this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

En resa utan slut

Allting som uttrycks i skrift, handlar om
 stil. Annars Ă€r det inte ‘skrift’. Vad det kunde vara i stĂ€llet vet jag inte.
DĂ€rför kan det hĂ€nda att den som vill ‘berĂ€tta en historia’ men inte kan hellre bör lĂ„ta bli Ă€n försöka. Att tro nĂ„got annat Ă€r som att vĂ€nda sig till en trestjĂ€rnig kock och be honom att uttömmande tolka linear A-skriften bara för att han lagar sĂ„ bra mat. Jag sĂ€ger inte att han inte skulle klara det – men det Ă€r ingenting vi kan rĂ€kna med. I enstaka fall hĂ€nder det att en författare inte behöver ha en ‘historia att berĂ€tta’ heller – men dĂ„ mĂ„ste han förstĂ„s berĂ€tta den sĂ„ mycket bĂ€ttre.
‘Stil’ kunde Ă€ven skrivas ‘personlighet’. Den författare som saknar bĂ„de ‘stil’ och ‘personlighet’ har för det mesta en förmĂ„ga till inlevelse som pĂ„minner om mahogny. DĂ„ blir resultatet dĂ€refter ocksĂ„: en sĂ„dan person skriver nĂ€stan alltid med hela charmen hos en vĂ€l begagnad yllesocka. Kanske skulle en sĂ„dan person inte skriva alls?
För övrigt tycker jag att det ska smĂ€lla och explodera lite Ă€ven nĂ€r man skriver – precis som det gör nĂ€r man blir förĂ€lskad? Att skriva: a voyage that never ends.