this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Ouppfostrad visionÀr

Jag har skrivit om den suverÀnt ouppfostrade visionÀren Jean-Nicholas-Arthur Rimbaud tidigare i en blogg med titeln Som Camus sa. Och nu lÀgger jag till ytterligare en liten bit, som jag glömde förra gÄngen.

Den moderna franska poesins missanpassade tonĂ„rsgeni Arthur Rimbaud: han som sjĂ€lv ville bli hela vĂ€rlden eller allting pĂ„ en enda jĂ€vla gĂ„ng. Ännu rĂ€tt unge Arthur fann det Ă€ven ‘troligt att varje levande varelse hade flera liv’: “A chaque ĂȘtre, plusieurs autres vies me semblaient dues”. Vem Ă€r nöjd med sin lott?
Je est un autre Ă€r ett av vĂ€rldslitteraturens oftast citerade uttalanden och strĂ€ngt taget omöjligt att översĂ€tta till nĂ„got sprĂ„k. Rimbaud hade stĂ€llt all tidigare poesi pĂ„ huvudet innan han hunnit fylla 20. Sedan vĂ€nde han litteraturen och Europa ryggen för att bli kaffekommissionĂ€r och handla med vapen och Ă€delstenar och allt möjligt annat i Aden och Abessinien. 1877 tillbringar Rimbaud tvĂ„ sommarmĂ„nader i Stockholm i egenskap av ‘agent’ och/eller ‘sjöman’. ObekrĂ€ftade uppgifter meddelar att hans verkliga Ă€rende var att upptrĂ€da som confĂ©rencier pĂ„ en kringresande cirkus. PĂ„ sin vĂ€g mot vidare Ă€ventyr i Ă€n mer avlĂ€gsna lĂ€nder besöker han Ă€ven Köpenhamn och ‘vandrar’ i Norge. Rimbauds egensinnigt storslagna poetiska livsverk ryms lĂ€tt pĂ„ knappt 200 smĂ„ boksidor, men jag tror att det Ă€ndĂ„ mer Ă€n nĂ€stan nĂ„got annat har pĂ„verkat hela den vĂ€sterlĂ€ndska poesins fortsatta utveckling.
Den 1 augusti 1873 noterar polisprefekten i Paris att ‘olyckligtvis har en slyngel vid namn Raimbaud [sic] kommit till stan frĂ„n Charleville’. Och han antecknar vidare: “Comme moral et comme talent, ce Raimbaud, ĂągĂ© de 15 Ă  16 ans, Ă©tait et est une monstruositĂ©.” Och med den obegĂ„vade litteraturkritikerns alltid lika slarviga omdöme: “[
] ses Ɠuvres sont absolument inintelligibles et repoussantes.” Hans dikter Ă€r direkt motbjudande samt helt och hĂ„llet obegripliga. I dag hade prefekten recenserat böcker varje tisdag i TV4.

Underbarn med monstruös moral?

Det har aldrig bekrĂ€ftats, men det ryktas att Rimbaud Ă€ven handlade med slavar mellan det etiopiska höglandet och kusten. De som dyrkar Rimbaud allra mest enögt tycker att det Ă€r nĂ€rapĂ„ ‘oanstĂ€ndigt’ att sĂ€ga sĂ„. Men varför skulle han inte ha gjort det? NĂ€r det Ă€ndĂ„ hĂ€nde att han smugglade vapen och ammunition frĂ„n Djibouti till rebellerna i Abessinien: Rimbauds frĂ€msta intresse var numera att tjĂ€na pengar. Men inte ens det lyckdes den moderna poesins mest fallna Ă€ngel med. Slavhandeln (?) 15 Ă„r efter den sista dikten har ingenting med Rimbauds poesi att skaffa.
Rimbaud var poesins Ikaros i verkligheten: han flög för nĂ€ra solen, brĂ€nde sina vingar – och störtade till sin död, skriver Gunnar Ekelöf i sin lilla fina bok om Rimbaud.
Och tvĂ€rt emot diktandet förut gick penningsamlandet i Afrika efterĂ„t alltför lĂ„ngsamt fram: det litterĂ€ra underbarnet och senare kosmopoliten Rimbaud blev aldrig förmögen nog att fĂ„ kĂ€nna ens en relativ ‘frihet’ frĂ„n mamma Vitalie och sin egen lantliga bakgrund i det pĂ„ den tiden fattiga och efterblivna Ardennerna.

Nr 2 frÄn höger: mÀnniskohandlare?

SĂ„ hĂ€r utttryckte sig Rimbaud redan tidigt till om sin lantliga hemstad: “Ma ville natale est superiurement idiote entre les petites villes de province.” I Charleville kan ingen leva pĂ„ riktigt. DĂ€r Ă€r rena döden att bo för den som vill resa och uppleva Äventyret eller Ă„tminstone leva ett lite sorglöst artistiskt bohemliv bland andra konstnĂ€rer. Det finns inte ens nĂ„gra nya böcker i Charleville och knappt nĂ„gra tidningar att köpa i landets mest insnöade stad. Man kunde bli tokig för mindre. I Paris skrattar de Ă„t oss lantisar: man Ă€r landsförvisad i sitt eget land. “Je suis dĂ©paysĂ©, malade, furieux, bĂȘte, renversĂ©; j’espĂ©rais [
] des voyages, des aventures, des bohĂ©mienneries enfin; j’espĂ©rais surtout des journaux, des livres
 Rien! Rien! [
] Paris se moque de nous joliment: pas un seul livre nouveau! C’est la mort! [
] On est exilĂ© dans sa patrie!!!”.
NĂ€r Rimbaud kom till Paris i september 1871 pĂ„ inbjudan av Verlaine och den övriga parnassen (för att hans lĂ€rare Georges Izambard i Charleville som sjĂ€lv var poet hade skickat hans dikter i förvĂ€g) förvĂ€ntade sig allihop att möta en vuxen sprĂ€nglĂ€rd författare frĂ„n provinsen. I stĂ€llet fick de se en lopphög i trĂ€skor fodrade med halm och utan ett öre pĂ„ fickan som Ă€nnu inte hade fyllt 17 och som rökte hasch och söp och bar sig illa Ă„t i största allmĂ€nhet: ingen i Paris hade sett nĂ„got liknande. Verlaine var tidens mest uppburne franske diktare. Han var gift och vĂ€ntade sitt första barn – och föll pladask: Verlaine blev störtförĂ€lskad vid första ögonkastet. Fast det kanske borde ha varit
 det sista? Med tanke pĂ„ vad som hĂ€nde sen med melodramatisk skottlossning i Bryssel och en tid i fĂ€ngelse och det ena med det andra.

Verlaine och en vandrande soptunna

NÀr kÀnda personer fÄr frÄgan vilket ögonblick i historien de helst hade velat vara med om svarar de flesta: nÀr Jesus korsfÀstes. Eller nÀr Caesar gick över Rubicon. NÀr Gustav III sköts pÄ Kungliga Operan i Stockholm. SÄdana saker. Jag hade gÀrna stÄtt lÀngst bak pÄ perrongen och tittat pÄ nÀr Rimbaud steg av tÄget i Paris den dÀr gÄngen.
Rimbaud dog utan sitt ena ben pĂ„ Den obeflĂ€ckade avelsens sjukhus i Marseille den 10 november 1891 efter att ha dikterat ett sista febrigt brev till chefen för det rederibolag som skulle föra honom tillbaka till Afrika: “Dites-moi Ă  quelle heure je dois ĂȘtre transportĂ© Ă  bord
”. Jag vill inte komma för sent. SĂ€g mig vilken tid jag mĂ„ste bĂ€ras ombord
 – Le poĂšte maudit: alltid pĂ„ vĂ€g. NĂ„gon annanstans.
DĂ„ visste Rimbaud inte om att han redan var ‘nĂ€stan vĂ€rldsberömd’ – i varje fall i Paris litterĂ€ra innekretsar. Kanske hade han inte brytt sig, hur som helst?

Une saison en enfer trycktes (i största hemlighet) i 500 exemplar första gĂ„ngen Ă„r 1873 nĂ€r författaren var 19 Ă„r och Les Illuminations 1886. Utom i nĂ„gra fĂ„ exemplar lĂ€mnade Une saison aldrig förlaget i Bryssel, dĂ€rför att Rimbaud [eller nĂ„gon annan?] inte betalade kostnaderna för tryckningen. NĂ„gra dikter nĂ„dde allmĂ€nhetens ögon i boken Reliquaire Ă„r 1891. Och en upplaga av Rimbauds ‘samlade’ verk med förord av Paul Verlaine publicerades i Paris 1895. Det Ă€r osĂ€kert om Rimbaud nĂ„gonsin sĂ„g en enda av sina dikter i tryck och han talade heller aldrig efterĂ„t om sitt liv som författare.
MÄnga har försökt översÀtta Rimbaud till svenska, men jag tycker att det bara Àr Ekelöf som har lyckats riktigt bra med det i den lilla fina och i dag rÀtt oÄtkomliga volymen Arthur Rimbaud. Lyrik och prosa frÄn 1972. Förresten tror jag att det bara Àr en poet som kan översÀtta en poet. Hur skulle det vara annars?

I dag finns mĂ€ngder av utgĂ„vor med Rimbauds poesi. Jag lĂ€ser helst BibliothĂšque de la PlĂ©iades Rimbaud ƒuvres complĂštes Édition Ă©tablie, prĂ©sentĂ©e et annotĂ©e par Antoine Adam. Det har jag gjort i 40 Ă„r nu. Dikterna ryms pĂ„ bokens första 223 sidor. De övriga 1000 bibelpapperstunna bladen upptas av diktarens vidlyftiga korrespondens och utgivarens oundgĂ€ngliga fotnoter. Den boken mĂ„ste alla som föredrar Rimbaud framför Dan Andersson lĂ€sa.