this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Just the opposite

“Jag förstĂ„r att alla kommer garva Ă„t poetjĂ€veln som blir lurad av TV3. Det bjuder jag pĂ„. Grattis till TV3 alltsĂ„.” Den alltid lika gladlynt generöse Majistern efter att ha blivit bortblĂ„st pĂ„ Klarabergsgatan i Stockholm av en teveproducent med kameran gömd innanför gylfen.
Bjuder pÄ? Hur kan Majistern göra det? NÀr det Àr TV3 som bjuder. Majistern pÄ en Äktur.

Sedan tog den alltid mönstergillt kolugne Majistern tÄget hem och skrev en behagligt balanserad krönika om sina upplevelser i den otÀcka storstaden med en rullstolsbunden flicka och tandlösa mÀn frÄn öster i mjukisbrallor i skurkrollerna.
DÄ blev det ett himla liv, och inte ens Majistern som vet mer Àn alla andra har Ànnu förstÄtt varför. VadÄ? Jag som bara vill tro gott om mina medmÀnniskor. En godhjÀrtad naiv idiot. Kan man inte fÄ vara det mer?
I nĂ€sta mening skriver Majistern: “Jag kommer aldrig ge en spĂ€nn till en tiggare mer. Jag kommer framför allt aldrig mer lita pĂ„ smĂ„ barn i rullstolar som ber mig plocka upp deras skolvĂ€ska.”
SjÀlvklart, det fick jag veta redan som liten: du ska akta dig för flickor.

Men om Majistern drar samma storartade slutsats om teve som han gör om östeuropeer och smÄ barn i rullstol: kommer vi aldrig att fÄ se honom i rutan mer dÄ?
DessvĂ€rre fĂ„r vi nog det. Majistern fattar som alltid ingenting. NĂ€r han intervjuas om saken av tidningen Dagen gratulerar Majistern sig sjĂ€lv [sic] “till sin fortsatta tro pĂ„ medmĂ€nsklighet och empati”.
Om du kÀnde en skaking under fötterna nyss var det jorden som ruskade pÄ sig av obehag pÄ sin Àndlösa merry-go-round trip out on Carnival Milky Way.

Goin’ round and round: Karusell Karolina

I ett mycket misslyckat försök till bortförklaring sĂ€ger Majistern ocksĂ„: “Man har tretusen tecken pĂ„ sig att beskriva vad som hĂ€nde pĂ„ 25 sekunder och det kanske jag inte lyckades med.” Ja, men skriv inte alls dĂ„. Och framför allt: publicera inte.
Och sĂ„: “Jag skriver ju utifrĂ„n ett annat sĂ€tt Ă€n vad andra gör i stora tidningar, som har gĂ„tt i medieskolor. Jag har inga utbildningar, inga regler. Jag har inget sĂ„nt.”
Majistern snackar som vanligt i nattmössan. Jag kÀnner ingen som har lÀrt sig skriva pÄ en journalisthögskola eller en mediekurs pÄ en folkhögskola i landsorten.
Skriva lĂ€r man sig genom att… skriva. Och det Ă€r inte alltid det hjĂ€lper heller. Som Charlie Parker sa om jazz: If you ain’t get it, you’ll never get it.
Det Àr dÀrför nÀstan alla som kallar sig journalister skriver sÄ illa, utbildade eller inte.

Jag sitter hÀr med originalmanuskriptet till Jack Kerouacs On the Road bredvid mig. MÄnga tror att han skrev boken i ett enda berusat andetag utan kommatering och avbrott för nya stycken &c. Det kanske han gjorde ocksÄ, till att börja med. Men sedan blev det annat av: dÄ var det andra regler som gÀllde.
On the Road skulle redigeras och skrivas om till vissa delar. Annars var Viking Press inte intresserade av att ge ut. I originalmanuskriptet Àr alla namn autentiska och det gick inte heller an i ett land dÀr man kan bli stÀmd för ingenting alls.

Det kan hĂ€nda att Kerouac skrev On the Road ‘i ett svep’ under trettio dagar i april 1951, men boken kom inte ut förrĂ€n 1957. Man förstĂ„r att nĂ„gonting har intrĂ€ffat under tiden.
Året innan hade Allen Ginsberg publicerat dikten Howl pĂ„ Lawrence Ferlinghettis City Lights Books i SF. Dikten ansĂ„gs vara obscen och författaren eftersöktes för att stĂ€llas till svars inför rĂ€tta. Men han stod ingenstans att finna, sĂ„ förlĂ€ggaren Ă„talades i stĂ€llet.
SĂ„ hĂ€r var det, och det Ă€r Ginsberg sjĂ€lv som har berĂ€ttat det för mig: pĂ„ hösten befann sig han och pojkvĂ€nnen Peter Orlovsky och William Burroughs i Tanger i Nordafrika tillsammans med… Jack Kerouac. De var dĂ€r för att lĂ€sa korrektur och rĂ€tta ytterligare i Kerouacs On the Road samt för att stĂ€lla samman Burroughs roman Naked Lunch som ocksĂ„ strax skulle förskrĂ€cka USA.

Kerouac, Orlovsky and Burroughs
on an Tangier beach 1957
Photo: A Ginsberg ©Allen Ginsberg Estate

SÄ gÄr det ocksÄ till nÀr man skriver böcker. Men det begriper inte Mjaistern: han tror att om man bara vrÀker ur sig rakt upp och ner vad man rÄkar kÀnna just nu sÄ Àr det bra.
Han kallar till och med detta en ‘metod’. Fast det Ă€r raka motsatsen: nĂ€mligen… ingenting.

DÀremot Àr det ett bedrÀgligt sÀtt att göra det enkelt för sig och komma undan nÀr lÄngkalsongerna fladdrar i motvind och snÄlblÄst:
Men jag Àr ju en supersensibel mÀnniska. Jag skriver bara om mina extremt lÀttrörda kÀnslor. Det mÄste man vÀl fÄ? Jag tycker att det Àr fint. JÀttefint. Om det Àr mina kÀnslor, alltsÄ.
Alla andras kÀnslor HATAR jag. Och sÀrskilt deras som Àr svagare Àn jag. Jag Àr en mycket fin mÀnniska: finare Àn alla andra. Det stÄr jag för. Det gör jag alltid.
Jag vill att du skriver det, för det Àr alldeles sant. Det Àr jag sjÀlv som sÀger det.