this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Hanna och häxa på halt underlag

Den där hemska hennahäxan Höglund som av obegriplig anledning tillåts uttrycka sitt ständiga missnöje över allting i Aftonblaskan nu när hon inte får öppna truten nån annanstans är igång igen.
Det gäller det här tjafset om en bok Dagens Nyheters ledarskribent Hanna Joller skrev om alla dumma journalister som inte kan se skillnad på sig själva och sitt jobb. Det är klart att alla namngivna och uthängda grävande murvlar blev förbannade och genast slog tillbaka med dynggreparna och förfasade sig i alla medier de kunde komma åt.

Det hade Hanna räknat med: det var så att säga hela hennes affärsidé med boken. Om det tog riktigt hus i helvete och Hanna fick sitta i tillräckligt många jävla tevesoffor och marknadsföra sin bok kunde det rent av hända att Hanna blev miljonär! Om man har tur eller otur beroende på vilken läggning man har kan man komma näst sist i Let’s dance också. Såna tragiska exempel finns.

birro1

Hur som helst. Jag var journalist själv en gång, men numera ger jag fan i allt sånt där dönickeri som Hanna et consortes ägnar sin mesta tid åt: att kränga sig själva på löjets estrader.
Den här gången glömde hon att sätta den ena foten före den andra i stället för tvärtom när hon var ute och spatserade i spenaten: Hanna snubblade så att säga på eget felsteg.

Nu har i alla fall häxan ryckt ut till Hannas försvar. Tror jag: det är nästan omöjligt att förstå vad det är hon försöker uttrycka med sin senaste kolumn i Aftonblaskan. Samma dag ifrågasätter Blaskans kulturmedarbetare Martin Aagård häxans egen journalistiska (dubbel)moral i samma tidning.
Det blir för mycket för hennahäxan. När Martin skriver att “Jag kan faktiskt se fram emot att det etablissemang av 40-talister som reflexmässigt solidariserar sig med myndigheter, staten eller polisen […] en vacker dag inte längre har kvar sina gamla plattformar att gorma ut sin moralism från” får häxan från helvetet det till att han vill att hon ska få sparken från sitt jobb och att “ om man är i Guillous och min ålder har man inte längre rätt att skriva och delta i samhällsdebatten”.

Det är det väl ingen som har påstått. Hur jävla dum får man bli? Hur lågt kan en människa sjunka i ohederlighetens träsk?
Martin menar förstås att den dan kommer när alla röster tystnar. Också hans egen, även om han inte är 40-talist och knappt har hunnit fylla 40 själv ännu.

Heder åt Martin och ge Pomperipossa på ärten en jävel till rakt i planeten nästa gång hon drattar i dragharmonikan igen!
Den ‘journalistik’ hon och hennes eländiga medlöpare representerar är den värsta sorten jag vet.

birro2