this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for the ‘Lit Fra’ Category

Mittimellanmannen och Le poĂšte maudit

Fri frÄn bÄde höger och vÀnster. BakifrÄn och framifrÄn och uppifrÄn och underifrÄn och mitt i mellanifrÄn. Jag kunde ha gÄtt till nÄgot av hÄllen. Eller Ät? Fler skribenter borde göra som jag gör. SkÀmma ut sig riktigt ordentligt som Barkus Biró och fÄ sparken frÄn sina jobb? Varför skulle skribenterna göra det? Verkar inte riktigt vettigt. Eller vad sÀger du?
Barkus har aldrig röstat i ett riksdagsval. Det ligger i linje med hans rebelliska rÀttesnöre att stÄ fri. Eller om det beror pÄ att han som utlÀndsk medborgare inte har rÀtt att rösta i ett svenskt risdagsval?
VadÄ rebellisk? Gud Àr en rebell. Jesus och Barkus förstÄs och Göran HÀgglund som var den svenska politikens sanna rebell. Give me a break!

Vet Barkus vad som avses med en rebell? Naturligtvis inte. Och han Ă€r sjĂ€lvfallet pĂ„ intergalaktiskt avstĂ„nd frĂ„n att vara en sĂ„dan illbatting och odygdspĂ„se. Man kan knappast tĂ€nka sig nĂ„got mer idiotiskt Ă€n bĂ„tmössas debila pladder om rebeller och barrikader. SĂ„ hĂ€r lĂ„ter en Ă€kta revolutionĂ€r: Aldrig, aldrig drar vi oss tillbaka frĂ„n vĂ„ra barrikader … vĂ„ra blonda huvuden sprĂ€cks under deras pĂ„kar … deras bomber och eldar mĂ„lar vĂ„ra trĂ€dgĂ„rdar röda … borgarna, glosögda pĂ„ sina balkonger …!
Inom litteraturen har det egentligen bara funnits en enda RIKTIG rebell. Han heter Jean Nicolas Arthur Rimbaud och Àr den franska poesins för att inte sÀga hela vÀrldens illa uppfostrade enfant terrible malentendu i bokhyllan. Honom kan Barkus inte lÀsa för Arthur diktar pÄ franska och de urvattnade översÀttningar som förekommer pÄ svenska med undantag för nÄgra rader av Jesper Svenbro och Ekelöfs sparsamma urval Àr inte vÀrda pappret de Àr tryckta pÄ.
En som kallar sig Wraak, fast sÄ heter han nog inte pÄ riktigt, har rent av gett sig pÄ att överföra hela Rimbauds produktion till svenska, inklusive alla brev och hela konkarongen. Man undrar varför och med tanke pÄ det havererade projektets resultat gör översÀttaren nog bÀst i att gömma sig bakom ett pÄhittat namn. NÄgot kantigare och klantigare har jag sÀllan sett!

Pourquoi, me disais-je, apprendre du grec, du latin? je ne le sais. Enfin on n’a pas besoin de cela! Que m’importe Ă  moi que je sois reçu… Ă  quoi cela sert-il d’ĂȘtre reçu, rien, n’est-ce-pas? Si, pourtant on dit qu’on n’a une place que lorsqu’on est reçu. Moi, je ne veux pas de place, je serai rentier. Quand mĂȘme on en voudrait une, pourquoi apprendre le latin; personne ne parle cette langue.

Detta förvandlas av den klÄfingrige herr Wraak till en trotsig elvaÄrings uppnosiga klotter hundra Är efter Rimbaud: varför, frÄgade jag mig sjÀlv, lÀra sig grekiska och latin? jag vet inte. va vem behöver det vad bryr jag mig om ifall jag fÄr godkÀnt? de sÀger att man inte fÄr nÄgot jobb om man inte blir godkÀnd jag vill inte ha nÄgot jobb etc. VÀrdelöst!
Den sextonÄrige författaren ville leva pÄ avkastningar och vad Àr det för mening med att lÀra sig latin nÀr ingen talar det sprÄket lÀngre?

Rimbaud Àr en av vÀrldslitteraturens stora gÄtor och ett av dess mÀrkligaste öden. Han föddes i den smÄborgerligt efterblivna smÄstaden Charleville i franska Ardennerna alldeles nÀra grÀnsen till Belgien Är 1854. Han skrev sina epokgörande och stilbildande dikter under knappt fem Är, frÄn det att han var 16 tills han nyss hade fyllt 21 och nÀstan ingen har pÄverkat den moderna poesins utformning och inriktning mer Àn han. De nio prosapoemen i hans mest kÀnda verk Une saison en enfer (1873; En tid i helvetet) Àr en föregÄngare till den europeiska modernismen. Rimbaud skrev sin egen kommunistiska författning under Pariskommunens dagar, men den har gÄtt förlorad för alltid. DÀrefter gav han poesin pÄ bÄten och fÀrdades, för det mesta ensam och till fots, genom Europa och med tiden Ànnu lÀngre bort.

Rimbaud anlĂ€nde till Paris frĂ„n det lantliga Charleville i september 1871. TvĂ„ dagar senare besegrades Frankrike av Preussen och upplöstes det andra kejsardömet. Men lagom till Pariskommunens blodiga slut den 21–28 maj var han tillbaka hos sin elaka och konservativt inskrĂ€nkta mamma i Charleville igen medan allting av vĂ€rde hĂ€nde nĂ„gon annanstans i vĂ€rlden och han klagade uppgivet och högljutt i ett brev: Je meurs, je me dĂ©compose dans la platitude, dans la mauvaisetĂ©, dans la grisaille. Jag dör, jag förgĂ„s av trivialiteten och tristessen och trĂ„kigheten [i Charleville].

Rimbaud hade blivit inbjuden till Paris av dĂ„tidens stjĂ€rnskott pĂ„ den franska diktarhimlen Paul Verlaine (”Venez, venez vite, chĂšre grande Ăąme… on vous dĂ©sire, on vous attend!”) och mĂ„nga pĂ„ parnassen har nog inte hĂ€mtat sig Ă€nnu frĂ„n sitt första möte med en berusad och omtöcknad 16-Ă„rig bondtölp i trasiga och skitiga klĂ€der med halm i trĂ€skorna och hĂ€nderna i byxfickorna och rökande pĂ„ en kritpipa. Den tio Ă„r Ă€ldre och nygifte Verlaine som just skulle fĂ„ sitt första barn blev omedelbart och vĂ„ldsamt förĂ€lskad i Rimbaud. Deras stormiga förhĂ„llande varade i tvĂ„ Ă„r och slutade med att Verlaine (av misstag?) sköt sin unge pojkvĂ€n i handleden under ett fyllegrĂ€l eller kanske svartsjukedrama i Bryssel. Skvallerbyttan Rimbaud angav sin vĂ€n för polisen och Verlaine dömdes till tvĂ„ Ă„rs fĂ€ngelse. Rimbaud tog tĂ„get hem till mamma. NĂ€r Verlaine frigavs trĂ€ffades de forna Ă€lskande en enda gĂ„ng till i Stuttgart och sedan aldrig mer. Rimbaud Ă„tervĂ€nde aldrig till poesin heller. Je ne m’occupe plus de ça. Jag hĂ„ller inte pĂ„ med sĂ„nt lĂ€ngre.

Rimbaud hade en mĂ€ngd “yrken” förutom poetens, om man ska kalla dem sĂ„. Fabriksarbetare, informator, tiggare, försĂ€ljare av nyckelringar, hamnarbetare, cirkusarbetare, sĂ„gverksarbetare (i Sverige!), stenbrottsförman, som frvilliga i den hollĂ€ndska frĂ€mlingslegione pĂ„ Java och han handlade med guld och elfenben och kaffe och gevĂ€r i dĂ„varande Abessinien, dagens Etiopien.
Genom sitt samröre med Paul Verlaine har Rimbaud fĂ„tt status som en av grundarna av vĂ„r tids bögkultur och han har kidnappats av sĂ„ gott som varje ’anarkistisk’ rörelse frĂ„n Pariskommunen till beatförfattarna i USA via omvĂ€gar över symbolisterna de franska surrealisterna. Han har pĂ„verkat konstnĂ€rer som Picasso och AndrĂ© Breton och Jean Cocteau och Allen Ginsberg och Patti Smith och Bob Dylan, vars A Hard Rain’s A-Gonna Fall Ă€r tydligt influerad av en av Rimbauds mest berömda dikter Le Bateau ivre med sina 25 rimmade fyrradingar pĂ„ alexandrin frĂ„n 1871, samt Jim Morrison som nĂ„gra fantaster tror iscensatte sin egen död i Paris i juli 1971 för att följa efter Rimbaud till Etiopien.

MĂ€nniskors meningar om Rimbaud har skiftat. Han har beskrivits som allt frĂ„n symbolist och surrealist, bolsjevik och borgarbracka till pederast och profet och inbrottstjuv och utpressare och ateist och katolsk mystiker. Den hĂ€ngive katoliken Paul Claudel kallade Rimbaud för ”en naturbegĂ„vning upplyst av en himmelsk ljusstrimma” medan Edmond de Goncourt kallar honom ”den perversa jĂ€veln”.
Men Edmond hade fel. NÀstan ingen har pÄverkat den moderna poesins utformning mer Àn Rimbaud. Fast det fick han aldrig veta och brydde sig nog inte sÀrskilt heller. NÀr en kollega i skumraskaffÀrrerna i Afrika frÄgade honom om hans tidigare liv som poet, liknade Rimbaud sina dikter vid surt vin och gammalt diskvatten. Han tyckte att han var en misslyckad konstnÀr.
I sina oĂ€ndliga brev frĂ„n Afrika tjatar den utstötte och numera mĂ€rkligt förvandlade diktaren och före detta revoltören som nu snarare Ă€r en ivrig kapitalist med kolonialistiska ambitioner om sina pengar som han vill ha ”vĂ€l placerade” med ”regelbunden avkastning” och bĂ€r stĂ€ndigt en börda av Ă„tta kilo guld i ett bĂ€lte kring magen och beklagar sig över att han fĂ„r dysenteri av det. Den omvĂ€nde litterĂ€re rebellen vill gifta sig med nĂ„gon som ”har en framtid”.

HĂ€r Ă€r ett underbart koleriskt brev till den knasiga morsan och systern Isabelle i Charlevile frĂ„n Harar i Abessineien i februari 1890: Ne vous Ă©tonnez pas que je n’Ă©crive guĂšre : le principal motif serait que je ne trouve jamais rien d’intĂ©ressant Ă  dire. Car, lorsqu’on est dans des pays comme ceux-ci, on a plus Ă  demander qu’Ă  dire ! Des dĂ©serts, peuplĂ©s de nĂšgres stupides, sans routes, sans courriers, sans voyageurs : que voulez-vous qu’on vous Ă©crive de lĂ  ?
Qu’on s’ennuie, qu’on s’embĂȘte, qu’on s’abrutit ; qu’on en a assez, mais qu’on ne peut pas en finir, etc., etc.! VoilĂ  tout, tout ce qu’on peut dire, par consĂ©quent ; et, comme ça n’amuse pas non plus les autres, il faut se taire.

Ddet Ă€r den unge Rimbaud som kikar fram ur högarna av knastertorr affĂ€rskorrespondens. FörvĂ„nas inte över att jag skriver sĂ„ sĂ€llan: den Ă„terkommande refrĂ€ngen skulle vara att jag inte har nĂ„got intressant att sĂ€ga. För, nĂ€r man Ă€r i ett land som det hĂ€r, har man mer att frĂ„ga efter Ă€n att sĂ€ga! Öknarna fulla av dumma negrer, utan vĂ€gar, utan postgĂ„ng, utan resenĂ€rer: vad vill ni att jag ska skriva om det? Att jag Ă€r uttrĂ„kad, fördummad, förfĂ€ad; att jag har fĂ„tt nog, men inte kan ta mig hĂ€rifrĂ„n, etc, etc! DĂ€r har ni allt, precis allt jag kan sĂ€ga; och eftersom det inte Ă€r roligt för nĂ„gon att höra Ă€r det bĂ€ttre att inte sĂ€ga nĂ„got allls.”

Och sĂ„ en stĂ€ndig jakt pĂ„ elfenben och kaffe. Och nĂ€r allt redan Ă€r för sent: sjĂ€lens deliriska medelmĂ„tta i sjukhussĂ€ngen pĂ„ l’HĂŽpital de la Conception i Marseille dĂ€r han skulle dö av cancer och med ena benet amputerat i november 1891 nĂ€r han bara var 37: ”Vad jag Ă€r olycklig, vad jag Ă€ndĂ„ Ă€r olycklig… och jag har pengar pĂ„ mig som jag inte ens kan bevaka.”
”Nej, nej, nu gör jag uppror mot döden!” HĂ€r hör vi den gamle jag menar förstĂ„s den unge Rimbaud som Ă„teruppstĂ„r vid gravens rand. DĂ€r förenas, sĂ€ger Camus i L’Homme rĂ©voltĂ©, den smĂ„borgerlige smugglaren i Abessinien med den sönderslitna slyngeln frĂ„n Ardennerna.

NÀstan alla undrar varför Rimbaud gav upp poesin och slutade dikta innan han knappt hade fyllt 20. Jag tycker inte att det hör hit. Den mer angelÀgna frÄga som borde stÀllas Àr i stÀllet: Varför började han?
Till sin lĂ€rare i Charleville, Georges Izambard, hade Rimbaud skrivit, i maj 1871: Je me reconnu poĂšte. Ce n’est pas du tout ma faute. Jag har förstĂ„tt att jag Ă€r poet. Jag rĂ„r faktiskt inte för det.

Rimbaud Ă€r upphovsmannen bakom ”poesins E = mc2”: Je est un autre. Jag Ă€r en annan, med sin grammatiska anomali pĂ„ franska (je och est, första och tredje person i förening; som om han hade skrivit I is pĂ„ engelska).

Innan Rimbaud, sa Paul Valéry en gÄng, skrevs all poesi pÄ det sunda förnuftets sprÄk. Camus kallar honom le poÚte de la révolte, et le plus grand. Revoltens diktare: den störste av alla. Det rÀcker för mig.

In the nick of time

Du som har följt den hÀr bloggen förstÄr hur mycket det bÀr mig emot att skriva de hÀr raderna. Men vad ska man göra? NÀr Bob Dylan levererar en sÄ undermÄlig Nobel Prize Lecture som han gjorde i gÄr. Det hade varit bÀttre om han lÄtit bli helt och hÄllet, som jag lite grand innerst inne hoppades. Den dÀr skoluppsatsen kunde ha skrivits av en fjortonÄrig elev i dÄtidens realskola. De tvÄ bÀsta Nobel speeches jag lÀst Àr William Faulkners 1950 och Albert Camus 1957. Jag trodde att Dylan kunde göra nÄgot motsvarande, men han hamnade tyvÀrr inte ens nÀra. Kanske tyckte han, vid nÀrmare eftertanke, att betalningen var för skral?
HĂ€r Ă€r Dylan pĂ„ miljoner mils avstĂ„nd frĂ„n den underbart surrealistiska Subterranean Homessick Blues och Black Diamond Bay (som han skrev tillsamman med Jacques Levy för albumet Desire 1976). Subterranean Ă€r en blandning av Jack Kerouac som var inspirerad av Dostojevskijs Anteckningar frĂ„n ett kĂ€llarhĂ„l nĂ€r han skrev romanen The Subterraneans 1958 samt Chuck Berrys Too Much Monkey Business och 40-talets scatsĂ„nger. De första raderna i Dylans Subterrenean Johnny’s in the basement / Mixing up the medicine / I’m in the basement/ Thinking of the governement kĂ€nner vi igen frĂ„n Woody Guthries och Pete Seegers Taking It Easy: Mom was in the kitchen preparing to eat / Sis was in the pentry looking for som yeast.
Dostojevskijs monolog av en ensam, hĂ„nfull antihjĂ€lte var riktad mot de radikala samhĂ€llskritikerna och deras tro att mĂ€nniskan Ă€r en förnuftig varelse som lĂ€tt lĂ„ter sig inordnas i kollektiva samhĂ€llslösningar. I stĂ€llet Ă€r hon, enligt huvudpersonen, irrationell, och den personliga friheten Ă€r hennes högsta livsvĂ€rde. You don’t need a weather man / To know wich way the wind blows och Don’t follow leaders, watch the parkin’ meters, sjunger ocksĂ„ mycket riktigt Dylan i Subterranean Homesick Blues.
I Black Diamond Bay möter vi en mystisk kvinna med ett pass och i en panamahatt och sĂ„ finns dĂ€r ett hotell som har sett sina bĂ€sta dagar och med ett kasino som kunde ha drivits av filmhistoriens mest romantiske cyniker Rick Blaine aka Huphrey Bogart i Michael Curtiz’ klassiker Casablanca. Det sĂ€gs att inspelningen var rĂ€tt kaotisk och Emmylou Harris som sjunger i refrĂ€ngen hade fullt sjĂ„ att hĂ€nga med i svĂ€ngarna och den oberĂ€knelige Dylans krumbukter. Herrejösses, jag kan lyssna hur lĂ€nge som helst!
Till denna dag har Dylan bara sjungit Black Diamond Bay inför publik en enda gÄng: pÄ Salt Palace i Salt Lake City UT den 25 maj 1976. Jag har tyvÀrr inte lyckats hitta nÄgon bra inspelning av Black Diamond Bay, sÄ du fÄr hÄlla till godo med texten i stÀllet.

Av sÄdana halsbrytande ordvÀndningar och andlösa bildsprÄk syns ingenstans alls i pristagarens stendöda nobelförelÀsning. Varför gav han inte fan i alltihop och stack i vÀg pÄ sin never ending
tour med gamla Ville som fyllde 84 hÀromdan? Det hade jag gjort.

Innan dess var den klassiska intervju han gjorde med författaren och musikkritikern Nat Hentoff för Playboy Magazine 1966 mycket mer spirituell och motsvarande roigare Àn pristagarens mediokra insats i juni i Är. Eller Àr alltihop just a hoax? Med Joe Cool vet man aldrig sÄ noga.

Melvilles Moby Dick Àr okej, förstÄs. Men Homeros mÀsterverk Àr inte Odysséen utan Iliaden. Och Dalton Trumbos Johnny Got His Gun Àr en mycket mer antikrigsroman Àn Remarques Im Westen etc. Det Àr förresten Stanley Kubricks film Paths of Glory ocksÄ. Om det lÀses pÄ rÀtt sÀtt Àr Iliaden cksÄ ett storrtat antikrigsepos.
Jag hade hoppats pÄ Shakespeare Ätminstone och Edgar Alllan Poe och den bÄngstyrige Rimbaud och sjÀlvklart William Faulkner. LÀgg till Kerouacs On the Road och Tolstojs Krig och fred ocksÄ, sÄ Àr jag nöjd sedan.

Sara stĂ€ndig kallar Dylans i-stĂ€llet-för-förelĂ€sning ”lysande och retoriskt fullĂ€ndad”. Bara det Ă€r ett bevis pĂ„ att Sara inte borde Ă€gna sig Ă„t att utse Nobelpristagare i litteratur.
Rimbaud Àr den moderna litterturens mesta odygdspÄse och enfant terrible: han Àr Sara stÀndigs absoluta motsats och nÀstan mer Dylan Àn Dylan sjÀlv. Nu ska jag trösta mig med Dylans Duquesne Whistle pÄ albumet Tempest frÄn 2012.
Det Àr den bÀsta tÄglÄten tuuut tuuut pÄ de senaste tjugo-trettio Ären och Dylan har aldrig sjungit bÀttre Àn hÀr! Vadfan, dÄ tycker jag att man kan fÄ prispengarna av skitsnÄla Sara utan att behöva nobelförelÀsa först! Man kan sÀga att det Àr vad Dylan har gjort since the day he first started out on his literary journey! HÀng med en svÀng pÄ that Bob Dylans Duquesne train om du vill!

La gloire est un scandal

Det kostar pĂ„ att vara rebell och gerillagube och föregĂ„ngsman inom Konsten. DĂ„ fĂ„r man tĂ„la en del. Det dĂ€r jĂ€vla Folket fattar ju Ă€ndĂ„ ingenting! Som Cocteau uttryckte saken i Le Coq et l’Arlequin frĂ„n 1918: L’artiste roule en automobile. Le public suit en omnibus. KonstnĂ€ren Ă„ker före i bil. Publiken kommer efter i buss.
PÄ vischan Àr de rent av lite efter. Det Àr dÀr de river ner affischer och inte i Stockholm dÀr alla Àr mycket mer före!

Vad Ă€r nĂ„gra sketna fula affischer pĂ„ stan för en Konstens förkĂ€mpe framför andra? NĂ€r det Ă€r han sjĂ€lv som Ă„ker före i taxi. Och den obldade pöbeln fĂ„r trĂ€ngas kommunalt. Den vidunderlige majister Miffo gör gĂ€llande att det var han som uppfann ’poetry slam’ ocksĂ„ fast han inte har en aning om vade ett sĂ„dant begrepp innebĂ€r bara för att han en gĂ„ng lĂ€ste sin elĂ€ndiga mellanstadiepoesi pĂ„ ett sunkigt sjapp i Göteborg.
MĂ€nniskor har lĂ€st poesi offentligt i alla tider. Det var sĂ„ Homeros först framfördes: det var sĂ„ det skrivna ordet ’publicerades’ i en tid nĂ€r nĂ€sta ingen kunde lĂ€sa. Pindaros sĂ€gs vara antikens störste författare av det slags körlyrik som hyllade vinnare i de panhellenska idrottstĂ€vlingarna. Poeten komponerade musiken och skapade koreografin.
I poetry slam tĂ€vlar deltagarna med egna originaltexter som ska framföras av poeten sjĂ€lv inom loppet av tre minuter. Frivilliga frĂ„n publiken delar ut poĂ€ng för text och framförande. Man kan tĂ€vla i lag ocksĂ„ samt i ‘improesi’ (improviserad poesi, fast jag nog skulle kalla det instant poetry) och ljudpoesi = poesi utan begripliga ord. SĂ€rskilt det dĂ€r sista tycker jag lĂ„ter rĂ€tt trist. Det kanske Ă€r det som kallas rap och hiphop i dag och för det mesta framföres av de mest obegĂ„vade.
Jag skulle föredra alldeles andra grenar. Vem lÀser högst? Vem slammar snabbast? Fullast? Maratonpoesi: vem lÀser lÀngst? All at the same time slam, dÀr alla lÀser sina dikter samtidigt och den vinner som hörs mest och överröstar alla andra.
Poetry slam uppfanns 1986 pÄ jazzklubben The Green Mill i Chicago.
Begreppet poetry slam översĂ€tts ibland med ‘estradpoesi’ pĂ„ svenska och gĂ€rna det. Men det Ă€r sjĂ€lva tĂ€vlingen som Ă€r det viktiga nĂ€r poeter drabbar samman inför publik. Inte att ett lallande fyllo vinglar omkring barfota pĂ„ en scen och gormar med en vinpava i handen. Poetry slam: som i storslam och lillslam i bridge

1962 sĂ„g jag den första svenska happeningen pĂ„ Moderna Museet i Stockholm, dĂ€r en vĂ€lklĂ€dd man Ă„t en finare middag. NĂ€r han var fĂ€rdig och notan var betald var happeningen över. Simsalabim! Senare samma Ă„r framförde Carl Fredrik ReuterswĂ€rd och Öyvind Fahlström den första hapeningen i svensk television. Jag minns Ă€ven med skrĂ€ckblandad förtjusning nĂ€r Karl-Erik Welin attackerade ett piano med motorsĂ„g pĂ„ Moderna Ă„r 1964, sĂ„gade sig i benet och fullföljde konserten blödande.
1968 startade jag tillsammans med nÄgra elever pÄ Valand och Journalisthögskolan Alternativ jul i Göteborg. DÄ var Majistern inte född.

Om majister Miffo vill göra hejdundrande antisuccĂ© med sin lilla sjĂ„vv kunde han kopiera nĂ€r han Ă€ndĂ„ snor allting frĂ„n andra rakt av den schweiziske poeten (pĂ„ riktigt) och pugilisten och provokatören etc Arthur Cravans oemotstĂ„ndliga icke-framgĂ„ngsrecept. NĂ€r Cravan Ă€ntrade scenen visste ingen hur eller var nĂ„gonstans det skulle sluta. En gĂ„ng annonserade han att han skulle ta livet av sig pĂ„ scenen och en blodtörstigt förvĂ€ntansfull publik strömmade till, förstĂ„s. NĂ€r alla hade bĂ€nkat sig framtrĂ€dde Cravan i frack – och höll ett tvĂ„ och en halv timme lĂ„ngt oklanderligt och knastertorrt föredrag om
 Victor Hugo. (Miffo kunde sluddra ohörbart om Tompa trĂ„kmĂ„ns i stĂ€llet. Bara det att Victor var poet och det var aldrig Tompa.) Besvikelse bland publiken men stor succĂ© hos Cravans dadaistiska kompisar: Guillaume Apollinaire, Blaise Cendrars, Marcel Duchamp Francis Picabia och Sonja Delaunay med flera av det tidiga 1900-talets kulturkĂ€ndisar i Paris.
En annan gĂ„ng skulle han hĂ„lla en förelĂ€sning om ‘konstens moraliska betydelse’ eller nĂ„got annat lika lite upplyftande. NĂ€r förestĂ€llningen började uppenbarade sig Cravan slĂ€pande pĂ„ en stor koffert. Utan att yttra ett ord öppnade han locket och började kasta ut sina smutsiga underklĂ€der bland publiken. Jubel bland polarna men mindre muntra miner hos Ă„skĂ„darna. Ibland sĂ„lde han rutten frukt och och sallad till publiken innan förestĂ€llningen, sĂ„ att den kunde visa sitt missnöje pĂ„ ett korrekt sĂ€tt. Man kunde sĂ€ga att Cravan gjorde skandalen och smĂ€delsen till en konstform: han menade att kronan pĂ„ verket Ă€r en skandal.

Cravan var en skicklig boxare ocksĂ„. SĂ„ tyckte han i alla fall sjĂ€lv och han var vĂ€ldigt stolt över att han var sĂ„ stor och stark. Cravan kallade sig europamĂ€stare men var nog bara ‘fransk mĂ€stare’ i boxning: han tyckte inte att sanningen alltid var sĂ„ viktig. Cravan gick i alla fall en match mot den regerande vĂ€rldsmĂ€staren Jack “The Galveston Giant” Johnson i Barcelona Ă„r 1916. Solen sken obarmhĂ€rtigt över de bĂ„da slagskĂ€mparna och att matchen varade i sex ronder berodde endast pĂ„ att Johnson höll sin redan frĂ„n början utslagne motstĂ„ndare under armarna precis sĂ„ lĂ€nge det behövdes för att han skulle fĂ„ ut sitt gage. Sedan la sig Cravan ner pĂ„ rygg med ena armen under huvudet och den andra som skydd för ögonen. 
 eight, nine, ten – and out! Publiken som kĂ€nde sig bedragen pĂ„ konfekten buade förstĂ„s. Och vittnen pĂ„ plats antydde efterĂ„t att Cravan nog var mer drink-drunk Ă€n punch-drunk den gĂ„ngen.

En gÄng nÀr han sÄg ett sjÀlvportrÀtt av Marie Laurencin menade Cravan offentligt att konstnÀrens verk nog skulle tjÀna pÄ att bli pÄsatt lite oftare. Detta gjorde Laurencins fÀstman Apollinaire sÄ upprörd att han pÄ stÄende fot utmanade Cravan pÄ en duell som aldrig blev av sedan den berusade recensenten hade mumlat fram en halvdan ursÀkt.

NÀr första vÀrldskriget bröt ut trodde Cravan att han skulle bli inkallad, trots att han var schweizisk medborgare, och lÀmnade Frankrike. Eller om det var för hans konstförfalskningar: Cravan fuskade med sÄdant ocksÄ vid sidan av. Via en del omvÀgar hamnade han i USA, dÀr det berÀttas att Cravan gjorde sin entré pÄ Manhattan genom att komma inridande pÄ hotellet pÄ en hÀst iklÀdd cowboyklÀder och vilt skjutande i taket, men den uppgiften förekommer sÄ sparsamt i bografier över Cravan att den nog inte Àr sann. Kanske hittade han pÄ historien sjÀlv?
NÀr USA var pÄ vÀg in i kriget stal Cravan ett pass frÄn en konstnÀrsbekant och flydde till Mexico för att fortsÀtta dÀrifrÄn till Argentina. Pengarna rÀckte bara till en bÄtbiljett, sÄ Cravan byggde en liten berusad bÄt för att segla till Argentina. Cravan sÄgs sista gÄngen nÀr han seglade ut i Stilla oceanen utanför den lilla staden Salina Cruz i sydvÀstra Mexico. Han har aldrig hörts av sedan och hans kropp har inte heller Äterfunnits.

MÄnga har ÀndÄ skymtat Cravan överallt i vÀrlden i olika förklÀdnader. Som den skugglike Dorian Hope: bedragaren som presenterade sig som André Gides sekreterare och sÄlde falska Oscar Wilde-manuskript till bokhandlare och samlare i England och pÄ Irland. Andra tror att Craven och den lika mystiske som mytiske författaren B Traven, som skrev Sierra Madres skatt, Àr en och samma person. Cravan inspirerade Àven Gide till Lafcadio: den ökÀnde huvudpersonen i romanen Vatikanens kÀllare som dödar en mÀnniska bara för att han kÀnner för det. Och för att visa att han har en fri vilja: Lafcadio kunde ju ha lÄtit bli ocksÄ.

Tequila slammer Àr en drink pÄ lika delar tequila och lemonad (t.ex. club soda eller ginger ale eller nÄgot annat med kolsyra i). Det gÄr till sÄ hÀr nÀr man ska dricka en slammer: man lÀgger handen tÀtt över glaset och sÄ slÄr man botten mot bardisken eller bordsytan sÄ att kolsyran bubblar upp. Sedan sveper man sin skummande slammer i ett enda drag. Om jag hade varit tvungen att övervara majister Miffos taffliga sjÄvv hade jag behövt mÄnga Tequila slammers.

Get Your Kicks

Bob Dylan Àr det största poetiska geni som har framtrÀtt i vÀstvÀrlden under de senaste 50 Ären. Att komma dragande med Tompa trÄkmÄns i sammanhanget Àr bara löjligt.

dylan1

Lika löjligt som att hyra in posören och medelmÄttan Patti Smith för att sjunga A Hard Rain i Konserthuset pÄ lördag. Patti Smith! Ohyggligt! För att en populistisk och okunnig Akademi TROR att hon skulle vara Dylans jÀmlike och att han skulle bli glad om Patti fick komma pÄ fest nu nÀr han inte kunde sjÀlv! Det kan bara gÄ pÄ ett sÀtt: Ät helvete. Om Mikael Wiehe ska sjunga sina tafatta dylanöversÀttningar pÄ banketten ocksÄ lovar jag att aldrig gÄ pÄ Nobelfest mer.
Det Àr bara Bob Dylan som kan sjunga Bob Dylan. Allt annat Àr otÀnkbart. Rösten, fraseringen och uttalet Àr helt och hÄllet unikt. Allt hÀnger ihop tillsammans med gitarren och pianot och munspelet eller vilket instrument han nu hanterar.

dylan2

Jag har varenda inspelning som existerar med Bob Dylan. Om det Àr nÄgot jag saknar skulle det vara att fÄ höra notoriska Äterfallsförbrytaren François Villon och den franska litteraturens poÚte maudit par excellence Arthur Rimbaud lÀsa sina dikter. Edgar fÄr gÀrna komma och recitera The Raven och Lenore och Annabel Lee ocksÄ.

dylan5

dylan4

Varulvar kan ocksÄ

[Sequel to blog Le Prix Nobel de littĂ©rature 2014 s’appelle
 Patrick Modiano]

Har tillbringat halva natten och hela kvĂ€llen i gĂ„r pĂ„ vinden och i det underjordiska förrĂ„det för att leta efter nĂ„n bok jag lĂ€st för lĂ€nge sen av den senaste nobelpristagaren men glömt att jag har lĂ€st och har du sett pĂ„ fan hĂ€r hittar jag i brĂ„ten bĂ„de La Place de l’Etoile och La Ronde de nuit, bĂ„da frĂ„n slutet av 60-talet. La Place ser vĂ€ldigt geomlĂ€st ut med mĂ„nga blyertsanteckningar i marginalen medan La Ronde Ă€r mer i skick som nĂ€stan ny.
Jag Àr ledsen att behöva sÀga det. Men Ärets nobelpristagare i litteratur verkar inte ha gjort nÄt outplÄnligt intryck pÄ en diggare av fransk litteratur pÄ nÄgra och tjugo Är.

Och hĂ€r ligger en trave vinyl ocksĂ„ med Harry Belafontes Midnight Special frĂ„n 1962 överst dĂ€r Bob Dylan spelar magiskt munspel pĂ„ sin allra första ‘riktiga’ inspelning och lite lĂ€ngre ner bland Boris Vian och LĂ©o FerrĂ© och la GrĂ©co och Yves Montand med mĂ„nga fler samt Hugues Aufray som jag tror Ă€r mest kĂ€nd i dag för att han sjunger Dylan pĂ„ franska hittar jag en platta med Françoise Hardy frĂ„n den tiden hon hĂ€ngde ihop med franske rock’n’rollhjĂ€lten Johnny Hallyday och som jag tror kallas Comment te dire adieu efter det första spĂ„ret men som lika gĂ€rna kunde heta nĂ„t annat för det stĂ„r bara hennes namn pĂ„ omslaget och dĂ€r Françoise sjunger egna lĂ„tar och Leonard Cohens Suzanne och texter av Gainsburg och Brassens och sĂ„ en som heter ÉtonnĂ©-moi BenoĂźt med text av
 Patrick Modiano.

belafonte

Le Prix Nobel de littĂ©rature 2014 s’appelle… Patrick Modiano

Den franske författaren Patrick Modiano tilldelades alldeles nyss Ärets Nobelpris i litteratur. Jag erkÀnner att jag inte har lÀst nÄgra böcker av Modiano fast jag kanske borde ha gjort det. Et puis aprÚs: nÀr lÀste du sjÀlv nÄgot av Rudolf Eucken och Henrik Pontoppidan och Pearl Buck senast fast de ocksÄ fick Priset för mycket lÀngre sen?
Jag hoppas att Modiano Àr en vÀrdig pristagare. Kanske Àr han det: han Àr i alla fall fransman.

modiano

Att Ärets pristagare Àr fransman tolkar den alltid sig sjÀlv nÀrmast Majistern sÄ, att det Àr hans egen favorit jÀmte Tranströmer och Mort Walker trÄkmÄnsarnas trÄkmÄns Marcel Proust som har fÄtt Priset eftersom han imiterar Majisterns sublimt kolsyrade litterÀra stil fast Majistern annars innerligt avskyr allt som Àr franskt och dÄ behöver ingen ligga sömnlös mer i namnlös vÄnda över vem som kommer att belönas av gubbarna och gummorna i Akademien nÀsta Är!

birro

Om du snabbar pÄ och sÀtter ett bett pÄ den obskyra spelsajt Majistern tvingas skriva Ät för att fÄr mat pÄ bordet nu nÀr han har fÄtt sparken frÄn Bladet och Bollkalleklubben i lattjolajbankanalen kan det hÀnda att du i alla fÄr pengarna tillbaka om ett Är.

Modiano Àr den elfte franske nobelpristagaren i litteratur sedan Priset började delas ut 1901. Inget land har fÄtt fler: bara Tyskland och USA hamnar nÄgorlunda i nÀrheten med Ätta var och sÄ Sverige förstÄs med sju men det Àr inte mer Àn rÀtt för det Àr i alla fall vi som har hittat pÄ Priset.

Fast jag tycker förstÄs att Blaise Cendrars och Modianos privatlÀrare i geometri sic Raymond Queneau ocksÄ kunde ha blivit utmÀrkta.

alfred

Beware of the tough guy

Stephen Kings Lisey’s Story Ă€r en av de fem bĂ€sta böckerna som nĂ„gonsin har skrvits och nĂ€r han lĂ€ste samme författares 11/22/63 grĂ€t Majistern som ett barn. Fast i VĂ€rlden idag sĂ€ger han numera att han inte alls Ă€r stĂ€ndigt grĂ„tfĂ€rdig.
Majistern Àr sedan en tid under restaurering: han ska tuffa till sin image nu och bli en hÄrding. Majistern ska sluta lipa för det minsta lilla.

fantomen

Majistern Àr en frustande flod och ett svart kÀrl som fylls med ljus och livgivande vatten till kÀret tindrar i marmorvitt och det susar i hans blodomlopp nÀr det regnar ateistiskt och mÀnniskor skriver till Majistern Ànda frÄn Japan och tröstar honom i hans svÄra stund och han tvekade lÀnge om han skulle skriva och berÀtta om hoten och hatet fast han aldrig gör annat och en skrivkunnig person hade uttryckt saken sÄ att han tvekade lÀnge innan etc och mamma skriver glad och varm och tillgiven frÄn fina takvÄningen i Uddevalla och springschasen och Uffe apostaten mejlar frÄn Uppsala och alla pingstvÀnner i TranÄs och hela USA hejar pÄ Majistern och Tompa i Trollebo följer hans modiga exempel och stÀnger kommentatorsfunktionen till sin blogg i VÀrlden idag för att han inte hinner svara alla tiotusentals lÀsare som har bombarderat hans blogg bara under de senaste dagarna och det var som fan jag fÄr vara glad om jag fÄr en kommentar pÄ min blogg varannan vecka om ens det men Tompa lovar att fortsÀtta skriva fast man önskar att han bestÀmde sig för att göra tvÀrtom.

Nej, det Ă€r inte jag som upphöjer Lisey’s Story över allt förstĂ„nd, och jag Ă€r övertygad om att du kan gissa vem det Ă€r. Jag skulle pĂ„ rak arm kunna nĂ€mna 500 böcker som Ă€r bĂ€ttre Ă€n nĂ„gontng Stephen King har skrivit om inte rent av 5 000 bara jag fick tid att tĂ€nka efter lite.

kubrick

Stephen King skriver tivial litteratur för en publik i mellanstadiet: det Ă€r oförskĂ€mt att jĂ€mstĂ€lla hans böcker för barn i slukarĂ„ldern med Shakespeare och Tolstoj och Cervantes, Brott och straff och Huck Finn pĂ„ sin flotte och Nora i sitt dockhem och jag kunde hĂ„lla pĂ„ hur lĂ€nge som helst men för att inte bli sittande hĂ€r till pĂ„ torsdag allra minst nĂ€mner jag endast nĂ„gra egna favoriter frĂ„n efter Ă„r 1900: Malcolm Lowrys Under the Volcano och Flann O’Briens The Third Policeman och Faulkners A Fable och G K Chestertons The Man Who Was Thursday och Alaian-Fourniers Le Grand Meaulnes och Bulgakovs MĂ€staren och Margarita och Blaise Cendrars Moravagine och AndrĂ© Gides Les Caves du Vatican och Albert Camus La Chute och Kerouacs On the Road och Boris Vians L’Automne Ă  PĂ©kin och Salingers The Catcher in the Rye och Graham Greenes Brighton Rock och John Dos Passos USA-trilogi och Cormac McCarthys Blood Meridian och Fank O’Hara och William Gaddis och Raymond Carver och herregud alla de franska poeterna: Raymond Rousell och Apollinaire och Blaise igen och Pierre Reverdy och Jacques Prevert och Raymond Queneau.

blaise

Personne que je ne connaisse

“De flesta som lever pĂ„ att skriva texter i tidningar har gĂ„tt pĂ„ samma skola, ofta i samma stad, har lĂ€st samma böcker, röstar pĂ„ samma parti, hĂ„ller pĂ„ sammal lag, har ungefĂ€r samma lön, har haft samma diskusioner, suttit pĂ„ samma pubar, drömmer om samma saker och skrattar Ă„t samma Solsida
”

Jag har ocksĂ„ skrivit en del texter i tidningar och Ă€ven talat lite i radio. Men ingen jag kĂ€nner har lĂ€st Les PĂąques Ă  New York och Prose du TranssibĂ©rien et de la petite Jeanne de France och Le Panama ou les aventures de mes sept oncles och inga andra dikter av den vidunderlige Blaise Cendrars heller och de kĂ€nner inte till L’Or. La Merveilleuse Histoire du gĂ©nĂ©ral Johann August Suter och Les Confessions de Dan Yack och L’Homme foudroyĂ© och La Main coupĂ© och Bourlinguer och Le Lotissement du ciel och John Paul Jones ou l’Ambition och ingen röstar pĂ„ samma parti som jag för jag röstar inte och de flesta jag kĂ€nner hĂ„ller pĂ„ Bajen och det gör inte jag och jag slutade hĂ€nga pĂ„ puben för hundra Ă„r sen och I’ll say this, I don’t give a damn about your dreams och jag har aldrig sett ett avsnitt av Solsidan och jag hĂ„nglar inte pĂ„ arbetstid heller.

boogie

Illitterat lÀsarinna

Återkvittrat av Majister fĂ„fĂ€ng:

birro

Majistern har skrivit en bok om sig sjĂ€lv och den heliga Bollen för dem som inte har kommit i puberteten Ă€nnu. Den utropades i gĂ„r pĂ„ Kvitter som ‘bĂ€sta boken nĂ„gonsin’ av en uppenbarligen illitterat beundrarinna.

Jag kommer annars i första hand och i sÄdana sammanhang att tÀnka pÄ författare som Tolstoj och Cervantes. Faulkner och Melville och Stendahl. Camus och Rimbaud och Victor Hugo. Lowry och Bulgakov. Stevenson och Twain och Kenneth Grahame. Steinbeck och Graham Greene och Jack Kerouac.

arthurjack

Jag skulle kunna rÀkna upp mÄnga fler. I Sverige har vi August och Selma förstÄs, fast jag tycker att bÄda Àr rÀtt överskattade och det ber jag inga augustanhÀngare och selmasupportrar om ursÀkt för.
Jag gillar Almqvist och Söderberg och Forssell och Stig Claesson mycket bÀttre. Fan vet om inte Stig jÀmte Hjalmar Àr bÀst av alla svenska författare.

claessonforssell

I Sverige har vi en som heter Lindgren ocksĂ„. Men inte henne du tĂ€nker pĂ„ − utan Barbro. Och i Norge ruvar Ibsen och i Danmark hittar vi Holberg och H C Andersen.

andersen

Man kunde kort sagt konstatera att VARJE författare Àr bÀttre Àn Majistern. Han nÄr inte Pelle Chanslös och böckerna om Bert till kÀngsnörena.

chanslös2

Bunta ihop dom och slÄ ihjÀl dom

DödshjĂ€lp eller eutanasi (av grekiskans eu ‘gott’, ‘vĂ€l’ och thanatos ‘död’) innebĂ€r en lugn död som inte föregĂ„s av smĂ€rta, Ă„ngest eller annan plĂ„ga. Begreppet anvĂ€nds inom den medicinsk-etiska analysen om sĂ„dana Ă„tgĂ€rder som nĂ„gon som vĂ„rdar en svĂ„rt och obotligt sjuk person vidtar i avsikt att pĂ„skynda döendet och dĂ€rmed förkorta den sjukes liv.
LÀkarassisterat sjÀlvmord Àr olagligt i de flesta lÀnder. Undantag Àr Schweiz, NederlÀnderna, Belgien och delstaterna Oregon och Washington i USA.
I Sverige Àr lÀkarassisterat sjÀlvmord inte kriminaliserat, sÄ lÀnge den avgörande handlingen som leder till dödsfallet utförs av patienten sjÀlv.

Nu har den notoriske Majistern lĂ€st att man i Belgien “vill kunna erbjuda aktiv dödshjĂ€lp till svĂ„rt sjuka barn”. Detta misstolkar den helt och hĂ„llet omoraliske bondfĂ„ngaren bakslugt och med sina egna egoistiska motiv sĂ„, att “man dĂ„ ocksĂ„ i statens namn vill kunna erbjuda döden Ă„t nĂ„got Ă€ldre barn nĂ€r de slungas in i tonĂ„rens melankoli och tungsinne”.
Ja visst, som att kuta till vÄrdcentralen och be om lite dödshjÀlp bara för att tjejen har gjort slut eller att man inte fick mer Àn 0,1 pÄ högskoleprovet.
Att hjÀlpa barn dö Àr synonymt med mord, mullrar den dömande och oabarmhÀrtige ocksÄ. Det borde han be varje mÀnniska som har varit i en sÄdan ohygglig situation om ursÀkt för.

Det Àr obegripligt att Bladet publicerar sÄdan medveten och uppenbar förvrÀngning av fakta: att vara obotligt sjuk Àr inte detsamma som att vara en depprockare pÄ fyllan som rÄkar vara lite ledsen just i dag. Det Àr en förolÀmpning mot de svÄrt sjuka barnen och deras förÀldrar att pÄstÄ nÄgot sÄdant.

Vad alltihop har med ‘lönsamhet’ att skaffa Ă€r förstĂ„s lika obegripligt. Idioten menar vĂ€l inte att samhĂ€llet tar livet av mĂ€nniskor för att de inte Ă€r produktiva lĂ€ngre! Hur skulle det gĂ„ till? DĂ„ skulle det ju inte finnas nĂ„gra… pensionĂ€rer.

Resten av Majisterns idiotiska krönika gÄr i den hÀr stilen: För pÄ grÀnsen till det eviga mörkret skjuts en pil av ljus rakt in i vÄra hjÀrtan. Som ljudet frÄn nÀr nÄgra församlade samtidigt vÀnder blad i Bibeln. FjÀrilens vingar en tidig morgon i Maj. Ett leende. En varm hand.
Fy fan, vilket förbannat kÀnslopjunk! Förbjud skiten!

Jag Ă€r den stolte Ă€garen till Ă„tskilliga volymer av la BibliothĂšque de la PlĂ©iade som ges ut av det franska bokförlaget Gallimard och dĂ€r landets frĂ€msta författare och poeter presenteras, nĂ€stan alltid med sina Ɠuvres complĂštes. I la BibliothĂšque de la PlĂ©iade Ă€r pappret ocksĂ„ bibeltunt.
Jag har burit med mig den överlÀgset ouppfostrade pojkpoeten Arthur Rimbauds samlade i mer Àn ett halvt sekel. Det lÄter aldrig nÀr jag blÀddrar i den som nÀr en pil av ljus skjuts frÄn det eviga mörkret rakt in i vÄra hjÀrtan.

arthur