this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for the ‘Mr MadMan’ Category

Tjuvtjockt och i ett gastkramande grepp

Muffins mĂ„r illa det gör han för det mesta och Sverige Ă€r kidnappat av den löddriga [sic] medelmĂ„ttan: det Ă€r inte Muffins land lĂ€ngre. Det Ă€r nĂ„gon annans nu. Det mĂ„ste vara dem dĂ€r jĂ€vla flyktingarna som skjuter med pistol och tafsar pĂ„ svenska smĂ„tjejer pĂ„ Summerburst och BrĂ„valla och Way Out West och i korvkön pĂ„ ÖstervĂ„la folkets park klockan tre pĂ„ morgonen som har kommit hit och tagit över alltihop. Det Ă€r klart att en kĂ€nslig mĂ€nnscha och dito diktarsjĂ€l som viill tafsa sjĂ€lv och utan konkurrens mĂ„r tjuvtjockt dĂ„!

Varsamt och vÀrdigt

Varför snor majister Muffins ett illa pinkat poem av vÀrsta posören Bruno K och lÀgger ut den som sin egen dikt pÄ sajten nyheter24? Hur varsamt och vÀrdigt hanterar man sanningen dÄ?

Det mesta bredvid

BÄde inkompetent och inkontinent. Det Àr ingen helt igenom lyckad kombination och inte sÄ konstigt dÄ att ingen vill anstÀlla honom.

Cover-up och Inte ens jag

Vilka ”viss etablerad media” lĂ€gger locket pĂ„ i vilka ”vissa frĂ„gor”?

Inte riktigt i Augusts klass. Bara nÀstan. Det mÄste vara sant ocksÄ, för det har pÄlitliga sanningsvittnet Millisievert sagt. SÄ det sÄ!

Fattas bara

Nu fattas bara att majister Miffo kommer ut som entusiastisk blĂ„vittsupporter i stĂ€llet för att heja pĂ„ de rödvita överklasslirarna frĂ„n Örgryte samt ivrig anhĂ€ngare till de vitblĂ„a örnarna i Rom och inte lĂ€ngre hĂ„ller hysteriskt pĂ„ de gulröda vargarna.
Egentligen Àr Miffo inte religiös heller. Han ville bara trÀffa smÄtjejer att hÄngla med frÄn pingstkören.

Fascisten och ökÀnda extremhögertanten fru Carlqvists omdelbara bannbulla Àr brutal och skoningslös.

PÄ allra lÀgsta nivÄ

Majister Miffo ”gjorde ett test i en tidning en gĂ„ng”. Du fattar, va: det Ă€r pĂ„ genuin miffonivĂ„.
Det visade sig att Miffo var till ”99 % kvinna”. Gulligt. Men Ă€ndĂ„ inte hela vĂ€gen. Det fattas fortfarande en ynka procent för att Miffo mĂ„ste byta den tredje udda siffran i personnumret mot en jĂ€mn. Med lite flyt pĂ„ löprundan och om han ligger i ordentligt och trĂ€nar hĂ„rt i bĂ€nkpress och pĂ„ motionscykeln pĂ„ gymmet i sommar med sin dyrbara PT och Sisters dunkande i skallen kan han komma ut som Tarzans schimpans lagom till skolstarten. Dit fattas bara fyra procent.

Som vi sade en gÄng i tiden

SjÀlvutropad landsfader och ledare av ett kÀrleksfullt uppror talar till sitt folk och stÀller sig in hos stollar och svenne banan. Sjön som ett frimÀrke och en handduk som droppar koppar och Ärorna i bÄtens mage. Men alltid, alltid, alltid en kÀrlek. Give me a break, förfan! Men fort!

Som vilda fÄglar Àr dem

Som vilda fÄglar Àr dem. (Och sÄ en gÄng tilll pÄ FB 20170505. För sÀkerhets skull, om nÄn skulle ha missat den hjÀlplöst flaxande poesin.) Jag kommer alltid att vara en partisan. Snart Àr kvÀllen hÀr. Jag dricker ett glas vatten och ser mig i spegeln.

In the nick of time

Du som har följt den hÀr bloggen förstÄr hur mycket det bÀr mig emot att skriva de hÀr raderna. Men vad ska man göra? NÀr Bob Dylan levererar en sÄ undermÄlig Nobel Prize Lecture som han gjorde i gÄr. Det hade varit bÀttre om han lÄtit bli helt och hÄllet, som jag lite grand innerst inne hoppades. Den dÀr skoluppsatsen kunde ha skrivits av en fjortonÄrig elev i dÄtidens realskola. De tvÄ bÀsta Nobel speeches jag lÀst Àr William Faulkners 1950 och Albert Camus 1957. Jag trodde att Dylan kunde göra nÄgot motsvarande, men han hamnade tyvÀrr inte ens nÀra. Kanske tyckte han, vid nÀrmare eftertanke, att betalningen var för skral?
HĂ€r Ă€r Dylan pĂ„ miljoner mils avstĂ„nd frĂ„n den underbart surrealistiska Subterranean Homessick Blues och Black Diamond Bay (som han skrev tillsamman med Jacques Levy för albumet Desire 1976). Subterranean Ă€r en blandning av Jack Kerouac som var inspirerad av Dostojevskijs Anteckningar frĂ„n ett kĂ€llarhĂ„l nĂ€r han skrev romanen The Subterraneans 1958 samt Chuck Berrys Too Much Monkey Business och 40-talets scatsĂ„nger. De första raderna i Dylans Subterrenean Johnny’s in the basement / Mixing up the medicine / I’m in the basement/ Thinking of the governement kĂ€nner vi igen frĂ„n Woody Guthries och Pete Seegers Taking It Easy: Mom was in the kitchen preparing to eat / Sis was in the pentry looking for som yeast.
Dostojevskijs monolog av en ensam, hĂ„nfull antihjĂ€lte var riktad mot de radikala samhĂ€llskritikerna och deras tro att mĂ€nniskan Ă€r en förnuftig varelse som lĂ€tt lĂ„ter sig inordnas i kollektiva samhĂ€llslösningar. I stĂ€llet Ă€r hon, enligt huvudpersonen, irrationell, och den personliga friheten Ă€r hennes högsta livsvĂ€rde. You don’t need a weather man / To know wich way the wind blows och Don’t follow leaders, watch the parkin’ meters, sjunger ocksĂ„ mycket riktigt Dylan i Subterranean Homesick Blues.
I Black Diamond Bay möter vi en mystisk kvinna med ett pass och i en panamahatt och sĂ„ finns dĂ€r ett hotell som har sett sina bĂ€sta dagar och med ett kasino som kunde ha drivits av filmhistoriens mest romantiske cyniker Rick Blaine aka Huphrey Bogart i Michael Curtiz’ klassiker Casablanca. Det sĂ€gs att inspelningen var rĂ€tt kaotisk och Emmylou Harris som sjunger i refrĂ€ngen hade fullt sjĂ„ att hĂ€nga med i svĂ€ngarna och den oberĂ€knelige Dylans krumbukter. Herrejösses, jag kan lyssna hur lĂ€nge som helst!
Till denna dag har Dylan bara sjungit Black Diamond Bay inför publik en enda gÄng: pÄ Salt Palace i Salt Lake City UT den 25 maj 1976. Jag har tyvÀrr inte lyckats hitta nÄgon bra inspelning av Black Diamond Bay, sÄ du fÄr hÄlla till godo med texten i stÀllet.

Av sÄdana halsbrytande ordvÀndningar och andlösa bildsprÄk syns ingenstans alls i pristagarens stendöda nobelförelÀsning. Varför gav han inte fan i alltihop och stack i vÀg pÄ sin never ending
tour med gamla Ville som fyllde 84 hÀromdan? Det hade jag gjort.

Innan dess var den klassiska intervju han gjorde med författaren och musikkritikern Nat Hentoff för Playboy Magazine 1966 mycket mer spirituell och motsvarande roigare Àn pristagarens mediokra insats i juni i Är. Eller Àr alltihop just a hoax? Med Joe Cool vet man aldrig sÄ noga.

Melvilles Moby Dick Àr okej, förstÄs. Men Homeros mÀsterverk Àr inte Odysséen utan Iliaden. Och Dalton Trumbos Johnny Got His Gun Àr en mycket mer antikrigsroman Àn Remarques Im Westen etc. Det Àr förresten Stanley Kubricks film Paths of Glory ocksÄ. Om det lÀses pÄ rÀtt sÀtt Àr Iliaden cksÄ ett storrtat antikrigsepos.
Jag hade hoppats pÄ Shakespeare Ätminstone och Edgar Alllan Poe och den bÄngstyrige Rimbaud och sjÀlvklart William Faulkner. LÀgg till Kerouacs On the Road och Tolstojs Krig och fred ocksÄ, sÄ Àr jag nöjd sedan.

Sara stĂ€ndig kallar Dylans i-stĂ€llet-för-förelĂ€sning ”lysande och retoriskt fullĂ€ndad”. Bara det Ă€r ett bevis pĂ„ att Sara inte borde Ă€gna sig Ă„t att utse Nobelpristagare i litteratur.
Rimbaud Àr den moderna litterturens mesta odygdspÄse och enfant terrible: han Àr Sara stÀndigs absoluta motsats och nÀstan mer Dylan Àn Dylan sjÀlv. Nu ska jag trösta mig med Dylans Duquesne Whistle pÄ albumet Tempest frÄn 2012.
Det Àr den bÀsta tÄglÄten tuuut tuuut pÄ de senaste tjugo-trettio Ären och Dylan har aldrig sjungit bÀttre Àn hÀr! Vadfan, dÄ tycker jag att man kan fÄ prispengarna av skitsnÄla Sara utan att behöva nobelförelÀsa först! Man kan sÀga att det Àr vad Dylan har gjort since the day he first started out on his literary journey! HÀng med en svÀng pÄ that Bob Dylans Duquesne train om du vill!

Recycling och extremt svensk

Folkfet bygger landet. Eller farbror fotfel? Hur mÄnga gÄnger har jag hört det hÀr grÀsliga PK-ralet?