this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Undercover agent

När Muffins omsider drabbas av en recension i huvudstadspressen kokar kolan över och brister han ut i en panegyrisk lovsång till anmälaren. Det hör inte till vanigheterna att en författare offentligt tackar en recensent för att denne har gjort sitt jobb. Jag tror rent av att ett sådant tilltag kan uppfattas som stötande och ett brott mot god ton.
Nu passar plötsligt galoscherna värsta lipsillens ömma fötter och den annars ständigt kränkte poeten. Då duger recensenten och höjs denne omedelbart till skyarna. En annan gång i Norrköping blev Muffins rasande när en av hans böcker recenserades i den tidning där han själv medarbetade men inte på det sätt författaren önskade. En förorättad Muffins hotade recensenten med sparken och avbröt medelbart sitt samarbete med den osolidariske arbetsgivaren. Muffins menade att han hade skrivit en ’självbiografi’ utan att begripa att det kan vara svårt att recensera en sådan bok utan att kommentera författaren.

Den som gör sig besväret att skaffa dagens SvD finner strax att recensionen inte alls är lika översvallande positiv som författaren vill göra gällande. Strindbergs och Mobergs jämlike når inte upp till Bergmans och Söderbergs stockholmsskildringar. Men vadå? Det gör nästan ingen, särskilt inte Söderbergs. Jag har inte läst Muffins senaste mästerverk och har inte för avsikt att göra det heller. För att säga som det är: jag har aldrig läst en enda av Muffins böcker utom att jag motvilligt bläddrade förstrött en gång i en bok som jag tror var författarens ’självbiografi’.
Inför publiceringen av hans senaste bok försäkrade Muffins att det senaste projektet började som en ”hämndbok” efter skilsmässan från finska frun som försökte klå honom på alla miljonerna och stjäla hans barn ifrån honom och allt sånt där nedrigt som man måste förstå att aggressiva feminister på inavlade journalistghettot Södermalm i Stockholm gör mot i synnerhet medelålders vita kristna heterosexuella män när det är skilsmässa på gång.

Men så kom Gud förklädd till den hemlige agenten 007 Anders och arbetar undercover (works in mysterious ways) gående förbi mellan författaren och hans dator och Anders drämde näven i tangentbordet och sa åt författaren att skriva en mycket snällare och bussigare bok och då gjorde författaren det för ingen sticker ostraffat upp mot den mullrande och dömande Anders eller kommer levande ifrån en sådan frontalkrock. Nu efteråt tycker Muffins att det blev en mycket bättre bok när han på Anders inrådan strukit alla elakheter och illvilliga tjyvnyp. Anders: den hemlige spökskrivaren.
Sen visar det sig att recensionen är allt annat än vad den genomsnittlige läsaren skulle kalla ”lysande” och ”fantastiskt fin”. Enligt den obarmhärtige recensenten svämmar boken trots författarens tidigare försäkringar om motsatsen över av ”bitterhet, vrede, fientlighet, hat”. Man får intrycket att Muffns har skrivit en bok och recensenten läst en alldeles annan. Muffins gnäller i vanlig ordning över allt och alla och allra mest hatar han kvinnor och föraktar numera den bigotta frikyrklighet han blev så bryskt och brutalt utkastad ifrån efter upprepat fylleri och diverse uppmärksammade amorösa krumsprång. ”När [författaren] låter huvudpersonen tala om sin kärlek blir blir tonen patetisk, sentimental. Orden blr banala”, säger den obarmhärtige recensenten. ”De blir det därför att kärleken är patetisk och banal.”
Den arme recensenten verkar för övrigt vara lika förvirrad som Muffins. Det säger sig självt att det går att skriva om kärlek utan att bli patetisk och sentimental. Det vet var och en som har läst Hemingways A Farewell to Arms om frivillige ambulansföraren Frederic Henry och sjuksköterskan Catherine Berkley i första världskrigets Italien.
När man läser recensionen i SvD verkar det mest vara FÖRFATTAREN som är patetisk och banal med sitt tjatiga och tröttsamma känslopjunk i evighet amen. Muffins bär sin offerkofta med stil, konstaterar anmälaren. Bara bondfångaren och den samvetslöse litteräre charlatanen majister Muffins kan missförstå ett ett sådant omdöme som ’uppmuntrande’ och omvandla det till ’beröm’. Efter anmälare Erikssons dystert intetsägande recension (det är nästan värre än att bli sågad jäms med) finns ännu mindre anledning att läsa Muffins senaste miserabla bok.

I dag hörs ett alldeles annorlunda fast lika ödsligt ekande stridsrop än för två veckor sedan från den tomma tunna som alltid skramlar mest.