this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for the ‘Lit Fra’ Category

Je ne regrette rien

“Finns det nĂ„gon som verkligen Ă€lskar Paris Saint Germain?”

Jag gör det. Bara en idiot kan tycka annorlunda!

Jag Ă€lskar bĂ„de Paris och Saint-Germain-des-PrĂ©s och hela vĂ€nstra det vill sĂ€ga södra stranden och la rive droite och Montmartre och Notre-Dame de Paris och öarna mitt i floden och les cafĂ©s och les bistros och mon Dieu les pastis sans parler de la FĂ©e verte och Pont Neuf som Ă€r stadens Ă€ldsta bro men heter sĂ„ i alla fall för att den var ‘ny’ nĂ€r den byggdes och kajerna med alla bouqinisterna och François Villon och Arthur Rimbaud och Blaise Cendrars och La Madeleine och les grands boulevards och le jazz hot och den lilla gatan le Chat-qui-PĂȘche och Bois de Boulogne och alla musĂ©er och Juliette GrĂ©co och Yves Montand och Georges Brassens och LĂ©o FerrĂ© och dĂ„ Édith Piaf begravdes bodde jag med en flicka högst upp ovanför bokhandeln Jacques Gabay pĂ„ Rue Soufflot med bĂ€sta utsikten av alla över Rue Saint-Jacques i Quartier Latin nĂ€r begravningsprocessionen passerade förbi i ösregn och inför fler Ă€n 100 000 Ă„skĂ„dare pĂ„ vĂ€g till kyrkogĂ„rden PĂšre-Lachaise den 14 oktober 1963.

Vad detta har med barnungen och det notoriska rötÀgget Zlatan att göra vet jag inte.

barricade

arthur

For whom the bell rolls

En liten sprĂ„kövning i all enkelhet frĂ„n Varulvens lingvistiklaboratorium (the Werewolf’s Laboratory of Linguistics aka WELL) samt en lektion i sublim teologi pĂ„ köpet. HĂ„ll till godo.

Som jesuit Àr han van att solidarisera mig de fattiga. Detta kommer stÀrka den solidariska, progressiva och varmhjÀrtade katolska kyrkan. Han Àr emot aborter och samkönade Àktenskap. Han Àr bibeltrogen med andra ord.
NÀr stadens kyrkklockor rullade runt i grÀnderna och över torgen hÀr kÀnde jag mig mycket stolt över att vara katolik.

bell

Portvakter lÀser ocksÄ poesi

I Frankrike kallades förr lite snorkigt sĂ„dana diktare som inte föll parnassen i Paris i smaken för poĂštes des concierges: det vill sĂ€ga ‘portvaktspoeter’, vilket antyder att franska vicevĂ€rdar nöjde sig med litteraturens smulor medan skönandarna vĂ€ltrade sig i Hugo och MallarmĂ© och RenĂ© Char och Michaux och Saint-John Perse.

SÄ kallades lÀnge Àven den lysande Jacques Prévert innan han fick sitt vÀlförtjÀnta erkÀnnade och i dag framstÄr det som nÀrmast obegripligt att nÄgon alls kunde kalla honom sÄ. Prévert rÀknas till 1900-talets stora franska diktare med en repertoar som strÀckte sig frÄn surrealismen till slagdÀngorna pÄ Paris caféer och det nÀrmaste jag kan likna honom vid i Sverige Àr Lars Forssell.

Prévert har förutom dikter och sÄnger Àven skrivit manus till nÄgra av de bÀsta filmer som gjorts i Frankrike: Quai des brumes, Le Jour se lÚve och Les Enfants du paradis, alla i regi av Marcel Carné och Paradisets barn om teaterlivet i Frankrike pÄ 1830-talet och den omöjliga kÀrleken mellan mimaren Baptiste och den vackra kurtisanen Garance rÀknas till en av vÀrldens bÀsta filmer nÄgonsin och det Àr bara att hÄlla med.

Men det Ă€r för sina chansons PrĂ©vert Ă€r mest kĂ€nd i dag och Les Feuilles mortes och Les Enfants qui s’aiment och Je suis comme je suis &c &c har sjungits av Yves Montand och Cora Vaucaire och min Ă€lskling Juliette GrĂ©co till musik av Joseph Kosma samt till och med av punkrockikonen Iggy Pop pĂ„ albumet PrĂ©liminaires frĂ„n 2009 och Ă€ven av den vidunderlige sĂ„ngaren och jazzpianisten Nat King Cole och den inspelningen skulle jag gĂ€rna ha i min samling.

PÄ fyrtiotalet alldeles efter kriget nÀr tyskarna hade rest hem och nattklubbarna i Paris hade öppnat igen sjöng Juliette pÄ Le Tabou pÄ Rue Dauphine i Saint-Germain-des-PrÚs och dÄ satt Prévert och Sartre och Camus och Jean Cocteau och Raymond Queneau och Boris Vian vid borden och tÀvlade om vem som kunde skriva flest sÄnger till den snyggaste tjejen pÄ hela haket.

Somewhere, Over the Rimbaud

Patti Smith tog emot Stikkan Anderssons Polar Music Prize pÄ en miljon kronor ur HM Tabbes hand i gÄr vid en ceremoni i Stockholms konserthus: nÀstan som nÀr Nobelpriset delas ut.

I juryns motivering sĂ€gs att “Patti Smith Ă€r en Rimbaud med MarshallförstĂ€rkare”, men det Ă€r att missförstĂ„ och nedvĂ€rdera den överlĂ€gset ouopfostrade poeten frĂ„n Charleville-MĂ©ziĂšres i norra Frankrike alldeles pĂ„ grĂ€nsen till Belgien: Rimbaud behövde inga förstĂ€rkare och ingen kommer att lĂ€sa Patti Smiths poesi om hundra Ă„r.

Det dĂ€r med Rimbaud Ă€r nĂ„got Patti Smith har hittat pĂ„ sjĂ€lv, men han Ă€r rockpoesins skyddshelgon och ‘uppfanns’ av Bob Dylan och Jim Morrison innan Patti Smith visste vem Rimbaud var.
SĂ„ hĂ€r berĂ€ttade hon i rocktidskriften Crawdaddy Ă„r 1975 om nĂ€r hon först mötte Rimbaud: The first thing I got from Rimbaud was the power of the outer image: his face. I was a teenage girl, didn’t have a boyfriend, I looked at Illuminations, he was a good-looking guy! He even had long hair before the Beatles. It was that simple . . . nothing cosmic. He sorta looked like Dylan.

Intervjun Àr gjord av musikjournalisten Susan Shapiro och har den fyndiga rubriken Patti Smith: Somewhere, Over the Rimbaud. SÄdana saker gör mig alltid lite avundsjuk.

Sedan gick Patti hem och skrev… rock’n’roll och framhĂ„ller stĂ€ndigt att hennes sĂ„ngtexter Ă€r poesi fast de inte Ă€r det och hur som helst skriver Patti bĂ€ttre memoarer Ă€n dikter fast Bob Dylans Chronicles Ă€r strĂ„et vassare Ă€n hennes sjĂ€lvbiografi och Dylan kallas av mĂ„nga för tidernas störste rockpoet fast han egentligen skriver lysande lĂ„ttexter mer Ă€n poesi eller rent av fiction: noveller med rockmusik till.

Den stĂ€ndigt utfattige Rimbaud hade behövt de dĂ€r miljoner polarpengarna mycket bĂ€ttre Ă€n Patti och att nĂ€mna honom i samband med ABBA Ă€r nĂ€rmast motbjudande: Rimbaud var en rollin’ stone lĂ„ngt innan nĂ„gon annan var det och om Bob Dylan inte fĂ„r Nobelpriset i litteratur vilket Ă„r som helst nu blir jag förbannad.

ApropĂ„ Arthur Rimbaud…

HÀr syns han pÄ krogen bland sina författar- och konstnÀrskollegor pÄ ett av de fÄ portrÀtt som finns av honom pÄ en tavla av Henri Fantain-Latour.

Om du undrar vad vasen med en bukett hortensior till höger har dÀr att göra kan jag tala om det för dig. Förutom att mÄla av sina intellektueolla bekanta var Fantain-Latour Àven en hejare pÄ stilleben med blommor, men nu var det inte av den anledningen heller: hortensior mitt i absinten!

DÀr blommorna stÄr skulle egentligen poeten Albert Manét ha suttit men efter ett grÀl och jag tror Àven handgemÀng vÀgrade Manét att förekomma pÄ bild med Rimbaud.
SÄ det fick bli blommor i stÀllet för putt poet: konstnÀren mÄlade ju bara sÄdana nÀr han inte mÄlade av sina kompisar.

Det var onekligen roligare förr i de litterÀra salongerna Àn i dag nÀr bara avdankade dokusÄpadeltagare och berusade skÄdisar slÄss med varandra pÄ krogen.

Men dÀr finns vÀl en mening?

Sisyfos, den mytiske och ondsinte kungen i Korinth som hade överlistat döden och dĂ€rför dömdes av gudarna till det i evighet hopplösa och meningslösa arbetet att i underjorden utan uppehĂ„ll vĂ€ltra ett enormt klippblock uppför ett högt berg, bara för att varje gĂ„ng han nĂ„dde toppen se det rulla tillbaka ner igen: dĂ€rav sisyfosarbete = ‘en tung, fruktlös möda utan slut’.
I boken Le Mythe de Sisyphe frĂ„n 1942 Ă€r Sisyfos Albert Camus ‘absurde hjĂ€lte’ – men Ă€ven prototypen för den moderna mĂ€nnsikan:

“Sisyfos förkunnar den högre trohet, som förnekar gudarna och lyfter klipporna. […] Kampen att uppnĂ„ topparna rĂ€cker ensam till för att fylla ett mĂ€nniskohjĂ€rta. Il faut imaginer Sisyphe heureux.”
Man mĂ„ste tĂ€nka sig Sisyfos lycklig. Jag kunde Ă€ven tĂ€nka mig Sisyfos… arbetslös.

Finns det nĂ„gon mening med alltihop? I Anton Tjechovs pjĂ€s Tre systrar Ă€r det Olga som frĂ„gar. Och baron Tuzenbach som svarar: “Mening
 Det snöar ute. Vad Ă€r det för mening i det?”

Man at work

Och vem Àr ni? KÀnner jag er?

Hur vÀl kÀnner man en annan mÀnniska? Jag kan bara tala för mig sjÀlv, och jag kÀnner ingen alls.
Det Àr sant. Jag kÀnner inte mÀnniskor jag har abetat med i decennier, och jag kan uppriktigt sÀga att jag inte kÀnner nÄgon av de kvinnor jag har varit gift med heller.

Ta jobbet, till exempel. Jag vet sÄ klart vad mÀnniskorna dÀr heter och hur de ser ut och vilka som dricker mest kaffe och vilka som alltid kommer för sent till varje möte.
Men vad Àr det att veta? NÀr du inte vet vem hon som snackar med en ny pojkvÀn i telefon varje dag faktiskt Àr eller han som tar en tuting pÄ rummet varje eftermiddag klockan tre.

Jag vet inte vad mina jobbarkompisar gör nĂ€r de gĂ„r hem frĂ„n jobbet. Är de gifta eller bor de ensamma? Jag vet att nĂ„gra Ă€r gifta, nĂ„got kan man inte undgĂ„ att snappa upp vid kaffeautomaten och över lunchbordet, men jag vet inte om alla Ă€r det. SjĂ€lv Ă€r jag nĂ€stan alltid gift, fast med olika personer.
Har de jag jobbar tillsammans med barn? Hund eller katt eller kanske ett marsvin? Jag har hört att det finns mÀnniskor som har smÄ grisar hemma och nÄgra har fem meter anakonda i lÀgenheten, men det hoppas jag att ingen jag kÀnner har. Eller inte kÀnner?

Someone I (don’t) know doin’ after work?
Automat Edward Hopper 1927
Des Moines Art Center, Des Moines

GÄr mina kompisar direkt hem efter jobbet eller tar de en svÀng pÄ stan först för lite after work, som jag har hört Àr populÀrt i dag? Pilsner och pilkastning, tror jag. Efterarbetar de hela kvÀllen i sÄ fall eller fortsÀtter de hem efter bara tre glas vin?
Vad lÀser de för böcker nÀr de Àr hemma? Eller de kanske inte lÀser alls utan bara tittar pÄ trist television tills de somnar över kvÀllsgroggen eller nattmackan? PÄ spÄret dÀr nÄgon sÀger São Paulo nÀr det rÀtta svaret Àr Sölvesborg och en danstÀvling dÀr bara de fÄr vara med som inte kan dansa alls?
De dÀr som Àr gifta, har de nÄgon annan ocksÄ som de trÀffar i smyg? Det kanske bara Àr jag som inte har det, vad vet jag?

Anna-Stina pÄ ekonomiavdelningen ser rÀtt skaplig ut, men jag undrar om hon ens vet vad jag heter? Förresten Àr hon sÀkert gift, fast hon inte ser riktigt sÄ ut. Hur ser mÀnniskor som Àr gifta ut: kan man se pÄ utsidan vilka som Àr gifta eller inte?
Jag vet inte, och jag vet nÀstan ingenting annat heller. SÀrskilt inte om mÀnniskor jag kÀnner fast jag alltsÄ inte gör det.

Det Àr lite grand som med det dÀr rÀtt nya pÄhittet som kallas facebook och som alla Àr med i utom jag, för det skulle inte löna sig: jag skulle inte fÄ en enda kompis pÄ facebook.
Fast jag har hört om mÀnniskor som har fler Àn 5 000 vÀnner pÄ facebook.
Och sÄ finns det en som har en hemlig fejsbok dessutom, dÀr hon gömmer Ànnu fler kompisar som ocksÄ Àr hemliga, förstÄs.

Ett glas genever i Amsterdam

Men nÄgra finns som jag kÀnner, och dem kÀnner jag desto bÀttre.
Holden Caulfield och Huckleberry Finn, bÄda pÄ flykt bort frÄn nÄgonting men inte nödvÀndigtvis till nÄgot annat. Ryssarna Ivan Iljitj och Rodion Raskolnikov. Enstöringen och oskulden och prÀstmördaren doktor Tyko Gabriel Glas, en varg som söker sin flock, och den vargigaste av allihop: Long John Silver. Matrosen Ishmael och kapten Ahab med sitt enda ben pÄ valfÄngaren Pequod och den gamle sjömannen pÄ Södra oceanen med en albatross frÄn Hopplöshetens udde i ett snöre om halsen i stÀllet för ett kors att bÀra.
Sociopaten och sadisten Pinkie Brown i badorten Brighton och den harmynte och efterblivne Raven som Àr en Àldre upplaga av Pinkie utan att ÀndÄ ha vÀxt upp och begÄr sina illdÄd i Nottwich aka Nottingham. Mannen som var Torsdag och Mördaren Meursault under den nordafrikanska öknens svavelgula sol och den före detta advokaten Clamence pÄ en sjaskig hamnkrog i Amsterdam.

Sal Paradise och Dean Moriarty kors och tvÀrs över USA med brudar och brass och buteljer i bagaget. TrÀskmonstret Grendel i det storslagna fornengelska hjÀlteeposet Beowulf som var för ful för en öl och dÀrför mÄste mörda mÀnniskor hela tiden.
Den franska poesins överlÀgset ouppfostrade slynglar François Villon och Arthur Rimbaud som alltid var sina egna huvudpersoner. Josef K och den iskalle lögnaren Peer Gynt, den italienske Àdlingen Fabrice del Dongo som följde med Napoleon till Moskva och tillbaka och överlevde slaget vid Waterloo för att berÀtta om det efterÄt.
Och sÄ glasmÀstardottern Sara Videbeck pÄ ÄngbÄten Yngve Frey mellan Stockholm och Arboga.

Hur mycket mÄste man kÀnna en mÀnniska för att kunna sÀga att man verkligen k À n n e r henne? Vet du vem det Àr som du har sovit med de senaste fyrtio Ären?
Är det över huvud taget möjligt att k Ă€ n n a en annan mĂ€nniska? Är det ens önskvĂ€rt att göra det?
Hur vÀl kÀnner du förresten dig sjÀlv?

Holden Caulfield revisited

Corvus corax corax 4: Duvans fallne tvillingbror

[Sequel to: Corvus corax corax 3 BÀttre Àn sitt rykte]

I François Villons gripande dikt De hĂ€ngdas ballad – som han skrev i det ökĂ€nda ChĂąteletfĂ€ngelset i Paris medan han vĂ€ntade pĂ„ att sjĂ€lv bli hĂ€ngd för ett brott som han, den gĂ„ngen, sannolikt inte hade begĂ„tt – hackar korpar ögonen ur de avrĂ€ttade och rycker skĂ€gg och ögonfransar av dem dĂ€r de sköljs av regnet och brĂ€nns av solen medan de sakta dinglar av och an i vinden pĂ„ galgbacken:

I Gunnar Ekelöfs tolkning blir dessa rader:

Det Àr nog sÄ bra Villons dikt kan översÀttas pÄ nÄgot sprÄk.

TrÀsnitt original
till De hÀngdas ballad
Paris 1489

1870 skriver den knappt 16-Ă„rige Jean-Nicolas-Arthur Rimbaud som hemuppgift i skolan en fullĂ€ndad pastisch – eller ‘karikatyr’ – pĂ„ samma ballad: Bal des pendus.

Och Ă„ret dĂ€rpĂ„ beskriver han “[l]es chers corbeaux dĂ©licieux” och talar om “notre funĂšbre oiseau noir”: vĂ„r svarta begravningsfĂ„gel.

Olof Lagercrantz kallar i en fin iakttagelse korpen “dĂ€monernas och de osaliga sjĂ€larnas fĂ„gel” samt “[duvans] fallne tvillingbror, en Ă€ngel som störtats ned i underjorden” men ocksĂ„ “en sanningsfĂ„gel pĂ„ sĂ€tt och vis, en skrĂ€ckens romantiker ibland men oftare en hĂ€lsosam realist”.
Jag kunde tala mycket mer om denna förtjusande fÄgel, men om jag fortsatte hÀr blev det en hel bok om bara den svarta korpkrabaten. En korp gÄr inte av för hackor?

Med ful röst och fula fötter?

Jag mÄste ÀndÄ citera fortsÀttningen av Lagercrantz underbara sÀtt att beskriva en annan medlem av Den klassiska fÄgeltruppen. SÄ att lÀsaren förstÄr, fast vÀl inte mÄnga hade vÄgat uttrycka sig sÄ i dag:

[To be continued: Corvus corax corax 5 Det kan inte kajan]

SÄlde fÀrg till van Gogh

I natt dog Maria Eriksson i Grillby utanför Enköping. Hon var 110 Ă„r 288 dagar och Sveriges dĂ„ Ă€ldsta person. Äldst nĂ„gonsin i Sverige var Astrid Zachrison: hon var född den 15 maj 1895 och dog samma dag Ă„r 2008. DĂ„ hade Astrid hunnit en halvtime in pĂ„ sitt 113:e Ă„r och upplevt 26 statsministrar och fyra kungar.
Av Sveriges sexton Àldsta mÀnniskor Àr bara en man, och ingen mer Àn han har blivit 110 Är.

Äldst av alla som vi kĂ€nner Ă€r fransyskan Jeanne Louise Calment som föddes 1875 och dog 1997, dĂ„ hon var 122 Ă„r, fem mĂ„nader och fjorton dagar gammal. Hon levde hela sitt liv i Arles i Provence.
1965, nÀr Jeanne var 90 Är gammal och utan arvingar, skrev Jeanne ett kontrakt pÄ att sÀlja sin lÀgenhet till en listig advokat i staden som förband sig att betala henne 2 500 franc i mÄnaden sÄ lÀnge hon levde. I Frankrike kallas detta une rente viagÚre: omvÀnt hypotek. Sedan skulle lÀgenheten bli hans.
Advokaten dog 1995 efter trettio Är nÀr han var 77, men hans Ànka fick fortsÀtta betala tills Jeanne dog tvÄ Är senare. DÄ hade advokaten, som tÀnkte lura en gammal kÀrring, och hans familj betalat motsvarande 1,3 miljoner, vilket var mer Àn dubbelt sÄ mycket som lÀgenheten var vÀrd. Bravo, Jeanne!

Jeanne blev en vÀrldskÀndis nÀr hon var 113 och hundraÄrsjubileet av Vincent van Goghs vistelse i staden firades i Arles: dÄ var Jeanne den enda levande mÀnniska som hade sett konstnÀren i livet.
Jeanne var tretton den gÄngen och Vincent hade handlat mÄlargrejer i hennes pappas fÀrgaffÀr. Hundra Är senare mindes Jeanne Ànnu hur motbjudande konstnÀren var i sina smutsiga och trasiga klÀder, med sitt frÄnstötande utseende och allmÀnt opolerade upptrÀdande.
NĂ€r Jeanne fyllde 120 förklarade hon för den församlade vĂ€rldspressen: “Je crois que Dieu m’a oubliĂ©.” Gud mĂ„ste ha glömt mig.

Jeanne 100 Ă„r tidigare

Min farmors mamma var 104 Är nÀr hon dog 1949 eller om det var 1950. Jag minns inte.

Eller som Albert Camus, en av mina stora författaridoler, inleder den lilla fina romanen L’Étranger: Aujourd’hui maman est mort. Ou peut-ĂȘtre hier. Je ne sais pas. […] C’était peut-ĂȘtre hier.
Huvudpersonen har av orsaker han inte sjĂ€lv kan redogöra för skjutit en arab i öknen. Den sista meningen i bokens första avdelning lyder: Et c’est comme quatre coups [d’un revolver] que je frappai ĂĄ la porte du malheur. Och dessa fyra knallar var som fyra korta knackningar pĂ„ dörren till olyckan.
Ibland tÀnker jag att jag hÄller pÄ sÄ dÀr sjÀlv.
Mais, naturellement, on ne peut pas ĂȘtre toujours raisonnable. Men man kunde ju inte alltid vara förnuftig. SĂ€ger Camus ocksĂ„.

Om du inte redan har lÀst FrÀmlingen bör du göra det genast. Det hinner du lÀtt pÄ en eftermiddag och en kvÀll.

Litteraturhistoriens största skitstövel?

Den som vill veta nÄgonting om vad det innebÀr att svika och förrÄda lÀser i första hand Jean Genets romaner Notre-Dame des Fleurs, Querelle de Brest och Journal du voleur. I dessa böcker blir förrÀderiet ett ideal att efterstrÀva och framstÀlls sveket som en nÀrmast gudomlig handling.
PÄ svenska heter böckerna i tur och ordning: Tjuven och kÀrleken, Matrosen och kÀrleken och Tjuvens dagbok.
Genets bÀsta bok Àr Querelle de Brest, som Àven har filmats pÄ ett lysande sÀtt av Rainer Werner Fassbinder med Brad Davis i huvudrollen som den homosexuelle matrosen Georges Q. Författaren kunde sjÀlv aldrig se filmatiseringen av sin bok dÀrför att det inte var tillÄtet att röka pÄ biografen. Coolare Àn sÄ Àr det nog bara Bob Dylan som kan vara.
SĂ„ hĂ€r beskriver Artur Lundkvist romanens typiske Genet-hjĂ€lte: “flerfaldig mördare, skön och brutal, kattmjuk och svekfull”. Querelle uttrycker sig mer rakt pĂ„ sak. Han sĂ€ger om en av sina Ă€lskare: “On dirait un chat qui chie dans la braise”. Han ser ut som en katt som sitter och skiter i en kolbox.

Jean-Paul Sartre uttryckte sin beundran för Genet i den vĂ€ldiga biografin Saint Genet, comĂ©dien et martyr och A Lundkvist var som sĂ„ mĂ„nga gĂ„nger före och efter tidigast med att introducera ett annorlunda och spĂ€nnande utlĂ€ndskt författarskap i Sverige. I antologin Utsikter över utlĂ€ndsk prosa möter vi bland Ă„tskilliga andra författarportrĂ€tt den pĂ„ svenska fortfarande oövertrĂ€ffade litterĂ€re introduktören A Lundkvist i absolut bĂ€sta form. Och Ă€ndĂ„ ska det erkĂ€nnas: Bengt Söderbergh var Ă€nnu tidigare ute. Han översatte Notre-Dame des Fleurs redan 1952. Övriga hĂ€r omtalade böcker av Genet finns ocksĂ„ i utmĂ€rkta svenska översĂ€ttningar, liksom Ă€ven Rosenmiraklet eller Miracle de la rose.

Helgon eller skitstövel?

Det avgörande för Genet Ă€r om en handling Ă€r vacker: “De la beautĂ© de son expression dĂ©pend la beautĂ© d’un acte moral [
]. L’acte est beau s’il provoque, et dans notre gorge fait dĂ©couvrir, le chant”. Handlingen Ă€r vacker om den vĂ€cker anstöt: om den fĂ„r vĂ„ra strupar att sjunga. Och han talar beundrande om “[u]n vĂ©ritable traĂźtre, un traĂźtre par amour [
]”: en som förrĂ„der av kĂ€rlek till sveket.
Det vackraste Genet vet Ă€r mordet. Det rĂ€tt utförda och brutala mordet Ă€ger en skönhet som Ă€r utan motstycke: han Ă€lskar dem som mördar. “Je veux chanter l’assassinat, puisque j’aime les assassins”. Det Ă€r inte kĂ€nt att Genet sjĂ€lv skulle vara en mördare, Ă€ven om han sĂ€ger att han gĂ€rna hade blivit en: “[
] j’en ai grande envie, j’amerais tuer”.
LĂ€saren fĂ„r snarast intycket att Genet mest var en smĂ„tjuv och homosexuell prostituerad som sjĂ€lv hade ansökt om och erhĂ„llit en plats lĂ€ngst ner i den undre vĂ€rldens hierarki. Och att det var dĂ€rifrĂ„n han under stor förnedring tillbad dem som lyckades mycket bĂ€ttre Ă€n han i kriminalitet: Genets ideal Ă€r ett “monstre de fer, souriant mais glacĂ©, qui tue, vole et livre aux juges pĂšre et mĂšre”: ett leende och iskallt vidunder av jĂ€rn som slĂ„r ihjĂ€l.
OcksĂ„ sveket, förrĂ€deriet, kan vara vackert: “C’est qu’elle est belle si la trahision nous fait chanter” och “Qui n’a connu celle [la griserie Ă©rotique] de trahir ne sait rien de l’extase”. Den som inte har upplevt svekets sexuella berusning vet inte vad verklig njutning Ă€r.
Att ange kamrater för polisen Ă€r sĂ€rskilt berömvĂ€rda företag. Vi andra kan anse att varje sĂ„dan handling Ă€r avskyvĂ€rd och djupt omoralisk, men det utesluter inte att den Ă€ndĂ„ kan vara utförd med stor finess: “Trouver l’accord de ce qui est de mauvais goĂ»t, voilĂ  le comble de l’élĂ©gance”.
Det ena synsĂ€ttet diskvalificerar inte det andra, men krĂ€ver att man kan hĂ„lla tvĂ„ tankar i huvudet samtidigt. Och i Genets vĂ€rld övertrumfar det estetiska alltid etiken. “Nous appelons belle l’attitude de vie et laide l’attitude de la mort. Mais plus belle encore, l’attitude qui vous fait vivre vite, jusqu’à la mort”.

I skÄdespelet Les Paravents, som skildrar den algeriska befrielsekampen pÄ 1950- och 60-talen samt Àr en obönhörlig satir över militarismen, intar förrÀderiet ocksÄ en framtrÀdande plats. PjÀsen har anklagats för att vara antihumanistisk. Det Àr inte sant: Les Paravents Àr anti-allting.
NÀr den spelades pÄ Stockholm stadsteater Är 1964 var SkÀrmarna kanske teaterns minsta succé nÄgonsin. Jag hann se den mer Àn sex timmar lÄnga förestÀllningen (utan paus) tre gÄnger innan den lades ner strax efter premiÀren. Göran Graffman och Gerd Hagman var pÄ scenen lika lÀnge som jag tittade pÄ. Oförglömligt.
Men det var det inte sÄ mÄnga som begrep: publiken stannade hemma framför teven, som dÄ Ànnu var en ganska ny företeelse i Sverige. Och teaterchefen Lars-Levi LÊstadius fick sparken av stadens lika konstnÀrligt oförstÄende politiker för sin ekonomiska felspekulation.

Även David Bowie visar att kriminalitet kan vara konst pĂ„ albumet 1. Outside. I CD-skivans texthĂ€fte finner vi utdrag ur den pĂ„hittade detektiven Nathan Adlers dagbok. Han utreder den senaste kriminella trenden: konstförbrytelser (Art Crimes). Dit kunde ocksĂ„ sveket som Genet förstĂ„r det rĂ€knas.
Fast det dĂ€r har mĂ„nga mĂ€nniskor aldrig förstĂ„tt: de Ă€ger inte samma fingertoppskĂ€nsliga elegans som Genet, nĂ€r denne urskiljer skönheten i mordet och förrĂ€deriet. Genet skulle sĂ€ga att sĂ„dana personer saknar stake (une verge raide/une chose dure). Deras ‘förrĂ€deri’ hade aldrig gett konnĂ€ssören och esteten Genet erektion.

Genets första böcker kom ut i smĂ„ privata upplagor och cirkulerade mest bland dem som inte genast gjorde i brallorna pĂ„ grund av det ‘skandalösa’ innehĂ„llet. Debutromanen Notre-Dame des Fleurs trycktes i bara 350 numrerade exemplar i Monte Carlo Ă„r 1943 “aux dĂ©pens d’un amateur”. Ordet amateur fĂ„r lĂ€saren förstĂ„ som han vill.
Innan han dog Är 1986 hade Genet hunnit bli ett slags fransk kulturambassadör under resor i mÄnga lÀnder. KanhÀnda förrÄdde han sjÀlv allra mest sina forna kumpaner i mord och stöld och horeri pÄ samhÀllets absoluta botten genom att bli diktare. Saint Genet: litteraturhistoriens största skitstövel?