F Villon 2: Skyldig – men inte till allt
Jag har läst någonstans att Villon har gett upphov till det franska ordet vilain = ‘bondtölp’ men även ‘stygg’ eller dylikt och det engelska ordet för ‘bråkstake’ eller ‘bov’: villain. Men så roligt är det nog inte. ‘Vilain’ kommer snarare av medeltidsengelskans villein via medeltidsfranskans vilain från det klassiska latinets villanus: ‘lantarbetare’.
En ‘villanus’ brukade jorden som tillhörde en romersk villa: han var troligen ‘fri’ i förhållande till andra med ännu lägre status, men ändå ingenting mer än en slavararbetare till den patricius som ägde den romerska lantgården.
Villa dei Misteri, Pompeji
Eller är ‘livegen’ ett bättre ord? Livegenskap har funnits sedan antiken och innebär att bönderna befann sig i ett ärftligt socialt, rättsligt och ekonomiskt beroendeförhållande: de var bundna till jorden och kunde till exempel inte flytta utan godsägarens tillstånd. På detta sätt kunde de som ägde makten och jorden i samhället kontrollera bönderna och tillgodogöra sig en ofta betydande del av deras arbete, vanligen genom dagsverken på godsägarens huvudgård men också genom skatter och ‘in natura’.
Livegenskapen utvecklades aldrig i till exempel Sverige och Norge, men det hindrade inte att bönderna länge avkrävdes betydande avgifter och arbetsprestationer av den jordbrukande överklassen i alla fall. I Sverige kallades från 1800-talets början sådana personer ‘statare’ – därför att lönen utgick i form av naturalön: så kallad stat – ända till år 1945.
Denna löneform användes för alla helårsanställda inom jordbruket. Vanligtvis var bara män anställda som statare, men kvinnliga statare, som bara fick halv stat, förekom också: dessa kallades vanligen ‘mjölkerskor’. Arbetarfamiljen bodde alltid i närheten av gården: därmed ökade såväl den effektiva arbetstiden som kontrollen över arbetskraften. En statare fick inte heller flytta utan arbetsgivarens medgivande. Och då bara på två dagar under året: den 1 april och den 1 oktober. Om han inte var skyldig sin arbetsgivare pengar: det vill säga hade dagsverken kvar att utföra. Och det hade han nästan alltid.
I dag hade ingen statarfamilj i Sverige haft någonstans alls att bo: deras bostad med vägglöss och lungsot och det hela hade omedelbart dömts ut som otjänlig av hälsovårdsmyndigheten.
Det fanns ‘backstugusittare’ också. Det var nog värre ändå. De som bodde i ‘backstugan’ var för det mesta gamla och nästan alltid utfattiga personer: dem ville inte ens stataren veta av. Deras ‘jordbruk’ räckte knappt till ett mindre potatisland. Så har det varit ännu i min livstid. I Sverige. Hur jävla otäckt är inte det?
Lantarbetare någonstans i Sverige
1920-talet
I Danmark infördes vornedskabet från mitten av 1400-talet till 1702 på bland annat Sjælland; det är nog det närmaste livegenskap Skandinavien har varit. I större delen av Europa hade livegenskapen försvunnit mot slutet av 1700-talet (= efter den franska revolutionen), men i Rysssland avskaffades denna samhällsform från antiken först år 1861. 40 år senare levde fortfarande fler än 35 000 statare med myndigheternas medgivande under eländiga omständigheter i Sverige.
Skillnaden mellan ‘slavar’ och ‘livegna’ var att de senare inte var helt rättslösa: de var bönder med egna gårdsbruk och producerade vad som behövdes för det egna hushållet. Men på samma gång ‘tillhörde’ de jorden och kunde bytas bort eller säljas tillsammans med den.
‘Livegen’ eller ‘slavarbetare’: för mig går det på ett ut. Det gjorde det kanske för dem också? Livet är inte så lätt att leva i dag heller. Och jag tror att det var ännu svårare förr.
Först senare kom ordet vilain att beteckna en person som inte tillhörde ‘riddarklassen’ utan mycket mer underklassen: en människa som var kapabel till varjehanda skurkstreck och illdåd. Så där som de på samhällets botten alltid har uppfört sig?
Men vår egen kung Erik kunde också mörda människor med kniv när han kände för det. Allra helst när de inte kunde försvara sig eller komma undan det dödande dolksticket, för att de redan satt i fängsligt förvar. I dag avser the villain nästan enbart ‘boven i dramat’.
Villon må beskyllas för mycket, men allt ska vi ändå inte anklaga honom för.
This entry was posted on Sunday, November 21st, 2010 at 12:54 and is filed under Lit Fra. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
