this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

A Bear of Very Little Brain

“Jag Ă€lskar att lĂ€sa sĂ„dant som utmanar mig”, skriver den person i sin senaste blogg som kreverar som ett stycke kolerisk kordit sĂ„ snart nĂ„gon gör det och inte hela tiden tycker som han.
Han Ă€r just den mycket orĂ€tte att Ă€ven tala om “likriktningens tyranni”. Jag förmodar att det Ă€r sin egen ‘tyranni’ han avser: nĂ„got annat Ă€r nĂ€mligen inte möjligt, för ingen Ă€lskar att ‘likrikta’ mer Ă€n han.
Allt som sker pĂ„ Majisterns villkor Ă€r bra och allting annat Ă€r helt och hĂ„llet “vĂ€rdelöst”. Det Ă€r egentligen obegripligt att han inte sjĂ€lv förstĂ„r den vansinniga logiken av sitt eget mycket obegĂ„vade resonemang bortom all sans och allt förnuft. Men det Ă€r klart: like a Bear of Very Little Brain…

Författaren ser sitt liv som “en stĂ€ndig kamp, en strid mot allting”. Som “en militĂ€rövning i ösregn”, kan du tĂ€nka dig. Men en militĂ€rövning Ă€r inte detsamma som krig. Det vet alla som har gjort lumpen, men den erfarenheten tror jag att Majistern pĂ„ sitt vanliga lumpna sĂ€tt har simulerat sig ur.

Annars handlar författarens blogg uteslutande om hur ofattbart bra han skriver och att alla “goda och vanliga och varmhjĂ€rtade medborgare” han stĂ€ndigt möter pĂ„ stadens gator och torg bara ÀÀÀlskar allt författaren gör.

Författaren ska efter likriktningens föredöme #1 i landet “vĂ€nda blad” ocksĂ„. SĂ„ dĂ€r bara. NĂ€r det passar honom och skit i alla andra. Men det gĂ„r ju inte: det klarar inte Tabbe av, och det kommer inte författaren undan med heller.
Jag nÀmner det bara i förbigÄende, sÄ slipper du lÀsa sjÀlv.