this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Mittimellanmannen och Le poète maudit

Fri från både höger och vänster. Bakifrån och framifrån och uppifrån och underifrån och mitt i mellanifrån. Jag kunde ha gått till något av hållen. Eller åt? Fler skribenter borde göra som jag gör. Skämma ut sig riktigt ordentligt som Barkus Biró och få sparken från sina jobb? Varför skulle skribenterna göra det? Verkar inte riktigt vettigt. Eller vad säger du?
Barkus har aldrig röstat i ett riksdagsval. Det ligger i linje med hans rebelliska rättesnöre att stå fri. Eller om det beror på att han som utländsk medborgare inte har rätt att rösta i ett svenskt risdagsval?
Vadå rebellisk? Gud är en rebell. Jesus och Barkus förstås och Göran Hägglund som var den svenska politikens sanna rebell. Give me a break!

Vet Barkus vad som avses med en rebell? Naturligtvis inte. Och han är självfallet på intergalaktiskt avstånd från att vara en sådan illbatting och odygdspåse. Man kan knappast tänka sig något mer idiotiskt än båtmössas debila pladder om rebeller och barrikader. Så här låter en äkta revolutionär: Aldrig, aldrig drar vi oss tillbaka från våra barrikader … våra blonda huvuden spräcks under deras påkar … deras bomber och eldar målar våra trädgårdar röda … borgarna, glosögda på sina balkonger …!
Inom litteraturen har det egentligen bara funnits en enda RIKTIG rebell. Han heter Jean Nicolas Arthur Rimbaud och är den franska poesins för att inte säga hela världens illa uppfostrade enfant terrible malentendu i bokhyllan. Honom kan Barkus inte läsa för Arthur diktar på franska och de urvattnade översättningar som förekommer på svenska med undantag för några rader av Jesper Svenbro och Ekelöfs sparsamma urval är inte värda pappret de är tryckta på.
En som kallar sig Wraak, fast så heter han nog inte på riktigt, har rent av gett sig på att överföra hela Rimbauds produktion till svenska, inklusive alla brev och hela konkarongen. Man undrar varför och med tanke på det havererade projektets resultat gör översättaren nog bäst i att gömma sig bakom ett påhittat namn. Något kantigare och klantigare har jag sällan sett!

Pourquoi, me disais-je, apprendre du grec, du latin? je ne le sais. Enfin on n’a pas besoin de cela! Que m’importe à moi que je sois reçu… à quoi cela sert-il d’être reçu, rien, n’est-ce-pas? Si, pourtant on dit qu’on n’a une place que lorsqu’on est reçu. Moi, je ne veux pas de place, je serai rentier. Quand même on en voudrait une, pourquoi apprendre le latin; personne ne parle cette langue.

Detta förvandlas av den klåfingrige herr Wraak till en trotsig elvaårings uppnosiga klotter hundra år efter Rimbaud: varför, frågade jag mig själv, lära sig grekiska och latin? jag vet inte. va vem behöver det vad bryr jag mig om ifall jag får godkänt? de säger att man inte får något jobb om man inte blir godkänd jag vill inte ha något jobb etc. Värdelöst!
Den sextonårige författaren ville leva på avkastningar och vad är det för mening med att lära sig latin när ingen talar det språket längre?

Rimbaud är en av världslitteraturens stora gåtor och ett av dess märkligaste öden. Han föddes i den småborgerligt efterblivna småstaden Charleville i franska Ardennerna alldeles nära gränsen till Belgien år 1854. Han skrev sina epokgörande och stilbildande dikter under knappt fem år, från det att han var 16 tills han nyss hade fyllt 21 och nästan ingen har påverkat den moderna poesins utformning och inriktning mer än han. De nio prosapoemen i hans mest kända verk Une saison en enfer (1873; En tid i helvetet) är en föregångare till den europeiska modernismen. Rimbaud skrev sin egen kommunistiska författning under Pariskommunens dagar, men den har gått förlorad för alltid. Därefter gav han poesin på båten och färdades, för det mesta ensam och till fots, genom Europa och med tiden ännu längre bort.

Rimbaud anlände till Paris från det lantliga Charleville i september 1871. Två dagar senare besegrades Frankrike av Preussen och upplöstes det andra kejsardömet. Men lagom till Pariskommunens blodiga slut den 21–28 maj var han tillbaka hos sin elaka och konservativt inskränkta mamma i Charleville igen medan allting av värde hände någon annanstans i världen och han klagade uppgivet och högljutt i ett brev: Je meurs, je me décompose dans la platitude, dans la mauvaiseté, dans la grisaille. Jag dör, jag förgås av trivialiteten och tristessen och tråkigheten [i Charleville].

Rimbaud hade blivit inbjuden till Paris av dåtidens stjärnskott på den franska diktarhimlen Paul Verlaine (”Venez, venez vite, chère grande âme… on vous désire, on vous attend!”) och många på parnassen har nog inte hämtat sig ännu från sitt första möte med en berusad och omtöcknad 16-årig bondtölp i trasiga och skitiga kläder med halm i träskorna och händerna i byxfickorna och rökande på en kritpipa. Den tio år äldre och nygifte Verlaine som just skulle få sitt första barn blev omedelbart och våldsamt förälskad i Rimbaud. Deras stormiga förhållande varade i två år och slutade med att Verlaine (av misstag?) sköt sin unge pojkvän i handleden under ett fyllegräl eller kanske svartsjukedrama i Bryssel. Skvallerbyttan Rimbaud angav sin vän för polisen och Verlaine dömdes till två års fängelse. Rimbaud tog tåget hem till mamma. När Verlaine frigavs träffades de forna älskande en enda gång till i Stuttgart och sedan aldrig mer. Rimbaud återvände aldrig till poesin heller. Je ne m’occupe plus de ça. Jag håller inte på med sånt längre.

Rimbaud hade en mängd “yrken” förutom poetens, om man ska kalla dem så. Fabriksarbetare, informator, tiggare, försäljare av nyckelringar, hamnarbetare, cirkusarbetare, sågverksarbetare (i Sverige!), stenbrottsförman, som frvilliga i den holländska främlingslegione på Java och han handlade med guld och elfenben och kaffe och gevär i dåvarande Abessinien, dagens Etiopien.
Genom sitt samröre med Paul Verlaine har Rimbaud fått status som en av grundarna av vår tids bögkultur och han har kidnappats av så gott som varje ’anarkistisk’ rörelse från Pariskommunen till beatförfattarna i USA via omvägar över symbolisterna de franska surrealisterna. Han har påverkat konstnärer som Picasso och André Breton och Jean Cocteau och Allen Ginsberg och Patti Smith och Bob Dylan, vars A Hard Rain’s A-Gonna Fall är tydligt influerad av en av Rimbauds mest berömda dikter Le Bateau ivre med sina 25 rimmade fyrradingar på alexandrin från 1871, samt Jim Morrison som några fantaster tror iscensatte sin egen död i Paris i juli 1971 för att följa efter Rimbaud till Etiopien.

Människors meningar om Rimbaud har skiftat. Han har beskrivits som allt från symbolist och surrealist, bolsjevik och borgarbracka till pederast och profet och inbrottstjuv och utpressare och ateist och katolsk mystiker. Den hängive katoliken Paul Claudel kallade Rimbaud för ”en naturbegåvning upplyst av en himmelsk ljusstrimma” medan Edmond de Goncourt kallar honom ”den perversa jäveln”.
Men Edmond hade fel. Nästan ingen har påverkat den moderna poesins utformning mer än Rimbaud. Fast det fick han aldrig veta och brydde sig nog inte särskilt heller. När en kollega i skumraskaffärrerna i Afrika frågade honom om hans tidigare liv som poet, liknade Rimbaud sina dikter vid surt vin och gammalt diskvatten. Han tyckte att han var en misslyckad konstnär.
I sina oändliga brev från Afrika tjatar den utstötte och numera märkligt förvandlade diktaren och före detta revoltören som nu snarare är en ivrig kapitalist med kolonialistiska ambitioner om sina pengar som han vill ha ”väl placerade” med ”regelbunden avkastning” och bär ständigt en börda av åtta kilo guld i ett bälte kring magen och beklagar sig över att han får dysenteri av det. Den omvände litteräre rebellen vill gifta sig med någon som ”har en framtid”.

Här är ett underbart koleriskt brev till den knasiga morsan och systern Isabelle i Charlevile från Harar i Abessineien i februari 1890: Ne vous étonnez pas que je n’écrive guère : le principal motif serait que je ne trouve jamais rien d’intéressant à dire. Car, lorsqu’on est dans des pays comme ceux-ci, on a plus à demander qu’à dire ! Des déserts, peuplés de nègres stupides, sans routes, sans courriers, sans voyageurs : que voulez-vous qu’on vous écrive de là ?
Qu’on s’ennuie, qu’on s’embête, qu’on s’abrutit ; qu’on en a assez, mais qu’on ne peut pas en finir, etc., etc.! Voilà tout, tout ce qu’on peut dire, par conséquent ; et, comme ça n’amuse pas non plus les autres, il faut se taire.

Ddet är den unge Rimbaud som kikar fram ur högarna av knastertorr affärskorrespondens. Förvånas inte över att jag skriver så sällan: den återkommande refrängen skulle vara att jag inte har något intressant att säga. För, när man är i ett land som det här, har man mer att fråga efter än att säga! Öknarna fulla av dumma negrer, utan vägar, utan postgång, utan resenärer: vad vill ni att jag ska skriva om det? Att jag är uttråkad, fördummad, förfäad; att jag har fått nog, men inte kan ta mig härifrån, etc, etc! Där har ni allt, precis allt jag kan säga; och eftersom det inte är roligt för någon att höra är det bättre att inte säga något allls.”

Och så en ständig jakt på elfenben och kaffe. Och när allt redan är för sent: själens deliriska medelmåtta i sjukhussängen på l’Hôpital de la Conception i Marseille där han skulle dö av cancer och med ena benet amputerat i november 1891 när han bara var 37: ”Vad jag är olycklig, vad jag ändå är olycklig… och jag har pengar på mig som jag inte ens kan bevaka.”
”Nej, nej, nu gör jag uppror mot döden!” Här hör vi den gamle jag menar förstås den unge Rimbaud som återuppstår vid gravens rand. Där förenas, säger Camus i L’Homme révolté, den småborgerlige smugglaren i Abessinien med den sönderslitna slyngeln från Ardennerna.

Nästan alla undrar varför Rimbaud gav upp poesin och slutade dikta innan han knappt hade fyllt 20. Jag tycker inte att det hör hit. Den mer angelägna fråga som borde ställas är i stället: Varför började han?
Till sin lärare i Charleville, Georges Izambard, hade Rimbaud skrivit, i maj 1871: Je me reconnu poète. Ce n’est pas du tout ma faute. Jag har förstått att jag är poet. Jag rår faktiskt inte för det.

Rimbaud är upphovsmannen bakom ”poesins E = mc2”: Je est un autre. Jag är en annan, med sin grammatiska anomali på franska (je och est, första och tredje person i förening; som om han hade skrivit I is på engelska).

Innan Rimbaud, sa Paul Valéry en gång, skrevs all poesi på det sunda förnuftets språk. Camus kallar honom le poète de la révolte, et le plus grand. Revoltens diktare: den störste av alla. Det räcker för mig.