this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Litteraturhistoriens största skitstövel?

Den som vill veta någonting om vad det innebär att svika och förråda läser i första hand Jean Genets romaner Notre-Dame des Fleurs, Querelle de Brest och Journal du voleur. I dessa böcker blir förräderiet ett ideal att eftersträva och framställs sveket som en närmast gudomlig handling.
På svenska heter böckerna i tur och ordning: Tjuven och kärleken, Matrosen och kärleken och Tjuvens dagbok.
Genets bästa bok är Querelle de Brest, som även har filmats på ett lysande sätt av Rainer Werner Fassbinder med Brad Davis i huvudrollen som den homosexuelle matrosen Georges Q. Författaren kunde själv aldrig se filmatiseringen av sin bok därför att det inte var tillåtet att röka på biografen. Coolare än så är det nog bara Bob Dylan som kan vara.
Så här beskriver Artur Lundkvist romanens typiske Genet-hjälte: “flerfaldig mördare, skön och brutal, kattmjuk och svekfull”. Querelle uttrycker sig mer rakt på sak. Han säger om en av sina älskare: “On dirait un chat qui chie dans la braise”. Han ser ut som en katt som sitter och skiter i en kolbox.

Jean-Paul Sartre uttryckte sin beundran för Genet i den väldiga biografin Saint Genet, comédien et martyr och A Lundkvist var som så många gånger före och efter tidigast med att introducera ett annorlunda och spännande utländskt författarskap i Sverige. I antologin Utsikter över utländsk prosa möter vi bland åtskilliga andra författarporträtt den på svenska fortfarande oöverträffade litteräre introduktören A Lundkvist i absolut bästa form. Och ändå ska det erkännas: Bengt Söderbergh var ännu tidigare ute. Han översatte Notre-Dame des Fleurs redan 1952. Övriga här omtalade böcker av Genet finns också i utmärkta svenska översättningar, liksom även Rosenmiraklet eller Miracle de la rose.

Helgon eller skitstövel?

Det avgörande för Genet är om en handling är vacker: “De la beauté de son expression dépend la beauté d’un acte moral […]. L’acte est beau s’il provoque, et dans notre gorge fait découvrir, le chant”. Handlingen är vacker om den väcker anstöt: om den får våra strupar att sjunga. Och han talar beundrande om “[u]n véritable traître, un traître par amour […]”: en som förråder av kärlek till sveket.
Det vackraste Genet vet är mordet. Det rätt utförda och brutala mordet äger en skönhet som är utan motstycke: han älskar dem som mördar. “Je veux chanter l’assassinat, puisque j’aime les assassins”. Det är inte känt att Genet själv skulle vara en mördare, även om han säger att han gärna hade blivit en: “[…] j’en ai grande envie, j’amerais tuer”.
Läsaren får snarast intycket att Genet mest var en småtjuv och homosexuell prostituerad som själv hade ansökt om och erhållit en plats längst ner i den undre världens hierarki. Och att det var därifrån han under stor förnedring tillbad dem som lyckades mycket bättre än han i kriminalitet: Genets ideal är ett “monstre de fer, souriant mais glacé, qui tue, vole et livre aux juges père et mère”: ett leende och iskallt vidunder av järn som slår ihjäl.
Också sveket, förräderiet, kan vara vackert: “C’est qu’elle est belle si la trahision nous fait chanter” och “Qui n’a connu celle [la griserie érotique] de trahir ne sait rien de l’extase”. Den som inte har upplevt svekets sexuella berusning vet inte vad verklig njutning är.
Att ange kamrater för polisen är särskilt berömvärda företag. Vi andra kan anse att varje sådan handling är avskyvärd och djupt omoralisk, men det utesluter inte att den ändå kan vara utförd med stor finess: “Trouver l’accord de ce qui est de mauvais goût, voilà le comble de l’élégance”.
Det ena synsättet diskvalificerar inte det andra, men kräver att man kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Och i Genets värld övertrumfar det estetiska alltid etiken. “Nous appelons belle l’attitude de vie et laide l’attitude de la mort. Mais plus belle encore, l’attitude qui vous fait vivre vite, jusqu’à la mort”.

I skådespelet Les Paravents, som skildrar den algeriska befrielsekampen på 1950- och 60-talen samt är en obönhörlig satir över militarismen, intar förräderiet också en framträdande plats. Pjäsen har anklagats för att vara antihumanistisk. Det är inte sant: Les Paravents är anti-allting.
När den spelades på Stockholm stadsteater år 1964 var Skärmarna kanske teaterns minsta succé någonsin. Jag hann se den mer än sex timmar långa föreställningen (utan paus) tre gånger innan den lades ner strax efter premiären. Göran Graffman och Gerd Hagman var på scenen lika länge som jag tittade på. Oförglömligt.
Men det var det inte så många som begrep: publiken stannade hemma framför teven, som då ännu var en ganska ny företeelse i Sverige. Och teaterchefen Lars-Levi Læstadius fick sparken av stadens lika konstnärligt oförstående politiker för sin ekonomiska felspekulation.

Även David Bowie visar att kriminalitet kan vara konst på albumet 1. Outside. I CD-skivans texthäfte finner vi utdrag ur den påhittade detektiven Nathan Adlers dagbok. Han utreder den senaste kriminella trenden: konstförbrytelser (Art Crimes). Dit kunde också sveket som Genet förstår det räknas.
Fast det där har många människor aldrig förstått: de äger inte samma fingertoppskänsliga elegans som Genet, när denne urskiljer skönheten i mordet och förräderiet. Genet skulle säga att sådana personer saknar stake (une verge raide/une chose dure). Deras ‘förräderi’ hade aldrig gett konnässören och esteten Genet erektion.

Genets första böcker kom ut i små privata upplagor och cirkulerade mest bland dem som inte genast gjorde i brallorna på grund av det ‘skandalösa’ innehållet. Debutromanen Notre-Dame des Fleurs trycktes i bara 350 numrerade exemplar i Monte Carlo år 1943 “aux dépens d’un amateur”. Ordet amateur får läsaren förstå som han vill.
Innan han dog år 1986 hade Genet hunnit bli ett slags fransk kulturambassadör under resor i många länder. Kanhända förrådde han själv allra mest sina forna kumpaner i mord och stöld och horeri på samhällets absoluta botten genom att bli diktare. Saint Genet: litteraturhistoriens största skitstövel?