this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Det kunde ha börjat bättre – eller kanske inte?

Författaren har startat ännu en blogg. I lokaltidningen i stan där han bor. Första inlägget publicerades i går.
Där uttryckte författaren för trehundrasjuttiotolfte gången sitt missnöje med en recension i konkurrentbladet som inte villkorslöst berömde hans senaste bok.
Jag har själv tidigare kommenterat pinsamheten i min egen blogg och ska därför inte ytterligare beröra saken här. Det är den inte värd heller: snarare en lätt bris i en tekopp än den orkan på Indiska oceanen författaren beskrev händelsen som.
Hans nya lokala arbetsgivare publicerade också en gång en recension som författaren inte heller godkände. Det var för sju [sic] år sedan, och författaren har varit förbannad sedan dess. Nu fick tidningen för sig att be författaren om ursäkt. Om detta säger han så här i dag, eller i går: Jag blev mycket glad över den ursäkten. Förlåtelse är alltid ett tecken på storstilad karaktär.
Hängde du med? Annars får du läsa en gång till. Vems karaktär är det som är “storstilad”? Och vilken tidning vill ha en vansinnig medarbetare? En som inte begriper vad han skriver.
Knäppskallen skriver så här också, apropå att han känner sig utestängd från de större tidningarnas kultursidor: De vet inte hur de ska handskas med dem [sådana som författaren], så dem hatar helt enkelt.
Författaren påstår att han har tagit studenten. Det kan inte vara möjligt: ingen som skriver så får gå ut med en vit mössa på huvudet. På min tid fick man gå om i stället.
Hör här också: Jag framstår säkert ibland som en löjlig och snarstucken liten man som “rasar” så fort något inte går min väg. Det är dock inte sant. Alls. Däremot styrs jag av mina känslor, vilket ibland gör att jag hamnar fel […]. – Är inte det samma sak??
Det enda som är ynkligare än en förkyld man, är en förkyld manlig poet… – Det skrev författaren i går också. I en annan, lite större tidning. Bara det att då var poeten inte med nödvändighet en man. Då var den förkylde i stället patetisk, medan han i dag är mer… matetisk. Vad som nu menas med det? Eller är det så, att det är en särskild poet som är mer patetisk när han snorar och snörvlar än alla andra tillsammans? Eller matetisk. Gissa vem. Jo, han som alltid tycker mest synd om sig.
Stavning och alla andra felaktigheter i författarens överlägset usla text orkar jag inte tala om. Jag minns bara med fasa den gången författaren skyllde sådana tillkortakommanden på att tangentbordet var… segt. Bokstäverna liksom flöt ifrån honom hela tiden. Typ.
Jag är glad och stolt över att få skriva den [här bloggen], avslutar författaren det inlägg han aldrig borde ha påbörjat. Det är författaren för det mesta: glad och stolt. Över sig själv.

Författaren ska även medverka som avlönad krönikör på tidningens kultur- och nöjessidor en gång i månaden. Jag tänkte att nu fattas det bara att Björn Ranelid medverkar i Let’s dance också. Sedan är tiden fullbordad. Och så läser jag i bladet att det är just vad han ska!
Om jag var tidningens ansvarige utgivare skulle jag inte visa mig på stan utan förklädnad. Det är ett hån mot läsarna att publicera sådan smörja som författaren skriver. Det är också ett förakt mot varje journalist som vet hur man gör.

Förklädd på stadens gator
Jan Håfström
Mr Walker