this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Sålde färg till van Gogh

I natt dog Maria Eriksson i Grillby utanför Enköping. Hon var 110 år 288 dagar och Sveriges då äldsta person. Äldst någonsin i Sverige var Astrid Zachrison: hon var född den 15 maj 1895 och dog samma dag år 2008. Då hade Astrid hunnit en halvtime in på sitt 113:e år och upplevt 26 statsministrar och fyra kungar.
Av Sveriges sexton äldsta människor är bara en man, och ingen mer än han har blivit 110 år.

Äldst av alla som vi känner är fransyskan Jeanne Louise Calment som föddes 1875 och dog 1997, då hon var 122 år, fem månader och fjorton dagar gammal. Hon levde hela sitt liv i Arles i Provence.
1965, när Jeanne var 90 år gammal och utan arvingar, skrev Jeanne ett kontrakt på att sälja sin lägenhet till en listig advokat i staden som förband sig att betala henne 2 500 franc i månaden så länge hon levde. I Frankrike kallas detta une rente viagère: omvänt hypotek. Sedan skulle lägenheten bli hans.
Advokaten dog 1995 efter trettio år när han var 77, men hans änka fick fortsätta betala tills Jeanne dog två år senare. Då hade advokaten, som tänkte lura en gammal kärring, och hans familj betalat motsvarande 1,3 miljoner, vilket var mer än dubbelt så mycket som lägenheten var värd. Bravo, Jeanne!

Jeanne blev en världskändis när hon var 113 och hundraårsjubileet av Vincent van Goghs vistelse i staden firades i Arles: då var Jeanne den enda levande människa som hade sett konstnären i livet.
Jeanne var tretton den gången och Vincent hade handlat målargrejer i hennes pappas färgaffär. Hundra år senare mindes Jeanne ännu hur motbjudande konstnären var i sina smutsiga och trasiga kläder, med sitt frånstötande utseende och allmänt opolerade uppträdande.
När Jeanne fyllde 120 förklarade hon för den församlade världspressen: “Je crois que Dieu m’a oublié.” Gud måste ha glömt mig.

Jeanne 100 år tidigare

Min farmors mamma var 104 år när hon dog 1949 eller om det var 1950. Jag minns inte.

Eller som Albert Camus, en av mina stora författaridoler, inleder den lilla fina romanen L’Étranger: Aujourd’hui maman est mort. Ou peut-être hier. Je ne sais pas. […] C’était peut-être hier.
Huvudpersonen har av orsaker han inte själv kan redogöra för skjutit en arab i öknen. Den sista meningen i bokens första avdelning lyder: Et c’est comme quatre coups [d’un revolver] que je frappai á la porte du malheur. Och dessa fyra knallar var som fyra korta knackningar på dörren till olyckan.
Ibland tänker jag att jag håller på så där själv.
Mais, naturellement, on ne peut pas être toujours raisonnable. Men man kunde ju inte alltid vara förnuftig. Säger Camus också.

Om du inte redan har läst Främlingen bör du göra det genast. Det hinner du lätt på en eftermiddag och en kväll.