this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

E G Geijer 2: Saknar substans

“Man torde frĂ„ga, om [Götiska förbundet] ej Ă€fven hade nĂ„gon politisk karakter”, erinrar sig Geijer i detta Idunas sista hĂ€fte, dĂ€r Ă€ven kamratföreningen officiellt begravdes tillsammans med den just bortgĂ„ngne Adlerbeth. Han fortsĂ€tter: “Visserligen. Vi voro först och frĂ€mst alla ifrige patrioter.” Och: “Det blev mig i förbundets stĂ€mma uppdraget att upplĂ€sa TegnĂ©rs skaldestycke [Nore. I anledning af Freden i Kiel den 14 Januarii 1814]. Det rörde mig sĂ„, att jag ej kunde fullborda lĂ€sningen, utan brast i tĂ„rar. SĂ„dana kĂ€nslor voro vĂ„r politik”.
Emellertid mÄste vi nog erkÀnna att Geijers och göternas nationalistiska försök var ett tÀmligen misslyckat projekt. Det kan anses vara definitivt avslutat med upplösningen av unionen mellan Sverige och Norge Är 1905.
SÄ hÀr kan en oförsonlig och lika överdriven patriotism som en gÄng Geijers och göternas lÄta i vÄr tid:

Trots det bombastiska tonlĂ€get som frĂ„n ett tidigare Ă„rhundrade kan det Ă€ndĂ„ inte hjĂ€lpas: talarens ord saknar substans. BrĂ€nnmĂ€rkning sysslade bödeln i BĂ©thune med nĂ€r han brĂ€nde in en lilja pĂ„ Mylady de Winters vita axel. DĂ€rutöver har ordet bara betydelsen: ‘att utpeka nĂ„gon som förkastlig eller avskyvĂ€rd’. Detta Ă€r inte finansministerns uppgift i en demokrati Ă„r 1995.

Mylady: kvinna med brÀnnmÀrke

BrĂ€nnmĂ€rkning av boskap med Ă€garens bomĂ€rke [eng. brand: i dag = ‘varumĂ€rke’] har förekommit sedan antiken och var lĂ€nge mycket vanlig pĂ„ grund av det tidigare betessystemet, dĂ€r djur frĂ„n olika byar och gĂ„rdar strövade fritt i markerna. Bruket blev mycket utbrett pĂ„ den oĂ€ndliga nordamerikanska prĂ€rien, dĂ€r det ofta var omöjligt att hĂ€gna in betesmarkerna. Genom brĂ€nnmĂ€rkningen kunde boskapen röra sig över stora omrĂ„den, för att sedan samlas in av boskapsfösare [= cowboys] och sorteras efter Ă€gare.
BrÀnnmÀrkning av mÀnniskor förekom redan i det antika Rom, dÀr bland annat slavar mÀrktes av sina Àgare pÄ samma sÀtt som boskap.
Under medeltiden var brĂ€nnmĂ€rkning ett relativt vanligt straff pĂ„ mĂ„nga hĂ„ll i Europa. I England hĂ€nde det att kĂ€ttare mĂ€rktes med ett ‘B’ i pannan [för eng. blasphemy = ‘hĂ€delse’] och lösdrivare med ett ‘V’ [eng. Vagabond] pĂ„ bröstet. I Norge avskaffades brĂ€nnmĂ€rkning som straffmetod Ă„r 1815 och i Danmark Ă„r 1840. I Frankrike brĂ€nnmĂ€rktes brottslingar till revolutionsĂ„ret 1848 och i England tillĂ€mpades bestraffningen Ă€nnu under Krimkriget pĂ„ 1850-talet, dĂ„ desertörer brĂ€nnmĂ€rktes med ett ‘D’.
I Sverige fanns brĂ€nnmĂ€rkning med i BjĂ€rköarĂ€tten som bestraffning för stöld [brennis meĂŸ iarne], men straffmetoden försvann i och med 1734 Ă„rs lag. Om det var en man som stal kunde han bli av med bĂ„da öronen ocksĂ„. Kvinnliga tjuvar grĂ€vdes i sĂ€rskilt allvarliga fall ner levande i jorden [skule liuandis i iorĂŸ grawĂŠs].
En hĂ€ndelse som för den konspiratoriskt lagde kanske kunde likna… ironi: den pretentiöse svĂ€rmaren Atterbom eftertrĂ€dde den bombastiskt skrĂ€vlande Ling pĂ„ stol nummer 18 i Svenska Akademien Ă„r 1839. Han utnĂ€mndes ocksĂ„ till rektor för Uppsala universitet efter Geijer 1847. Men nĂ„gon ‘göt’ var Atterbom Ă€ndĂ„ aldrig.
Den av mĂ„nga Ă€nnu högt hĂ„llne Atterbom var ett praktexempel i provinsiell smĂ„aktighet. PĂ„ 1830-talet var Christian Johann Heinrich Heine Europas mest beundrade radikale författare. Bara inte i Sverige: dĂ€r kallar den alltid lika ogeneröse Atterbom den mycket mer snillrike författaren Ă€n han sjĂ€lv för “en förlupen Jude” med vars namn professor Atterbom “ej wilja smutsa sitt papper”.

Ingen ‘förlupen jude’

Men alla tyckte inte likadant. Det fanns mer framsynta svenskar Ă€n herr Atterbom. “I Tyskland har Förbundsdagen warnat alla Boktryckare och Bokhandlare för att trycka och försĂ€lja hans [Heines] skrifter”, meddelar en annan recensent. Och: “I Swerige har en Biskop öfwer honom brutit stafwen, sedan denna förut blifwit behörigen doppad i wigwatten.” Allt stĂ„r att lĂ€sa i nystartade Östgöta-Correspondentens tredje nummer. Den underbart elake anmĂ€laren Ă€r författaren och riksdagsmannen Henrik Bernhard PalmĂŠr, dessutom tidningens grundare och en av landets kvickaste satiriker. Han avslutar sin artikel: “Wi tro oss nu hafwa tillrĂ„dligen hos wĂ„ra landsmĂ€n rekommenderat Heine och hans arbeten”.
Göternas tid var en kÀnslosam period i Sverige. I synnerhet nÀr Geijer upptrÀdde, om vi fÄr tro samtida ögonvittnen. Jon Ulric Ekmarck var student i Uppsala under Geijers glansperiod. SÄ hÀr minns han en förelÀsning om Gustav Vasa av dÄvarande historiedocenten G i Uppsala Är 1816:

Tre Ă„r senare var det verkligen ‘Professor Geijer’ som talade. DĂ„ framkallade han dessa kĂ€nslor hos sin publik, dĂ€r Ă€ven kronprins Oscar Ă„terfanns: