this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Ouppfostrad visionär

Jag har skrivit om den suveränt ouppfostrade visionären Jean-Nicholas-Arthur Rimbaud tidigare i en blogg med titeln Som Camus sa. Och nu lägger jag till ytterligare en liten bit, som jag glömde förra gången.

Den moderna franska poesins missanpassade tonårsgeni Arthur Rimbaud: han som själv ville bli hela världen eller allting på en enda jävla gång. Ännu rätt unge Arthur fann det även ‘troligt att varje levande varelse hade flera liv’: “A chaque être, plusieurs autres vies me semblaient dues”. Vem är nöjd med sin lott?
Je est un autre är ett av världslitteraturens oftast citerade uttalanden och strängt taget omöjligt att översätta till något språk. Rimbaud hade ställt all tidigare poesi på huvudet innan han hunnit fylla 20. Sedan vände han litteraturen och Europa ryggen för att bli kaffekommissionär och handla med vapen och ädelstenar och allt möjligt annat i Aden och Abessinien. 1877 tillbringar Rimbaud två sommarmånader i Stockholm i egenskap av ‘agent’ och/eller ‘sjöman’. Obekräftade uppgifter meddelar att hans verkliga ärende var att uppträda som conférencier på en kringresande cirkus. På sin väg mot vidare äventyr i än mer avlägsna länder besöker han även Köpenhamn och ‘vandrar’ i Norge. Rimbauds egensinnigt storslagna poetiska livsverk ryms lätt på knappt 200 små boksidor, men jag tror att det ändå mer än nästan något annat har påverkat hela den västerländska poesins fortsatta utveckling.
Den 1 augusti 1873 noterar polisprefekten i Paris att ‘olyckligtvis har en slyngel vid namn Raimbaud [sic] kommit till stan från Charleville’. Och han antecknar vidare: “Comme moral et comme talent, ce Raimbaud, âgé de 15 à 16 ans, était et est une monstruosité.” Och med den obegåvade litteraturkritikerns alltid lika slarviga omdöme: “[…] ses œuvres sont absolument inintelligibles et repoussantes.” Hans dikter är direkt motbjudande samt helt och hållet obegripliga. I dag hade prefekten recenserat böcker varje tisdag i TV4.

Underbarn med monstruös moral?

Det har aldrig bekräftats, men det ryktas att Rimbaud även handlade med slavar mellan det etiopiska höglandet och kusten. De som dyrkar Rimbaud allra mest enögt tycker att det är närapå ‘oanständigt’ att säga så. Men varför skulle han inte ha gjort det? När det ändå hände att han smugglade vapen och ammunition från Djibouti till rebellerna i Abessinien: Rimbauds främsta intresse var numera att tjäna pengar. Men inte ens det lyckdes den moderna poesins mest fallna ängel med. Slavhandeln (?) 15 år efter den sista dikten har ingenting med Rimbauds poesi att skaffa.
Rimbaud var poesins Ikaros i verkligheten: han flög för nära solen, brände sina vingar – och störtade till sin död, skriver Gunnar Ekelöf i sin lilla fina bok om Rimbaud.
Och tvärt emot diktandet förut gick penningsamlandet i Afrika efteråt alltför långsamt fram: det litterära underbarnet och senare kosmopoliten Rimbaud blev aldrig förmögen nog att få känna ens en relativ ‘frihet’ från mamma Vitalie och sin egen lantliga bakgrund i det på den tiden fattiga och efterblivna Ardennerna.

Nr 2 från höger: människohandlare?

Så här utttryckte sig Rimbaud redan tidigt till om sin lantliga hemstad: “Ma ville natale est superiurement idiote entre les petites villes de province.” I Charleville kan ingen leva på riktigt. Där är rena döden att bo för den som vill resa och uppleva Äventyret eller åtminstone leva ett lite sorglöst artistiskt bohemliv bland andra konstnärer. Det finns inte ens några nya böcker i Charleville och knappt några tidningar att köpa i landets mest insnöade stad. Man kunde bli tokig för mindre. I Paris skrattar de åt oss lantisar: man är landsförvisad i sitt eget land. “Je suis dépaysé, malade, furieux, bête, renversé; j’espérais […] des voyages, des aventures, des bohémienneries enfin; j’espérais surtout des journaux, des livres… Rien! Rien! […] Paris se moque de nous joliment: pas un seul livre nouveau! C’est la mort! […] On est exilé dans sa patrie!!!”.
När Rimbaud kom till Paris i september 1871 på inbjudan av Verlaine och den övriga parnassen (för att hans lärare Georges Izambard i Charleville som själv var poet hade skickat hans dikter i förväg) förväntade sig allihop att möta en vuxen spränglärd författare från provinsen. I stället fick de se en lopphög i träskor fodrade med halm och utan ett öre på fickan som ännu inte hade fyllt 17 och som rökte hasch och söp och bar sig illa åt i största allmänhet: ingen i Paris hade sett något liknande. Verlaine var tidens mest uppburne franske diktare. Han var gift och väntade sitt första barn – och föll pladask: Verlaine blev störtförälskad vid första ögonkastet. Fast det kanske borde ha varit… det sista? Med tanke på vad som hände sen med melodramatisk skottlossning i Bryssel och en tid i fängelse och det ena med det andra.

Verlaine och en vandrande soptunna

När kända personer får frågan vilket ögonblick i historien de helst hade velat vara med om svarar de flesta: när Jesus korsfästes. Eller när Caesar gick över Rubicon. När Gustav III sköts på Kungliga Operan i Stockholm. Sådana saker. Jag hade gärna stått längst bak på perrongen och tittat på när Rimbaud steg av tåget i Paris den där gången.
Rimbaud dog utan sitt ena ben på Den obefläckade avelsens sjukhus i Marseille den 10 november 1891 efter att ha dikterat ett sista febrigt brev till chefen för det rederibolag som skulle föra honom tillbaka till Afrika: “Dites-moi à quelle heure je dois être transporté à bord…”. Jag vill inte komma för sent. Säg mig vilken tid jag måste bäras ombord… – Le poète maudit: alltid på väg. Någon annanstans.
Då visste Rimbaud inte om att han redan var ‘nästan världsberömd’ – i varje fall i Paris litterära innekretsar. Kanske hade han inte brytt sig, hur som helst?

Une saison en enfer trycktes (i största hemlighet) i 500 exemplar första gången år 1873 när författaren var 19 år och Les Illuminations 1886. Utom i några få exemplar lämnade Une saison aldrig förlaget i Bryssel, därför att Rimbaud [eller någon annan?] inte betalade kostnaderna för tryckningen. Några dikter nådde allmänhetens ögon i boken Reliquaire år 1891. Och en upplaga av Rimbauds ‘samlade’ verk med förord av Paul Verlaine publicerades i Paris 1895. Det är osäkert om Rimbaud någonsin såg en enda av sina dikter i tryck och han talade heller aldrig efteråt om sitt liv som författare.
Många har försökt översätta Rimbaud till svenska, men jag tycker att det bara är Ekelöf som har lyckats riktigt bra med det i den lilla fina och i dag rätt oåtkomliga volymen Arthur Rimbaud. Lyrik och prosa från 1972. Förresten tror jag att det bara är en poet som kan översätta en poet. Hur skulle det vara annars?

I dag finns mängder av utgåvor med Rimbauds poesi. Jag läser helst Bibliothèque de la Pléiades Rimbaud Œuvres complètes Édition établie, présentée et annotée par Antoine Adam. Det har jag gjort i 40 år nu. Dikterna ryms på bokens första 223 sidor. De övriga 1000 bibelpapperstunna bladen upptas av diktarens vidlyftiga korrespondens och utgivarens oundgängliga fotnoter. Den boken måste alla som föredrar Rimbaud framför Dan Andersson läsa.