Inte ens en liten vit kanin
ĂndĂ„ kĂ€nner jag en ömhet för romanen. â SĂ„ recenserar kulturredaktör BW pĂ„ Gefle Dagblad Birros senaste bok i Dalarnas Tidning. Som lika gĂ€rna kunde vara Gefle Dagblad, eftersom bĂ„da tidningarna har samma Ă€gare. Birro presenteras i DT som âkulturredaktör pĂ„ Dalarnas Tidningâ och… ja, du förstĂ„r? BĂ„da dessa herrar Ă€r sĂ„ledes anstĂ€llda vid samma företag och avlönade av samma arbetsgivare. ApropĂ„ âopartiskhetâ och annat sĂ„dant dĂ€r irriterande strunt som det hĂ€nder att journalister glĂ€fser om.
Behöver jag sÀga att recensionen Àven Àr publicerad i Dagbladet frÄn GÀvle? Nej, jag tÀnkte vÀl det.
Ămhet? â Vad Ă€r det? SĂ„ skriver man vĂ€l inte om en bok? Som om den vore en… mĂ€nniska. En naiv och rörande och kanske lite bortkommen krabat? Inget vidare bra betyg för en bok, tycker jag.
Jo, kanske gör man det i alla fall. Om man inte vet vad man ska skriva? Om det Ă€r en kompis som har skrivit boken som ska recenseras. Och man inte vill göra honom ledsen. Eller kanske rent av bli osams. Och inte samtidigt göra bort sig bland övriga kulturredaktörer i landet som inte heller tycker att den dĂ€r boken Ă€r nĂ„got vidare. DĂ„ kan ett lika ofarligt som meningslöst ord som âömhetâ komma vĂ€l till pass: det betyder nĂ€mligen i detta sammanhang… ingenting.
Simsalabim! Trodde redaktören i GÀvle. Men den hÀr gÄngen kom det inte ens en liten vit kanin ur hatten.
This entry was posted on Thursday, September 2nd, 2010 at 10:48 and is filed under Journalism. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.