this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

There’s always an artichoke waitin’ over the hilltop

“Vi klickade igång kameran på datorn och satte mig på en stol framför.”
Världens främste har talat: den ende på jorden som vet hur teve ska göras. – Så nu vet du det också. Det är bara att klicka i gång.
Allra sämst blir det om du “rakar skallen och sjunger sånger [sic] och gråter en skvätt” om vartannat.
Kallas “gerillateve” av Majistern fast det nog bäst borde heta lattjo på lekis.

Det är något med ögonen...

Varpå följer en blogg med rubriken “Innifrån Vatikanen”. Det borde vara förbjudet att skriva och publicera sådant: mitt yngsta barnbarn skulle få gå om sista året på dagis om hon stavade som Majistern.
Det är inte heller särskilt poetiskt att skriva “vesporna som bålgetinagar i kurvorna”, eftersom ordet vespa betyder just det: geting.
Majistern rapporterar om hur ‘det är att leva med sin famill mitt i Rom’: “Idag vaknar vi tidigt. Vi dricker vårt kaffe, lär barnen [vadå?] och börjar rulla längs Via Giulia. Vi rullar till ett fik och äter en smörgås, dricker lite kaffe och samtalar om Gud.
Sedan går vi till Osteria Del Gallo och äter god lunch medan barnen sover. Vi hör svenska talas runt några bord. Kronärtskockan är så god.
Nu blir det lite vila innan vi ska till brorsan och hans fru ikväll och käka.”
Det är hårt och slitsamt att leva med famillen i Rom. Särskilt om man har reumatism och nässprejen kostar åtti spänn.

Tidigare okänd delikatess på Majisterns bord

Och vart Majistern vänder sig: svenskar överallt. Från Göteborg and you name it och alla är supersupertrevliga fast Majistern inte har en aning om vilka rötägg de kanske är där hemma och några skolskolkare från Söderhamn ville ha bilder och autografer av Majistern.
Sådant händer bara i Rom, där Majistern är mycket mer känd och efterfrågad än i Mjölby och Motala, Vadstena och Valdemarsvik.
När jag är i Rom eller någon annanstans utomlands och hör svenska talas viker jag genast runt närmaste gathörn eller sveper omedelbart min martini vid bardisken och går till ett annat ställe dit inga svenskar ännu har hittat.

En gammal goding bara, som avslutning. Inte en bokstav rätt – och så en av världslitteraturens giganter on the very top of it. Povero Majistern. Eller pobre il Caballero de la Triste Figura?
“Italienhatet. Sverige och resten av världen avskyr Italien. Det är sorgligt och lite märkligt. Samtidigt gör det kanske min Don Quijote-vandring en aning mer begriplig.”

Just det: ögonen... Det är någonting som fattas
Jag tror att det kallas ‘inlevelse’ och ‘medkänsla’