this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

E G Geijer 1: Göter och rimmade rytanden

Åren efter Napoleons fall uppstod nationalistiska stĂ€mningar överallt i Europa. I Skandinavien inleddes samtidigt den svĂ€rmiska beundran för vĂ„ra förment Ă€rorika förfĂ€der – götarna/goterna – som kallas göticism och som i Sverige efter förlusten av Finland till Ryssland 1809 fick sin hemvist i Götiska förbundet. Detta litterĂ€ra och politiska kotteri bildades i Stockholm den 16 februari 1811 av tolv unga entusiaster, de flesta vĂ€lbĂ€rgade studiekamrater frĂ„n VĂ€rmlands nation i Uppsala, med syfte att “vare en broderlig förening af mĂ€n, egnade Ă„t upplifvandet af de Gamle Göthers frihetsanda, mannamod och redliga sinne. Förbundets medlemmar bĂ€re namn af Göther”. Samt vidare: “En Göths vĂ€sende vare enkelt och oförstĂ€ldt […] Hans kĂ€rlek för FĂ€derneslandet vare oskrymtad; att offra lif och blod för dess sjelfstĂ€ndighet hans Ă€dlaste handling”. De tolv som var med frĂ„n början kallades ‘stamgöter’; sammanlagt blev de aldrig fler Ă€n 93. Deras tre ‘ledstjĂ€rnor’ var: Tro, Kraft, Frihet.

Ännu bara furste
av Pontecorvo

FörvĂ€rvet av en berömd hĂ€rförare till blivande kung av Sverige ingav nytt hopp hos bedrövade svenskar. Och de litterĂ€ra exemplen frĂ„n Danmark och Tyskland, dĂ€r man ocksĂ„ hade börjat interssera sig för den heroiska germanska forntiden, verkade med kraften av en uppenbarelse. Efter det asketiska svenska 1700-talet med sitt 100-Ă„riga förfall – mellan Poltava i Ukraina den 28 juni 1709 och Ratans hamnplats i VĂ€sterbotten den 22 augusti 1809 – vĂ€ntade nu med den adopterade kronprinsens ankomst till Sverige den 20 oktober 1810 en lika lysande framtid som nĂ„gonsin förr. SĂ„ hĂ€r skaldar Esaias TegnĂ©r i den stora dikten Svea:

Bland ledande patriotiska personer i Götiska förbundet Ă„terfanns Erik Gustaf Geijer, TegnĂ©r och mycket fosterlĂ€ndske fĂ€ktmĂ€staren vid Lunds universitet Pehr Henrik Ling. Som diktare med rimmade rytanden och storvulna ambitioner tillhör sĂ€rskilt Ling de pĂ„ senare tid mest olĂ€sta. Han hade dock förmodligen sjĂ€lv varit den förste att uppskatta manskörsĂ„ngen Sveriges flagga till musik av den svenska musikhistoriens mesta nationalromantiker Hugo AlfvĂ©n, av författaren sjĂ€lv kallad: ‘rythymn’. Det Ă€r den patriotiska sĂ„ng som nĂ„gon gĂ„ng Ă€nnu kan höras unisont framförd och som börjar: “Flamma stolt mot dunkla skyar [
]”. TonsĂ€ttaren talar i partituret om hur den mycket banala texten framföres bĂ€st: “Kraftigt, ej för fort”. Utan AlfvĂ©ns trĂ€ffsĂ€kra tonsĂ€ttning Ă€r det troligt att tidningsmannen och före detta arbetarpoeten Karl Gustav Ossiannilssons dĂ„liga dikt med rĂ€tta hade varit okĂ€nd för nĂ€stan varje svensk i dag.
Komponerandet beredde till en början tonsÀttaren bekymmer. SÄ hÀr berÀttar Alfvén i sina memoarer:

Och sĂ„ hĂ€r skriver Lars Lönnroth trĂ€ffsĂ€kert om Ling i Den svenska litteraturen: “Stackars Ling! En poetisk ande fanns utan tvivel i hans atletiska kropp, men de gymnastiska Ă„tbörderna blev för kraftfulla”.

BÀttre gymnast Àn poet

I göternas krets syntes Ă€ven sĂ€llskapspoeten Johan Anders Wadman med sina av de nya ‘göterna’ mycket uppskattade supvisor. Göticismen var lĂ€nge en av sjĂ€lva förutsĂ€ttningarna för den nordiska romantikens vĂ€rldsuppfattning. I den pĂ„ sin tid mycket inflytelserika Iduna En skrift för den nordiska fornĂ„lderns Ă€lskare publicerade Geijer de kĂ€nda verken Manhem, Odalbonden och Wikingen; den stĂ€ndigt uppĂ„tstrĂ€vande TegnĂ©r bidrog med Skidbladner och Flyttfoglarne samt de första sĂ„ngerna i den storslaget romantiska diktcykeln Frithiofs saga, som av en entusiastisk publik togs emot som det lĂ€nge efterlĂ€ngtade svenska ‘nationaleposet’. Och som bredvid nĂ„gra av Geijers nyss nĂ€mnda verk har varit obligatoriskt utantillrabblande för generationer av plĂ„gade svenska skolbarn. Lings Gylfe, med författarens patenterade nordiskhet, rĂ€knas numera av de flesta till alla tiders litterĂ€ra taveltrĂ€ffar i Sverige.
Senare tog Geijer avstĂ„nd frĂ„n det grandiost nordiska i Betraktelser i afseende pĂ„ de nordiska mythernas anvĂ€ndande i skön konst och poesi. I uppsatsen varnar han för ‘götiska’ överdrifter vid anvĂ€ndandet av den nordiska mytologin som konstnĂ€rligt uttrycksmedel, vilket bland annat hade till följd att en rosenrasande Ling genast begĂ€rde sitt uttrĂ€de ur göternas krets. För detta fick Geijer Ă€ven posthuma bannor av den person han kanske hade hjĂ€lpt mest i den akademiska karriĂ€ren: den stĂ€ndigt otacksamme och missnöjde P. D. A. Atterbom. Denne försökte hela sitt liv att krampaktigt hĂ„lla jĂ€mna steg med dem som var mer begĂ„vade Ă€n han, men var trots sina envisa bemödanden Ă€ndĂ„ alltid ett förargligt kliv efter. Atterbom: Sveriges sĂ€msta erkĂ€nda författare nĂ„gonsin?

SĂ„g ut som han var