this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Som Albert Camus sa

Den suverĂ€nt ouppfostrade diktarslyngeln Jean-Nicolas-Arthur Rimbaud. Det Ă€r ingen hemlighet och ofta beskrivet att han i allt som inte hade med diktande att göra var en skitstövel av sĂ€llan skĂ„dat slag: en person som regelmĂ€ssigt bar sig genuint illa Ă„t mot alla som kom i hans vĂ€g. Ett pĂ„hittigt spratt, som han gĂ€rna berĂ€ttade om för alla som ville höra pĂ„, var att ejakulera i tonsĂ€ttaren och bartendern Ernest Cabaners glas mjölk nĂ€r denne var ute i nĂ„got Ă€rende eller tittade Ă„t ett annat hĂ„ll och dĂ„ Rimbaud tillfĂ€lligt övernattade pĂ„ en soffa i hans rum. NĂ€r samme hyresvĂ€rd hade lunginflammation skar den inte alldeles tacksamme Rimbaud ut fönsterrutorna i hans rum pĂ„ l’HĂŽtel des Étrangers pĂ„ rue Racine i Paris och lĂ€t dörren stĂ„ öppen för att det skulle flĂ€kta ordentligt. Det hĂ€nde Ă€ven att det litterĂ€ra underbarnet frĂ„n bondvischan smetade ut sin avföring pĂ„ borden pĂ„ sjappet Den döda rĂ„ttan dĂ€r tidens intellektuella kotteri söp och diktade och knarkade. Och nĂ€r Rimbaud en morgon (nĂ€r han var inneboende hos diktaren Verlaine) fann sina skor putsade tillbringade han en förmiddag med att spotta tobakssaft pĂ„ dem och stampa i lerpölar.
Den av sig sjĂ€lv utstötte diktaren som under Ă„terstoden av sitt liv Ă€gnade sig Ă„t skumma affĂ€rer i Aden och Harar, dĂ€r han stĂ€ndigt bar Ă„tta kilo guld i ett bĂ€lte kring magen av rĂ€dsla för att bli bestulen och som i sina brev hit och dit bara gnĂ€ller nĂ€r han inte talar om sina pengar som han alltid vill ha “bien placĂ©â€ med “regelbunden avkastning”: den före detta upprorsmakaren med sitt alltid uppvisade förakt för allt som stavades borgerlighet blir sjĂ€lv en karikatyr av den renodlade kapitalismens allra sĂ€msta sidor i samma ögonblick han slutar skriva poesi. Det mĂ„ste vara ett av vĂ€rldslitteraturens mĂ€rkligaste förvandlingsnummer. I Rimbauds knastertorra korrespondens med mamma i Ardennerna och kejsar Menelik II av Abessinien [grundare av det moderna landet Etiopien] finns inte ett ord dĂ€r den tidigare litterĂ€re revoltören gĂ„r att kĂ€nna igen. Men: “Pour maintenir le mythe, il faut ignorer ces lettres. [
] Elles sont sacrilĂšges, comme l’est parfois la vĂ©ritĂ©â€. Det har för övrigt ingen stor betydelse för hur vi förstĂ„r alla de brev han skrev lĂ„ngt efter dikterna: Rimbaud Ă€r en stor och beundransvĂ€rt blixtrande poet i alla fall: “le plus grand de son temps”. Som Albert Camus sa.
Var Rimbaud tidigast fick sin inspiration ifrĂ„n Ă€r det ingen som vet. NĂ€r han skrev sin dikt om den berusade bĂ„ten var Rimbaud Ă€nnu en isolerad pojke i det lantliga Ardennerna och hade den 16-Ă„rige diktaren aldrig sett havet. Och inte var det vĂ€l frĂ„n Victor Hugo heller: nĂ€r hans lĂ€rare Georges Izambard Ă„ret innan hade gett Rimbaud Hugos Les MisĂ©rables att lĂ€sa skrev hans obildade mamma tillbaka till den unge magistern i den lilla nordfranska staden Charleville: “[
] il serait certainement dangereux de lui permettre de pareilles lectures”. SĂ„ gick det som det gick ocksĂ„.
Den olycklige diktarens hela liv var ett ibland rĂ€tt sjaskigt Ă€ventyr som inte behövde nĂ„gon manusförfattare. Det har ocksĂ„ spelats in flera filmer om den franska poesins störste revoltör samt senare kaffekommissionĂ€ren och vapensmugglaren med mera, men den svenska biopubliken ska inte vara alltför ledsen över att nĂ€stan ingen sĂ„dan film har visats hĂ€r. Den bĂ€sta film jag vet om Rimbaud handlar inte alls om honom. Det Ă€r Jean-Luc Godards Bande Ă  part frĂ„n Ă„r 1964, dĂ€r en misslyckad amatörinbrottstjuv som hĂ€nger hela dagarna pĂ„ cafĂ© i Paris och planerar en kupp med dödlig utgĂ„ng heter
 Arthur Rimbaud. De tvĂ„ andra bortkomna typerna i filmen kunde vara Franz Kafka med rĂ€tt stuk pĂ„ gangsterpralinen och Alice i Underlandet som barnslig au pair i rik familj. Fransk film noir i nouvelle vague-version nĂ€r den Ă€r som bĂ€st: nĂ„gonstans mitt emellan Billy Wilders Double Indemnity och Quentin Tarantinos Pulp Fiction.

Arthur, Alice och Franz rockar loss pÄ stamfiket

Rimbaud dog utan sitt ena ben pĂ„ Den obeflĂ€ckade avelsens sjukhus i Marseille den 10 november 1891 efter att ha dikterat ett sista febrigt brev till chefen för det rederibolag som skulle föra honom tillbaka till Afrika: “Dites-moi Ă  quelle heure je dois ĂȘtre transportĂ© Ă  bord
”. Jag vill inte komma för sent. SĂ€g mig vilken tid jag mĂ„ste bĂ€ras ombord
 – Le poĂšte maudit: alltid pĂ„ vĂ€g. NĂ„gon annanstans.

Ouppfostrad