this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for the ‘Lit USA’ Category

In the nick of time

Du som har följt den hÀr bloggen förstÄr hur mycket det bÀr mig emot att skriva de hÀr raderna. Men vad ska man göra? NÀr Bob Dylan levererar en sÄ undermÄlig Nobel Prize Lecture som han gjorde i gÄr. Det hade varit bÀttre om han lÄtit bli helt och hÄllet, som jag lite grand innerst inne hoppades. Den dÀr skoluppsatsen kunde ha skrivits av en fjortonÄrig elev i dÄtidens realskola. De tvÄ bÀsta Nobel speeches jag lÀst Àr William Faulkners 1950 och Albert Camus 1957. Jag trodde att Dylan kunde göra nÄgot motsvarande, men han hamnade tyvÀrr inte ens nÀra. Kanske tyckte han, vid nÀrmare eftertanke, att betalningen var för skral?
HĂ€r Ă€r Dylan pĂ„ miljoner mils avstĂ„nd frĂ„n den underbart surrealistiska Subterranean Homessick Blues och Black Diamond Bay (som han skrev tillsamman med Jacques Levy för albumet Desire 1976). Subterranean Ă€r en blandning av Jack Kerouac som var inspirerad av Dostojevskijs Anteckningar frĂ„n ett kĂ€llarhĂ„l nĂ€r han skrev romanen The Subterraneans 1958 samt Chuck Berrys Too Much Monkey Business och 40-talets scatsĂ„nger. De första raderna i Dylans Subterrenean Johnny’s in the basement / Mixing up the medicine / I’m in the basement/ Thinking of the governement kĂ€nner vi igen frĂ„n Woody Guthries och Pete Seegers Taking It Easy: Mom was in the kitchen preparing to eat / Sis was in the pentry looking for som yeast.
Dostojevskijs monolog av en ensam, hĂ„nfull antihjĂ€lte var riktad mot de radikala samhĂ€llskritikerna och deras tro att mĂ€nniskan Ă€r en förnuftig varelse som lĂ€tt lĂ„ter sig inordnas i kollektiva samhĂ€llslösningar. I stĂ€llet Ă€r hon, enligt huvudpersonen, irrationell, och den personliga friheten Ă€r hennes högsta livsvĂ€rde. You don’t need a weather man / To know wich way the wind blows och Don’t follow leaders, watch the parkin’ meters, sjunger ocksĂ„ mycket riktigt Dylan i Subterranean Homesick Blues.
I Black Diamond Bay möter vi en mystisk kvinna med ett pass och i en panamahatt och sĂ„ finns dĂ€r ett hotell som har sett sina bĂ€sta dagar och med ett kasino som kunde ha drivits av filmhistoriens mest romantiske cyniker Rick Blaine aka Huphrey Bogart i Michael Curtiz’ klassiker Casablanca. Det sĂ€gs att inspelningen var rĂ€tt kaotisk och Emmylou Harris som sjunger i refrĂ€ngen hade fullt sjĂ„ att hĂ€nga med i svĂ€ngarna och den oberĂ€knelige Dylans krumbukter. Herrejösses, jag kan lyssna hur lĂ€nge som helst!
Till denna dag har Dylan bara sjungit Black Diamond Bay inför publik en enda gÄng: pÄ Salt Palace i Salt Lake City UT den 25 maj 1976. Jag har tyvÀrr inte lyckats hitta nÄgon bra inspelning av Black Diamond Bay, sÄ du fÄr hÄlla till godo med texten i stÀllet.

Av sÄdana halsbrytande ordvÀndningar och andlösa bildsprÄk syns ingenstans alls i pristagarens stendöda nobelförelÀsning. Varför gav han inte fan i alltihop och stack i vÀg pÄ sin never ending
tour med gamla Ville som fyllde 84 hÀromdan? Det hade jag gjort.

Innan dess var den klassiska intervju han gjorde med författaren och musikkritikern Nat Hentoff för Playboy Magazine 1966 mycket mer spirituell och motsvarande roigare Àn pristagarens mediokra insats i juni i Är. Eller Àr alltihop just a hoax? Med Joe Cool vet man aldrig sÄ noga.

Melvilles Moby Dick Àr okej, förstÄs. Men Homeros mÀsterverk Àr inte Odysséen utan Iliaden. Och Dalton Trumbos Johnny Got His Gun Àr en mycket mer antikrigsroman Àn Remarques Im Westen etc. Det Àr förresten Stanley Kubricks film Paths of Glory ocksÄ. Om det lÀses pÄ rÀtt sÀtt Àr Iliaden cksÄ ett storrtat antikrigsepos.
Jag hade hoppats pÄ Shakespeare Ätminstone och Edgar Alllan Poe och den bÄngstyrige Rimbaud och sjÀlvklart William Faulkner. LÀgg till Kerouacs On the Road och Tolstojs Krig och fred ocksÄ, sÄ Àr jag nöjd sedan.

Sara stĂ€ndig kallar Dylans i-stĂ€llet-för-förelĂ€sning ”lysande och retoriskt fullĂ€ndad”. Bara det Ă€r ett bevis pĂ„ att Sara inte borde Ă€gna sig Ă„t att utse Nobelpristagare i litteratur.
Rimbaud Àr den moderna litterturens mesta odygdspÄse och enfant terrible: han Àr Sara stÀndigs absoluta motsats och nÀstan mer Dylan Àn Dylan sjÀlv. Nu ska jag trösta mig med Dylans Duquesne Whistle pÄ albumet Tempest frÄn 2012.
Det Àr den bÀsta tÄglÄten tuuut tuuut pÄ de senaste tjugo-trettio Ären och Dylan har aldrig sjungit bÀttre Àn hÀr! Vadfan, dÄ tycker jag att man kan fÄ prispengarna av skitsnÄla Sara utan att behöva nobelförelÀsa först! Man kan sÀga att det Àr vad Dylan har gjort since the day he first started out on his literary journey! HÀng med en svÀng pÄ that Bob Dylans Duquesne train om du vill!

Packad i San Pedro

Majister Muffins stora litterĂ€ra förebild bortom TĂ„bira och Tompa trĂ„kmĂ„ns heter Charles Bukowski. Muffins har aldrig trĂ€ffat Bukowski utom kanhĂ€nda pĂ„ en affisch pĂ„ en husvĂ€gg i Trastevere ”sĂ„ klart”. Jag ska inte sĂ€ga att jag kĂ€nner Bukowski, men jag har i alla fall trĂ€ffat honom. I San Pedro i Kalifornien 1982. Jag skulle intervjua honom för Sveriges Radio, var det tĂ€nkt.
Det gick sÄ dÀr. Eller rÀttare sagt: inget vidare alls. Bukowski var plakat rakt igenom och genuint otrevlig hela tiden. Luktade inte alltför angenÀmnt heller.
Jag fick ge upp projekt Bukowski efter en vecka och trösta mig med simpla second hand writers som Richard Brautigan och Anne Rice och E L Doctrow och Shel Silverstein i stÀllet. Garbage and crap, förstÄs, jÀmfört med fyllpÄsen i San Pedro. Men ocksÄ i alla fall.

Nu efterÄt tÀnker jag att det nog var just as well. SÄ jÀvla intressant var Bukowski ÀndÄ inte: mest ett frÀckt och pÄfluget praktfyllo. Bara en lallande och pueril idiot upphöjer den mÀnskliga och moraliska misÀren till norm och rÀttesnöre.

Tjenare, yxsskaft

NĂ€r Magnus Utvik recenserar Ray Celestins kriminalroman The Axeman’s Jazz i Gomorron Sverige i SVT1 översĂ€tter han a true story med ’en riktig historia’. SkitdĂ„ligt! A true story betyder en sann berĂ€ttelse och inget annat. En riktig historia: rövarhistoria, kanhĂ€nda? Som den helt och hĂ„llet verkliga hĂ€ndelsen om illbattingen Emil i Lögneberga? Morsning och goodbye, pucko!

Yxmannen var en seriemördare som var verksam i New Orleans frÄn maj 1918 till oktober 1919 och slog ihjÀl sina offer med yxa, som man kan förstÄ, eller en rakkniv. Efter den 10 augusti 1918 och under hela vintern 1919 intrÀffade inga fler mord, men pÄ natten till den 10 mars satte det hela i gÄng igen. En familj atackerades i sitt hem pÄ andra sidan floden, varvid mannen och en tvÄÄrig flcka dödades. Tre dagar senare kom ett brev till stadens tidningsredaktioner som kunde ha varit skrivet av den notoriske Jack uppskÀraren i London trettio Är tidigare.

Förrövaren har aldrig avslöjats och ingen vet om det var mördaren som skrev brevet. PÄ tisdagen spealdes det jazz för fulla trumpeter överallt i the Big Easy, men inga fler yxmord rapporterades i staden förrÀn i augusti och september och oktober dÄ ytterligare tre personer överfölls i sina hem, dock utan dödlig utgÄng. DÀrefter upphörde Yxmannens blodiga hantverk lika plötsligt som det börjat. Ingen vet vem Yxmannen var och morden i New Orleans förblir till den dag som Àr ett olöst mysterium. Jag tror att vi fÄr sÀtta privatspanare professor Leffe pÄ fallet, sÄ att vi slipper ligga sömnlösa lÀngre pÄ nÀtterna för att en galning med yxa gÄr runt dÀr ute.

Behovsprövat

Victor Malm Ă€r en fri frĂ€sare pĂ„ alltid orĂ€dda Bladet. Ni vet, tidningen som tog ifrĂ„n majister Miffo hans grundlagsstadgade yttrandefrihet. Victor Ă€r missnöjd med valet av Ă„rets Nobelpristagare i litteratur. Han tycker att Bob Dylan Ă€r en skitpoet. Översmakdomare Victor irriterar sig ocksĂ„ pĂ„ att pristagaren ”redan Ă€r svndlande rik” och tycks mena att Nobelpris ska delas ut efter behov. Som om det vore en vetenskaplig eller som i det hĂ€r fallet en litterĂ€r merit att vara fattig. Jag kan trösta Victor med att sĂ„ gott som alla Nobelpristagare nĂ€r de vĂ€l belönas sedan lĂ€nge Ă€r tĂ€mligen förmögna för att inte kalla flera av dem stormrika efter vanliga löntagares mer modesta standard. Det Ă€r inga tiggare i lump och trasor utanför ICA och Systembolaget vi ser pĂ„ Konserthusets podium den 10 december varje Ă„r.
NĂ€r den frie frĂ€saren kastar sig ut pĂ„ Kvitter blir det lĂ€tt sĂ„ hĂ€r rörigt. Om man har en poĂ€ng som skulle slĂ„ varje lĂ€sare ur skorna: varför ”skriver man inte fram” [sic] den dĂ„? Skrev motsatsen till vad jag menade. Varför gör en mĂ€nniska sĂ„? Verkar inte klokt! Som Miffo nĂ€r han skrev att Jesus var i Rom fast han ”visste” att han inte var det ”men skrev det Ă€ndĂ„â€? OövertrĂ€ffat.

Priset ges till [Dylan] som artist, inte som poet. Skulle Markoolio och Sean banan ha delat pÄ priset i stÀllet? Bofinken Knut? Victor Àr en nobel [sic] sjÀl som inte har nÄgra problem. Han tycker att det Àr helt okej att Dylan belönas (fast han inte tyckte det alldeles nyss). Men jÀvligt trÄkigt, dock. Vad tycker Victor? Egentligen? Fan vet, och det gör nog inte han sjÀlv heller. Kanske tycker han allting pÄ samma gÄng? För sÀkerhets skull och för att inte krocka i svÀngdörren med nÄgondera synpunkt. Som rÀven: alltid med tvÄ utgÄngar frÄn grytet.
SjÀlv tycker jag att ge Ärets Nobelpris i litteratur till Bob Dylan Àr bland det bÀsta en annars för det mesta rÀtt sömnig Akademi har gjort. NÄgonsin.

Get Your Kicks

Bob Dylan Àr det största poetiska geni som har framtrÀtt i vÀstvÀrlden under de senaste 50 Ären. Att komma dragande med Tompa trÄkmÄns i sammanhanget Àr bara löjligt.

dylan1

Lika löjligt som att hyra in posören och medelmÄttan Patti Smith för att sjunga A Hard Rain i Konserthuset pÄ lördag. Patti Smith! Ohyggligt! För att en populistisk och okunnig Akademi TROR att hon skulle vara Dylans jÀmlike och att han skulle bli glad om Patti fick komma pÄ fest nu nÀr han inte kunde sjÀlv! Det kan bara gÄ pÄ ett sÀtt: Ät helvete. Om Mikael Wiehe ska sjunga sina tafatta dylanöversÀttningar pÄ banketten ocksÄ lovar jag att aldrig gÄ pÄ Nobelfest mer.
Det Àr bara Bob Dylan som kan sjunga Bob Dylan. Allt annat Àr otÀnkbart. Rösten, fraseringen och uttalet Àr helt och hÄllet unikt. Allt hÀnger ihop tillsammans med gitarren och pianot och munspelet eller vilket instrument han nu hanterar.

dylan2

Jag har varenda inspelning som existerar med Bob Dylan. Om det Àr nÄgot jag saknar skulle det vara att fÄ höra notoriska Äterfallsförbrytaren François Villon och den franska litteraturens poÚte maudit par excellence Arthur Rimbaud lÀsa sina dikter. Edgar fÄr gÀrna komma och recitera The Raven och Lenore och Annabel Lee ocksÄ.

dylan5

dylan4

TillÄtet att stanna hemma

Nu ligger Bob Dylan rktigt illa till. FrÄgan Àr om han nÄnsin kommer pÄ fötter igen. Blaskans inrikespolitiska kommentator [sic] Lena Mellin har i vredesmod slÀppt lös sin privata bannbulla över vÄr tids frÀmste poet för att han lÄter meddela att han har annat för sig den 10 december Àn att komma till Stockholm och ta emot sitt Nobelpris i litteratur.
Jag tycker att det var ascoolt nÀr han först inte lÄtsades om att han hade tilldelats vÀrldens mest ansedda litteturpris. Att strunta i att komma hit och hÀmta Àr sÄ klart coolare ÀndÄ. Dylan har inte bett om att fÄ ett Nobelpris och det stÄr ingenstans i statuterna att den som fÄr mÄste komma till Stockholm och hÀmta sjÀlv.
Lena fattar ingenting. Hon Ă€r personligen krĂ€nkt och glĂ€fser stridslystet att Dylan har ”satt sin sista potatis” hos Blaskans stjĂ€rnkommentator. Heja! Det blir bara coolare och coolare. Lena Ă€r en trĂ€skalle och jĂ€mför Dylans Ă„terbud till att festa i Stockhom pĂ„ lördag om tre veckor med en förhĂ€rdad brottsling som spöar upp folk pĂ„ stan och kör mot rött och grejar med bomber i kĂ€llaren.
Priset Ă€r ett erkĂ€nnande av ett ofta livslĂ„ngt arbete och inte ett vĂ€l tilltaget honorar för att klĂ€ ut sig i frack och dricka billigt vin i BlĂ„ hallen. Det har hĂ€nt förut att litteraturpristagare har stannat hemma och priset har inte blivit mindre vĂ€rt för det. Nobelpriset 2004 till Elfriede Jelinek ödelade dĂ€remot utmĂ€rkelsens vĂ€rde för överskĂ„dlig framtid, tyckte Knut Ahnlund som dĂ„ satt pĂ„ stol nummer sju. Han menade att det ”rörde sig om ett monomant och enkelspĂ„rigt författarskap, en textmassa som synes hopskyfflad utan spĂ„r av konstnĂ€rlig strukturering”. Jag hĂ„ller med. Bara Knut Hamsun 1920 och Perl Buck 1938 och Harry matros 1974 och Tompa trĂ„kmĂ„ns 2011 kan konkurrera i monumental uselhet.
NobelförelĂ€sa mĂ„ste Dylan dock göra inom ett halvĂ„r, annars blir det inga pengar alls. Men han behöver inte stĂ„ dĂ€r sjĂ€lv dĂ„ heller: det gĂ„r bra att leverera förelĂ€sningen pĂ„ video ocksĂ„ eller hur man nu gör i dag. Jag vet inte, för det Ă€r inte sĂ„ ofta jag hĂ„ller NobelförelĂ€sningar. Han kan förresten strunta i förelĂ€sningen ocksĂ„. Vad bryr sig Dylan om en miljon fattiga dollar? Det tjĂ€nar han varje vecka Ă„ret om. Äran och priset Ă€r hans vilket som.

Dylans nej till Nobelfestligheterna Àr samtidigt en vÀlförtjÀnt knÀpp pÄ nÀsan till Svenska Akademien som inte Àr aderton lÀngre utan mer sjutton har jag för mig och bestÄr av ett gÀng snorkiga tanter och snarstuckna farbröder som tror att nÀr de knÀpper med fingrarna gör hunden konster och anser sig vara sjÀlvklart kallade att med ensamrÀtt utse ett slags vÀrldsmÀsterskap i litteratur nÀr det inte gÄr att tÀvla i konst pÄ det sÀttet fast jag kunde dela ut lika bra sjÀlv Àven om jag inte har lika mycket pengar som inte heller Àr deras och alla inser att Twain och Tolstoj och Ibsen och Graham Greene skulle ha hamnat överst pÄ pallen fast de aldrig gjorde det och nÀr vinner Thomas Pynchon och Cormac McCarthy förstapriset?

dylan

So it goes or The Great American Novel

Den ’stora amerikanska romanen’ Ă€r inte Bob Dylans samlade verk: det Ă€r den stora amerikanska sĂ„ngboken. Det rĂ€cker lĂ„ngt och Ă€r inte heller sĂ„ illa. Det sĂ€ger sig sjĂ€lvt att Dylan skulle ha Nobepriset i litteratur. Det har jag hĂ€vdat i snart femtio Ă„r men nu sĂ€ger de som inte var födda dĂ„ att det var de som sa det först.
Vad menar vi nÀr vi talar om den stora amerikanska romanen? MÄnga har gjort ansprÄk pÄ att ha skrivit en sÄdan bok. Men om vi med the Great American Novel avser en roman som bÀst visar oss ett kalejdoskop över USA som en nation: vad hittar vi dÄ?
Herman Melvilles Moby Dick Àr det kanske Àldsta och mest kÀnda försöket att definiera the Great American novel. Melville trodde att hans skrev en roman om valfÄngst och förstod inte att han skrev en roman om mÀnniskans plats i universum. MÄnga nÀmner F Scott Fitzgeralds The Great Gatsby om en mÀnniskas uppgÄng och fall som den Stora amerikanska romanen.

dicaprio1dicaprio2

GÀrna det. Jag kunde nÀmna Mark Twains Huckleberry Finn och John Steinbecks Grapes of Wrath och John Dos Passos USA-trilogi. William Faulkners The Storm and the Fury och J D Salingers Catcher in the Rye och du kunde lÀtt komma upp med Ànnu fler författare.
Det kanske inte finns nÄgot som kunde kallas Den stora amerikanska romanen? Lika lite som det gÄr att peka ut Den stora ryska eller svenska eller irlÀndska eller för den delen den stora papuanska-guineanska romanen?

beagle

För mig Àr Jack Kerouacs On the Road frÄn 1957 the Great American Novel. Det finns ingen annan och kommer aldrig att finnas. För sÀkerhets skull var Kerouac inte amerikan utan franskkanadensare. So it goes, skulle Kurt Vonnegut Jr ha sagt och annars hade det nog fanimej inte gÄtt.
HĂ€r framför Kerouac sjĂ€lv sin sĂ„ng On the Road (Home I’ll Never Be) till ackompanjemang av Vic Juris pĂ„ gitarr och John Wedeski pĂ„ hammondorgel. Kerouacs melankoliska visk-sĂ„ng lĂ„ter som kunde den komma frĂ„n himlen. Jag bifogar texten sĂ„ blir det lite lĂ€ttare för dig att höra vad det Ă€r han sjunger.
SÄ hÀr lÄter Tom Waits mer brutalt vildvuxna version pÄ albumet Orphans: Brawlers, Brawlers & Bastards frÄn 2006. DÀr klarar du dig utan text.

jack3

jack1

jack4

Snilleblixt snilleblixt

En snilleblixt som heter Salomon Schulman har listat ut att Robert Zimmeman aka Bob Dylan har judiskt pĂ„brĂ„. Det Ă€r ”nog inte allmĂ€nt kĂ€nt”, försöker Schulmann beskĂ€ftigt. Skulle inte förvĂ„na mig om herr Schulman ocksĂ„ har judiska anor.
En gÄng trÀffade jag ocksÄ Joseph Heller. Men han snackade inte jiddisch med mig heller dÀr vi satt inregnade tvÄ dygn i hans lÀgenhet pÄ Manhattan i augusti 1977. Det gjorde han alldeles rÀtt i, för jag hade inte förstÄtt ett ord i alla fall.
Heller kan vara den mest fÄfÀnga och sjÀlvupptagna mÀnniska jag har trÀffat i stenhÄrd konkurrens med Jerzy Kosinski. Bara det att Jerzy var mycket roligare Àn Heller. Han hade anvÀnt passare och linjal och gjort omstÀndliga utrÀkningar för att hitta Manhattans exakta geogafiska mittpunkt. Sen hyrde han en lÀgenhet högst upp i det huset varifrÄn han sprutade vatten med en slang pÄ fotgÀngarna hundra meter nedanför. Det var aldrig nÄn som kom pÄ att det var min vÀn Jerzy som sprutade eftersom störtskuren landade flera kvarter lÀngre bort pÄ gatan.

jerzy1jerzy2

SĂ„ dags nu

Det Àr den elÀndige barnboksförfttaren Stephen Kings fel att en ondskefull clownhysteri har exploderat i USA och Europa. Hans elaka clown SnÄljÄp i den ruttna romanen Det Àr upphovet till alltihop. King och SnÄljÄp och Morgan Kalsing.
King Àr en av majister Marulks största idoler vilket Àr just vad man kunde vÀnta och han lÄter sig gÀrna bjudas pÄ galapremiÀr varje gÄng Kalsing presenterar nya pajaskonster.
King tycks sjÀlv vara medveten om detta. Det Àr sÄ dags nu.

clown1

clown2

Äntligen?

Förra veckan offentliggjordes Ă„rets Nobelpris i medicin och fysik och kemi och sĂ„ fredspriset i Oslo och sist i raden ekonomipriset, som egentligen inte Ă€r ett Nobelpris i egentlig mening utan en utmĂ€rklese i ’ekonomisk vetenskap’ som Ă€r insiftat av Sveriges Riksbank ”till Alfred Nobels minne” och delades ut första gĂ„ngen 1969.
Dessa priser Àr för det mesta totalt ointessanta för mig: jag begriper mycket lite eller nÀstan ingenting av medicin och fysik och kemi och de dÀr tomtarna i Norge kan dela ut hur mÄnga pris de vill. Ingenting blir bÀttre eller vÀrlden fredligare i alla fall: krig har alltid funnits och kommer alltid att finnas för att en del mÀnniskor tycker att det Àr kul med krig.
Prisen i fysik och kemi delas ut av Vetenskapsakademien, medicinpriset av Karolinska Institutet samt fredspriset av norska Stortinget.

I morgon Àr det dags för det enda pris som betyder nÄt: Nobelpriset i litteratur. Jag tror att detta gÀller de allra flesta av oss eftersom nÀstan alla mÀnniskor utom majister Magplask kan lÀsa.
Favoriterna Ă€r de gamla vanliga: japanen Haruki Murakami som har skrivit sin mĂ€rkliga böcker i snart fyrtio Ă„r, Joyce Carol Oates med sin vĂ€ldiga produktion och frĂ„gan Ă€r om hon inte rent av har skrivit FÖR MÅNGA böcker för att komma frĂ„ga samt den syriske författaren Adonis som av mĂ„nga med arbiska som specialitet rĂ€knas till detta sprĂ„ks frĂ€mste nu levande författare men jag tycker att han Ă€r en pretentiös och svĂ„rt överskattad trĂ„kmĂ„ns.
Bland svenska författare som förekommer i förhandstipsen finns Leffe gevÀr och Janne giljotin och Camilla blÀckflÀck. Men det saknar betydelese: alla stÄr i 150 gÄnger pengarna och lÀgre odds kan ingen ha.

cormac1cormac2

Jag hoppas sÄ klart pÄ mina kÀpphÀstar Bob Dylan och Thomas Pynchon och Cormac McCarthy, fast ingen av dem kommer att fÄ Priset trots att McCarthy kanske Àr vÀrldens frÀmste författare i dag. Jag föreslog att Dylan skulle fÄ Nobelpriset i Sveriges Radio redan 1969: dÄ blev jag utskrattad av hela kultursverige. Jag intervjuade Don DeLillo i NYC pÄ 70-talet och jag tycker fortfarande att han Àr en vÀrdig kandidat.
Ursula K Le Guin Àr dotter till antropologen Alfred L Kroeber som Àven var en av USA:s mest framstÄende arkeologer med Nordamerikas indianer som specialintresse men det Àr inte dÀrför hon kunde fÄ Priset utan för att hon skriver förbaskat bra böcker, dÀr hon argumenterar för fantasins och mytens betydelse för litteratur och mÀnsklighet. Men Ursula mÄste fÄ det strax, för hon fyller 87 nÀsta vecka.

NĂ„ja, i morgon klockan ett nĂ€r Akademiens stĂ€ndiga Sara Danius stiger ut ur Börssalen pĂ„ Stortorget i Stockholm och tillkĂ€nnager namnet pĂ„ den som har fĂ„tt Priset i Ă„r. Fast Akademien aldrig belönade Leo Tolstoj, Mark Twain eller Henrik Ibsen. Émile Zola och Hjalmar Söderberg, Michail Bulgakov och Vladimir Majakovskij, Graham Greene och Raymond Chandler hör ocksĂ„ till de litterĂ€ra giganter som sjĂ€lvklart borde ha fĂ„tt men aldrig fick.
August och Astrid? Glöm dem. August kunde av uppenbara skÀl inte komma i frÄga och Astrid spelar i samma lingonliga som Pearl Buck! Elfriede Jelinek, herregud!

nobel