this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

E G Geijer 3: På Leipzigs slätter, Lützens kullar

I Borgå i Finland skaldade vid samma tid Johan Ludvig Runeberg sin romantiskt dramatiska dikt Kung Fjalar. Med balladsamlingen Fänrik Ståls sägner skapade Runeberg sedan Finlands första egna historia: denna hade ju tidigare under kanske 600 år varit oskiljaktigt knuten till den svenska. I Runebergs romantiska hjältesaga på vers möter publiken det snöpliga nederlagets män [och två kvinnor: en torparflicka och marketenterskan Lotta Svärd. Samt en minderårig soldatgosse utan namn och den unge greven Wilhelm von Schwerin, 15] som krigets verkliga segrare. Finland hade fått sin egen tillrättalagda ‘krigshistoria’.
I dag är den både av sig själv och sin samtid måttlöst överskattade Runeberg nog inte lika mycket läst. Bortsett från tre strofer ur Vårt land och några färgstarka citat ur Fänrik Ståls sägner är det mest Johan August Malmströms och Albert Gustaf Aristides Edelfelts illustrationer till balladerna om hjältarna från kriget mot Ryssland 1808–1809 som har överlevt bäst till våra dagar. Malmström var själv vidlyftigt fornnordisk så det räckte. 1857 målade han genombrottsverket Kung Heimer och Aslaug samt är även känd som illustratör till Tegnérs Frithiofs saga. Knappast någon svensk i vuxen ålder har undgått att se en kopia av samma konstnärs mest bekanta målning: Grindslanten från 1885, där fyra starka bondpojkar rullar runt i vägdammet och kämpar om den fattiga femöringen medan en står bredbent vid sidan av och tittar på [jag kan inte hjälpa det, men jag tycker att han påminner om Göran Persson] och en liten flicka gråter i ett hörn över en hink med utspillda röda bär [som kanske föreställer lingon? eller smultron?]. Ingen annan tavla av en svensk konstnär torde för övrigt vara mer känd och mångfaldigad i landet än denna.

Slagsmål mellan blivande bönder

Vid sidan av Vårt land har Björneborgarnas marsch som tonsatt blivit republikens ceremoniella signaturmelodi sedan landets självständighet 1918. Den får endast framföras i militära och andra högtidliga sammanhang samt vid sådana festliga tillfällen där presidenten deltar. Texten till marschen skrevs ursprungligen av Zacharias Topelius till musik av en okänd kompositör från 1700-talet. De nya orden är Runebergs, och marschen har under sitt nuvarande namn arrangerats för blåsorkester av militärkapellmästare Conrad Greve.
Till skillnad från göterna i Uppsala och Stockholm kom Finland självt rätt snabbt och till synes även smärtfritt över den hastiga skilsmässan från Sverige. Det förefaller i efterhand mer naturligt än konstigt: besvikelsen måste ha varit stor över den usla svenska insatsen i kriget 1808–1809. Gustav III:s huvudlösa upptåg var ännu inte glömda, och längre bakåt i historien hade Finlands befolkning inte heller någon stor anledning att minnas Karl XII med någon nationell stolthet: “söner av ett folk som blödt på Narvas hed, på Polens sand”. Runeberg drack punsch och diktade på ett avstånd av fyra decennier från 1808–1809 års ‘finska krig’. Han hade svalt hela den aristokratiska propagandan från stormaktstiden om Gud och Fosterlandet: han anade inte den svenska högadelns desperata ekonomiska intressen i sådan verksamhet. ‘Finlands sak’ var den gången inte densamma i Borgå och Helsingfors som i Stockholm. Runeberg var lycklig över att lilla fattiga Finland hade fått vara med och göra historia “på Leipzigs slätter, Lützens kullar”. Jag tror inte att han hade varit lika upprymd om han själv hade trampat runt i lera och dimma, blind och döv, den 6 november 1632.
Den moderne läsaren finner författarens fascination för krigets upphöjda skönhet frånstötande. Men det gjorde inte Runeberg och “mannen från S:t Mickel, gamle Törne”. Han var “en äkta Finne,/En gammal, knotig, björk med masur inne” och manade käckt sina gossar att meja fienden “som man mejar säden”: “Det här blir en förderfvat rolig lek”. Allra längst går kanske Molnets broder, “den förlåtne tiggarn”: “Hell,” han sade, “nu är lätt att blöda,/En bland unga, som det unnats tidigt/Att för fosterlandet dö med seger”. Fast ingen i dag skulle komma på tanken att minnas en enda av Runebergs hjältar som ‘segrare’. Utom möjligen i en moralisk mening. Och: “Mer än lefva, fann jag, var att älska,/Mer än älska är att dö som denne”. Johannes Salminen säger att dessa rader väl kunde gå an som gravskrift över en självmordsbombare från Bagdad i dag.

Punschpatriot i Porvoo

Även Fänrik Ståls sägner framkallade överdrivna känslostormar hos åhörarna. Litteratur- och konstprofessorn samt ledamoten av Svenska Akademien Carl Rupert Nyblom var en 17-årig gymnasist när han hörde Sägnerna första gången. Det är historieläraren som förmedlar den omskakande nyheten:

Människor grät mycket mer under 1800-talets första hälft än jag tror att de gör i dag. Många av dem som levde då snyftade och snörvlade bestämt över nästan allting. I dag är det nog bra Birro som gråter lika ofta och mycket.

Föredömen eller bara lipsillar

I Norge motsvaras Tegnérs Frithiofs saga närmast av Bjørnstierne Bjørnsons opera Olav Tryggvason – “Hvor bliver Ormen Lange?/Kommer ikke Olav Tryggvason?” – med musik av Edvard Grieg och Rikard Nordraak, som dog innan han hunnit fylla 25 [även kompositör till Norges nationalsång med text av Bjørnson] samt illustrationerna av Christian Krogh med flera i nationalupplagan av Snorres Kongesagaer. Olav Tryggvason är ett aldrig avslutat verk. Bjørnson och Grieg blev osams någonstans mitt i sedan kompositören nappat på ett bättre anbud från Bjørnsons främste rival Henrik Ibsen att i stället skriva musiken till dennes skådespel om den iskalle lögnaren och egoisten Peer Gynt. Olav Tryggvason uppfördes för första gången ‘100 år för sent’ i Grieghallen i Bergen den 26–29 september år 2000 med färdigskriven musik av Ragnar Söderlind och fullbordat libretto av Knut Jørgen Moe.

Peer och Anitra – fast på tyska