this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Mitt pÄ Manhattan

Jerzy Kosinski föddes i Polen men publicerade samtliga sina böcker i USA. BerĂ€ttelsen om hur han flydde frĂ„n Polen till USA har sina poĂ€nger. Kosinski var en erkĂ€nd fotograf i sitt hemland nĂ€r han bestĂ€mde sig för att leva ett annat liv utomlands och hittade dĂ€rför pĂ„ att han fĂ„tt ett stipendium frĂ„n en lika pĂ„hittad stiftelse för att studera utomlands. Men för att resa frĂ„n Polen pĂ„ den tiden mĂ„ste man Ă€ven ha ‘rekommendationer’ frĂ„n olika pĂ„litliga myndigheter och personer i högt uppsatt stĂ€llning. NĂ„gra sĂ„dana refrenser kunde Kosinski inte fĂ„, sĂ„ han beslöt sig för att tillverka dem sjĂ€lv. Lika sjĂ€lvklart hade han Ă€ven förfalskat brevet frĂ„n den ‘stiftelse’ i vĂ€st som gett honom ‘stipendiet’. Bland fyra eller fem positiva utlĂ„tanden stoppade han in ett som bestĂ€mt avrĂ„dde att Kosinski fick lĂ€mna Polen. Det blev mer trovĂ€rdigt pĂ„ det sĂ€ttet, berĂ€ttade Kosinski för mig 20 Ă„r senare. Annars kan det hĂ€nda att jag hade blivit avslöjad direkt. För sĂ€kerhets skull hade han Ă€ndĂ„ en kapsel cyanid mellan tĂ€nderna. För den hĂ€ndelse att…
De polska visummyndigheterna och passkontrollanterna svalde betet och Kosinski kunde flyga vÀsterut. DÄ var han 24 Är. Jag har hört att du bara hade en dollar nÀr du kom till USA. StÀmmer det, frÄgade jag. Ja, svarade Kosinski. Fast jag hade tvÄ nÀr jag flög frÄn Polen. Men jag köpte en Coca-Cola i en automat pÄ flygplatsen nÀr planet mellanlandade i Köpenhamn. Jag hade aldrig sett en sÄdan sak förut.
1965 gav Kosinski ut sin första bok i USA: The Painted Bird eller Den mĂ„lade fĂ„geln som berĂ€ttar om vad fasansfullt en sexĂ„rig polsk pojke fĂ„r uppleva pĂ„ flykt undan förintelsen under tyskarnas ockupation. [Fast han hade skrivit tvĂ„ böcker tidigare under pseudonym som ingen uppmĂ€rksammade.] Boken blev en omedelbar succĂ© men var förbjuden i Polen Ă€nda till kommunistregimens fall 1989. DĂ€rpĂ„ följde de litterĂ€ra framgĂ„ngarna pĂ„ varandra. Nu var det dags att slĂ„ sig ner ‘mitt i smeten’. Och dĂ„ talar jag verkligen om ‘mitt i’ och inte nĂ„gonstans ‘ungefĂ€r mitt i’. Kosinski tog fram en passare och en linjal och rĂ€knade ut var Manhattans geografiska mittpunkt lĂ„g. Sedan hyrde han en vĂ„ning pĂ„ den adressen. Ska det vara, sĂ„ ska det.

NÀr jag var hemma hos Kosinski en gÄng höll jag pÄ att stiga rakt i en en björnsax som han hade innanför ytterdörren. Kan vara bra om det kommer tjuvar, tyckte Kosinski. Han hade ett sÄdant dÀr teleskop ocksÄ som amerikaner Àr sÄ förtjusta i men inte i första hand för att studera stjÀrnhimlen med. Kosinski anvÀnde sin superkikare till att spana in vad grannarna i husen mitt emot hade för sig i sovrummen pÄ nÀtterna. Ibland drog han ut en slang genom fönstret och sÄ sprutade han vatten pÄ dem som gick pÄ gatan nedanför. Det var aldrig nÄgon som begrep var vattnet kom ifrÄn, för Kosinski bodde sÄ högt upp att vattnet fÀrdades med vinden tre kvarter bort innan det landade pÄ trottoaren. Kosinski tyckte att allt sÄdant dÀr var mycket lustigt.
I sin lÀgenhet mitt pÄ Manhattan hade Kosinski Àven borrat smÄ nÀstan osynliga hÄl i vÀggarna, sÄ att han kunde iaktta vad gÀsterna gjorde medan han lÄtsades gÄ ut en stund i nÄgot Àrende. Jag gick sjÀlv pÄ det dÀr tricket en gÄng nÀr han hade hyrt in nÄgra stiliga damer för just detta ÀndamÄl. Kosinski hade förstÄs mycket roligt Ät alltihop efterÄt.
1962 gifte han sig med en bertydligt Àldre och mycket rik arvtagerska till ett stÄlimperium, har jag för mig. De levde loppan pÄ hennes lyxkryssare runt om i USA och Europa i nÄgra Är innan hon dog av en hjÀrntumör. Men det blev inga pengar i alla fall, beÀttade Kosinski. Pengarna hamnade i en stiftelse som kontrollerades av den avlidna hustruns familj.
Men det gjorde nog inte sĂ„ mycket: Kosinski var sĂ„ dags i livet en mycket förmögen person i alla fall. Till skillnad frĂ„n nĂ€stan varje annan amerikansk författare jag kĂ€nner hade Kosinski ingen agent. De kostade bara en massa pengar, tyckte han. Och förresten kunde han göra jobbet lika bra sjĂ€lv. Ja, till och med bĂ€ttre. NĂ€r en bokförlĂ€ggare skulle lĂ€sa Kosinskis senaste manus mĂ„ste han göra det i ett svep, antingen hemma hos Kosinski – se upp för björnfĂ€llan och se till att ha paraplyet med om det skulle börja regna frĂ„n en molnfri himmel nĂ€r du gĂ„r dĂ€rifrĂ„n – eller pĂ„ förlaget medan författaren tittade pĂ„. Om inte galoscherna passade gick Kosinski till ett annat förlag. Och fan ta den som vĂ„gade flytta ett kommatecken i hans text. DĂ„ blev det ocksĂ„ strax ett annat förlag. Man kunde nĂ€stan sĂ€ga att Kosinski var sin egen förlĂ€ggare med den enda skillanden att det var förlaget som fick stĂ„ för fiolerna.
Varje gÄng man var hemma hos Kosinski flöt en ung vacker kvinna omkring i lÀgenheten och serverade drinkar. Första gÄngen trodde jag att det var hans sekreterare eller nÄgot. Men sedan visste jag inte, för det var nya tjejer hela tiden.
Kosinski tyckte om att röra sig i New Yorks mest obehagliga miljöer: knarkare och prostituerade och allsköns patrask dÀr nere pÄ samhÀllets absoluta botten var ocksÄ de som oftast befolkade hans böcker. DÀrför sov han mest pÄ dagarna och var ute pÄ stan pÄ nÀtterna. FrÄn midnatt till klockan sju eller Ätta. Sedan sov han till nÄgon gÄng efter lunch. Och sÄ skrev han nÄgra timmar innan det var dags att kliva ut i slummen igen. Jag följde med honom pÄ en sÄdan dÀr nattlig expedition till de förtappades kvarter lÄngt frÄn de blixtrande och blÀnkande avenyerna en gÄng, och det var inte just nÄgot man lÀngtade efter att göra om.
Men Ă€nnu mer Ă€lskade Kosinski att umgĂ„s i ‘finare’ mĂ€nniskors sĂ€llskap och han syntes ofta pĂ„ hĂ€stpolobanan. SĂ„ dĂ€r som prinsarna Philip och Charles i England, och dĂ„ förstĂ„r var och en att hĂ€stpolo Ă€r ingenting för ‘the small people’.

Inte för dig och mig

1969 skulle Kosinski flyga frĂ„n Paris till LA för att Ă€ta middag hemma hos Sharon Tate och Roman Polanski, men han missade planet för att hans bagage hade skickats till NYC i stĂ€llet för till Kalifornien. Samma kvĂ€ll som middagen Ă€gde rum mördades Sharon Tate och de övriga gĂ€sterna under uppseendevĂ€ckande former av Charles Manson och hans sektliknande ‘familj’. 1981 spelade Kosinski med överlĂ€gset förakt den ledande ryske politruken och bolsjeviken Grigorij Zinovjev i Warren Beattys flerfaldigt oscarbelönade film Reds om den amerikanske reportern och romantiske revolutionĂ€ren John Reed.
Kosinski anklagades senare flera gÄnger för plagiat och för att inte ha skrivit sina böcker sjÀlv. Han skulle rent av ha skrivit av hela böcker eller i varje fall kopierat stora delar av intrigerna frÄn polska förkrigsförfattare som inte var kÀnda utanför landets grÀnser. Jag har inte brytt mig om att ta reda pÄ hur det var med det dÀr efterÄt. Jag var glad över att en gÄng ha kommit helskinnad frÄn New Yorks allra understa vÀrld.
Det sĂ€ger sig sjĂ€lvt att Kosinski var… hur ska jag sĂ€ga? en rĂ€tt omskakande person. Man hade aldrig trĂ„kigt i hans sĂ€llskap. Men för det mesta satt man dĂ€r och undrade vad hjĂ€rtat hade i halsgropen att göra och hur i helvete det hĂ€r skulle sluta.
NÀr Den mÄlade fÄgeln skulle komma ut i en ny upplaga pÄ svenska Är 1981 bad Tidens förlag mig att jag skulle skriva ett förord till boken. NÀr Kosinski fick veta det blev han vansinnig. Det fick vÀl för fan inte finnas nÄgra förord i hans böcker! Och om det mot förmodan skulle finnas, skrev han dem sÄ klart sjÀlv. DÄ frÄgade förlaget om jag ville skriva ett efterord i stÀllet. Och det gjorde jag. Men jag fick aldrig se den dÀr boken efterÄt, sÄ jag tror inte att det blev nÄgot sÄdant heller.
Den 3 maj 1991 pĂ„trĂ€ffades Kosinski i sin lĂ€genhet med en plastpĂ„se tĂ€tt knuten över huvudet och kroppen full av sömnmedel som han tagit med sin vanliga rom och Cola. Bredvid honom lĂ„g en lapp med texten: “I am going to put myself to sleep now for a bit longer than usual. Call the time Eternity.” Mitt pĂ„ Manhattan.

Looking down on Manhattan