this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Redskins on the Potomac

[In sequel to: Scorin’ a goal and ridin’ a bus in Malta]

Jag slÀntrade in pÄ The Foundry, 1055 Thomas Jefferson i Georgetown, Washington DC , första gÄngen en dag i slutet av augusti 1977.
Jag hade precis anlÀnt till staden och bodde pÄ det lilla charmiga hotellet Georgetown Dutch Inn lite lÀngre upp pÄ samma smala gata och pÄ andra sidan the Chesapeake & Ohio Canal som startar i Georgetown och strÀcker sig trettio mil till Cumberland MD.
PÄ den tiden hade Georgetown Dutch Inn ingen coffee lounge utan bara en svindyr restaurang för endast finsmakare med företagets avdragsgilla plastkort en trappa upp i porten bredvid. SÄ jag fick Àta on the town i stÀllet, och dÄ passade det dÄ rÀtt nyinvigda Foundry Bar & Restaurant precis.

The Foundry Building with Bar on the first floor
and the C&O Canal in front
Georgetown, Washington DC 1977

Men i lobbyn pÄ mitt hotell dÀr nattportieren Bob regerade stod pÄ morgnarna en stor kaffekokare av rostfri plÄt och serverades danish rolls och smörgÄsar till de allra hungrigaste och Àven till dem som inte bodde dÀr men ÀndÄ rÀknades till hotellets regulars. Det kostade ingenting, och dÀr Ät jag ofta frukost stÄende runt den stora kaffekokaren tillsammans med mailmen och milkmen och taxi drivers och not so shagged hookers för att det blÄste och regnade och alla katter och krokodiler pÄ Capitol Hill grinade och grÀt och inga customers were out on 14th Street den dagen och med och street-sweepers och garbage men too. People I like.
Bob Àlskade mig för att jag var svensk och ingen Àlskade Birgit Nilsson mer Àn han: Birgit var Bobs enda och allt överskuggande intresse. Han sparade varenda cent han tjÀnade och reste vart som helst i vÀrlden dÀr Birgit upptrÀdde och satt alltid pÄ första bÀnk med femtio röda rosor i knÀt som han överlÀmnade till henne efterÄt.
Jag trÀffade Birgit inte sÄ lÄngt efterÄt och berÀttade för henne om mitt möte med Bob the night porter in Georgetown, Washington DC. Birgit visste förstÄs mycket vÀl vem han var, och jag fick ett stiligt inramat foto av henne med med en hÀlsning frÄn Birgit till Bob att ta med nÀsta gÄng jag intrÀffade pÄ Georgetown Dutch Inn.
Efter det bodde jag alltid i the very smart pent house högst upp i det lilla hotellet pÄ 1075 Thomas Jefferson Street. No extra charge och Bob hade alltid ett litet förrÄd med sprit i sin lilla alkov bakom disken som han gÀrna bjussade pÄ nÀr jag kom drumlande klockan fyra pÄ morgonen, för han ville inte dricka ensam, sa han. Sedan var det direkt pÄ kaffet och wienerbröden förstÄs, och sÄ var den dagen nÀstan ruinerad ocksÄ innan den ens hade börjat.
Det var mycket trevligt att bo pÄ Georgetown Dutch Inn i Washington DC i slutet pÄ 70-talet och början pÄ 80-talet, vilket vem som helst mÄste förstÄ. Allra bÀst var att vara svensk och Ànnu bÀttre om du hade trÀffat Birgit Nilsson om sÄ bara en enda gÄng i livet.

Men nu var det inte Birgit och Bob, utan The Foundry a few steps down Thomas Jefferson from Georgetown Dutch Inn and crossin’ the C&O.
DÀr the Foundry lÄg nÀr jag kom dit fanns tidigare ett gjuteri eller snarare en vapensmedja, vilket till och med du redan har rÀknat ut. DÀr tillverkade Henry Foxall de kanoner som Oliver Hazard Perry besegrade den engelska flottan med i slaget om Lake Erie under 1812 Ärs krig mellan USA och Storbrittanien och ett halvt sekel senare utrustade William T Duvall nordstatsarmén med de gevÀr frÄn The Foundry som besegrade de upproriska antifederalisterna frÄn Södern under det amerikanska inbördeskriget.

War ain’t no funny business

Nu hade det gĂ„tt en vecka sedan jag debuterade pĂ„ The Foundry och nĂ€r jag kom in i baren vara alla bord redan upptagna, sĂ„ jag satte mig vid disken för att vĂ€nta tills nĂ„got bord blev ledigt. Det var bara jag som satt dĂ€r, men nĂ„gon hade suttit dĂ€r alldeles före mig för det stod ett halvt urdrucket ölglas pĂ„ disken bredvid mig – och sĂ„ en massa sedlar i olika valörer utspridda pĂ„ disken.
Aha, tĂ€nkte jag. Det Ă€r nĂ„gon slarver som har gĂ„tt pĂ„ toaletten eller nĂ„got. Men… nĂ„gon kunde ju rĂ€tt lĂ€tt stjĂ€la de dĂ€r pengarna och… Jo, det lĂ„g nĂ„gra sedlar och skrĂ€pade pĂ„ golvet ocksĂ„.
Bakom disken jobbade Pete Jackson och hans fÀstmö Sally och Pete lutade sig över bortre Ànden av bardisken och pratade med nÄgra i ett rum lÀngre in. Eftersom jag Àr en synnerligen social typ sÀrskilt nÀr jag hÀnger i barer visste Pete och Sally och flera andra pÄ The Foundry vem jag var och vad jag gjorde i Washington DC, sÄ jag frÄgade Sally om det var okej om jag plockade ihop de dÀr sedlarna och la dem i en prydlig hög i stÀllet för att de fladdrade omkring lite hur som i lokalen.
Gör det du, sa Sally. But the owner’ll be back in a second. Inom en minut lĂ„g en rĂ€tt stöddig stack skrynkliga sedlar i valörer frĂ„n tvĂ„ dollar till tio och tjugo dollar och Ă€ven nĂ„gra 50-dollar bills med USA:s mest berusade president Ulysses S Grant pĂ„ framsidan.

Very nice, sa Sally nĂ€r jag var klar och nĂ€stan i samma ögonblick föll en slagskugga över sedlarna pĂ„ disken och Sally dĂ€r bakom och det halvt urdruckna och stolen dĂ€r jag satt. En halv meter ovanför huvudet pĂ„ mig mullrade det som om Ă„skan gick: Thanks Sally, for collectin’ my money for me! I didn’t, sa Sally. He did, och sĂ„ pekade hon pĂ„ mig och min campari.
You did it? That’s great. Thank you very much. Och sĂ„ strĂ€ckte Ă„skmolnet fram en nĂ€ve som var lika stor som mina tvĂ„ tillsammans: Joe Theismann, quarterback of the Redskins. Nice ta meet ya.

Det visade sig att fotbollssÀsongen skulle börja om nÄgon vecka och i gÄr hade Redskins besegrat Pittsburgh Steelers som hade vunnit Super Bowl Äret före i en trÀningsmatch innan allvaret började den 18 september, dÄ Redskins skulle inleda borta mot NY Giants.
DÀrför hade spelarna fÄtt tillÄtelse att gÄ ut just den hÀr kvÀllen, för sedan skulle det inte bli sÄ mycket festande förrÀn nÄgon gÄng i januari, dÄ fotbollssÀsongen var över. Innan jag visste vad som hÀnde befann jag mig i rummet innanför baren dÀr nÀstan hela laget satt med öl och drinkar framför sig.
Pete följde efter och presenterade mig för the Redskins. Han hade sjÀlv varit en lovande offenive tackle i laget innan han skadade ett knÀ sÄ illa att han var tvungen att sluta spela professionell amerikansk fotboll. Det var dÀrför grabbarna i laget hade Foundry som sitt favorite hang out i Washington DC.

Washington Redskins QB Joe Theismann #7
goin’ for a TD pass vs LA Raiders
Super Bowl XVIII 1984

Sedan behövde jag inte betala nĂ„gra fler drinkar den natten. FrĂ„n Foundry drog Rödskinnen vidare ut i Georgetown och jag hĂ€ngde med som buren genom stan av bjĂ€ssar frĂ„n en annan planet. Vart vi kom placerades jag pĂ„ en barstol med tillĂ€gget till dem bakom disken: Give him whatever he wants. He’s with the Redskins.
Redskins Àr hela Washingtons obestridda idoler för dÀr finns bara ett ishockeylag som det inte alltid gÄr sÄ bra för och Wizards spelar inte bÀst basket i USA heller och Washington Senators spelar inte ens baseball i stan utan i Minneapolis/St Paul MN sedan 1961.
Innan solen gick upp över nĂ€sta dag igen var jag ett rödskinn pĂ„ riktigt och sjĂ€lvklart skulle jag följa med till NYC nĂ€r vi skulle spöa Giants pĂ„ deras nybyggda hemmaplan i New Jersey. Men det kunde inte jag, för jag mĂ„ste vara i Chicago och Detroit den veckan, men annars sĂ„…
Redskins förlorade the opener of the 1977 NFL season mot NY Giants med 20–17. Men nĂ€sta söndag var det match igen mot Atlanta Falcons pĂ„ RFK Stadium och dĂ„ var jag tillbaka i stan. SĂ„ jag bĂ€nkade mig pĂ„ lĂ€ktaren bland fotbollsfruar och –fĂ€stmör och lagkamrater som inte var uttagna att spela just i dag. Vinst för Rödskinnen med 10–6 och sĂ„ nĂ€sta sPackers förlorade borta i Green Bay WI och sedan vann vi över Buffalo Bills och Cardinals och LA Rams av bara farten och dĂ„ hade jag avancerat till att se matcherna frĂ„n innerplan ihop med coacher och spelare och alla andra som hade med matchen att göra och sĂ„ nĂ„gra som inte hade det men var dĂ€r i alla fall.öndag seger igen mot St Loius Cardinals med 24–14 pĂ„ RFK och sĂ„ bortamatch mot the Buccaneers i Tampa FL: 10–0 och jag hĂ€ngde med varje gĂ„ng.
Sedan förlorade Redskins hemma mot Dallas Cowboys och borta mot Giants igen och dÄ var jag sÄ klart inte pÄ plats. För jag var nÄgon annanstans dÄ, i Arizona och New Mexico tror jag. Men dÀrefter blev det vinst tvÄ gÄnger i rad mot Philadelphia Eagles och gissa vem som tittade pÄ dÄ.
Nu trodde Joe Thiesmann och lagets andre quarterback Billy Kilmer och resten av Rödskinnen att jag hade nÄgot oförklarligt övernaturligt med alltihop att göra, sÄ de liksom adopterade mig för det blev ju vinst varje gÄng jag tittade pÄ.
Packers förlorade borta i Green Bay WI och sedan vann vi över Buffalo Bills och Cardinals och LA Rams av bara farten och dÄ hade jag avancerat till att se matcherna frÄn innerplan ihop med coacher och spelare och alla andra som hade med matchen att göra och sÄ nÄgra som inte hade det men var dÀr i alla fall.
Ja, du förstÄr poÀngen. Men mina indianer gick ÀndÄ inte till play off 1978 i alla fall. Jag har inte riktigt kommit över det Ànnu.

Jag hĂ€ngde med Rödskinnen ibland under nĂ„gra sĂ€songer till. Och 1983 vann Redskins Super Bowl XVII genom att besegra Miami Dolphins med 27–17 trots att jag inte var pĂ„ Rose Bowl Stadium i Pasadena CA söndagen den 30 januari.

Washington Redskins RB John The Diesel Riggins #44
mejar ner allt motstÄnd frÄn Miami Dolphins
Super Bowl XVII 1983

[To be continued]