this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for the ‘Movies’ Category

Varken levande eller döda

Det Àr otÀckt! Majistern kÀnde Micke ocksÄ! Hade trÀffat honom över en öl pÄ ett sunkigt sjapp i Göteborg en gÄng för hundra Är sen. Och sÄ en gÄng till för fem Är sen pÄ Hornstulls tunnelbanestation medan Majistern vÀntade pÄ tricken.
Majistern kÀnner mÄnga. NÀstan alla som rÀknas, om man ska tro honom sjÀlv. Skidtfisk göre sig icke besvÀr. Majistern hatar makthavare som pesten men skriver instÀllsamma brev till statsminisrar och partiledare. Majistern Àr bÀstis med Tom Cruise och bundis med Jonas och TÄbira. Majisterns brorsa heter Tummetotti.

Nu finns Micke inte mer och dödens hyena Àr blixtsnabbt framme och snor Ät sig ett stycke stÀllföretrÀdande medlidande av publiken. Majistern har vanan inne och vet hur man gör. Micke var extremt noggrann, extremt skicklig och extremt förberedd inför sina roller och toppade det hela [sic] med ett varmt, bultande hjÀrta. Som han höll i sina utstrÀckta kupade hÀnder? Eller serverade blödande pÄ ett silverfat? Om Majistern fick bestÀmma skulle det bli lag pÄ att alla mÄste gÄ med sina naiva hjÀrtan i kupade hÀnder.
En gÄng var Erland Josephson en av landets viktigaste skÄdespelare genom alla tider. I dag har denna roll övertagits av Micke. Det Àr att ta i mer Àn hÀngslena hÄller och dirket oförskÀmt mot Erland. Jag tror att Micke skulle hÄlla med.
Varför blir en mÀnniska nÀstan alltid sÄ mycket bÀttre nÀr hon Àr död Àn hon var nÀr hon levde? SÄdana personer som omtalas i nekrologerna och de snörvlande och snyftande kommentarerna i teve och tidningar om den dödes dagsnotering pÄ kÀndisbörsen motiverar en sÄdan uppmÀrksamhet har ju aldrig funnits. SÄ hÀr skrev den vedervÀrdige Varulven om Micke en gÄng. Mindre PK Àn sÄ kan nog ingen vara och jag förstÄr ju att det inte Àr sÀrskilt opportunt att sÀga sÄ just i dag. Men man kan vÀl inte byta Äsikt bara för att en mÀnniska tragiskt dör. Nu blir Micke i varje fall med eller utan min Äsikt inte bÀttre som skÄdespelare Àn han var nÀr han levde. Inte sÀmre heller. Alltid nÄt.
Majistern kÀnde inte Kurtan men mindes honom som en kompis i alla fall. Han kÀnde inte Mikael Ljungberg och Kurt Cobain och Anders Göthberg heller. Men Àn sen: man fÄr inte vara för nogrÀknad i sÄdana angelÀgna saker.

”BĂ„de konsten och livet hade en vĂ€gvisare hos honom. Han var en stig mellan konsten och livet och han gick inte den dĂ€r stigen pĂ„ tunga steg. Han gick den dĂ€r stigen med en innerlig och stolt sjĂ€lvklarhet.” Hyenans hycklande text handlar inte om Micke Nyqvist lĂ€ngre. Den handlar om nĂ„gon annan.

SjÀlv kÀnner jag inte och har aldrig trÀffat en enda mÀnniska som har varit ens en kvartskÀndis utanför den egna inskrÀnkta bekantskapskretsen i förorten. Ingen kommer heller nÄgonsin fram till mig pÄ tunelbanan varken levande eller döda med varma leenden och surrar och kramas och önskar mig lycka tll och hoppas att allt ska gÄ bra för mig i fortsÀttningen ocksÄ fast ingenting nÄgonsin har gÄtt bra för mig.

In the nick of time

Du som har följt den hÀr bloggen förstÄr hur mycket det bÀr mig emot att skriva de hÀr raderna. Men vad ska man göra? NÀr Bob Dylan levererar en sÄ undermÄlig Nobel Prize Lecture som han gjorde i gÄr. Det hade varit bÀttre om han lÄtit bli helt och hÄllet, som jag lite grand innerst inne hoppades. Den dÀr skoluppsatsen kunde ha skrivits av en fjortonÄrig elev i dÄtidens realskola. De tvÄ bÀsta Nobel speeches jag lÀst Àr William Faulkners 1950 och Albert Camus 1957. Jag trodde att Dylan kunde göra nÄgot motsvarande, men han hamnade tyvÀrr inte ens nÀra. Kanske tyckte han, vid nÀrmare eftertanke, att betalningen var för skral?
HĂ€r Ă€r Dylan pĂ„ miljoner mils avstĂ„nd frĂ„n den underbart surrealistiska Subterranean Homessick Blues och Black Diamond Bay (som han skrev tillsamman med Jacques Levy för albumet Desire 1976). Subterranean Ă€r en blandning av Jack Kerouac som var inspirerad av Dostojevskijs Anteckningar frĂ„n ett kĂ€llarhĂ„l nĂ€r han skrev romanen The Subterraneans 1958 samt Chuck Berrys Too Much Monkey Business och 40-talets scatsĂ„nger. De första raderna i Dylans Subterrenean Johnny’s in the basement / Mixing up the medicine / I’m in the basement/ Thinking of the governement kĂ€nner vi igen frĂ„n Woody Guthries och Pete Seegers Taking It Easy: Mom was in the kitchen preparing to eat / Sis was in the pentry looking for som yeast.
Dostojevskijs monolog av en ensam, hĂ„nfull antihjĂ€lte var riktad mot de radikala samhĂ€llskritikerna och deras tro att mĂ€nniskan Ă€r en förnuftig varelse som lĂ€tt lĂ„ter sig inordnas i kollektiva samhĂ€llslösningar. I stĂ€llet Ă€r hon, enligt huvudpersonen, irrationell, och den personliga friheten Ă€r hennes högsta livsvĂ€rde. You don’t need a weather man / To know wich way the wind blows och Don’t follow leaders, watch the parkin’ meters, sjunger ocksĂ„ mycket riktigt Dylan i Subterranean Homesick Blues.
I Black Diamond Bay möter vi en mystisk kvinna med ett pass och i en panamahatt och sĂ„ finns dĂ€r ett hotell som har sett sina bĂ€sta dagar och med ett kasino som kunde ha drivits av filmhistoriens mest romantiske cyniker Rick Blaine aka Huphrey Bogart i Michael Curtiz’ klassiker Casablanca. Det sĂ€gs att inspelningen var rĂ€tt kaotisk och Emmylou Harris som sjunger i refrĂ€ngen hade fullt sjĂ„ att hĂ€nga med i svĂ€ngarna och den oberĂ€knelige Dylans krumbukter. Herrejösses, jag kan lyssna hur lĂ€nge som helst!
Till denna dag har Dylan bara sjungit Black Diamond Bay inför publik en enda gÄng: pÄ Salt Palace i Salt Lake City UT den 25 maj 1976. Jag har tyvÀrr inte lyckats hitta nÄgon bra inspelning av Black Diamond Bay, sÄ du fÄr hÄlla till godo med texten i stÀllet.

Av sÄdana halsbrytande ordvÀndningar och andlösa bildsprÄk syns ingenstans alls i pristagarens stendöda nobelförelÀsning. Varför gav han inte fan i alltihop och stack i vÀg pÄ sin never ending
tour med gamla Ville som fyllde 84 hÀromdan? Det hade jag gjort.

Innan dess var den klassiska intervju han gjorde med författaren och musikkritikern Nat Hentoff för Playboy Magazine 1966 mycket mer spirituell och motsvarande roigare Àn pristagarens mediokra insats i juni i Är. Eller Àr alltihop just a hoax? Med Joe Cool vet man aldrig sÄ noga.

Melvilles Moby Dick Àr okej, förstÄs. Men Homeros mÀsterverk Àr inte Odysséen utan Iliaden. Och Dalton Trumbos Johnny Got His Gun Àr en mycket mer antikrigsroman Àn Remarques Im Westen etc. Det Àr förresten Stanley Kubricks film Paths of Glory ocksÄ. Om det lÀses pÄ rÀtt sÀtt Àr Iliaden cksÄ ett storrtat antikrigsepos.
Jag hade hoppats pÄ Shakespeare Ätminstone och Edgar Alllan Poe och den bÄngstyrige Rimbaud och sjÀlvklart William Faulkner. LÀgg till Kerouacs On the Road och Tolstojs Krig och fred ocksÄ, sÄ Àr jag nöjd sedan.

Sara stĂ€ndig kallar Dylans i-stĂ€llet-för-förelĂ€sning ”lysande och retoriskt fullĂ€ndad”. Bara det Ă€r ett bevis pĂ„ att Sara inte borde Ă€gna sig Ă„t att utse Nobelpristagare i litteratur.
Rimbaud Àr den moderna litterturens mesta odygdspÄse och enfant terrible: han Àr Sara stÀndigs absoluta motsats och nÀstan mer Dylan Àn Dylan sjÀlv. Nu ska jag trösta mig med Dylans Duquesne Whistle pÄ albumet Tempest frÄn 2012.
Det Àr den bÀsta tÄglÄten tuuut tuuut pÄ de senaste tjugo-trettio Ären och Dylan har aldrig sjungit bÀttre Àn hÀr! Vadfan, dÄ tycker jag att man kan fÄ prispengarna av skitsnÄla Sara utan att behöva nobelförelÀsa först! Man kan sÀga att det Àr vad Dylan har gjort since the day he first started out on his literary journey! HÀng med en svÀng pÄ that Bob Dylans Duquesne train om du vill!

Inte ens Ingmar

I SVT:s mögliga gomorron sverigesoffa sitter nÄgra malliga förstÄsigpÄare och jÀmför en guldpalm för film i en fransk badort med Nobelpriset i litteratur. Bara för att en svensk har fÄtt ett pris i Frankrike. Det Àr ju direkt löjligt!
BetÀnk att Ingmar Bergman aldrig vann en palm i Cannes. Han klarade sig bra ÀndÄ och Fanny och Alexander Àr fortfarande den bÀsta film som har spelats in i Sverige. Det Àr ett mÀsterverk och kommer sannolikt aldrig att övertrÀffas!

Lollipop lollipop Jolly Roger i topp

Jag rÄkade halka in pÄ en repris av Gomorron Sverige i SVT i morse. DÀr satt programmets evige Everdahl och babblade bio tror jag för jag halkade in alldeles efterÄt om den senaste Pirates of the Carribbean med Johnny Depp och med den svenska titeln Salazars hÀmnd.
Men börjar folk inte tröttna pÄ piratfilmer nu, undrade stÀndiga knÀppsallen Marianne Rundström inifrÄn sin nersuttna soffa. De har ju gjort sÄna filmer i ett kvarts sekel nu. Det kanske Àr SVT som har rÀtt och hon som har fel: att det Àr dags för den kacklande hönan Marianne att sluta nu och har varit sÄ vÀldigt lÀnge.

Hönan har noll koll. Michael Curtiz regisserade klassikern Kapten Blod med radarparet Errol Flynn och Olivia de Havilland samt den elegante tidigare shakespearetolkaren Basil Rathbone som skurken 1935. Och följde upp med Slaghöken ihop med Flynn och de Havilland igen 1940 innan han skapade en av alla tiders bÀsta filmer Casablanca med Bergman och Bogart 1942. Hönan Àr tillrÀckligt gammal för att ha hunnit se Flynns och de Havillands piratfilmer pÄ matiné flera gÄnger.

Jag fick en lattjo DVD-box frĂ„n USA förnĂ„gra Ă„r sen. Pirates of the Golden Age med fyra filmer. Against All Flags. Buccaneer’s Girl. Yankee Buccaneer. Och Double Crossbones. De tre sista kan man glömma. LĂ„dan Ă€r vĂ€rd att ha bara för Against All Flags frĂ„n 1952 och i regi av George Sherman, dĂ€r kapten Brian Hawke i brittiska flottan jagar och förĂ€lskar sig i piratdrottningen Spitfire Stevens med hemmahamn pĂ„ Madagaskar. Himlen över Hawke och de vilda sjörövarna pĂ„ Indiska oceanen förmörkas emellanĂ„t av rivalen kapten Roc Brasiliano som vill ha mycket av allting: bĂ„de piastrar och piratpinglor. Errol Flynn i typisk viril och spĂ€nstig roll och alltid lika hĂ€rliga rödhĂ„riga Maureen O’Hara som vĂ€rldens vackraste sjörövare. Anthony Quinn med fĂ„nig tangorabatt i en rĂ€tt tidig roll som vĂ€rsta filmskurken. Vem tror du det Ă€r som seglar i vĂ€g med kapten Spitfire nĂ€r sjörövarsolen sakta sjunker i havet i vĂ€ster?

Det finns ingen som gör sĂ„dana hĂ€rligt hopplösa filmer i dag. Nu Ă€r de flesta bara rĂ€tt och slĂ€tt
 helkassa. Även dĂ„liga filmer var av den anledningen för det mesta mycket bĂ€ttre förr.

Röde piraten frÄn 1952 i regi av Robert Siodmak med Burt Lancaster i polkagrisrandiga lÄngkalsonger och blixtrande blÀndvita blekta tÀnder. En solklar favorit nÀr man var nio Är och i synnerhet dÄ hjÀltarna sprang pÄ botten med en bÄt övder huvudet. Det Àr inte svÄrt att se var Pirates of the Caribean Svarta pÀrlans förbannelse har snott flera av sina idéer. Det ovÀntade greppet med en jÀttelik atlantÄngare [sic] vid horisonten medan bovbesÀttningen frÄn 1700-talet dinglar i ett fÄngstnÀt högt ovanför har ingen prövat efterÄt. VÀrt dubbla entrébiljetten!

Sjörövarfilmen 1982. Det Àr grejer, vill jag lova! DÀr ligger hela resten av gÀnget lÄngt i lÀ! 14 minuter med Per Myrberg som berÀttarröst i en animerad filmversion av Lennart Hellsings klassiska Sjörövarbok frÄn 1965 med illustrationer av Paul StrÞyer. Lollipop lollipop Jolly Roger I topp! Kapten Böös slog sig lös med en nakendansös! BÀttre gÄr bara inte!

Rakt mellan lysmaskarna

Annars fÄr du en tjottablÀngare rakt mellan lysmaskarna sÄ du fÄr Äka plingplong-taxi till plÄsterhuset.

NĂ€r hörde Özz nĂ„gon pĂ„ Södermalm prata sĂ„ senast? SĂ„ töntigt talade inte ens Aderssonskans Kalle och Sigge Nilsson och jag pĂ„ biografen pĂ„ 40-talet. Inte illbattingen Kajan Hjelm och inte evige springsjasen Åke pĂ„ sin hoj i flygande flĂ€ng utför Götgatsbacken heller. GĂ„ hem och lĂ€s pĂ„, Özz! Eller sila tugget?

Varför Ă€r det viktigt för lĂ€saren att veta att bussen Özz Ă„kte med fĂ€rdades ”genom Östermalm” och inte pĂ„ Norrtullsgatan eller S:t Eriksgatan? Har Özz övertygande och bortom varje tvivel bevisat att den nĂ€svisa damen pĂ„ bussen inte bara Ă„kte buss dĂ€r utan Ă€ven var hemmahörande pĂ„ Öfre? För allt vad Özz och lĂ€saren vet kan hon lika gĂ€rna komma frĂ„n Örkelljunga och Österbymo och för att hĂ€lsa pĂ„ en sjuk kusin pĂ„ Sophiahemmet.
SĂ„ snart en svensk ’komiker’ ska demonstrera sin egen folklighet i motsats till den obehagliga och fisförnĂ€ma ’överklassen’ Ă€r det alltid Östermalm och Bromma och Danderyd/Djursholm som hamnar i de sjĂ€lvutnĂ€mnda lusigkurrarnas skottgluggar. Som om det inte fanns tokiga kĂ€rringar av bĂ„da könen pĂ„ Kungsholmen och i Vasastan ocksĂ„.
Özz kanske inte har lagt mĂ€rke till saken men det dĂ€r tröttsamma tugget om Östermalm och Bromma Ă€r en retorisk fint som Ă€r sĂ„ banal och urkramad att den numera saknar varje uns av trovĂ€rdighet. Vad vet jag: Özz kanske aldrig Ă„kte med den dĂ€r bussen ”genom Östermalm” och tanten kanske inte finns?

Bullshit and crap

JÀvla mycket dösnack om en skinnpaj som Muffins stal av en kompis en gÄng och finska frun tÀnkte sÀlja pÄ nÀtauktion eftersom Muffins slarvar med underhÄllet trots att han just har fÄtt betalt för en bok och försörjs av en lallare i byggsvÀngen frÄn Bengtsfors och sÄ har han ju sin pÄlitliga inkomst frÄn ritsch ratsch filibomkontot dÀr bara lurendrejare! och annat simpelt folk lurar pengar av godtrogna vÀnner och vittnen.

Fredrik Strage Àr inte mÀrkvÀrdigare Àn nÄgon annan skribent utan snarare tvÀrtom och det sÀgs att han snortar och har sig pÄ toaletterna pÄ pÄ haken runt Stureplan i Stockholm ocksÄ. En snajdare helt i Muffins dÄliga smak. DN Àr som vilken annan tidning som helst: den trycks Ànnu pÄ papper och distribueras till prenumeranterna precis som varje annan morgontidning i Stockholm av Pressens MorgontjÀnst.
Jackan? Det Àr ju bara bullshit och crap! Den enda jacka som rÀknas Àr den Schott PerfectoŸ Black Leather Motorcycle Jacket Model 618 som Johnny Strabler aka Marlon Brando bar i filmen The Wild One frÄn 1953. StjÀrnorna pÄ axelklaffarna och knapparna pÄ kragen var inte original utan Brandons egen design.
Jimmy Dean klÀdde ocksÄ förtrÀffligt i motorcykeljacka. Och franska auteur-compositeur-interprÚte Françoise Hardy.

Det enda det debila skitsnacket om Muffins satans skinnjacka “bevisar” och vart han sjĂ€lv Ă€r just nu Ă€r att han borde tas om hand och spĂ€rras in pĂ„ dĂ„rhus de nĂ€rmaste trettio Ă„ren. Minst. Och vart kom all vĂ€ldiga vĂ€rme hos mediedjungelns alla inavlade babianer och förbannade zombieled som utgör det hĂ€r pinsamma lilla landets kulturliv ifrĂ„n helt plötsligt och alldeles utan förvarning?
Han som med rödglödgad energi och mer Ă€n nĂ„gon annan har Ă€gnat de senaste Ă„ren Ă„t att sprida sitt grĂ€nslösa förakt för journalister och ”den kulturella eliten” som han stĂ€ndigt hĂ„nar och förlöjligar i en oformlig klump tror sig plötsligt ha fĂ„tt en egen elitistisk plattform att gorma och gapa ifrĂ„n. Bara för att en snorvalp pĂ„ Dages Nyheter med bara kola och pop i knoppen har ropat in en jacka pĂ„ auktion…

I stort sett

Nej, jag har ingenting alls med saken att göra och vill inte veta nĂ„got heller. Jag reagerar bara nĂ„got lite pĂ„ formuleringen i Cissi Wallins slappt skrivna artikel om ”de hĂ€r bröderna och deras mobberier [sic]”. Jag kĂ€nner sĂ„ klart inte bröderna och som tur Ă€r tror jag inte fröken Wallin heller men undrar lite förstrött pĂ„ söndagsmorgonen vem Natta Ă€r och vad en lunch med ett bokförlag har med saken att göra. Quoi qu’il en soit och hur som helst: vad menas med ”i stort sett helbetalt”? Hur ’stort’ Ă€r det? Eller litet? Kanske inte alls?
En annan rĂ€ttskaffens donna som heter Annika lĂ€gger sig ocksĂ„ i till försvar för jag vet inte vem eller kanske vilka eller rent av FÖR BARNENS SKULL. Annika inleder starkt med att kasta bajs [sic] men nĂ€r det kommer till henne sjĂ€lv har bajset passerat genom det kommunala reningsverket och blivit till vanlig hederlig smuts.
Om Annika inte har förstĂ„tt det, kan jag informera om att det mest osmakliga i hela historien Ă€r sjĂ€lva den vederstyggliga ’tavlan’! Ingen har nĂ„nsin sett nĂ„t mer anskrĂ€mligt! Med den ruttna skinnpajen som dönicken nyligen upphöjde till en klassiker [sic] och pop-kulturell artefakt med nĂ€ra nog ikonstatus som nĂ€stan lika usel tvĂ„a. Som om jackan burits av Jimmy Dean eller bad boy biker Brando i filmen The Wild One!

Annars Ă€r det vĂ€l den alltid dĂ„liga förloraren och mĂ€stermobbaren majister Muffins som har kastat kanske ingen skinnpaj men paj i alla fall och anklagat mest inifrĂ„n det mörker han sĂ€ger att han trivs bĂ€st i och söker sig till ”som en kĂ„t demon”. Muffins Ă€r en överdĂ€ngare pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt. Han har bland mĂ„nga andra fĂ€rdigheter ”ett hysteriskt minne och glömmer aldrig en oförrĂ€tt.” Ej heller ett hĂ„nleende och en skam. Det Ă€r svĂ„rt att inte tycka synd om Muffins.

Allting Muffins gör Àr stort i hans egna ögon men tÀmligen alldagligt och beskedligt i alla andras. Lite fylla hÀr och lite otrohet dÀr. SÄna banala grejer som nÀstan alla Àgnar sig Ät.
Ordet artefakt anvÀnds nÀstan uteslutande av arkeloger och avser ett föremÄl som har skapats av mÀnniskan i motsats till ett naturföremÄl.

För att inte tala om vad Jefferson hade sagt

’Vems’ Ă€r USA? Finns det nĂ„t USA mer? Eller heter det Donald Trump Inc. nu? Disgusting!

SĂ„ dĂ€r kan man hĂ„lla pĂ„, hur lĂ€nge som helst, och Mattias har alldeles rĂ€tt. Dagens USA Ă€r inte mitt heller. Eller sĂ„ hĂ€r: Bogey och Bacall och John Huston och Dalton Trumbo och Orson Welles och Hunter S Thompson och Raymond Chandler och Dashiell Hammett och Lillian Hellman och Dorothy Parker och Hemingay och Faulkner och Steinbeck och Frank Lloyd Wright och Buckminster Fuller och Lewis Mumford och Jack London och John Reed och Eugene O’Neill och Emma Goldman och Upton Sinclair och Paul Robeson och Isadora Duncan och Leonard Bernstein och Woody Guthrie och Pete Seeger och Phil Ochs och Tom Paxton och Tom Waits och Neil Young och Willie Nelson och gubevars Bob Dylan.

Men John Wayne? Fan vet. Han Àr en av mina absoluta idoler pÄ bio. Men bara som westernhjÀlte i odödliga filmer som Stagecoach och Red River, Fort Apache och She Wore a Yellow Ribon och Rio Grande, The Searchers och Rio Bravo och The Man Who Shot Liberty Valance. Och i John Fords komedi The Quiet Man. I varje annat sammanhang pÄ vita duken Àr Wayne nÀrmast outhÀrdlig. Han hade sjÀlvklart röstat pÄ galningen Trump.

För oss som minns John Wayne flyter femtio Är av filmskapande samman till en enda outplÄnlig och till synes oundviklig bild: en bjÀsse till karl i cowboyklÀder i ett Ànnu större land, visserligen ett Är Àldre för varje film men stÀdse lika skottsÀkert oövervinnelig.
Vilken förvrĂ€ngd uppfattning John Wayne Ă€n kan ha förmedlat om USA och mĂ€nniskorna dĂ€r har denna bild Ă€ndĂ„ etsat sig fast pĂ„ Ă„skĂ„darens nĂ€thinna: likt en överlevande frĂ„n en annan tid – pĂ„ filmduken likavĂ€l som utanför biografsalongens bedrĂ€gliga klĂ€robskyr – var det John Wayne som stod dĂ€r rakryggad i varje prĂ€riestorm med den aggressiva sjĂ€lvsĂ€kerheten hos den som vet att det han gör alltid Ă€r det rĂ€tta medan han vĂ€ntar pĂ„ lĂ€mpligt tillfĂ€lle att i ett enda avgörande drag tillintetgöra sin motstĂ„ndare.

Den John Wayne de flesta av oss kÀnner bÀst igen Àr John Wayne nÀr han spelar huvudrollen i Howard Hawks Rio Bravo (1959): ett fullÀndat psykologiskt portrÀtt av en rollgestalt som hade utvecklats oavbrutet frÄn Stagecoach (i regi av John Ford 1939) via Fort Apache (JF 1948), She Wore a Yellow Ribbon (JF 1949) och Rio Grande (JF 1950) till The Searchers (JF 1956) och The Man Who Shot Liberty Valance (JF 1961). Det Àr en bild som inte hamnar lÄngt frÄn seriernas vÀrld.
I Rio Bravo heter huvudpersonen John T Chance: en sheriff i en gudsförgĂ€ten hĂ„la pĂ„ prĂ€rien som hĂ„ller en fĂ„nge inlĂ„st mot förfĂ€rande dĂ„liga odds och bara motvilligt inser att han mĂ„ste ta emot den hjĂ€lp som nĂ„gra fĂ„ anstĂ€ndiga mĂ€nniskor erbjuder honom: en suput, en pojkspoling, en krympling och en kvinna med tvivelaktigt rykte. HĂ€r personifierar John Wayne en sjĂ€lslig styrka som Ă€r omöjlig att skilja frĂ„n hans egen trumpna tjurighet. NĂ€r han Ă€r oförskĂ€md – eller till och med har fel – Ă€r Ă„skĂ„daren Ă€ndĂ„ fullstĂ€ndigt övertygad om att han har alla skĂ€l i vĂ€rlden att upptrĂ€da som han gör. Vi möter en man som har lĂ€rt sin lĂ€xa den hĂ„rda och krokiga vĂ€gen – och som fortfarande har en del att lĂ€ra sig.
Han – sheriffen, men ocksĂ„ skĂ„despelaren och symbolen John Wayne – kommer frĂ„n ingenstans: han har uppfunnit sig sjĂ€lv. I Rio Bravo Ă€r John Wayne alldeles precis lagom skamfilad för att vĂ€cka vĂ„r odelade sympati – och han lĂ€mnar oss med en övervĂ€ldigande och nĂ€rapĂ„ ödesbestĂ€md kĂ€nsla av ett slags moralisk symmetri: ingenting sĂ„ komplicerat som lag och rĂ€tt utan snarare
 rĂ€ttrĂ„dighet.

Om sheriff Wayne i andra filmer spelar
 sĂ€g
 en Starbuck med sexskjutare, för att ta en figur ur Herman Melvilles Moby Dick: den gudfruktige sjömannen som utifrĂ„n sina begrĂ€nsade förutsĂ€ttningar handlar utan att nĂ„gonsin tveka – dĂ„ Ă€r John Wayne i Howard Hawks Red River (1948) och John Fords The Searchershelt enkelt
 kapten Ahab: den gode och rĂ€ttĂ€nkande amerikanen som driver sig sjĂ€lv bortom det mĂ€nskliga förnuftets alla kĂ€nda grĂ€nser in i vansinnets stelfrusna och bottenlösa mörker. Hans förpliktelse mot mĂ€nsklig heder och anstĂ€ndighet reduceras till en hĂ€rdsmĂ€lta av hĂ€mnd. I den rollen framstĂ„r John Wayne som moraliskt överlĂ€gsen andra mĂ€nniskor, men inte i social mening: inte för att nĂ„gon alltid mĂ„ste ta hand om det smutsiga jobbet i samhĂ€llet; inte för att han har en sĂ€rskilt utprĂ€glad kĂ€nsla för vad som Ă€r rĂ€tt och fel – utan pĂ„ grund av sina egna tvivelaktiga motiv. Högmodets synd rörs samman med ett oförsonligt och mordlystet trots: inför vĂ„ra ögon förvandlas John Wayne frĂ„n en vanlig hygglig kille till en domedag i cowboystövlar, alltid redo att krossa vĂ€rlden – för att rĂ€dda den frĂ„n sig sjĂ€lv.
BĂ„de Red River och The Searchers utspelar sig till största delen i Texas strax efter inbördeskriget. I The Searchers spelar John Wayne Ethan Edwards: fortfarande i sydstatsarmĂ©ns grĂ„ uniformsbyxor kommer han 1868 tillbaka frĂ„n kriget till sin brors (och familjens) ranch i Texas under en himmel som hĂ€nger sĂ„ blytung över Edwards och hans hĂ€st att Ă„skan tycks braka lös i samma ögonblick som han stiger över tröskeln till anförvanternas hus. De tre Ă„ren efter krigsslutet har Ethan Edwards uppenbarligen ridit i egen regi. Vi anar att han har Ă€gnat nĂ„gon tid Ă„t att rĂ„na banker: han presenterar en sĂ€ck nyprĂ€glade guldmynt för brodern och hans familj utan att redogöra för var han har fĂ„tt dem ifrĂ„n. Det dröjer inte lĂ€nge förrĂ€n familjen Ă€r utplĂ„nad av comancherna – alla utom Ethan Edwards unga brorsdotter Debbie som förs bort av indianerna. Edwards ger sig av tillsammans med sin adopterade brorson – till hĂ€lften vit, till hĂ€lften comanche – för att hĂ€mta henne tillbaka: efter att ha genomkorsat en kontinent frĂ„n Canada till Mexico hittar de flickan fem Ă„r senare. Men nu har Debbie vuxit upp frĂ„n en oskyldig jĂ€ntunge med trasdocka och flĂ€tor till en ung kvinna som lever tillsammans med comanchernas hövding Cicatrice i hans tĂ€lt – och vi förstĂ„r med ens att det enda Ethan Edwards har lĂ€rt av sin lĂ„nga jakt Ă€r insikten att han mĂ„ste döda henne. Och kunskapen att han verkligen önskar göra det.

I Red River spelar John Wayne boskapsÀgaren Tom Dunson. Hans adopterade son (det var Montgomery Clifts debut och genombrott pÄ film; Clift tackade tio Är senare nej till att spela Dean Martins roll i Rio Bravo) kommer tillbaka frÄn kriget bara för att finna att faderns ranch stÄr inför sin omedelbara ekonomiska ruin. Den Äldrande Dunson bestÀmmer sig för att satsa allt pÄ ett kort: han ska driva sina tiotusen kor hela vÀgen till de nyöppnade köttmarknaderna i Missouri. En sÄdan marsch har ingen gjort före honom. Den lÄnga och mödosamma fÀrden inleds med glatt humör och stora förhoppningar, men det dröjer inte lÀnge förrÀn Dunson pressar sina cowboys lÀngre Àn nÄgon mÀnniska kan uthÀrda. Kofösardisciplinen knakar orovÀckande i fogarna, men Dunson har förlorat all kontakt med verkligheten: han ökar bara takten ytterligare. Han vÀgrar att lyssna ens pÄ de mÀn han hittills har litat mest pÄ i livet: han börjar dricka alltmer okontrollerat och kan inte lÀngre sova utan sin peace maker inom omedelbart rÀckhÄll.
Hela lÀgret genomsyras av en odefinierbar fasa: efter en förödande stampede deserterar nÄgra av karlarna. Dunson ser till att föra dem tillbaka. De har stulit lite proviant och stÀlls upp pÄ rad för att skjutas, men i ett ögonblick av skrÀckinjagande beslutsamhet Àndrar sig Dunson: de ska hÀngas i stÀllet. Han sÀtter sig över det slags oskrivna lag som alla nÀrvarande kan identifiera sig med och förstÄ: dÀrigenom ersÀtter han VÀsterns okomplicerade och handfasta rÀttvisa med meningslös och simpel sadism.
Genom sitt handlande tar Dunson steget över grĂ€nsen till ett territorium dit ingen lĂ€ngre vill följa honom. Inför det överhĂ€ngande hotet av myteri drar han sin revolver, men nĂ„gon skjuter den ur handen pĂ„ honom. Hans son tar kommandot över det fortsatta företaget. Den vingklippte Dunson lutar sig mot sin hĂ€st: han pĂ„minner om en gud som ingen lĂ€ngre tror pĂ„. Han blir lĂ€mnad ensam kvar i ödemarken medan de andra fortsĂ€tter – men inte förrĂ€n han högtidligt svurit att hinna ifatt sin son och döda honom.

Det Ă€r den storslagna iscensĂ€ttningen av dessa tvĂ„ filmer: Red River nĂ€r tiotusen kor med en alldeles överraskande elegans – om det Ă€r ordet? – försiktigt sĂ€tter klövarna i vattnet för att vada över floden. Och Monument Valley i The Searchers som faktiskt förstorar skĂ„despelarnas rollgestalter ocksĂ„ nĂ€r dessa krymper inför publikens ögon. Men som Edwards eller Dunson vĂ€grar John Wayne att vare sig vĂ€xa eller lĂ„ta sig förminskas. SĂ„nt tjafs: han har andra och viktigare ting att bestyra. NĂ€r den konflikt hĂ„rdnar som hans rollfigurer stĂ€dse Ă€r den yttersta orsaken till och dessa vĂ€lkomnar det galopperande vansinnet som den förbannelse de uttalat över sig sjĂ€lva tycks deras motstĂ„nd innefatta inte bara motspelarnas handlingar utan rent av alltings naturliga ordning. Om Ethan Edwards blott hade dröjt lite lĂ€ngre inför miraklen i det landskap han fĂ€rdas genom [enastĂ„ende skickligt fĂ„ngat av fotografen Winton Hoch] pĂ„ jakt efter sin bortrövade brorsdotter kan det hĂ€nda att han insett att hans Ă€rende i allt vĂ€sentligt saknar betydelse.
Men: precis som Ahab, som veknar nĂ€r han tar sig tid att reflektera över oceanens oĂ€ndlighet och himmelska harmoni – och dĂ€rför i vredesmod och förfĂ€ran stöter denna insikt ifrĂ„n sig – Ă€r Edwards oemottaglig för varje meddelande frĂ„n gud.

I Red River och The Searchers Ă€r vi miltals frĂ„n de vardagliga bekymren i Rio Bravo. HĂ€r befinner vi oss i ett rike dĂ€r brutala mord hör till spelets sjĂ€lvklara regler – och bĂ„de Edwards och Dunson har dyrt och heligt lovat att utföra dem. Det faktum att Edwards inte dödar sin brorsdotter och Dunson inte tar livet av sin son förtar blott lite om ens nĂ„got av filmernas budskap: John Waynes agerande skrĂ€mmer oss i vĂ„r ombonade biograffĂ„tölj dĂ€rför att han, bĂ„de som mĂ€nniska och privatperson, har accepterat sina rollfigurers skoningslösa val. Det har aldrig funnits nĂ„gon skĂ„despelare i vĂ€rlden som kunde ha spelat de rollerna bĂ€ttre Ă€n John Wayne.
I scen för scen i The Searchers och Red River inser vi att John Wayne noga prövar sina rollfigurers motiv och handlingar – och finner att de Ă€r berĂ€ttigade. Ja, till och med mer Ă€n sĂ„: de Ă€r alldeles i sin ordning. Med en trollerilĂ„da av olika kĂ€nslouttryck – den utmattade och skadskjutne Dunson dĂ€r han hĂ€nger över sin hĂ€st; Edwards avsmak nĂ€r upptĂ€cker hur Ă„ratal av fĂ„ngenskap hos indianerna har förvandlat tvĂ„ vita kvinnor till babblande idioter – förmedlar John Wayne den obevekliga insikten till Ă„skĂ„daren att om han sjĂ€lv stĂ€lldes inför samma val som hans rollgestalter skulle han handla pĂ„ precis samma sĂ€tt som de. Eller önska att han kunde. Just dĂ€rför att dessa villkor Ă€r fasansfulla – och inte det minsta hjĂ€ltemodiga utan tvĂ€rtom en snedvriden förvrĂ€ngning av de valmöjligheter som stĂ„r varje hjĂ€lte till buds – lĂ„ter John Wayne oss bevittna med vilken enastĂ„ende teknik han omsĂ€tter sĂ„dana obarmhĂ€rtiga krav i handling.

Mycket fĂ„ skĂ„despelare hamnar i sĂ„dana livsavgörande och sjĂ€lsligt katastrofala kriser – och nĂ€r de nĂ„gon gĂ„ng gör det gömmer de sig bakom en rökridĂ„ av beprövade teatertrick: de spelar över för att avskĂ€rma sig sjĂ€lva och publiken frĂ„n filmens handling, eller ocksĂ„ spelar de ‘under’ till den grad att de knappast syns för att förmedla ett personligt avstĂ„ndstagande.
De kan ocksÄ göra som Robert De Niro i Taxi Driver eller Al Pacino i Godfatherfilmerna. De lever sig sÄ in i sina roller att de som mÀnniskor bokstavligen försvinner: det gÄr inte lÀngre att skilja skÄdespelaren frÄn rollfiguren. I biografpublikens medvetande Àr de dÀrför personligen oskyldiga till de brott dessa rollfigurer begÄr.
John Wayne Ă€r en outsider lookin’ in: han ser pĂ„ medan intrigen utvecklas mot sitt obarmhĂ€rtiga slut, ocksĂ„ nĂ€r han sjĂ€lv som ett slags förestĂ€llningens deus ex machina driver handlingen framĂ„t: vi kan rent av kĂ€nna hur han tĂ€nker medan han agerar. Han kastar sig inte huvudstupa rakt in i rollen: han nĂ€rmar sig den försiktigt och trĂ€nger in i rollfigurens karaktĂ€r steg för steg – tills han stiger ut igen pĂ„ andra sidan som en alldeles annan mĂ€nniska.

The Searchers Ă€r tveklöst John Waynes bĂ€sta film – med Red River omedelbart efter. Den Ă€r dĂ€rmed ett mĂ€sterverk i amerikansk filmhistoria: ett faktum som nĂ€stan ingen kritiker förstod pĂ„ 50-talet. Inte för att The Searchers Ă€r en film som Ă€r svĂ„r att förstĂ„: den grĂ€ver i stĂ€llet desto djupare i en mĂ€nniskas inre. I dag Ă€r ocksĂ„ John Waynes antihjĂ€lte i The Searchers stĂ„ende rekvisita pĂ„ bioduken.
De tvĂ„ frĂ„gor Ethan Edwards stĂ€lls inför Ă€r: Vad ska jag göra med Debbie? Och, som en fortsĂ€ttning – med en textrad frĂ„n den ballad som sjungs medan rollistan presenteras: “What makes a man wander and turn his back on home?” Den andra frĂ„gan blir: kommer Ethan Edwards/John Wayne nĂ„gonsin hem?
NĂ€r The Searchers börjar besöker Ethan Edwards hemmet en kort stund. I filmens sista scen – nĂ€r han försonas med sig sjĂ€lv genom att avstĂ„ frĂ„n att döda Debbie sedan han rĂ€ddat henne frĂ„n indianhövdingen Scar och tar henne med tillbaka till de vita – stiger han aldrig över tröskeln till sitt hem. Ethan Edwards hem finns inte lĂ€ngre – utom i det som har varit: han Ă€r det förgĂ„ngna som mĂ„ste gĂ„ under för att andra ska kunna fortsĂ€tta vidare vĂ€sterut och föra det vita Amerikas civilisation hela vĂ€gen till Stilla havet. Ethan Edwards framtid Ă€r densamma som den döde comanches han sköt genom bĂ„da ögonen för att denne skulle fĂ€rdas för evigt som en hemlös i de sĂ€lla jaktmarkerna. Ethan Edwards kommer heller aldrig att hitta nĂ„gon plats i livet dĂ€r han kan slĂ„ sig ner och fĂ„ ro i sin sjĂ€l.

I John Fords Young Mr. Lincoln (1939) förekommer en scen dĂ€r Lincoln, som spelas av Henry Fonda, har tagit pĂ„ sig att försvara tvĂ„ bröder som anklagas för mord. En berusad och lördagskĂ„t smĂ„stadsmobb samlas utanför fĂ€ngelset för att hĂ€nga dem pĂ„ platsen – och Lincoln knyter upp svansen pĂ„ fyllbultarna. Han talar till dem: han betvingar övermakten genom att försiktigt linda sina ord i cellofan och göra pöbeln uppmĂ€rksam pĂ„ sig sjĂ€lv: vilka de en gĂ„ng var, vilka de kunde vara – och vad det Ă€r de har glömt pĂ„ vĂ€gen. Lincoln stĂ„r dĂ€r pĂ„ fĂ€ngelsets spruckna trappa av trĂ€ med handen pĂ„ den upphetsade mobbens hotfulla murbrĂ€cka: det Ă€r en scen som pĂ„ filmduken materialiserar mĂ€nniskans oĂ€ndliga möjligheter att vĂ€lja. NĂ€r den slutar hör inte bara filmens fyllbultar pĂ„ vad Lincoln har att sĂ€ga – lika intensivt lyssnar ocksĂ„ skĂ„despelarna som spelar fyllbultar.
Hela scenen Ă€r ett filmiskt mirakel. Men den Ă€r inte helt och hĂ„llet komplett: Henry Fonda lyssnar inte till Lincoln. Han bara SPELAR Lincoln. NĂ€r Ethan Edwards öppnar munnen i The Searchers och Tom Dunson talar i Red River – nĂ€r de först lovar högt och dyrt och sedan strax tar tillbaka alltihop – LYSSNAR John Wayne till vad de har att sĂ€ga. Det Ă€r en avgörande skillnad. Kanske Ă€r det – hela skillnaden?

Fotnot
John Wayne föddes som Marion Michael Morrison den 26 maj 1907. Han inledde sin karriÀr som cowboyhjÀlte 1928 och vÀxte, sÀrskilt i filmer av John Ford, till The Duke of Hollywood: den tyste, starke och ultrakonservative amerikanske pionjÀren. Han belönades med en Oscar 1969 för sin roll i Henry Hathaways True Grit. John Wayne avled i cancer den 11 juni 1979.

Kungl hovleverantör

Nix! Kickan hĂ„ller INTE PÅ fotbollsklubben Roma! Hon Hon HÅLLER I en tröja med klubbens fĂ€rger, som hon just har FÅTT av nĂ„gon för Ă€ndamĂ„let framkallad dignitĂ€r! Det Ă€r en viss skillnad. Om Juventus och Milan och Napoli eller vilket annat storlag som helst i Serie A hade trĂ€ngt sig före, hade Kickan varit lika förtjust över att fĂ„ hĂ„lla i nĂ„gon av deras tröjor! Lazio eller Torino: för Kickan kvittar det lika! Sampdoria eller Udinese: vad spelar det henne för roll som Ă€ndĂ„ inte har hört talas om nĂ„t enda av dem? Den dĂ€r skoterraggaren frĂ„n OvanĂ„ker eller nĂ„nstans Ă€r sĂ€kert AIK:are eller nĂ„t annat hemskt och dĂ„ Ă€r sĂ„ klart Kickan det ocksĂ„! Roma? Jo, pyttsan!
Majister Muffins beskriver som vanligt verkligheten sÄ att den passar hans egna hopplöst trÄngsynta och tvivelaktiga syften bÀst. I Muffins förljugna lÄtsasvÀrld upphöjs ett sÄnt bedrÀgligt förhÄllningssÀtt till Sanning.
En rebell vÀrd namnet och motstÄnadare till varje etablissemangets Àckliga konvention ser som sin frÀmsta uppgift att vrÀka monarkin över Ànda. Ut med skiten och TÄbira for president NU!!!!! Muffins blir Poeta Laureato, förstÄs. A vita och med det sÀrskilda uppdaget att varje Är skriva samtliga Anna Books bidrag till Mellon.

Onda mÀnniskor och sÄna som Àr mindre onda

Den ”ICA-affĂ€r” Alex Schulman talade om i Bladet i gĂ„r heter ICA Supermarket Esplanad och ligger pĂ„ KarlavĂ€gen 54 i hjĂ€rtat av det fiiina Öfre i Stockholm.
Esplanad var tidigare en biograf som invigdes i oktober 1942 med plats för 530 besökare och visade film till i maj 1984. Jag bodde och gick i skolan strax bredvid och har ridit med John Wayne mÄnga mörka matinéeftermiddagar för att undsÀtta de nödstÀllda i Fort Apache.

apache1apache2

PĂ„ pĂ„sken visades varje Ă„r Elia Kazans Öster om Eden med James Dean. Om man kastade sig pĂ„ cykeln frĂ„n Esplanad och James Dean och svĂ€ngde runt hörnet pĂ„ Sturegatan hann man precis till biografen Park för att se Anthony Quinn som rövaren Barabbas i filmen efter PĂ€r Lagerkvists roman.
PĂ„ lĂ„ngfredagen, pĂ„skdagen och juldagen var det pĂ„ den tiden i Sverige förbjudet med teater, bio, dans, konsert, fotboll och att gĂ„ pĂ„ restaurang. Framför allt pĂ„ lĂ„ngfredagen var allting stĂ€ngt. Möjligen gick det an att ta en promenad med familjen, men inget flinande i onödan. PĂ„ 60-talet kunde man söka dispens hos polisen och det gjorde biograferna Park och Esplanad. DĂ€rför har jag sett Barabbas och Öster om Eden fler gĂ„nger Ă€n jag annars hade gjort. 1 april 1969 togs nöjesförbudet under pĂ„sk och jul bort.

eden1eden2

I dag inrymmer alltsĂ„ den gamla fina biografen en simpel matvaruaffĂ€r. Den vackert svĂ€ngda baldakinen frĂ„n 1942 finns fortfarande kvar och neonskylten, men den har inte samma utformning som den urprungliga. Nu tar proffstyckare Schulman en liten flicka i röd regnjacka och stora stövlar som intĂ€kt för att det inte finns nĂ„n medkĂ€nsla mer i Sverige. Men om Alex hade förlĂ€ngt sin inköpsrunda och vĂ„gat sig Ă€nda till ICA Bonden pĂ„ SkĂ„negatan pĂ„ Södermalm: hade han dĂ„ fĂ„tt se en liten flicka som med ett förtjust skratt hade stoppat pengar i den tiggande kvinnans pappmugg? Det borde han nog om den tes Alex driver ska stĂ€mma. Eller Ă€r mĂ€nniskorna ondare pĂ„ Öfre Ă€n de Ă€r pĂ„ Surdegssöder? Varför skulle de vara det i sĂ„ fall?

esplanad1esplanad2

esplanad3esplanad4