this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Bara lite grand för mycket

Dykar-Jenny frÄn TV4:s Nyhetsmorgon skriver krönikor i Expressen ocksÄ, spalt i spalt med Majisterns stÀndigt misslyckade försök i samma bransch.
Denna vecka kommentrar Jenny Majisterns krönika frÄn den 16 februari i Är, vilket Àven jag har gjort tidigare, och som handlade om hur svÄrt det Àr att Àlska och att det finns en saga som vÀntar och om livets okrÀnkbara vÀrde och att alla utom Majistern envisas med trampa pÄ allt som Àr heligt &c &c &c.
Majistern tar i sin krönika ocksÄ upp Elisabeth Ohlson Wallins fotoutstÀllning Ecce Homo i Uppsala domkyrka för mer Àn tio Är sedan och som dÄ vÀckte en viss hemvÀvd religiös panik pÄ grund av bildernas innehÄll.
Ingenting fÄr vara heligt lÀngre, gnyr Majistern frÄn sin hÄla. Allt ska slÀpas i smutsen. Vilken obarmhÀrtig skam att Svenska kyrkan öppnar sina dörrar för befÀngda konstnÀrers fixering vid nedmonteringen av allt heligt.
O himmel! Jesus blir bög i lÀderbyxor och nÀr en annan konstnÀr gör rondellhundar av profeten Mohammed lyfts han in i vÀrmen och prisas för sin medelmÄttighet.

Jenny kallar Majisterns krönika “ett anfall av vĂ€rldsförbĂ€ttrande kritik”. Och hon fortsĂ€tter: “Det verkar vara sjĂ€lva bögeriet som Ă€r krĂ€nkande för heligheten. Att avbilda Jesus som homosexuell och dessutom visa bilderna i kyrkan Ă€r “futtigt och ovĂ€rdigt”. Till och med “en attack pĂ„ troende””, vilket Majistern stĂ€ndigt upprepar med militant tonfall.
Majistern tror att ‘hans’ Gud Ă€r alla andra mĂ€nniskors Gud. Han till och med krĂ€ver, i vidsynt tolerans och grĂ„tmild ödmjukhet, att det ska vara pĂ„ det viset.
Men den egna heligheten liknar inte nÄgon annans. Mirakel Àr lyckligtvis kundanpassade och har inga jÀmförpriser, sÀger Jenny ocksÄ som inte hÄller det för osannolikt att Jesus smÄbögade emellanÄt med kompisarna i den lilla skaran av friluftsförkunnare med bara manliga medlemmar.

Mirakel kommer inte till oss genom historiska formler upprepade av rÀdda mÀnniskor som söker en snuttefilt för framtiden. TvÀrtom. Det Àr Jennys formulering och inte min.
DĂ€r hade hennes krönika kunnat sluta. Men det gör den dessvĂ€rre inte. Jenny Ă€r kollega med Majistern bĂ„de i teve och i tidningen. Alla vet vad som intrĂ€ffar om nĂ„gon trampar den ömfotade och strykrĂ€dde poeten pĂ„ tĂ„rna vare sig detta har skett eller inte: dĂ„ slutar Majistern “med omedelbar verkan” att skriva krönikor i den numera misshagliga tidningen för att han tror att det Ă€r han och inte chefredaktören som bestĂ€mmer innehĂ„llet i Norrköpings Tidningar och sĂ€ger upp sig i hysteriskt vredesmod för att strax börja om pĂ„ ny kula igen nĂ„gon annanstans.
För att inte riskera ett nytt sÄdant utbrott frÄn parnassens frÀmste finner Jenny det nödvÀndigt att mildra sin annars skarpsynta iakttagelse av Majisterns gallimatias. Eller om det Àr nÄgon förskrÀckt medarbetare pÄ krönikeredaktionen som har varit framme?
“Att hetsa upp sig över Jesus i en lĂ€derbralla kĂ€nns dĂ€rmed som en krĂ€nkning.” Mot konsten eller yttrandefriheten eller nĂ„got annat outtalat? Mot humorn kanske, och det önskar jag att Jenny menar Ă€ven om humorn var lika konstant frĂ„nvarande i Ohlson Wallins fotoutstĂ€llning som den Ă€r i Majisterns stĂ€ndigt urvattnade krönikor.
Och vad Ă€r det hĂ€r? Ett stycke fetvadd mitt upp i allt, för att Majistern inte ska slĂ„ sig nĂ€r han lĂ€ser och trillar omkull? “Eller som en befrielse, beroende pĂ„ hur man lĂ€ser meningen.”

Utan den dÀr sista meningen hade Jennys krönika suttit nÀstan som hiphopparens bakvÀnda baseballmössa.