this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Leave my bones alone

Konst? Vad Ă€r det? Och vad Ă€r litteratur? – Vad Ă€r det för mening med att skriva böcker om ‘verkligheten’ sĂ„ som den ser ut? Det vet ju varje mĂ€nniska i alla fall: hur jĂ€vligt det Ă€r pĂ„ jobbet. Hur trist och trĂ„kigt det Ă€r dĂ€r hemma framför teven varje kvĂ€ll. MĂ„ste man skriva böcker om hur fult det Ă€r att diska och dammsuga och tvĂ€tta hans trasiga kalsonger? MĂ„ste man fĂ„ pris för likadana hopplöst hjĂ€rndöda böcker varje Ă„r?
Min pappa var den fullaste farsan i hela VÀsterÄs. [Ja, inte min. Utan nÄgon annans.] Men han var den finaste och mest begÄvade mÀnniska som har funnits i alla fall. För det mesta var han en slarver, men alla tyckte att han var en charmig slarver. I alla fall tycker jag det, nu sÄ hÀr efterÄt. Och ingen har lÀst sÄ mÄnga böcker som min pappa, fast jag fattar inte hur han hann för han söp ju nÀstan jÀmt. Och sÄ var han alla tiders hÀrliga rebell. NÀstan som Che: han sa att ingen ingen jÀvel satte sig pÄ honom. [Men det gjorde nog nÀstan alla ÀndÄ, för han dog utan familj och utan sina tÀnder och med bara obetalda skulder nÀr han var 46.] Och gÀrna ett fint litterÀrt pris till mig för att jag ÀndÄ har blivit sÄ jÀtteduktig och nu berÀttar pappas vackert kantstötta biografi. Jag har klistrat ihop den alldeles sjÀlv.
Vill ni veta hur full och elak jag har varit i hela mitt liv? Fast ingen har fattat det förut? Köp min nya bok. DÀr avslöjar jag allt om min lÄngvariga alkoholism. Den fick Augustpriset hÀrom Äret. Det sÀger allt om bokens litterÀra tyngd och och min egen konstnÀrliga exklusivitet. Sa jag att jag Àr en sÀllsynt fin mÀnniska ocksÄ? Om inte kommer ni att mÀrka det nÀr ni lÀser boken.
Varför Ă€lskar folk att lĂ€sa om sĂ„dant? Om mĂ€nniskor de inte kĂ€nner och för det mesta inte ens vet vilka de Ă€r? De som tycker att just deras förĂ€ldrar Ă€r mer intressanta Ă€n alla andras kunde vĂ€l nĂ„gon gĂ„ng berĂ€tta om sĂ„dana som inte söp och slogs och alltid skolkade frĂ„n jobbet? Är alla [‘kĂ€nda’ mĂ€nniskors] förĂ€ldrar lika socialt misslyckade individer? Super de och knarkar och ljuger och bedrar och bĂ€r sig allmĂ€nt drummelaktigt Ă„t dygnet runt allihop?
Man kunde tro det, för just nu dyker de upp i var och varannan bok. Har sÄdana personer Àven funnits förut? Varför skrev i sÄ fall ingen om dem dÄ? Eller Àr dessa fyllkkÀrringar och horkarlar och varjehanda dumhuvuden vi lÀser om i dag en modern företeelse? Vi har hört att det förekom Ätskilligt med fiffel och fuffens i fina romerska familjer för lÀnge sedan, och sÀkert Ànnu tidigare i historien, dÄ alla lÄg med alla och det hÀnde att kvinnor mördade sina mÀn och barn slog ihjÀl sina mammor, &c. Men efterÄt? Hur vanligt Àr sÄdant i dag?

Peter Paul Rubens
Backanal pÄ Andros
Olja pÄ duk Detalj
Foto ©Nationalmuseum Stockholm

Vad Àr det egentligen för farsor [och mer sÀllan: morsor] som super bortom allt förstÄnd och ÀndÄ krÀver andras respekt? Som tillÄter sig att ideligen terrorisera sin omgivning och upptrÀda som snyftande smÄungar i nÀsta sekund? Varför Àr dessa personer intressanta? PÄ vilket sÀtt? Och varför förvÀntas vi andra ta del av deras sjaskiga biografier?
Och om det förekommer Ă€ven i ‘de bĂ€sta familjer’: vad utspelar sig dĂ„ inte i ‘de sĂ€msta’? Det fĂ„r vi aldrig veta, för inget bokförlag vill lĂ„ta nĂ„gon berĂ€tta om dem: vanliga mĂ€nniskor tycker inte om att lĂ€sa om ‘vanliga’ mĂ€nniskor. Kanske för att dessa liknar dem sjĂ€lva alltför mycket?
Hur Ă€r dagens författare av simpla slĂ€ktkrönikor sjĂ€lva som förĂ€ldrar? Är de sĂ„dana helt och hĂ„llet exemplariska mĂ€nniskor som mamma och pappa aldrig var? Eller hĂ€nder det att de hittar pĂ„ och fyller i ur den egna fantasin? För att kittla publiken och sĂ€lja lite mer? Som den dĂ€r ‘dokumentĂ€rdrottningen’ pĂ„ bokförlaget med en svart lapp över ena ögat?

Eller ocksÄ inte?

Vem vill veta hur mycket vin och whisky jag har druckit i mitt liv? Hur mÄnga cigaretter jag har rökt? Det vill inte jag. Fast jag röker inte lika mycket nu som förr.
Men jag vet varför sĂ„dana böcker finns. Det Ă€r för att författarna tror att de blir mĂ€rkvĂ€rdigare genom att sliddra och sladdra om annars alldeles okĂ€nda mĂ€nniskor som inte lĂ€ngre finns: de döda sĂ€ger inte emot. Denna senaste litterĂ€ra fluga kunde Ă€ven kallas ett slags ‘den stĂ€llföretrĂ€dande bekĂ€nnelseromanens renĂ€ssans’. Eller ‘den omvĂ€nda proletĂ€rlitteraturens mode’, om nĂ„gon vill? Och ett fett bankkonto blir nog aldrig omodernt. Ett sĂ„dant dĂ€r som morsorna och farsorna aldrig hade.
Skriv om dig sjÀlv om du vill. Om du tror att nÄgon vill lÀsa? Men alla de dÀr slÀpphÀnta förÀldrarna kanske inte hade velat lÀsa alla de dÀr böckerna om sig sjÀlva? TÀnk om de hade hunnit skriva en bok om vilka jÀvla ungar de hade i stÀllet?

“Rör mig inte nĂ€r jag Ă€r död”

“Leave my bones alone”. SĂ„ skrev Jack Kerouac i ett brev till Allen Ginsberg den 10 juni 1949. DĂ„ var Åsa Linderborg inte född. Och hade P O Enquist Ă€nnu inte hoppat 1.98 i höjd.
Vad tyckte Enquists fruar och barn om författarens fylleri och andra försumligheter? Det fÄr lÀsaren inte veta: det nÀmner inte stÀndige pristagare Enquist med ett ord.
Det Ă€r förresten inte ‘konst’ heller nĂ€r Ernst Billgren sĂ€ljer sin soppĂ„se för 30 000 kronor pĂ„ tradera.com. Vad ska man ha den till? Börjar det inte lukta efter ett tag? Lika kamerakĂ„ta hustru Helena har en inköpslista tatuerad pĂ„ armen för att hon inte ska glömma bort vad hon ska ha med sig hem frĂ„n 7-Eleven. Är det ocksĂ„ konst? Det tycker inte jag.
Skulle nÄgon vilja köpa mitt hushÄllsavfall? Jag skulle inte göra det sjÀlv.