this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for the ‘Politics’ Category

Anbefalles till lÀsning

HÀr fÄr du dagens lindströmare i knÀt direkt frÄn Bladet. DÄ har du ingenting att skylla pÄ sedan om du inte lÀser!
Och tidigare radskrivaren i Boulevardbladet majister Miffo samtalar gemytligt med uttalade rasisten och tokhögerextremisten med mera Ingrid Carlqvist i notoriska Radio pumpalÀnsman.
LÀs Àven mÄndagens lindströmare med flera utmÀrkta krönikor i samma tidning och med samma angelÀgna Àrende. Jag hoppas att Lindström var en av dem som gjorde slag i saken och fimpade Miffo frÄn Bladet för gott.

Banne mig

Inrikespolitiske ’experteen’ i Nyhetsmorgon i förfĂ€rliga fyran and who goes by the name of Acke pucko tecknade MĂ„na salivs eftermĂ€le i morse. Han sa att hennes politiska karriĂ€r rimligtvis Ă€r över i och med att med att hon erkĂ€nt att hon gjort sig skyldig till brott nĂ€r hon skrev ett osant intyg till sin före detta livvakt inför ett bostadsköp i mĂ„ngmijonklassen.
Sen beklagar pucko att vi dĂ€rmed förlorar en ’kĂ€mpe’ och ’enastĂ„ende fĂ€rgstark’ politiker med en ’beundransvĂ€rd förmĂ„ga’ att alltid ’komma igen’. Jag hörde inte riktigt pĂ„, men jag tyckte att Acke ocksĂ„ utnĂ€mnde MĂ„na till ’en av landets frĂ€msta politiker genom alla tider’.
Var fan har Acke fÄtt det ifrÄn? Ett barn inser att MÄna tvÀrtemot Ackes debila kackel Àr den mest samvetalösa svindlerskan och en av de ohedeligaste och mest skruplefria politiker som nÄgonsin har funnits i Sverige! Inte ens Yngve H om nÄgon Ànnu minns honom hamnar i nÀrheten. Varför Àr det ingen som sÀger som det Àr?

Here we go again

USA:s statsskick grundar sig pÄ konstitutionen eller grundlagen frÄn 1789 och de 27 tillÀgg (amendments) som gjorts dÀrefter. Utan konstitutionen skulle inget USA existera.
Konstitutionen Àr en hörnsten i landets demokrati. Kongressen (eller presidenten) fÄr, enligt konstitutionens första tillÀgg, inte stifta lagar som inskrÀnker yttrandefriheten eller pressfriheten.
Det andra tillÀgget Àr den omstridda lagen som försÀkrar varje amerikan rÀtten att bÀra vapen.

Redan under presidentvalskampanjen förra Ă„ret talade Donald Trump om att begrĂ€nsa de amerikanska mediernas yttrandefrihet. De som med avsikt skriver negativt [om presidenten och hans Ă€mbetsutövning] kan vi stĂ€mma och tjĂ€na massor av pengar pĂ„, sa han dĂ„. Även om Trump vill inskrĂ€nka pressens frihet pĂ„ det sĂ€tt han kĂ€nner bĂ€st till – genom att stĂ€mma i domstol – Ă€r hans chanser att lyckas denna gĂ„ng trots allt smĂ„.
Efter bara lite drygt en mĂ„nad som USA:s president har Trump nu tagit sina attacker pĂ„ medierna till stĂ€ndigt nya nivĂ„er, nĂ€r han i gĂ„r förbjöd de tidningar och tevekanaler som han anklagar för at sprida ”fake news” frĂ„n att nĂ€rvara vid en utannonserad presskonferens i Vita huset. De som fick stanna hemma var NY Times, LA Times, Buzzfeed och Politico samt givetvis Trumps hatobjekt #1 nyhetskanalen CNN.
NĂ„got liknande har aldrig tidigare hĂ€nt i tidningens snart 170-Ă„riga historia, sĂ€ger NY Times chefredaktör Dean Baquet i ett uttalande. Flera nyhetsredaktioner övervĂ€ger rent av att bevaka Trump och hans adminisration pĂ„ samma sĂ€tt som man bevakar farliga lĂ€nder som Zimbabwe och Somalia och Iran. Det Ă€r inte heller varje dag en amerikansk president kallar journalister ”among the most dishonest human beings on Earth”.
Han som ljuger och hittar pÄ mest av alla förefaller vara presidenten sjÀlv. I juni förra Äret anklagade han mexikaner för att vara brottslingar och vÄldtÀktsmÀn. Efter terrordÄden i Paris i november sa han att om fler hade haft vapen sÄ hade morden kanske aldrig intrÀffat och att attentaten i Nice och Orlando aldrig hade rapporterts i tidningar och teve.
NÄgra veckor senare hÄnade Trump en funktionshindrad reporter i samband med att han pÄ nytt hÀvdade att han sett tusentals muslimer jubla i New Jersey, nÄgot som aldrig intrÀffat, efter 11 septemberattackerna.

PĂ„ samma sĂ€tt utsĂ„g Adolf Hitler medierna till ”lögnare” och oppositionsparti. Trumps favorituttryck ”dishonest media” kan jĂ€mstĂ€llas med Nazitysklands uttryck om ”LĂŒgenpresse”.
I Sverige Ă€r majister Miffo den som tillsammans med sina stollekamrater ivrigast svartmĂ„lar Sverige som nation och mest entusiastiskt beskyller frĂ€mst ’etablerad media’ för att ljuga och fabricera osanna nyheter. Det Ă€r Miffos hĂ€mnd för att han inte sjĂ€lv fĂ„r medverka i sĂ„dana medier. I lĂ€nder med ett mer brutalt rĂ€ttssystem – av en sort Miffo föresprĂ„kar som tycker att det daltas alldeles för mycket med brottslingar i Sverige nĂ€r han inte rent av propagerar för dödsstraff – Ă€r det möjligt att han kunde bli dömd för landsförrĂ€deri.

Fake news och tvÄ stycken som rör sig

Alla nyanlÀndas flerfaldigt diplomerade svensklÀrare folkskolemajister Miffo ryter ifrÄn pÄ ett sprÄk som kunde vara skrivet av en femÄring.

NĂ€r folkskolemajister Miffo talar om ’fake news’ missförstĂ„r han med största möjliga noggrannhet vad som vanligen avses med ett sĂ„dant begrepp och vilka om anvĂ€nder det mest. Om jag inte tar alltför mycket miste var det Donald Trump som under förra höstens presidentvalskampanj benĂ€mnde allt och alla som inte sĂ„g vĂ€rlden pĂ„ samma enögda sĂ€tt som han för ’fake news’ och som vid sin första presskonferens som nyinstallerad kallade den amerianska nyhetskanalen CNN:s senior White House correspondent Jim Acosta och hela programmet för ”fake news” och sĂ„ sent som för en vecka sedan utnĂ€mnde han NY Times och NBC News och ABC och CBS till hela amerikanska folkets fiender. LĂ€ngre frĂ„n Miffos autistiska svammel om fake news som ”ett effektivt begrepp [sic] att tysta alternativ media” Ă€r det svĂ„rt att komma. Om man vill vara elak eller oförsynt kanhĂ€nda kan man med mĂ€ster Olof i Strindbergs pjĂ€s sanningsenligt sĂ€ga att Miffo Ă€r fake news hela vĂ€gen!

Hans i tvivelaktig svensk ’alternativ media’ stĂ€ndigt lögnaktiga beskrivning av tillstĂ„ndet i landet övertrĂ€ffas endast av Miffos stollekompisar Jimmies och Mattias bisarra svartmĂ„lning av Sverige i ansedda tidningen Wall Street Journal hĂ€romdagen. TvĂ€ pellejönsar i samma moras av direkta lögner och försĂ„tliga halvsanningar som USA:s president!

Vid ett framtrÀdande i amerikansk teve förra onsdagen framförde Trump som en sanning att Sverige hade utsatts för en terrorattck tvÄ dagar senare [sic] och försökte efterÄt slÀta över sin fadÀs och den egna fritt fabulerande fantasin genom att skylla pÄ det svenska flyktingmottagandet.
Om vi inte rĂ€knar dackeupproret mot Gustav Vasa 1542–43 och kanske stora daldansen 1743 kan jag pĂ„ rak arm inte pĂ„minna mig nĂ„gra fler terrorincidenter i Sverige Ă€n AmaltheadĂ„det 1908 och mordbrandsattentatet mot kommunistiska Norrskensflamman 1940 och flygplanskapningen pĂ„ Bulltofta 1972 och ockupationen av vĂ€sttyska ambassaden i Stockholm 1975 samt det amatörmĂ€ssiga sjĂ€lvmordsbombdĂ„det i korsningen Bryggargatan/Drottninggatan i Stockholm i december 2010, varvid endast attentatsmannen omkom. Polismorden i Malexander i Östergötland 1999?

Löjliga familjen och tre smÄ gummor

SamhÀllelitens friskusar och frifrÀsare i Anna Maria Roos och Elsa Beskows frustande framÄtanda.

Freak show made in USA

Jag hade tÀnkt skriva nÄgot om Donald Trump i dag. Men efter presidentens groteska pesskonferens I Vita huset i gÄr tror jag inte att jag kan det. Jag orkar bara inte. Det var det mest absurda och vansinnigt motjudande spektakel jag tror att jag nÄgonsin har hafr oturen att bevittna. En timme och en kvart, ocksÄ. Fasansfullt. Rena tortyren!
Den som inte sÄg det vÀmjeliga skÄdespelet inför öppen ridÄ och hela vÀrlden att förstummat titta pÄ kan omöjligen förstÄ vilka hemskheter som utspelades i Washington DC i gÄr eftermiddag lokal tid!
Hur lÀnge Àr det möjligt att en vettvilling ska tillÄtas förnedra sig sjÀlv och hela USA innan nÄgon sÀtter stopp för den sinnessjuka cirkusen?

Samma sak har hÀnt en gÄng förut, och man trodde inte att man skulle fÄ uppleva det igen: nÀr borgerligeheten lade sig platt för Hitler 1933 och nazisterna kom till makten i Tyskland genom en sÄ kallad koalition med nationella grupper. Det tog Hitler mindre Àn tvÄ mÄnader att ge sig sjÀlv makten att pÄ egen hand lagstifta och införa sin egen nazistiska diktatur.
Inom ett Ă„r hade Hitler antagit titeln FĂŒhrer und Reichskanzler. Hans mĂ„l var att ”befria” landet och göra Tyskland ”stort” igen: ett Stortyskland. I dag stĂ„r en galning i the East room i Vita huset och gormar om att han Ă€r den ende pĂ„ planeten som kan ”rĂ€dda” USA!

Vi hör sammma olycksbĂ„dande tongĂ„ngar frĂ„n andra sidan Östersjön, dĂ€r Putin drömmer om ett Storryssland och redan har annekterat Krim och för krig i Ukraina. I USA brĂ€ker en galen president om att göra Amerika ”great again” och i Sverige förbereder en surkĂ€rring pĂ„ högerkanten ett regringssamarbete med Stollepartiet. Just vad man kunde vĂ€nta frĂ„n det hĂ„llet! Eller blir det de smidiga sĂ„ssialakrobaterna som hinner först? Ska Sverige bli gammalt och fornstort igen och ta tillbaka sina tidigare besittningar i Livland och Svenska Pommern med stĂ€derna Stralsund och Greifswald!
I gĂ„r hann den vedervĂ€rdige mannen i Washington inte mer Ă€n knappt börja förrĂ€n han hatiskt och rovgirigt kastade sig över medierna och journalisterna som han sĂ€ger Ă€r ”oĂ€rligare Ă€n nĂ„gonsin” och bara ljuger och hittar pĂ„ och aldrig ger honom sjĂ€lv det rĂ€ttmĂ€tiga erkĂ€nnande han förtjĂ€nar.
LĂ€ckorna om regeringens ifrĂ„gasatta kontakter med Ryssland Ă€r ”riktiga” men mediernas rapportering om dem Ă€r ”falska”. Jag vet inte om du fattar. Jag gör det i varje fall inte. Trump hĂ€vdade med papegojans envishet att ingen president har fĂ„tt fler elektorsröster Ă€n han sedan Ronald Reagan 1984. NĂ€r NBC:s reporter pĂ„pekade att Barack Obama och Bill Clinton och George Bush den Ă€ldre alla fick fler elektorsröster Ă€n Trump avfĂ€rdade denne hela saken med en föraktfull axelryckning: Jag vet inte var jag har fĂ„tt det ifrĂ„n. Det var nĂ„n som sa det till mig.

Journalisterna pĂ„ plats fick det rakt i ansiktet. Jag gapar inte och skriker inifrĂ„n en vĂ€l madrasserad nattmössa om saker jag inte vet nĂ„t om. Jag sĂ€ger bara som det Ă€r: ni Ă€r ohederliga mĂ€nniskor. Å hör sen! I’d be a pretty good reporter myself. Men nu vill jag ha en snĂ€ll frĂ„ga. Nej, inte du frĂ„n CNN! Du kan hĂ„lla kĂ€ften! Å, dĂ€r har vi en frĂ„n Fox News! VarsĂ„god och stĂ€ll en frĂ„ga!
Det var meningen att Trump sulle presentera sin nya arbetsmarknadsminsister Alexander Acosta sedan den första kandidaten hoppat av. Bara det att Acosta nĂ€mndes knappast alls vid gĂ„rdagens uppseendevĂ€ckande presskonferens utan försvann alldeles i den bisarra sĂ„pacirkusen i Vita huset. NĂ€rapĂ„ i klass med ett hotell i helvetet och kĂ„ta bönder och pilska prĂ€ster i svensk television. Trump har med illröd energi förolĂ€mpat sĂ„ gott som alla mĂ€nniskor frĂ„n ”sĂ„ kallade” domare och egna partikamrater och Meryl Streep och har Ă€ven hunnit med att ge pĂ„ven en kĂ€nga men gör hela tiden sitt yttersta för att undvika att kritisera Vladimir Putin.

NĂ„gra ’nyheter’ för reportrarna att ta med sig hem till tidnings- och teveredaktioner lĂ€mnades inte av presidenten. Han rĂ„skĂ€llde pĂ„ journalisterna och Ă€gnade resten av tiden Ă„t att berömma och förhĂ€rliga sig sjĂ€lv och sin familj och sina enastĂ„ende framgĂ„ngar [sic] som USA:s president under knappt trettio dagar.

I Sverige har vi vÄr egen populistpajas med hysteriska konspirationsteorier och islamofobi pÄ hjÀrnan. Han heter majister Muffins och upprepar samma maniska mantra nÀr han med sitt autistiska svammel sprider vanförestÀllningarna att sÄ kallade etablerade medier ljuger och hÄller varandra om ryggen. Sverige styrs av en korrumperad elit i en gigantisk sammansvÀrjning mot honom sjÀlv. HBTQ-frÄgor (man Àr vÀl ingen bög heller utan en vit medelÄlders kristen heterosexuell man Ä hör sen era jÀvlar!) och Södertörns högskola och arga kortklippta feminister i 20-ÄrsÄldern Àr dÄligt och smÄbarnsförÀldrar med barnvagn [sic] som spottar efter Muffins nÀr han promenerar pÄ Södermalm i Stockholm. Trump Àr bra och Putin och stollarna och ingen Àr bÀttre Àn majister Muffins!
Muffins anvÀnder sig av samma lögnaktiga retorik som Trump och som gÄr hem hos den rÄa och obildade allmogen varje dag i veckan genom att vÀdja till Ähörarnas lÀgsta instinkter. Om jag sÀger Kent Ekeroth förstÄr alla vad Muffins och hans hjÀrndöda stollesvans stÄr för.
Det Ă€r skamligt. Lika skĂ€mmigt som att SVT lĂ€mnar programutrymme Ă„t medlöparen Muffins att sprida sina falska och fylleristiska fantasier nĂ€r han dagligen hetsar mot inkompetenta journalister och ”oĂ€rlig media” som inte sköter sitt jobb. DĂ„ ska mĂ€nskligheten vara tacksam över att en sĂ„n frifrĂ€sare och sanninssĂ€gare som majister Muffins finns: han som alltid Ă€r först med att berĂ€tta sanningen och skriva som det Ă€r. Och aldrig nĂ„nsin att Muffins Ă€r hatisk och bitter och lĂ„ngsint heller som alla vi andra fega stackare. Bara en sĂ„n sak!
BÄde han och Trump lever varsina parallella lÄtsasliv pÄ intergalaktiska avstÄnd frÄn alla andras verklighet!

Dump Trump

NÀr ska de i USA göra sig av med den vedervÀrdige Trump? Han har bara varit president i knappt tre veckor och redan stÀllt till mer oreda Àn nÄgon annan president före honom hunnit med pÄ fyra Är och mer!
Han har god hjÀlp av ett gÀng kallhamrade gangstrar som har flyttat in i Vita huset, varav den mest hamrade heter Kellyanne Conway: ett riktigt lÀskigt fruntimmer.

Det finns inga ohederligare mĂ€nnscher pĂ„ jorden Ă€n journalister. De bara ljuger och hittar pĂ„ och har inte ens rapporterat om terrorattackerna i Paris och Nice och andra stĂ€llen förra Ă„ret och tidigare. De har sina skĂ€l till detta, och ni vet vilka de skĂ€len Ă€r. – Sorry, but I do not understand that. Please explain.

För att inte tala om vad Jefferson hade sagt

’Vems’ Ă€r USA? Finns det nĂ„t USA mer? Eller heter det Donald Trump Inc. nu? Disgusting!

SĂ„ dĂ€r kan man hĂ„lla pĂ„, hur lĂ€nge som helst, och Mattias har alldeles rĂ€tt. Dagens USA Ă€r inte mitt heller. Eller sĂ„ hĂ€r: Bogey och Bacall och John Huston och Dalton Trumbo och Orson Welles och Hunter S Thompson och Raymond Chandler och Dashiell Hammett och Lillian Hellman och Dorothy Parker och Hemingay och Faulkner och Steinbeck och Frank Lloyd Wright och Buckminster Fuller och Lewis Mumford och Jack London och John Reed och Eugene O’Neill och Emma Goldman och Upton Sinclair och Paul Robeson och Isadora Duncan och Leonard Bernstein och Woody Guthrie och Pete Seeger och Phil Ochs och Tom Paxton och Tom Waits och Neil Young och Willie Nelson och gubevars Bob Dylan.

Men John Wayne? Fan vet. Han Àr en av mina absoluta idoler pÄ bio. Men bara som westernhjÀlte i odödliga filmer som Stagecoach och Red River, Fort Apache och She Wore a Yellow Ribon och Rio Grande, The Searchers och Rio Bravo och The Man Who Shot Liberty Valance. Och i John Fords komedi The Quiet Man. I varje annat sammanhang pÄ vita duken Àr Wayne nÀrmast outhÀrdlig. Han hade sjÀlvklart röstat pÄ galningen Trump.

För oss som minns John Wayne flyter femtio Är av filmskapande samman till en enda outplÄnlig och till synes oundviklig bild: en bjÀsse till karl i cowboyklÀder i ett Ànnu större land, visserligen ett Är Àldre för varje film men stÀdse lika skottsÀkert oövervinnelig.
Vilken förvrĂ€ngd uppfattning John Wayne Ă€n kan ha förmedlat om USA och mĂ€nniskorna dĂ€r har denna bild Ă€ndĂ„ etsat sig fast pĂ„ Ă„skĂ„darens nĂ€thinna: likt en överlevande frĂ„n en annan tid – pĂ„ filmduken likavĂ€l som utanför biografsalongens bedrĂ€gliga klĂ€robskyr – var det John Wayne som stod dĂ€r rakryggad i varje prĂ€riestorm med den aggressiva sjĂ€lvsĂ€kerheten hos den som vet att det han gör alltid Ă€r det rĂ€tta medan han vĂ€ntar pĂ„ lĂ€mpligt tillfĂ€lle att i ett enda avgörande drag tillintetgöra sin motstĂ„ndare.

Den John Wayne de flesta av oss kÀnner bÀst igen Àr John Wayne nÀr han spelar huvudrollen i Howard Hawks Rio Bravo (1959): ett fullÀndat psykologiskt portrÀtt av en rollgestalt som hade utvecklats oavbrutet frÄn Stagecoach (i regi av John Ford 1939) via Fort Apache (JF 1948), She Wore a Yellow Ribbon (JF 1949) och Rio Grande (JF 1950) till The Searchers (JF 1956) och The Man Who Shot Liberty Valance (JF 1961). Det Àr en bild som inte hamnar lÄngt frÄn seriernas vÀrld.
I Rio Bravo heter huvudpersonen John T Chance: en sheriff i en gudsförgĂ€ten hĂ„la pĂ„ prĂ€rien som hĂ„ller en fĂ„nge inlĂ„st mot förfĂ€rande dĂ„liga odds och bara motvilligt inser att han mĂ„ste ta emot den hjĂ€lp som nĂ„gra fĂ„ anstĂ€ndiga mĂ€nniskor erbjuder honom: en suput, en pojkspoling, en krympling och en kvinna med tvivelaktigt rykte. HĂ€r personifierar John Wayne en sjĂ€lslig styrka som Ă€r omöjlig att skilja frĂ„n hans egen trumpna tjurighet. NĂ€r han Ă€r oförskĂ€md – eller till och med har fel – Ă€r Ă„skĂ„daren Ă€ndĂ„ fullstĂ€ndigt övertygad om att han har alla skĂ€l i vĂ€rlden att upptrĂ€da som han gör. Vi möter en man som har lĂ€rt sin lĂ€xa den hĂ„rda och krokiga vĂ€gen – och som fortfarande har en del att lĂ€ra sig.
Han – sheriffen, men ocksĂ„ skĂ„despelaren och symbolen John Wayne – kommer frĂ„n ingenstans: han har uppfunnit sig sjĂ€lv. I Rio Bravo Ă€r John Wayne alldeles precis lagom skamfilad för att vĂ€cka vĂ„r odelade sympati – och han lĂ€mnar oss med en övervĂ€ldigande och nĂ€rapĂ„ ödesbestĂ€md kĂ€nsla av ett slags moralisk symmetri: ingenting sĂ„ komplicerat som lag och rĂ€tt utan snarare
 rĂ€ttrĂ„dighet.

Om sheriff Wayne i andra filmer spelar
 sĂ€g
 en Starbuck med sexskjutare, för att ta en figur ur Herman Melvilles Moby Dick: den gudfruktige sjömannen som utifrĂ„n sina begrĂ€nsade förutsĂ€ttningar handlar utan att nĂ„gonsin tveka – dĂ„ Ă€r John Wayne i Howard Hawks Red River (1948) och John Fords The Searchershelt enkelt
 kapten Ahab: den gode och rĂ€ttĂ€nkande amerikanen som driver sig sjĂ€lv bortom det mĂ€nskliga förnuftets alla kĂ€nda grĂ€nser in i vansinnets stelfrusna och bottenlösa mörker. Hans förpliktelse mot mĂ€nsklig heder och anstĂ€ndighet reduceras till en hĂ€rdsmĂ€lta av hĂ€mnd. I den rollen framstĂ„r John Wayne som moraliskt överlĂ€gsen andra mĂ€nniskor, men inte i social mening: inte för att nĂ„gon alltid mĂ„ste ta hand om det smutsiga jobbet i samhĂ€llet; inte för att han har en sĂ€rskilt utprĂ€glad kĂ€nsla för vad som Ă€r rĂ€tt och fel – utan pĂ„ grund av sina egna tvivelaktiga motiv. Högmodets synd rörs samman med ett oförsonligt och mordlystet trots: inför vĂ„ra ögon förvandlas John Wayne frĂ„n en vanlig hygglig kille till en domedag i cowboystövlar, alltid redo att krossa vĂ€rlden – för att rĂ€dda den frĂ„n sig sjĂ€lv.
BĂ„de Red River och The Searchers utspelar sig till största delen i Texas strax efter inbördeskriget. I The Searchers spelar John Wayne Ethan Edwards: fortfarande i sydstatsarmĂ©ns grĂ„ uniformsbyxor kommer han 1868 tillbaka frĂ„n kriget till sin brors (och familjens) ranch i Texas under en himmel som hĂ€nger sĂ„ blytung över Edwards och hans hĂ€st att Ă„skan tycks braka lös i samma ögonblick som han stiger över tröskeln till anförvanternas hus. De tre Ă„ren efter krigsslutet har Ethan Edwards uppenbarligen ridit i egen regi. Vi anar att han har Ă€gnat nĂ„gon tid Ă„t att rĂ„na banker: han presenterar en sĂ€ck nyprĂ€glade guldmynt för brodern och hans familj utan att redogöra för var han har fĂ„tt dem ifrĂ„n. Det dröjer inte lĂ€nge förrĂ€n familjen Ă€r utplĂ„nad av comancherna – alla utom Ethan Edwards unga brorsdotter Debbie som förs bort av indianerna. Edwards ger sig av tillsammans med sin adopterade brorson – till hĂ€lften vit, till hĂ€lften comanche – för att hĂ€mta henne tillbaka: efter att ha genomkorsat en kontinent frĂ„n Canada till Mexico hittar de flickan fem Ă„r senare. Men nu har Debbie vuxit upp frĂ„n en oskyldig jĂ€ntunge med trasdocka och flĂ€tor till en ung kvinna som lever tillsammans med comanchernas hövding Cicatrice i hans tĂ€lt – och vi förstĂ„r med ens att det enda Ethan Edwards har lĂ€rt av sin lĂ„nga jakt Ă€r insikten att han mĂ„ste döda henne. Och kunskapen att han verkligen önskar göra det.

I Red River spelar John Wayne boskapsÀgaren Tom Dunson. Hans adopterade son (det var Montgomery Clifts debut och genombrott pÄ film; Clift tackade tio Är senare nej till att spela Dean Martins roll i Rio Bravo) kommer tillbaka frÄn kriget bara för att finna att faderns ranch stÄr inför sin omedelbara ekonomiska ruin. Den Äldrande Dunson bestÀmmer sig för att satsa allt pÄ ett kort: han ska driva sina tiotusen kor hela vÀgen till de nyöppnade köttmarknaderna i Missouri. En sÄdan marsch har ingen gjort före honom. Den lÄnga och mödosamma fÀrden inleds med glatt humör och stora förhoppningar, men det dröjer inte lÀnge förrÀn Dunson pressar sina cowboys lÀngre Àn nÄgon mÀnniska kan uthÀrda. Kofösardisciplinen knakar orovÀckande i fogarna, men Dunson har förlorat all kontakt med verkligheten: han ökar bara takten ytterligare. Han vÀgrar att lyssna ens pÄ de mÀn han hittills har litat mest pÄ i livet: han börjar dricka alltmer okontrollerat och kan inte lÀngre sova utan sin peace maker inom omedelbart rÀckhÄll.
Hela lÀgret genomsyras av en odefinierbar fasa: efter en förödande stampede deserterar nÄgra av karlarna. Dunson ser till att föra dem tillbaka. De har stulit lite proviant och stÀlls upp pÄ rad för att skjutas, men i ett ögonblick av skrÀckinjagande beslutsamhet Àndrar sig Dunson: de ska hÀngas i stÀllet. Han sÀtter sig över det slags oskrivna lag som alla nÀrvarande kan identifiera sig med och förstÄ: dÀrigenom ersÀtter han VÀsterns okomplicerade och handfasta rÀttvisa med meningslös och simpel sadism.
Genom sitt handlande tar Dunson steget över grĂ€nsen till ett territorium dit ingen lĂ€ngre vill följa honom. Inför det överhĂ€ngande hotet av myteri drar han sin revolver, men nĂ„gon skjuter den ur handen pĂ„ honom. Hans son tar kommandot över det fortsatta företaget. Den vingklippte Dunson lutar sig mot sin hĂ€st: han pĂ„minner om en gud som ingen lĂ€ngre tror pĂ„. Han blir lĂ€mnad ensam kvar i ödemarken medan de andra fortsĂ€tter – men inte förrĂ€n han högtidligt svurit att hinna ifatt sin son och döda honom.

Det Ă€r den storslagna iscensĂ€ttningen av dessa tvĂ„ filmer: Red River nĂ€r tiotusen kor med en alldeles överraskande elegans – om det Ă€r ordet? – försiktigt sĂ€tter klövarna i vattnet för att vada över floden. Och Monument Valley i The Searchers som faktiskt förstorar skĂ„despelarnas rollgestalter ocksĂ„ nĂ€r dessa krymper inför publikens ögon. Men som Edwards eller Dunson vĂ€grar John Wayne att vare sig vĂ€xa eller lĂ„ta sig förminskas. SĂ„nt tjafs: han har andra och viktigare ting att bestyra. NĂ€r den konflikt hĂ„rdnar som hans rollfigurer stĂ€dse Ă€r den yttersta orsaken till och dessa vĂ€lkomnar det galopperande vansinnet som den förbannelse de uttalat över sig sjĂ€lva tycks deras motstĂ„nd innefatta inte bara motspelarnas handlingar utan rent av alltings naturliga ordning. Om Ethan Edwards blott hade dröjt lite lĂ€ngre inför miraklen i det landskap han fĂ€rdas genom [enastĂ„ende skickligt fĂ„ngat av fotografen Winton Hoch] pĂ„ jakt efter sin bortrövade brorsdotter kan det hĂ€nda att han insett att hans Ă€rende i allt vĂ€sentligt saknar betydelse.
Men: precis som Ahab, som veknar nĂ€r han tar sig tid att reflektera över oceanens oĂ€ndlighet och himmelska harmoni – och dĂ€rför i vredesmod och förfĂ€ran stöter denna insikt ifrĂ„n sig – Ă€r Edwards oemottaglig för varje meddelande frĂ„n gud.

I Red River och The Searchers Ă€r vi miltals frĂ„n de vardagliga bekymren i Rio Bravo. HĂ€r befinner vi oss i ett rike dĂ€r brutala mord hör till spelets sjĂ€lvklara regler – och bĂ„de Edwards och Dunson har dyrt och heligt lovat att utföra dem. Det faktum att Edwards inte dödar sin brorsdotter och Dunson inte tar livet av sin son förtar blott lite om ens nĂ„got av filmernas budskap: John Waynes agerande skrĂ€mmer oss i vĂ„r ombonade biograffĂ„tölj dĂ€rför att han, bĂ„de som mĂ€nniska och privatperson, har accepterat sina rollfigurers skoningslösa val. Det har aldrig funnits nĂ„gon skĂ„despelare i vĂ€rlden som kunde ha spelat de rollerna bĂ€ttre Ă€n John Wayne.
I scen för scen i The Searchers och Red River inser vi att John Wayne noga prövar sina rollfigurers motiv och handlingar – och finner att de Ă€r berĂ€ttigade. Ja, till och med mer Ă€n sĂ„: de Ă€r alldeles i sin ordning. Med en trollerilĂ„da av olika kĂ€nslouttryck – den utmattade och skadskjutne Dunson dĂ€r han hĂ€nger över sin hĂ€st; Edwards avsmak nĂ€r upptĂ€cker hur Ă„ratal av fĂ„ngenskap hos indianerna har förvandlat tvĂ„ vita kvinnor till babblande idioter – förmedlar John Wayne den obevekliga insikten till Ă„skĂ„daren att om han sjĂ€lv stĂ€lldes inför samma val som hans rollgestalter skulle han handla pĂ„ precis samma sĂ€tt som de. Eller önska att han kunde. Just dĂ€rför att dessa villkor Ă€r fasansfulla – och inte det minsta hjĂ€ltemodiga utan tvĂ€rtom en snedvriden förvrĂ€ngning av de valmöjligheter som stĂ„r varje hjĂ€lte till buds – lĂ„ter John Wayne oss bevittna med vilken enastĂ„ende teknik han omsĂ€tter sĂ„dana obarmhĂ€rtiga krav i handling.

Mycket fĂ„ skĂ„despelare hamnar i sĂ„dana livsavgörande och sjĂ€lsligt katastrofala kriser – och nĂ€r de nĂ„gon gĂ„ng gör det gömmer de sig bakom en rökridĂ„ av beprövade teatertrick: de spelar över för att avskĂ€rma sig sjĂ€lva och publiken frĂ„n filmens handling, eller ocksĂ„ spelar de ‘under’ till den grad att de knappast syns för att förmedla ett personligt avstĂ„ndstagande.
De kan ocksÄ göra som Robert De Niro i Taxi Driver eller Al Pacino i Godfatherfilmerna. De lever sig sÄ in i sina roller att de som mÀnniskor bokstavligen försvinner: det gÄr inte lÀngre att skilja skÄdespelaren frÄn rollfiguren. I biografpublikens medvetande Àr de dÀrför personligen oskyldiga till de brott dessa rollfigurer begÄr.
John Wayne Ă€r en outsider lookin’ in: han ser pĂ„ medan intrigen utvecklas mot sitt obarmhĂ€rtiga slut, ocksĂ„ nĂ€r han sjĂ€lv som ett slags förestĂ€llningens deus ex machina driver handlingen framĂ„t: vi kan rent av kĂ€nna hur han tĂ€nker medan han agerar. Han kastar sig inte huvudstupa rakt in i rollen: han nĂ€rmar sig den försiktigt och trĂ€nger in i rollfigurens karaktĂ€r steg för steg – tills han stiger ut igen pĂ„ andra sidan som en alldeles annan mĂ€nniska.

The Searchers Ă€r tveklöst John Waynes bĂ€sta film – med Red River omedelbart efter. Den Ă€r dĂ€rmed ett mĂ€sterverk i amerikansk filmhistoria: ett faktum som nĂ€stan ingen kritiker förstod pĂ„ 50-talet. Inte för att The Searchers Ă€r en film som Ă€r svĂ„r att förstĂ„: den grĂ€ver i stĂ€llet desto djupare i en mĂ€nniskas inre. I dag Ă€r ocksĂ„ John Waynes antihjĂ€lte i The Searchers stĂ„ende rekvisita pĂ„ bioduken.
De tvĂ„ frĂ„gor Ethan Edwards stĂ€lls inför Ă€r: Vad ska jag göra med Debbie? Och, som en fortsĂ€ttning – med en textrad frĂ„n den ballad som sjungs medan rollistan presenteras: “What makes a man wander and turn his back on home?” Den andra frĂ„gan blir: kommer Ethan Edwards/John Wayne nĂ„gonsin hem?
NĂ€r The Searchers börjar besöker Ethan Edwards hemmet en kort stund. I filmens sista scen – nĂ€r han försonas med sig sjĂ€lv genom att avstĂ„ frĂ„n att döda Debbie sedan han rĂ€ddat henne frĂ„n indianhövdingen Scar och tar henne med tillbaka till de vita – stiger han aldrig över tröskeln till sitt hem. Ethan Edwards hem finns inte lĂ€ngre – utom i det som har varit: han Ă€r det förgĂ„ngna som mĂ„ste gĂ„ under för att andra ska kunna fortsĂ€tta vidare vĂ€sterut och föra det vita Amerikas civilisation hela vĂ€gen till Stilla havet. Ethan Edwards framtid Ă€r densamma som den döde comanches han sköt genom bĂ„da ögonen för att denne skulle fĂ€rdas för evigt som en hemlös i de sĂ€lla jaktmarkerna. Ethan Edwards kommer heller aldrig att hitta nĂ„gon plats i livet dĂ€r han kan slĂ„ sig ner och fĂ„ ro i sin sjĂ€l.

I John Fords Young Mr. Lincoln (1939) förekommer en scen dĂ€r Lincoln, som spelas av Henry Fonda, har tagit pĂ„ sig att försvara tvĂ„ bröder som anklagas för mord. En berusad och lördagskĂ„t smĂ„stadsmobb samlas utanför fĂ€ngelset för att hĂ€nga dem pĂ„ platsen – och Lincoln knyter upp svansen pĂ„ fyllbultarna. Han talar till dem: han betvingar övermakten genom att försiktigt linda sina ord i cellofan och göra pöbeln uppmĂ€rksam pĂ„ sig sjĂ€lv: vilka de en gĂ„ng var, vilka de kunde vara – och vad det Ă€r de har glömt pĂ„ vĂ€gen. Lincoln stĂ„r dĂ€r pĂ„ fĂ€ngelsets spruckna trappa av trĂ€ med handen pĂ„ den upphetsade mobbens hotfulla murbrĂ€cka: det Ă€r en scen som pĂ„ filmduken materialiserar mĂ€nniskans oĂ€ndliga möjligheter att vĂ€lja. NĂ€r den slutar hör inte bara filmens fyllbultar pĂ„ vad Lincoln har att sĂ€ga – lika intensivt lyssnar ocksĂ„ skĂ„despelarna som spelar fyllbultar.
Hela scenen Ă€r ett filmiskt mirakel. Men den Ă€r inte helt och hĂ„llet komplett: Henry Fonda lyssnar inte till Lincoln. Han bara SPELAR Lincoln. NĂ€r Ethan Edwards öppnar munnen i The Searchers och Tom Dunson talar i Red River – nĂ€r de först lovar högt och dyrt och sedan strax tar tillbaka alltihop – LYSSNAR John Wayne till vad de har att sĂ€ga. Det Ă€r en avgörande skillnad. Kanske Ă€r det – hela skillnaden?

Fotnot
John Wayne föddes som Marion Michael Morrison den 26 maj 1907. Han inledde sin karriÀr som cowboyhjÀlte 1928 och vÀxte, sÀrskilt i filmer av John Ford, till The Duke of Hollywood: den tyste, starke och ultrakonservative amerikanske pionjÀren. Han belönades med en Oscar 1969 för sin roll i Henry Hathaways True Grit. John Wayne avled i cancer den 11 juni 1979.

No comment

Right on the nose: nothin’ further need be said!

Ta ifrÄn honom pennnan!

Det sitter en alldeles inkompetent pajas med storhetsvansinne i Washington DC och undertecknar lagar kors och vÀrs och huller om buller den ena efter den andra i en enda röra med en namnteckning stor som ett hus och som tÀcker hela pappret idioten skriver pÄ. Bara Rickard Sjöberg skriver sitt namn med tre meter höga bokstÀver pÄ prischecken i storlek 4,5 x 6 m nÀr han reser runt och ska lÀmna över vinsterna till alla nyblivna postkodmiljonÀrer!