this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Lindegren & Faulkner

Jag vet inte om jag har sagt det förut. Men Erik Lindegrens mannen utan vÀg förÀndrade mitt liv pÄ samma sÀtt som Jimmy Dean i Rebel Without a Cause och Elvis Presleys Blue Suede Shoes.
Jag lÀste Lindegren mycket tidigt i livet, för allt han har skrivit fanns i min mammas bokhylla: dÀr hittades ingen Kulla-Gulla och ingen privatspanare Kalle B och Pippi i Söderhavet. SÄdan skit.

Jag trĂ€ffade förstĂ„s aldrig Lindegren, för han dog innan jag hade hunnit ifatt honom. Men Lars Forssell har berĂ€ttat för mig att han tyckte att Lindegren skrev sina bĂ€sta dikter pĂ„ krogen nĂ€r han var full. Bara det att han skrev dem som min hund skriver med svansen: i luft. Lindegren ‘pratade poesi’ över ett krogbord. Och sedan nĂ€r han vaknade tvĂ„ dygn senare kom han inte ihĂ„g nĂ„gonting av det han hade sagt. Det gjorde inte de andra fyllhundarna heller.
Men man skulle ha haft en bandspelare med sig dÄ, sa Lars lÄngt senare. Hur mÄnga dikter har förresten han inte slarvat bort bland grogglas och askfat pÄ Operabaren?

Artur Lundkvist har ocksÄ berÀttat att nÀr William Faulkner kom till Stockholm 1950 för att hÀmta sitt Nobelpris [för Är 1949] skulle Lindegren vara hans personlige guide i stan, eftersom han vÀl var den som hade översatt Faulkner bÀst av alla till svenska. Lindegren var i alla fall först [med Light in August 1944], Àven om Artur hade försökt tidigare ÀndÄ. Men hans översÀttning av thrillermelodramen Sanctuary ansÄgs för vÄgad för tidens ömtÄliga svenska boklÀsare och blev dÀrför aldrig publicerad.
Lindegren gick sÄ klart runt i Stockholm med en av vÄr tids frÀmsta författare. Men han var sur hela tiden: Faulkner drack ju ingenting. Han var inte full en enda gÄng. Fan ocksÄ! Det var inte vad Lindegren hade hoppats pÄ.
Faulkner drack inte för att han hade sin sjuttonÄriga dotter Jill med sig till Stockholm. Det var hon som sa att hon ville Äka till Sverige: annars hade han inte kommit alls. I verkligheten var det en konspiration mellan Jill och hennes mamma för att Faulkner inte skulle supa skallen av sig i Stockholm. Fast det gjorde han ju sedan i alla fall. Hemma i Oxford, Mississippi, 1962.

Men sĂ„ – som genom ett trollslag: nĂ„gra av de sista dagarna och nĂ€r Faulkner hade fĂ„tt sin medalj och sitt diplom och sin prischeck och hĂ„llit sin lysande nobelförelĂ€sning i Börssalen fick Lindegren Ă€ntligen vara ensam med Faulkner. DĂ„ blev det Ă„ka av, om man sĂ€ger.
EfterÄt sa en lycklig och bakfull Lindegren: Jag har Àntligen trÀffat Faulkner! [Bör uttalas som Artur gjorde nÀr han berÀttade: triumferande, pÄ göingska.]

Faulkners förelĂ€sning Ă€r kanske den bĂ€sta som nĂ„gon har hĂ„llit i Börssalen. Den Ă€r föredömligt kort: tog vĂ€l bara sju–Ätta minuter att lĂ€sa upp och duger att lĂ€sa Ă€n. Kan bara jĂ€mföras med Albert Camus tal till Svenska Akadmien sju Ă„r senare. Faulkner höll talet pĂ„ extra tjock sydstatsdialekt, sĂ„ publiken lĂ€r inte ha förstĂ„tt mĂ„nga ord. Men nĂ€r talet trycktes blev det omedelbart berömt.
Jag Àlskar Faulkner. Och jag avundas alla som inte har lÀst A Fable Ànnu och dÀrför har den upplevelsen kvar. Den tar ett tag att lÀsa: jag höll pÄ i ett halvÄr första gÄngen [och Faulkner arbetade med boken i elva Är]. En mening i boken strÀcker sig över 49 sidor, och nÀr man har rÀknat alla bokstÀverna stÀmmer det hela vÀgen i alla fall.
Faulkner Ă€r uppenbart en ‘större’ författare Ă€n Hemingway, men Ernest Ă€r i alla fall ‘bĂ€ttre’ Ă€n Bill. Om du förstĂ„r? BĂ„da hör till de rĂ€tt fĂ„ amerikanska författare frĂ„n 1900-talet som med sĂ€kerhet kommer att lĂ€sas Ă€ven om 100 Ă„r. Fast Hemingway uttryckte sig sĂ„ hĂ€r generöst om A Fable: “A Fable isn’t pure shit. It’s unpure diluted shit [
]”. – A Fable fick Pulitzerpriset Ă„r 1955, Ă€ven om de flesta kritiker nog tycker likadant som Hemingway. Men det gör inte jag.
NÀr Thomas Warburton översatte A Fable för Bonniers pÄ 50-talet brydde sig förlaget inte ens om att ge ut boken. En legend kom i stÀllet ut pÄ bokförlaget Atlantis. Men inte förrÀn 1978.

Jag Àlskar Erik Lindegren. Om det Àr nÄgon svensk författtare jag hade velat intervjua sÄ Àr det han. Astrid och August: slÀng er i vÀggen.
Du som inte har lÀst Lindegren Ànnu: gÄ hem och gör det nu. LÀs de andra jag har nÀmnt ocksÄ. Jag lovar att du inte kommer att Ängra dig. Om du börjar med A Fable, sÄ har du att göra till pÄsk. NÀsta Är.