this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

F Villon 2: Skyldig – men inte till allt

Jag har lĂ€st nĂ„gonstans att Villon har gett upphov till det franska ordet vilain = ‘bondtölp’ men Ă€ven ‘stygg’ eller dylikt och det engelska ordet för ‘brĂ„kstake’ eller ‘bov’: villain. Men sĂ„ roligt Ă€r det nog inte. ‘Vilain’ kommer snarare av medeltidsengelskans villein via medeltidsfranskans vilain frĂ„n det klassiska latinets villanus: ‘lantarbetare’.
En ‘villanus’ brukade jorden som tillhörde en romersk villa: han var troligen ‘fri’ i förhĂ„llande till andra med Ă€nnu lĂ€gre status, men Ă€ndĂ„ ingenting mer Ă€n en slavararbetare till den patricius som Ă€gde den romerska lantgĂ„rden.

Villa dei Misteri, Pompeji

Eller Ă€r ‘livegen’ ett bĂ€ttre ord? Livegenskap har funnits sedan antiken och innebĂ€r att bönderna befann sig i ett Ă€rftligt socialt, rĂ€ttsligt och ekonomiskt beroendeförhĂ„llande: de var bundna till jorden och kunde till exempel inte flytta utan godsĂ€garens tillstĂ„nd. PĂ„ detta sĂ€tt kunde de som Ă€gde makten och jorden i samhĂ€llet kontrollera bönderna och tillgodogöra sig en ofta betydande del av deras arbete, vanligen genom dagsverken pĂ„ godsĂ€garens huvudgĂ„rd men ocksĂ„ genom skatter och ‘in natura’.
Livegenskapen utvecklades aldrig i till exempel Sverige och Norge, men det hindrade inte att bönderna lĂ€nge avkrĂ€vdes betydande avgifter och arbetsprestationer av den jordbrukande överklassen i alla fall. I Sverige kallades frĂ„n 1800-talets början sĂ„dana personer ‘statare’ – dĂ€rför att lönen utgick i form av naturalön: sĂ„ kallad stat – Ă€nda till Ă„r 1945.
Denna löneform anvĂ€ndes för alla helĂ„rsanstĂ€llda inom jordbruket. Vanligtvis var bara mĂ€n anstĂ€llda som statare, men kvinnliga statare, som bara fick halv stat, förekom ocksĂ„: dessa kallades vanligen ‘mjölkerskor’. Arbetarfamiljen bodde alltid i nĂ€rheten av gĂ„rden: dĂ€rmed ökade sĂ„vĂ€l den effektiva arbetstiden som kontrollen över arbetskraften. En statare fick inte heller flytta utan arbetsgivarens medgivande. Och dĂ„ bara pĂ„ tvĂ„ dagar under Ă„ret: den 1 april och den 1 oktober. Om han inte var skyldig sin arbetsgivare pengar: det vill sĂ€ga hade dagsverken kvar att utföra. Och det hade han nĂ€stan alltid.
I dag hade ingen statarfamilj i Sverige haft nÄgonstans alls att bo: deras bostad med vÀgglöss och lungsot och det hela hade omedelbart dömts ut som otjÀnlig av hÀlsovÄrdsmyndigheten.
Det fanns ‘backstugusittare’ ocksĂ„. Det var nog vĂ€rre Ă€ndĂ„. De som bodde i ‘backstugan’ var för det mesta gamla och nĂ€stan alltid utfattiga personer: dem ville inte ens stataren veta av. Deras ‘jordbruk’ rĂ€ckte knappt till ett mindre potatisland. SĂ„ har det varit Ă€nnu i min livstid. I Sverige. Hur jĂ€vla otĂ€ckt Ă€r inte det?

Lantarbetare nÄgonstans i Sverige
1920-talet

I Danmark infördes vornedskabet frÄn mitten av 1400-talet till 1702 pÄ bland annat SjÊlland; det Àr nog det nÀrmaste livegenskap Skandinavien har varit. I större delen av Europa hade livegenskapen försvunnit mot slutet av 1700-talet (= efter den franska revolutionen), men i Rysssland avskaffades denna samhÀllsform frÄn antiken först Är 1861. 40 Är senare levde fortfarande fler Àn 35 000 statare med myndigheternas medgivande under elÀndiga omstÀndigheter i Sverige.
Skillnaden mellan ‘slavar’ och ‘livegna’ var att de senare inte var helt rĂ€ttslösa: de var bönder med egna gĂ„rdsbruk och producerade vad som behövdes för det egna hushĂ„llet. Men pĂ„ samma gĂ„ng ‘tillhörde’ de jorden och kunde bytas bort eller sĂ€ljas tillsammans med den.
‘Livegen’ eller ‘slavarbetare’: för mig gĂ„r det pĂ„ ett ut. Det gjorde det kanske för dem ocksĂ„? Livet Ă€r inte sĂ„ lĂ€tt att leva i dag heller. Och jag tror att det var Ă€nnu svĂ„rare förr.
Först senare kom ordet vilain att beteckna en person som inte tillhörde ‘riddarklassen’ utan mycket mer underklassen: en mĂ€nniska som var kapabel till varjehanda skurkstreck och illdĂ„d. SĂ„ dĂ€r som de pĂ„ samhĂ€llets botten alltid har uppfört sig?
Men vĂ„r egen kung Erik kunde ocksĂ„ mörda mĂ€nniskor med kniv nĂ€r han kĂ€nde för det. Allra helst nĂ€r de inte kunde försvara sig eller komma undan det dödande dolksticket, för att de redan satt i fĂ€ngsligt förvar. I dag avser the villain nĂ€stan enbart ‘boven i dramat’.
Villon mÄ beskyllas för mycket, men allt ska vi ÀndÄ inte anklaga honom för.