar.
This entry was posted on Thursday, May 26th, 2011 at 13:39 and is filed under Lit USA. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
