Annars blir det inget
Journalisten Johanna Koljonen skrev i lördags en lång artikel i Dagens Nyheters kulturbilaga om hur hon blev utsatt för “en sexuell kränkning” av en 15 år äldre man. Visserligen för tio år sedan, men Johanna har inte kommit på förrän nu vad det var som hände den gången.
Efter att de hade druckit sig “oregerligt fulla på dyrare vin än Johanna någonsin haft råd med” hängde mannen med hem till henne, där de “hade massor med härligt sex med varandra”. Varandra? Johanna hade bara ett krav: “kondom i varje hål, annars blir det inget”.
På morgonen vaknade Johanna bakfull och “med honom inuti sig”. Utan påse. Men Johanna lät honom hålla på. “Ville inte vara till besvär”, säger hon i dag. Och vore det inte “barnsligt att avbryta”? När karl’n “rörde sig mot Johannas kropp” och “kallade henne underbar”?
Johanna var med på noterna “tills det var klart”. Verkar inte riktigt hundra, tycker jag. Sedan kokade hon kaffe och följde karlsloken genom förorten till tunnelbanan.
Johannas artikel har rubriken: Dags att prata om det. Om jag har fattat saken rätt började alltihop på Twitter, där Johanna först berättade sin historia. Tio år efteråt. Artikeln handlar egentligen om wikileaksgrundaren Julian Assanges påstådda sexövergrepp mot en svensk kvinna men också om att vi måste våga berätta för varandra om våra gränser. Tror jag. Det är lite rörigt mitt i. Ostrukturerat. Det är samma ord som Johanna använder om den svenska våldtäktslagstiftningen.
Jag håller med om att mannen i Johannas säng bar sig svinaktigt åt. Men om jag inte är intressserad av hennes sexuella preferenser? Då kan du ge fan i att läsa hennes artikel, säger någon som alltid ska ha en syl i vädret. Ja, men det kan jag ju inte veta innan. Och sen är skadan redan skedd. Svarar jag då.
Jag har förstått att Twitter numera svämmar över av kvinnors och berättelser om obehagliga sexuella erfarenheter under den samlande parollen: #prataomdet. Prata om när ett nej är ett nej och inte kanske och framför allt inte ett ja. Vill man inte knulla, så vill man inte. Då ska man inte behöva göra det heller. Tror jag att Koljonen menar. Frågan är när en omoralisk handling övergår till kriminalitet. Är det brottsligt att försöka övertala sin partner? Får man flörta? Och vad gör man när hon eller han inte riktigt vet om de vill eller inte?
En annan fråga är om livet blir enklare och bättre om (framför allt) kvinnor fläker ut sina sexliv på Twitter för alla att offentligt frottera sig i. Jag är inte säker på det. Men jag håller med om att detta är en fråga att ta på allvar. Och att tala om. Kanske i första hand med varandra. Det finns många saker som är värda att prata om.
Det bästa vore kanske att kvinnor anmälde varje sådant övergrepp direkt. Men om man har varit med på galoppen och dessutom ordentligt på kanelen blir det väl inget i alla fall. Det är olyckligt: jag tycker att det är en mänsklig rättighet att vara hur drängfull man vill utan att bli våldtagen.
En gång för snart femtio år sedan höll jag själv på att bli våldtagen på en tillställning av en kvinnlig svensk författare. Över en diskmaskin i ett kök på Östermalm i Stockholm. Men jag klarade mig genom att skrika på hjälp, så att övriga gäster kom till undsättning. Då stog författarinnan redan halvnaken i köket, men jag hade kämpat tappert och i alla fall lyckats behålla byxorna på.
Jag erkänner att det var en rätt omskakande upplevelse: jag var inte så insatt i kärlekens, eller kanske snarare sexualitetens, mysterier då. Men inte värre än att det kunde vara värt en helsida i DN Kultur. Ett halvt århundrade senare.
Mycket modigare nu än då
This entry was posted on Tuesday, December 21st, 2010 at 14:05 and is filed under Journalism. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.
