this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for the ‘Lit USA’ Category

BĂ€ttre sent – eller kanske aldrig

Jag intervjuade en mycket tillbakadragen Don DeLillo för Sveriges Radio i NYC 1977. DÄ hade knappast nÄgon i Sverige hört talas om honom. Jag tyckte redan dÄ att Don var en nobelpriskandidat och det anser jag fortfarande Àven om det Àr some thirty years too late.
I dag Àr min favorit Bob Dylan sÄ klart fast det snart Àr för sent ocksÄ för vÄr tids frÀmste poet. Det föreslog jag i radio redan 1969 och blev omsorgsfullt utskÀlld av det svenska kulturetablissemanget utom Lars Forssell och Olof Lagercrantz. Om inte Robban kan komma i frÄga röstar jag stenhÄrt pÄ Cormac McCarthy. LÀs Blood Meridian or The Evening Redness in the West, sÄ fattar du varför.

1977 gick Jens Lijestrand fortfarande i blöjor i vÀrldsmetropolen VÀstervik och skulle Barkus bisarro precis börja pÄ dagis.

cormac

Utan skyddsnÀt

BrÀndövÀgen 8 BrÀndö Àr första delen av Henrik Tikkanens sjÀlvbografiska romantrilogi som Àr en svidande uppgörelse med författarens finlandssvenska borgerliga bakgrund utkom 1975. Den följdes av BÀvervÀgen 11 HertonÀs Äret dÀrpÄ och Mariegatan 26 Kronohagen 1977.
Samma Ă„r som BrĂ€ndövĂ€gen gav Henriks hustru MĂ€rta ut MĂ€n kan inte vĂ„ldats och 1978 kom Århundradets kĂ€rlekssaga om hennes destuktiva alkoholistĂ€kenskap med sitt livs stora kĂ€rlek Henrik T. 1976 gjorde Ulf Lundell succĂ©debut med romanen Jack som genast av recensenterna utnĂ€mndes till en ’generationsroman’ pĂ„ svenska fast den sĂ„ klart inte nĂ„r upp till förebilden Jack Kerouacs klassiska On the Road som skrevs rent pĂ„ tre veckor i ett furiöst tempo pĂ„ en enda lĂ„ng rulle skrivmaskinspapper om Dean Moriarty och polaren Sal Paradise aka Neal Cassady och Kerouac sjĂ€lv pĂ„ vĂ€g kors och tvĂ€rs i bil genom 40-talets USA mot en bakgrund av jazz och poesi, brudar och vin och knark. Manuset till The Bible of the Beat Generation avslutades i april 1951 och publicerade 1957 av Viking Press. On the Road Ă€r en av de bĂ€sta böcker som har skrivits i USA. Men inte av en amerikan som man kunde tro, utan av en fransk-kanadensare.

jack1

1976 reste jag med bĂ„t frĂ„n Stockholm till Helsingfors för att göra en serie radioprogram med Henrik och MĂ€rta. Med ombord hade jag Kerstin Thorvalls alldeles nyutkomna bekĂ€nnelseroman Det mest förbjudna med ett av den svenska litteraturhistoriens fulaste bokomslag. Jag börjde lĂ€sa Thorvall pĂ„ bĂ„ten och fann den… outhĂ€rdligt trĂ„kig: bara ett sterotypt och kĂ€rlekslöst knullande sida upp och sida ner. Thorvall var ingen betydande författare dĂ„ och inte nĂ„gon vidare konstnĂ€r heller. Och hon har inte blivit bĂ€ttre med tiden. Jag tror inte att Kerstin var feminist för fem öre utan bara sig sjĂ€lv och sitt komplicerade sexualliv nĂ€rmast. Jag tror att Kerstin hade blivit förbannad om hon hade vetat att hon fyrtio Ă„r senare skulle hyllas som en litterĂ€r feministisk ikon. Vadfan, litteratur Ă„ldras inte baklĂ€nges och böcker blir vanligtvis inte bĂ€ttre med Ă„ren! Det Ă€r det bara vin och whisky som blir.
Jag förstÄr ju att jag kan rÄka ordentligt i klistret för att jag sÀger detta. Men jag har ocksÄ rÀtt att tycka och alla behöver inte flyta viljelöst med strömmen som ett stycke drivved pÄ Indiska oceanen eller en korksmula i den svenska ankdammen.

jack2

I teveprogrammet Babbel utsÄgs hÀromÄret Det mest förbjudna till en av endast fem böcker som skulle ingÄ i en svensk litterÀr kanon det vill sÀga omistliga verk som man bara mÄste ha lÀst. Det Àr en skrattretande utmÀrkelse som kastar ett löjets skimmer över den envÀldiga juryn och det Àr bara av barmhÀrtiga skÀl jag inte nÀmner deras namn hÀr.
De övriga böckerna Ă€r Mobergs Utvandrarepos och Eyvind Johnsons StrĂ€ndernas svall och Tove Jansson och Pappan och havet och Hjalmar Bergmans Farmor och vĂ„r herre. Jag Ă€r med pĂ„ Eyvind och Ville i MomĂ„la. Men var Ă€r den försupne urmakaren i Stockholm, ”utan ur, verkstad och förlag” och krognymfen Ulla, Fader Berg och Movitz och Mollberg och de andra hĂ€rligt vilsekomna existenserna i 1700-talets Stockholm? Julie och betjĂ€nten Jean? Doktor Glas och Yngve Frej?
Kom igen nu! CMB och Hjalmar S och Stig Claesson Ă€r Sveriges bĂ€sta författare! Forssell och Carl Fredrik R och Öyvind Fahlström ocksĂ„.

Enligt sig sjÀlva Àr Giljotin och Ranelid bÀst och Majistern bÀttre ÀndÄ. Upplagt för nÀvkamp och pajkastning. Bara Atterbom Àr sÀmst av allihop.

jack5jack6

Vad gör ni sjÀlv

Majisterns bror Àr manusförfattare. SÀger han sjÀlv. Majistern, alltsÄ. HÀr tar brorsan en selfie pÄ sig sjÀlv pÄ Majisterns fejsboksida. Wow!

faulkner1

Jag vet inte om manusförfattaren Ă€r en second-hand writer och inte lika fin som den flerfaldigt prisbelönade med jungman Janssondiplomet som frĂ€msta merit pĂ„ vĂ€ggen ovanför skrivbordet. Det finns mĂ„nga sorters ‘författare’. Dagboksförfattare. Kokboksförfattare. ProletĂ€rförfattare. Och sĂ„ finns det lĂ€sare som har sina Ă€lsklingsförfattare.

Alla vet inte att nĂ„gra av USA:s frĂ€msta författare har skrivit för filmen i Hollywood. NĂ€r William Faulkner först anlĂ€nde till Tinseltown 1932 ansĂ„gs det inte riktigt comme-il-faut för ‘riktiga’ författare att skriva manus till filmen som Ă€nnu var en rĂ€tt ny konstart sĂ„ de arbetade för det mesta under antagna namn eller ocksĂ„ inga alls. Faulkner hade redan publicerat mĂ€sterverken The Sound and the Fury och As I Lay Dying och den vĂ„ldsamma historien Sanctuary om hur ondskan i form av gangstern Popeye korrumperar den unga flickan Temple Drake och fĂ„r en oskyldig dömd för mord. I februari samma Ă„r hade Faulkner avslutat Ă€nnu ett virtuost verk: Light in August om lynchningen av den förĂ€ldralöse och eventuellt med nĂ„gra droppar negerblod försedde Joe Christmas och försökte sĂ€lja den som följetong till tidningarna för en summa av 5 000 dollar mot att inte ord i texten fick Ă€ndras för att avskrĂ€cka eventuella spekulanter.
DÄ var Faulkner bankrutt. Hans förlag Cape & Smith hade gÄtt i konkurs och Faulkner som hade rÀknat med att fÄ 4 000 dollar eller 68 000 i dagens penningvÀrde i avode för Sanctuary gick nu miste om alltihop. PÄ hans bannkonto fattades 500 dollar och nÀr han ville handla för tre dollar i en sportaffÀr vÀgrade man att emot hans check. Ni mÄste betala kontant, sa bitrÀdet i affÀren. Min namnteckning Àr vÀrd mer Àn tre dollar, svarade Faulkner. Han hade rÀtt. Men inte just dÄ. Och inte i Oxford, Mississippi.

Det var i Hollywood pengarna fanns. Nathanel West reste till Kalifornien 1933 och Dorothy Parker följde efter Ă„ret dĂ€rpĂ„. Sedan kom de allihop: Francis Scott Fitzgerald, Tennessee Williams, Lillian Hellman, Raymond Chandler, John Steinbeck, Truman Capote. Joan Didion som skrev manuset till A Star is Born 1976 med Barbra Streisland och Kris Kristofferson sa efterĂ„t om att skriva filmmanus: It’s not writing. You’re making notes for the directors – for the director more than the actors.
Fitzgerald som fick mellan 3 000 och 5 000 dollar för en novell 1930 var bortglömd av publiken sex Är senare. 1936 uppgick den sammanlagda inkomsten för hans böcker till 80 dollar. Fitzgerald anlÀnde 1937 och höll ut i tvÄ Är. Författaren till The Great Gatsby och Tender Is the Night gjorde ingen succé i Hollywood och det enda movie script han fick credit för var till den i dag mycket rÀttvist bortglömda Three Comrades efter Erich Maria Remarques Drei Kameraden om tre desillusionerade veteraner frÄn första vÀrldskrigets skyttegravar. Just en uppgift att sÀtta i handen pÄ författaren till The Diamond as Big as the Ritz! Ett Är senare dog Fitzgerald from too much drinking.

faulkner2birro2

NÀr Faulkner erbjöds att skriva filmmanus för MGM i Hollywood hade han inte ens pengar till att skicka ett telegram och tacka ja men filmbolaget gav honomen tÄgbiljett till Kalifornien och lite fickpengar och Faulkner reste frÄn cedrarna i Oxford till Culver City i LA i tweedkostym och med pipan i hand till vÀstkustens neonskyltar och vajande palmer.
Faulkner kunde inte veta det men han var som gjord för att skriva för filmen. Hans sĂ€tt att tĂ€nka film. De filmer man minns bĂ€st frĂ„n hans samarbete med regissören Howard Hawks Ă€r To Have and Have Not efter Hemingways roman och Raymond Chandlers The Big Sleep, bĂ„da med Bogart och Bacall i huvudrollerna. Faulkner tyckte sjĂ€lv att hans bĂ€sta insats inom filmen var ihop med Jean Renoir i The Southerner om en liten jordbrukarfamiljs umbĂ€randen i Texas, men det Ă€r en film som nĂ€stan ingen minns i dag. Renoir som hade emigrerat till USA 1941 Ă€r son till impressionistmĂ„laren Pierre-Auguste Renoir och hade tidigare gjort filmklassiker som La Grande Illusion och La BĂȘte Humaine och La RĂšgle du Jeu. Faulkners sista manuskript för flmen var till Hawks katastrofala kalkon Land of the Pharaohs frĂ„n 1955 med en sĂ€rskilt generöst urringad Joan Collins som blickfĂ„ng och sexig ökenprinsessa i pyramidernas skugga. Riktitgt ruskigt, kan jag berĂ€tta, som tyvĂ€rr har sett filmen.

Det finns en liten lustig historia om nÀr Faulkner skrev manus till Hawks för To Have and Have Not och The Big Sleep och Clark Gable hade hÀngt med pÄ duvjakt i Imperial Valley. NÀr Hawks och Faulkner började snacka litteratur la sig den rÀtt beskedligt belÀste Gable i samtalet. Mr Faulkner, vilka moderna författare tycker ni att man helst bör lÀsa? Faulkner nÀmnde Hemingway, Willa Cather, Tomas Mann, John Dos Passos och sig sjÀlv. Oh, sa Gable. Skriver ni ocksÄ böcker? Faulkner: Yes, Mr Gable. Vad gör ni sjÀlv?

Faulkner Àr tveklöst USA:s frÀmste författare i vÄr tid. Jag menar att hans bÀsta bok Àr A Fable frÄn 1954, men det Àr det nÀstan bara jag som tycker. 1949 tilldelades Faulkner Nobelpriset i litteratur. Hans tal vid nobelförelÀsningen i Stockholm Àr jÀmte Camus det bÀsta nÄgon har hÄllit.

faulkner4faulkner5

MÀstarmöte

Om du vill höra en MÀstare lÀsa en annan MÀstare ska du lyssna hÀr. Och sÄ fÄr du lite Lou Reed och James Earl Jones och Vincent Price och Chrstopher Lee pÄ köpet. LÄter inte det som ett bra ja rent av oemotstÄndligt erbjudande?

edgarallanpoe

Special delivery for Uncle Melchoir

Vi Àr inte alla fullstÀndiga. Det Àr mÀnskligt att fela och alla kan göra det.

edgarallanpoe

Much ado about absolutely nothin’ at all

Dagens sĂ€msta: Jag Ă€lskar att jag Ă€r naiv. Är det inte lite vĂ€l
 naivt? I överkant, nĂ€stan.

Förresten blĂ€ddrade jag lite förstrött i Uffes senaste i bokhandeln i gĂ„r. En tjockis pĂ„ nĂ€stan ett kilo och 544 sidor. Det var mer av en hĂ€ndelse jag snubblade pĂ„ sidan 93 har jag för mig över en passage eller knappt en mening snarare dĂ€r Majisterns namn förekom: MB, den allvarlige allvetaren, anser att valet av denne pĂ„ve [Franciskus aka Jorge Mario Bergoglio] Ă€r “modigt”.

Det var vĂ€l inte sĂ„ farligt och ingenting att explodera som en klump kolerisk kordit för. Uffe sitter ensam pĂ„ Österlen och dricker sprit och tycker förfĂ€rligt illa om det mesta och de flesta: Annie och Jimmie och politiker och popsĂ„ngare och pĂ„var med pedofili som hobby – och sĂ„ pĂ„ alla puckon som skriver pĂ„ kultursidorna. Det dĂ€r sista borde tilltala Majistern som precis som Uffe vet allting bĂ€st och hatar kulturjournalisterna pĂ„ Ă€ckliga fast superfina Södermalm i Stockholm för att de aldrig recenserar hans böcker.

atomic bomb

PÄ torsdag nÀsta vecka borde det vara dags för Nobelpriset i litteratur. Huvudpersonen i Uffes senaste heter Frank Kornfeldt. Hans kandidat till priset Àr Bob Dylan. SÄ dags att komma med det nu: det föreslog Varulven i radio redan 1969.
DĂ„ fanns det ingen som tyckte likadant och hela kultursverige kallade Varlven för en jĂ€vla idiot. I dag tycker nĂ€stan alla som Varulven och allra mest de som tyckte tvĂ€rtom för 25 Ă„r sedan. So it goes, skulle Kurt Vonnegut


Om det inte blir Robban i Är heller kan Varulven acceptera Cormac McCarthy lÀs Blood Meridian om du törs eller Thomas Pynchon. Men ingen av dem kommer att fÄ priset i Är och förmodligen inget annat Är heller.
Det blir vÀl nÄgon frÄn Afrika eller Asien som man aldrig har hört talas om och inte kan uttala namnet pÄ.

backstage

Departing words

“Do not fear for Eddy!” the doomed man called out as he boarded a steamship out of Brooklyn. These were spoken to his aunt Maria in June 1849. In October Edgar was found dying in a street in Baltimore, incoherent and dressed in another man’s clothing.

edgar

Quote the Raven “Never more”

raven2

raven

Detour

NÀr Herman Melvilles Moby Dick; or, The Whale publicerades 1851 möttes den av huvudskakningar och fick tummen ner av sÄ gott som alla recensenter. I dag rÀknas Moby Dick till vÀrldslitteraturens absoluta mÀsterverk.
Corman McCarthys Blood Meridian, or The Evening Redness in the West behövde inte vÀnta lika lÀnge pÄ att bli upptÀckt av publik och recensenter: den kom ut 1985 och jag pÄstÄr att det Àr en av de bÀsta böcker som har skrivits i USA under förra Ärhundradet. Det kan rent av hÀnda att Blood Meridian Àr en av de fem bÀsta moderna amerikanska romanerna. Jag tror tamejfan det. Fast den hade inte varit möjlig utan William Faulkner och förmodligen inte Melville heller.

bloodmeridian1

Blood Meridian utspelar sig i the American Southwest och titeln gör skÀl för innehÄllet: boken drabbar lÀsaren som en smÀll pÄ kÀften och en blodigare och mer vÄldsam historia om ett laglöst gÀng som mördar och vÄldtar och skalperar indianer och skÀr smÄbarn i smÄbitar och hÀnger upp resterna i buskar i öknen i grÀnstrakterna mellan Mexico och Texas pÄ 1850-talet har du aldrig lÀst.
Men det Ă€r inte det bestialiska vĂ„ldet och det ÄR bestialiskt som Ă€r huvudsaken i Blood Meridian. McCarthy skriver om det liksom i förbifarten: som en kontrast eller kanske snarare ett slags obönhörig motsvarighet till ett surrealistiskt storslaget och förhĂ€xande landskapsmĂ„leri i ord.
McCarthy antyder att mÀnnsikor skalperade varandar redan för 400 000 Är sedan, och lÀr aldrig sluta: det Àr som en avgrundsskildring i Gamla testamentet nÀr Gud Àr som mest förbannad.

bloodmeridian2

The kid rymmer frÄn misÀren i Tennessee nÀr han Àr fjorton och hamnar i en oÀndlig mardröm av vÄld och sprit. Han slÄr sig ihop med fullblodspsykopaten John Joel Glanton och hans patrask av trashankar som rider runt och dödar apacher för pengar men snart gÄr över till att mörda alla som kommer i deras vÀg.
Men framför allt finns dÀr mördarmobbens inofficielle ledare judge Holden: en abnormt stor och grotesk och kritvit och helt hÄrlös gestalt som aldrig sover och Àr okÀnslig för köld och hetta och som mördar skoningslöst utan att göra skillnad pÄ vÀn och fiende. Vid sidan av det urskiljningslösa mördandet Àr domaren en överlÀgsen dansör och virtuos violinist och han konverserar obehindrat pÄ mÄnga sprÄk och citerar Aristoteles och Platon och Heraklides för sitt mer obegÄvade sÀllskap pÄ deras blodiga odyssé genom öknen och förelÀser om mÀnniskans nedÀrvda ondska och han iakttar och dokumenterar med yttersta noggrannhet naturen omkring sig och spÄren efter utdöda kulturer i en anteckningsbok bara för att sedan brÀnna upp den tillsammans med sina detaljerade vetenskapliga skisser.
Domaren fÀrdas under ett parasoll av revben och förruttnade hudrester i ett stekande landskap av vitnade benknotor: en huvudskalleplats. Han Ätföljs av en dÄre i en bur.

Vi hör ekon frĂ„n Homeros hjĂ€ltar och Dantes Inferno och den vansinnige kaptenen pĂ„ valfĂ„ngaren Pequod. I McCarthys vĂ€rld finns ingen förlĂ„telse och ingen medkĂ€nsla. Vi kunde tĂ€nka oss att the kid skulle lĂ€ra sig nĂ„gonting av sin mardrömslika helvetesvandring pĂ„ jorden. Men det gör han inte: allting bara hĂ€nder och han bara GÖR utan att Ă€gna det myckna mördandet en tanke.

bloodmeridian3

I Blood Meridian Àr vi sÄ lÄngt frÄn de urvattanade vÀsternklichéer vi vanligen möter i filmens vÀrld. Domaren Àr djÀvulen och Gud i en och samma skepnad: han pÄminner om Ahab och Miltons Satan och Dostojevskijs Storinkvisitor. Domaren Àr ondskan och grymheten personifierad. Colonel Kurtz i Heart of Darkenss pÄ anabola. Han rent av övertrÀffar Shakespeares Iago som den vÀsterlÀndska litteraturens number one vilain.
Glöm alla cowboyfilmer och alla romaner om Vilda vÀstern. Cormac McCarthys romaner befinner sig pÄ ljusÄrs avstÄnd frÄn Hollywoods stiliga cowboys och ett bra stycke bortom Sergio Leones dammiga revolvermÀn. LÀs den hÀr i stÀllet och du kommer aldrig att Ängra dig.

De sÀger att Blood Meridian ska bli film. I sÄ fall kan jag inte tÀnka mig nÄgon som hade varit mer lÀmplig Àn Sam Peckinpah att regissera den. Annars kunde det vara ett jobb för bröderna Cohen som redan framgÄngsrikt har gjort film av McCarthys No Country for Old Men. Och med Jeff Bridges som domaren.
Men det blir nog inget av med det. Vilka skulle spela de andra ruggiga rollerna: Glanton och den öronlöse Toadvine med bokstÀverna HT för Horse Thief inbrÀnda i pannan och han som har ett halsband gjort av mÀnniskoöron och inte kan mörda om han inte Àr stupfull men det Àr ingen fara för det Àr han jÀmt och alla de andra spöklika existenserna dÀr ute i vansinnets yttersta Vilda vÀstern?
Hur skulle det vara möjligt att översÀtta McCarthys virtuost poetiska sprÄk till vita duken? Sorry. Men det gÄr bara inte.

bloodmeridian4

Det blev en liten omvÀg men nu kommer jag till sjÀlva anledningen till att jag skrev det hÀr: ett av de första styckena I McCarthys Blood Meridian dÀr domaren anklagar reverend Green och fÄr honom kicked out of Nacogdoches. Med blott blygsamma Àndringar kunde beskrivningen av pastorn gÀlla Àven sjÀlvutnÀmnda predikanter i vÄr egen tid.

bloodmeridian5

Beware of the tough guy

Stephen Kings Lisey’s Story Ă€r en av de fem bĂ€sta böckerna som nĂ„gonsin har skrvits och nĂ€r han lĂ€ste samme författares 11/22/63 grĂ€t Majistern som ett barn. Fast i VĂ€rlden idag sĂ€ger han numera att han inte alls Ă€r stĂ€ndigt grĂ„tfĂ€rdig.
Majistern Àr sedan en tid under restaurering: han ska tuffa till sin image nu och bli en hÄrding. Majistern ska sluta lipa för det minsta lilla.

fantomen

Majistern Àr en frustande flod och ett svart kÀrl som fylls med ljus och livgivande vatten till kÀret tindrar i marmorvitt och det susar i hans blodomlopp nÀr det regnar ateistiskt och mÀnniskor skriver till Majistern Ànda frÄn Japan och tröstar honom i hans svÄra stund och han tvekade lÀnge om han skulle skriva och berÀtta om hoten och hatet fast han aldrig gör annat och en skrivkunnig person hade uttryckt saken sÄ att han tvekade lÀnge innan etc och mamma skriver glad och varm och tillgiven frÄn fina takvÄningen i Uddevalla och springschasen och Uffe apostaten mejlar frÄn Uppsala och alla pingstvÀnner i TranÄs och hela USA hejar pÄ Majistern och Tompa i Trollebo följer hans modiga exempel och stÀnger kommentatorsfunktionen till sin blogg i VÀrlden idag för att han inte hinner svara alla tiotusentals lÀsare som har bombarderat hans blogg bara under de senaste dagarna och det var som fan jag fÄr vara glad om jag fÄr en kommentar pÄ min blogg varannan vecka om ens det men Tompa lovar att fortsÀtta skriva fast man önskar att han bestÀmde sig för att göra tvÀrtom.

Nej, det Ă€r inte jag som upphöjer Lisey’s Story över allt förstĂ„nd, och jag Ă€r övertygad om att du kan gissa vem det Ă€r. Jag skulle pĂ„ rak arm kunna nĂ€mna 500 böcker som Ă€r bĂ€ttre Ă€n nĂ„gontng Stephen King har skrivit om inte rent av 5 000 bara jag fick tid att tĂ€nka efter lite.

kubrick

Stephen King skriver tivial litteratur för en publik i mellanstadiet: det Ă€r oförskĂ€mt att jĂ€mstĂ€lla hans böcker för barn i slukarĂ„ldern med Shakespeare och Tolstoj och Cervantes, Brott och straff och Huck Finn pĂ„ sin flotte och Nora i sitt dockhem och jag kunde hĂ„lla pĂ„ hur lĂ€nge som helst men för att inte bli sittande hĂ€r till pĂ„ torsdag allra minst nĂ€mner jag endast nĂ„gra egna favoriter frĂ„n efter Ă„r 1900: Malcolm Lowrys Under the Volcano och Flann O’Briens The Third Policeman och Faulkners A Fable och G K Chestertons The Man Who Was Thursday och Alaian-Fourniers Le Grand Meaulnes och Bulgakovs MĂ€staren och Margarita och Blaise Cendrars Moravagine och AndrĂ© Gides Les Caves du Vatican och Albert Camus La Chute och Kerouacs On the Road och Boris Vians L’Automne Ă  PĂ©kin och Salingers The Catcher in the Rye och Graham Greenes Brighton Rock och John Dos Passos USA-trilogi och Cormac McCarthys Blood Meridian och Fank O’Hara och William Gaddis och Raymond Carver och herregud alla de franska poeterna: Raymond Rousell och Apollinaire och Blaise igen och Pierre Reverdy och Jacques Prevert och Raymond Queneau.

blaise