this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for the ‘Journalism’ Category

Undercover agent

NÀr Muffins omsider drabbas av en recension i huvudstadspressen kokar kolan över och brister han ut i en panegyrisk lovsÄng till anmÀlaren. Det hör inte till vanigheterna att en författare offentligt tackar en recensent för att denne har gjort sitt jobb. Jag tror rent av att ett sÄdant tilltag kan uppfattas som stötande och ett brott mot god ton.
Nu passar plötsligt galoscherna vĂ€rsta lipsillens ömma fötter och den annars stĂ€ndigt krĂ€nkte poeten. DĂ„ duger recensenten och höjs denne omedelbart till skyarna. En annan gĂ„ng i Norrköping blev Muffins rasande nĂ€r en av hans böcker recenserades i den tidning dĂ€r han sjĂ€lv medarbetade men inte pĂ„ det sĂ€tt författaren önskade. En förorĂ€ttad Muffins hotade recensenten med sparken och avbröt medelbart sitt samarbete med den osolidariske arbetsgivaren. Muffins menade att han hade skrivit en ’sjĂ€lvbiografi’ utan att begripa att det kan vara svĂ„rt att recensera en sĂ„dan bok utan att kommentera författaren.

Den som gör sig besvĂ€ret att skaffa dagens SvD finner strax att recensionen inte alls Ă€r lika översvallande positiv som författaren vill göra gĂ€llande. Strindbergs och Mobergs jĂ€mlike nĂ„r inte upp till Bergmans och Söderbergs stockholmsskildringar. Men vadĂ„? Det gör nĂ€stan ingen, sĂ€rskilt inte Söderbergs. Jag har inte lĂ€st Muffins senaste mĂ€sterverk och har inte för avsikt att göra det heller. För att sĂ€ga som det Ă€r: jag har aldrig lĂ€st en enda av Muffins böcker utom att jag motvilligt blĂ€ddrade förstrött en gĂ„ng i en bok som jag tror var författarens ’sjĂ€lvbiografi’.
Inför publiceringen av hans senaste bok försĂ€krade Muffins att det senaste projektet började som en ”hĂ€mndbok” efter skilsmĂ€ssan frĂ„n finska frun som försökte klĂ„ honom pĂ„ alla miljonerna och stjĂ€la hans barn ifrĂ„n honom och allt sĂ„nt dĂ€r nedrigt som man mĂ„ste förstĂ„ att aggressiva feminister pĂ„ inavlade journalistghettot Södermalm i Stockholm gör mot i synnerhet medelĂ„lders vita kristna heterosexuella mĂ€n nĂ€r det Ă€r skilsmĂ€ssa pĂ„ gĂ„ng.

Men sÄ kom Gud förklÀdd till den hemlige agenten 007 Anders och arbetar undercover (works in mysterious ways) gÄende förbi mellan författaren och hans dator och Anders drÀmde nÀven i tangentbordet och sa Ät författaren att skriva en mycket snÀllare och bussigare bok och dÄ gjorde författaren det för ingen sticker ostraffat upp mot den mullrande och dömande Anders eller kommer levande ifrÄn en sÄdan frontalkrock. Nu efterÄt tycker Muffins att det blev en mycket bÀttre bok nÀr han pÄ Anders inrÄdan strukit alla elakheter och illvilliga tjyvnyp. Anders: den hemlige spökskrivaren.
Sen visar det sig att recensionen Ă€r allt annat Ă€n vad den genomsnittlige lĂ€saren skulle kalla ”lysande” och ”fantastiskt fin”. Enligt den obarmhĂ€rtige recensenten svĂ€mmar boken trots författarens tidigare försĂ€kringar om motsatsen över av ”bitterhet, vrede, fientlighet, hat”. Man fĂ„r intrycket att Muffns har skrivit en bok och recensenten lĂ€st en alldeles annan. Muffins gnĂ€ller i vanlig ordning över allt och alla och allra mest hatar han kvinnor och föraktar numera den bigotta frikyrklighet han blev sĂ„ bryskt och brutalt utkastad ifrĂ„n efter upprepat fylleri och diverse uppmĂ€rksammade amorösa krumsprĂ„ng. ”NĂ€r [författaren] lĂ„ter huvudpersonen tala om sin kĂ€rlek blir blir tonen patetisk, sentimental. Orden blr banala”, sĂ€ger den obarmhĂ€rtige recensenten. ”De blir det dĂ€rför att kĂ€rleken Ă€r patetisk och banal.”
Den arme recensenten verkar för övrigt vara lika förvirrad som Muffins. Det sÀger sig sjÀlvt att det gÄr att skriva om kÀrlek utan att bli patetisk och sentimental. Det vet var och en som har lÀst Hemingways A Farewell to Arms om frivillige ambulansföraren Frederic Henry och sjuksköterskan Catherine Berkley i första vÀrldskrigets Italien.
NĂ€r man lĂ€ser recensionen i SvD verkar det mest vara FÖRFATTAREN som Ă€r patetisk och banal med sitt tjatiga och tröttsamma kĂ€nslopjunk i evighet amen. Muffins bĂ€r sin offerkofta med stil, konstaterar anmĂ€laren. Bara bondfĂ„ngaren och den samvetslöse litterĂ€re charlatanen majister Muffins kan missförstĂ„ ett ett sĂ„dant omdöme som ’uppmuntrande’ och omvandla det till ’beröm’. Efter anmĂ€lare Erikssons dystert intetsĂ€gande recension (det Ă€r nĂ€stan vĂ€rre Ă€n att bli sĂ„gad jĂ€ms med) finns Ă€nnu mindre anledning att lĂ€sa Muffins senaste miserabla bok.

I dag hörs ett alldeles annorlunda fast lika ödsligt ekande stridsrop Àn för tvÄ veckor sedan frÄn den tomma tunna som alltid skramlar mest.

Luft i luckan

Varulven Àr som alltid den som simmar mest mot PKoralisternas sega sirapsstöm. Varulven efterlyser fler vulgÀra personpÄhopp. Som nÀr August var i allra bÀsta författning och operachef Forsell hamnade i handgemÀng med tonsÀttare Peterson-Berger pÄ Gustav Adolfs torg.
DĂ„ var det luft i luckan och var inte alla grĂ„beiga medlöpare till fascister och nazister. PÄ’rom Ă„ slÄ’rom Ă€r Varulvens stolta paroll! Morr och Grrr!

En gÄng tyckte jag att Karin Olsson var rÀtt bra. Det var ett misstag: i dag gör hon mig bara mer och mer besviken. Som den dÀr Wingelman i DN som aldrig kan bestÀmma sig för vilken fot han inte ska stÄ pÄ och dÀrför hÄller med alla Äsikter som fladdrar förbi honom.
Fan ocksÄ! Jag mÄr illa och mÄste snyta mig i slipsen och spy pÄ mina skor.

Way too much

(Sequel to blog Inavlade kulturella redaktioner]

Och sÄ hann den dÀr satans surkÀrringen Sveland före i recensionskön ocksÄ! Just typskt. Aldrig fÄr en av landets extremt sÀllsynta överlevande rebeller frÄn studentrevolten i Paris och kÄrhusockupationen i Stockholm i maj -68 vara riktigt glad!
I Trelleorgs Allehanda av alla stĂ€llen! Vem fan Ă€r den dĂ€r jĂ€vla kulturredaktören Johannesson som ”rekommenderar lĂ€sning”! BĂ„de dĂ€r och i Ystads Allehanda? Om Johannesson brer ut sig i Ă€ckliga Kristianstadsbladet ocksĂ„ spyr Lipsill pĂ„ sina handsydda Dr. Martens mördarkĂ€ngor som passar sĂ„ bra till hemgjorda nazisters vita skjortor och gröna slipsar och mörka byxor och som annars bara skinnhuvuden trampar runt i! ETC Örebro. Vad fan Ă€r det för en landsortsblaska? Den Ă€r det vĂ€l som tur Ă€r ingen som lĂ€ser? Hufvudstadsbladet i Helsingfors. Men vadfan! Men en vit kristen medelĂ„lders frĂ„nskild man Ă€r det ingen jĂ€vel som bryr sig om!
Nej, det Ă€r inte Lipsill som Ă€r avundsjuk och bitter och besviken. Han Ă€r KRÄNKT! NĂ€rapĂ„ vem som helst utom den dĂ€r helveteshĂ€xan Sveland hade kunnat gĂ„ an. Men nu Ă€r det bara WAY TOO MUCH! Vilka inkompetenta chefredaktörer och inavlade kulturkoftor kan en inkontinent vit kristen medelĂ„lders frĂ„nskild man Ă„tala och slĂ€pa inför skranket!

Hur jÀvla svÄrt Àr det

Thomas Mattson Àr chefredaktör och tror jag ansvarig utgivare för Bouelvardbladet. Thomas tycker att nazister ska slÀppas in pÄ bokmÀssan. Det tycker inte jag. Det Àr tvÀrtom en direkt stötande instÀllning. Det finns inget skÀl i vÀrlden att lyssna till nazister och deras sinnesslöa pladder. Inte stollarnas heller. Men de har ju rÀtt till det enligt lagen, brÀker Thomas med de andra fÄren. Se till att Àndra pÄ lagen dÄ! Hur jÀvla svÄrt Àr det?
Bladet Àr mycket tillÄtande mot nazister och andra knÀppgökar. En gÄng var rent av majister Mufins medarbetare i ladet. De hade samma instÀllning i Tyskland för 85 Är sen mot Hitler och hans stolliga patrask ocksÄ. Sen gick det som det gick. Up yours, Thomas!
Och GW for president! Hojtar en annan dement boulevardprimadonna. Jag hÄller inte med om det heller. VadÄ, en grÄsten kunde kunde falla i uppgiven hjÀlplös grÄt för mindre.

I stort sett

Nej, jag har ingenting alls med saken att göra och vill inte veta nĂ„got heller. Jag reagerar bara nĂ„got lite pĂ„ formuleringen i Cissi Wallins slappt skrivna artikel om ”de hĂ€r bröderna och deras mobberier [sic]”. Jag kĂ€nner sĂ„ klart inte bröderna och som tur Ă€r tror jag inte fröken Wallin heller men undrar lite förstrött pĂ„ söndagsmorgonen vem Natta Ă€r och vad en lunch med ett bokförlag har med saken att göra. Quoi qu’il en soit och hur som helst: vad menas med ”i stort sett helbetalt”? Hur ’stort’ Ă€r det? Eller litet? Kanske inte alls?
En annan rĂ€ttskaffens donna som heter Annika lĂ€gger sig ocksĂ„ i till försvar för jag vet inte vem eller kanske vilka eller rent av FÖR BARNENS SKULL. Annika inleder starkt med att kasta bajs [sic] men nĂ€r det kommer till henne sjĂ€lv har bajset passerat genom det kommunala reningsverket och blivit till vanlig hederlig smuts.
Om Annika inte har förstĂ„tt det, kan jag informera om att det mest osmakliga i hela historien Ă€r sjĂ€lva den vederstyggliga ’tavlan’! Ingen har nĂ„nsin sett nĂ„t mer anskrĂ€mligt! Med den ruttna skinnpajen som dönicken nyligen upphöjde till en klassiker [sic] och pop-kulturell artefakt med nĂ€ra nog ikonstatus som nĂ€stan lika usel tvĂ„a. Som om jackan burits av Jimmy Dean eller bad boy biker Brando i filmen The Wild One!

Annars Ă€r det vĂ€l den alltid dĂ„liga förloraren och mĂ€stermobbaren majister Muffins som har kastat kanske ingen skinnpaj men paj i alla fall och anklagat mest inifrĂ„n det mörker han sĂ€ger att han trivs bĂ€st i och söker sig till ”som en kĂ„t demon”. Muffins Ă€r en överdĂ€ngare pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt. Han har bland mĂ„nga andra fĂ€rdigheter ”ett hysteriskt minne och glömmer aldrig en oförrĂ€tt.” Ej heller ett hĂ„nleende och en skam. Det Ă€r svĂ„rt att inte tycka synd om Muffins.

Allting Muffins gör Àr stort i hans egna ögon men tÀmligen alldagligt och beskedligt i alla andras. Lite fylla hÀr och lite otrohet dÀr. SÄna banala grejer som nÀstan alla Àgnar sig Ät.
Ordet artefakt anvÀnds nÀstan uteslutande av arkeloger och avser ett föremÄl som har skapats av mÀnniskan i motsats till ett naturföremÄl.

Hörru Hagen ta’rej i kragen

Fru Hagen har fĂ„tt fnatt. Hon tycker att Leffe gevĂ€r ska bli Sveriges president. Varför inte E-Type och Sean banan lika gĂ€rna. Lasse kroniker och tummen mitt i handens debila brorsa. TĂ€nk om Leffe Ă€r… Gud! Det kan vara ett och detsamma.

Vem vann?

Varför gjorde han det? Dög inte den extremt vulgÀra och allmÀnt osköna urtidsödlan Jurassics flottiga New Orleansburgare? Jag skulle inte heller satsa pÄ den eller nÄgon annan burgare som Jurassic med sitt snus och sin svettiga flint och den dÀr jÀvla hatten och sitt maniska skrikande och sina ideliga high fives har haft med att göra. Chorizo pÄ en hamburgare! Fy fan!
Varför var grÀvlingen död? Hade han kört över den med bilen först? Det hade varit mer rÀttvist om mannen hade brottats med en livs levande grÀvling. DÄ vet jag vem jag hade satt mina pengar pÄ!

Accidentally

Nu pĂ„stĂ„r den alltid intetvetande före detta polisprofessorn och brottsutredaren pĂ„ lĂ„tsas big dog Leffe gevĂ€r de att den dĂ€r dĂ„ren pĂ„ Drottninggatan drev runt lite grand pĂ„ mĂ„fĂ„ pĂ„ stan i fredags nĂ€r han av en hĂ€ndelse fick syn pĂ„ en ölutkörares tillfĂ€lligt obevakade och olĂ„sta lastil och fick infallet att med infernalisk blodtörstighet köra ihjĂ€l sĂ„ mĂ„nga otrogna som möjligt under en vansinnesfĂ€rd hela vĂ€gen frĂ„n Adolf Fredriks kyrkogata innan han kraschar in i ett skyltfönster pĂ„ ÅhlĂ©ns varuhus vid Sergels torg 500 meter senare.

Det ska Leffe inte försöka lura i mig. Nog för att jag Ă€r stockholmare alltid, men sĂ„ korkad Ă€r jag Ă€ndĂ„ inte. Det dĂ€r tror jag sĂ„ mycket jag inte vill och hur kunde den olovlige chauffören som medvetet massakrerade och mördade oskyldiga fotgĂ€ngare huller om buller veta att han inte samtidigt mejade ner ’trogna’ som ju ocksĂ„ kunde vara ute och strosa i Stockholms centrum en fredagseftermiddag i april?

Och Rollet en kanalje

AnvÀnd de rÀtta orden! Varför skriver de det misstÀnkta terrordÄdet? Vad fan ska man annars kalla det!
J’appelle un chat un chat, et Rollet un fripon. Jag kallar en katt för en katt, och Rollet [fransk brĂ€nnvinsadvokat ’pettifogger’ pĂ„ 1600-talet, odödliggjord genom poeten Nicolas Boileaus satiriska vers] en kanalje.

Innocence lost

Vilken dag som helst nu om de inte redan har börjat kommer kolumnister och krönikörer att publicera texter om att Sverige förlorade sin oskuld i fredags eftermiddag.
Som de gjorde efter mordet pÄ Olof Palme. Som de gjorde efter mordet pÄ Anna Lindh 2003 och sjÀlvmordsbombaren pÄ Drottninggatan mitt i julrushen 2010. Som om de har tappat minnet allihop pÄ en och samma gÄng!
KanhÀnda kan Estoniakatastrofen 1994 och den tsunami pÄ Indiska oceanen 2004 som dödade fler Àn 200 000 mÀnniskor samt 543 svenskar som semestrade i Thailand rÀknas dit ocksÄ.

Vi har bara alltför mÄnga gÄnger sett motsvarande vansinnesdÄd frÄn avgrunden av ondska mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 via gasattacken i Tokyos tunnelbana 1995. Den ensamme galningen i Oslo 2011 och attentaten mot satirtidningen Charlie Hebdo i november med tolv mördade journalister i Paris i januari 2015 samt mot konsertlokalen Bataclan och flera restauranger i novemer samma Är med fler Àn 40 döda och attentatet i Nice den 14 juli förra Äret och mot en julmarknad i Berlin förra Äret samt allra senast mot the Houses of Parliament i London och tunnelbanan i Sankt Petersburg. Förutom alla andra terrordÄd som jag har lyckats förtrÀnga.

Vesuvius utbrott Ă„r 79 e.Kr. med askregent som ödelade staden Pompeji och regalskeppet Vasas förlisning 300 meter frĂ„n kaj vid jungfruresan den 10 augusti 1628 och skotten i Sarajevo den 28 juni 1914…?

MÀnniskor mördas dessvÀrre allt oftare av vansinniga terrorister och mÄnga dör av andra orsaker varje dag överallt i vÀrlden. Varför skulle Sverige vara förskonat frÄn den internationella terrorismen?
Samtidigt vÀlkomnar vÄra politiker ÄtervÀndande IS-mördare nÀr de kommer tillbaka frÄn sitt blodiga hantverk i Syrien och tycker att de ska Äteranpassas i det svenskasamhÀllet.
Och personer som fĂ„tt avslag pĂ„ sina asylansökningar flyttar in till grannen eller gömmer sig i cykelkĂ€llaren tvĂ„ vĂ„ningar ner och gĂ„r inte mer att finna eftersom polisen inte fĂ„r knacka pĂ„ dĂ€r för att inte störa den ’personliga integriteten’! Men deras integritet som dog pĂ„ Drottninggatan i fredags: rĂ€knas inte den? SĂ€g det till den mördade elevaĂ„riga flickans förĂ€ldrar och övriga anöriga till dem som ocksĂ„ dog eller skadades vid terroristatacken i Stockholm.

Jag tror jag dör! Lika löskokt som horribelt! TÀnker dödskallarna i riksdagshuset med det de sitter pÄ?