this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for the ‘Bob Dylan’ Category

Mittimellanmannen och Le poĂšte maudit

Fri frÄn bÄde höger och vÀnster. BakifrÄn och framifrÄn och uppifrÄn och underifrÄn och mitt i mellanifrÄn. Jag kunde ha gÄtt till nÄgot av hÄllen. Eller Ät? Fler skribenter borde göra som jag gör. SkÀmma ut sig riktigt ordentligt som Barkus Biró och fÄ sparken frÄn sina jobb? Varför skulle skribenterna göra det? Verkar inte riktigt vettigt. Eller vad sÀger du?
Barkus har aldrig röstat i ett riksdagsval. Det ligger i linje med hans rebelliska rÀttesnöre att stÄ fri. Eller om det beror pÄ att han som utlÀndsk medborgare inte har rÀtt att rösta i ett svenskt risdagsval?
VadÄ rebellisk? Gud Àr en rebell. Jesus och Barkus förstÄs och Göran HÀgglund som var den svenska politikens sanna rebell. Give me a break!

Vet Barkus vad som avses med en rebell? Naturligtvis inte. Och han Ă€r sjĂ€lvfallet pĂ„ intergalaktiskt avstĂ„nd frĂ„n att vara en sĂ„dan illbatting och odygdspĂ„se. Man kan knappast tĂ€nka sig nĂ„got mer idiotiskt Ă€n bĂ„tmössas debila pladder om rebeller och barrikader. SĂ„ hĂ€r lĂ„ter en Ă€kta revolutionĂ€r: Aldrig, aldrig drar vi oss tillbaka frĂ„n vĂ„ra barrikader … vĂ„ra blonda huvuden sprĂ€cks under deras pĂ„kar … deras bomber och eldar mĂ„lar vĂ„ra trĂ€dgĂ„rdar röda … borgarna, glosögda pĂ„ sina balkonger …!
Inom litteraturen har det egentligen bara funnits en enda RIKTIG rebell. Han heter Jean Nicolas Arthur Rimbaud och Àr den franska poesins för att inte sÀga hela vÀrldens illa uppfostrade enfant terrible malentendu i bokhyllan. Honom kan Barkus inte lÀsa för Arthur diktar pÄ franska och de urvattnade översÀttningar som förekommer pÄ svenska med undantag för nÄgra rader av Jesper Svenbro och Ekelöfs sparsamma urval Àr inte vÀrda pappret de Àr tryckta pÄ.
En som kallar sig Wraak, fast sÄ heter han nog inte pÄ riktigt, har rent av gett sig pÄ att överföra hela Rimbauds produktion till svenska, inklusive alla brev och hela konkarongen. Man undrar varför och med tanke pÄ det havererade projektets resultat gör översÀttaren nog bÀst i att gömma sig bakom ett pÄhittat namn. NÄgot kantigare och klantigare har jag sÀllan sett!

Pourquoi, me disais-je, apprendre du grec, du latin? je ne le sais. Enfin on n’a pas besoin de cela! Que m’importe Ă  moi que je sois reçu… Ă  quoi cela sert-il d’ĂȘtre reçu, rien, n’est-ce-pas? Si, pourtant on dit qu’on n’a une place que lorsqu’on est reçu. Moi, je ne veux pas de place, je serai rentier. Quand mĂȘme on en voudrait une, pourquoi apprendre le latin; personne ne parle cette langue.

Detta förvandlas av den klÄfingrige herr Wraak till en trotsig elvaÄrings uppnosiga klotter hundra Är efter Rimbaud: varför, frÄgade jag mig sjÀlv, lÀra sig grekiska och latin? jag vet inte. va vem behöver det vad bryr jag mig om ifall jag fÄr godkÀnt? de sÀger att man inte fÄr nÄgot jobb om man inte blir godkÀnd jag vill inte ha nÄgot jobb etc. VÀrdelöst!
Den sextonÄrige författaren ville leva pÄ avkastningar och vad Àr det för mening med att lÀra sig latin nÀr ingen talar det sprÄket lÀngre?

Rimbaud Àr en av vÀrldslitteraturens stora gÄtor och ett av dess mÀrkligaste öden. Han föddes i den smÄborgerligt efterblivna smÄstaden Charleville i franska Ardennerna alldeles nÀra grÀnsen till Belgien Är 1854. Han skrev sina epokgörande och stilbildande dikter under knappt fem Är, frÄn det att han var 16 tills han nyss hade fyllt 21 och nÀstan ingen har pÄverkat den moderna poesins utformning och inriktning mer Àn han. De nio prosapoemen i hans mest kÀnda verk Une saison en enfer (1873; En tid i helvetet) Àr en föregÄngare till den europeiska modernismen. Rimbaud skrev sin egen kommunistiska författning under Pariskommunens dagar, men den har gÄtt förlorad för alltid. DÀrefter gav han poesin pÄ bÄten och fÀrdades, för det mesta ensam och till fots, genom Europa och med tiden Ànnu lÀngre bort.

Rimbaud anlĂ€nde till Paris frĂ„n det lantliga Charleville i september 1871. TvĂ„ dagar senare besegrades Frankrike av Preussen och upplöstes det andra kejsardömet. Men lagom till Pariskommunens blodiga slut den 21–28 maj var han tillbaka hos sin elaka och konservativt inskrĂ€nkta mamma i Charleville igen medan allting av vĂ€rde hĂ€nde nĂ„gon annanstans i vĂ€rlden och han klagade uppgivet och högljutt i ett brev: Je meurs, je me dĂ©compose dans la platitude, dans la mauvaisetĂ©, dans la grisaille. Jag dör, jag förgĂ„s av trivialiteten och tristessen och trĂ„kigheten [i Charleville].

Rimbaud hade blivit inbjuden till Paris av dĂ„tidens stjĂ€rnskott pĂ„ den franska diktarhimlen Paul Verlaine (”Venez, venez vite, chĂšre grande Ăąme… on vous dĂ©sire, on vous attend!”) och mĂ„nga pĂ„ parnassen har nog inte hĂ€mtat sig Ă€nnu frĂ„n sitt första möte med en berusad och omtöcknad 16-Ă„rig bondtölp i trasiga och skitiga klĂ€der med halm i trĂ€skorna och hĂ€nderna i byxfickorna och rökande pĂ„ en kritpipa. Den tio Ă„r Ă€ldre och nygifte Verlaine som just skulle fĂ„ sitt första barn blev omedelbart och vĂ„ldsamt förĂ€lskad i Rimbaud. Deras stormiga förhĂ„llande varade i tvĂ„ Ă„r och slutade med att Verlaine (av misstag?) sköt sin unge pojkvĂ€n i handleden under ett fyllegrĂ€l eller kanske svartsjukedrama i Bryssel. Skvallerbyttan Rimbaud angav sin vĂ€n för polisen och Verlaine dömdes till tvĂ„ Ă„rs fĂ€ngelse. Rimbaud tog tĂ„get hem till mamma. NĂ€r Verlaine frigavs trĂ€ffades de forna Ă€lskande en enda gĂ„ng till i Stuttgart och sedan aldrig mer. Rimbaud Ă„tervĂ€nde aldrig till poesin heller. Je ne m’occupe plus de ça. Jag hĂ„ller inte pĂ„ med sĂ„nt lĂ€ngre.

Rimbaud hade en mĂ€ngd “yrken” förutom poetens, om man ska kalla dem sĂ„. Fabriksarbetare, informator, tiggare, försĂ€ljare av nyckelringar, hamnarbetare, cirkusarbetare, sĂ„gverksarbetare (i Sverige!), stenbrottsförman, som frvilliga i den hollĂ€ndska frĂ€mlingslegione pĂ„ Java och han handlade med guld och elfenben och kaffe och gevĂ€r i dĂ„varande Abessinien, dagens Etiopien.
Genom sitt samröre med Paul Verlaine har Rimbaud fĂ„tt status som en av grundarna av vĂ„r tids bögkultur och han har kidnappats av sĂ„ gott som varje ’anarkistisk’ rörelse frĂ„n Pariskommunen till beatförfattarna i USA via omvĂ€gar över symbolisterna de franska surrealisterna. Han har pĂ„verkat konstnĂ€rer som Picasso och AndrĂ© Breton och Jean Cocteau och Allen Ginsberg och Patti Smith och Bob Dylan, vars A Hard Rain’s A-Gonna Fall Ă€r tydligt influerad av en av Rimbauds mest berömda dikter Le Bateau ivre med sina 25 rimmade fyrradingar pĂ„ alexandrin frĂ„n 1871, samt Jim Morrison som nĂ„gra fantaster tror iscensatte sin egen död i Paris i juli 1971 för att följa efter Rimbaud till Etiopien.

MĂ€nniskors meningar om Rimbaud har skiftat. Han har beskrivits som allt frĂ„n symbolist och surrealist, bolsjevik och borgarbracka till pederast och profet och inbrottstjuv och utpressare och ateist och katolsk mystiker. Den hĂ€ngive katoliken Paul Claudel kallade Rimbaud för ”en naturbegĂ„vning upplyst av en himmelsk ljusstrimma” medan Edmond de Goncourt kallar honom ”den perversa jĂ€veln”.
Men Edmond hade fel. NÀstan ingen har pÄverkat den moderna poesins utformning mer Àn Rimbaud. Fast det fick han aldrig veta och brydde sig nog inte sÀrskilt heller. NÀr en kollega i skumraskaffÀrrerna i Afrika frÄgade honom om hans tidigare liv som poet, liknade Rimbaud sina dikter vid surt vin och gammalt diskvatten. Han tyckte att han var en misslyckad konstnÀr.
I sina oĂ€ndliga brev frĂ„n Afrika tjatar den utstötte och numera mĂ€rkligt förvandlade diktaren och före detta revoltören som nu snarare Ă€r en ivrig kapitalist med kolonialistiska ambitioner om sina pengar som han vill ha ”vĂ€l placerade” med ”regelbunden avkastning” och bĂ€r stĂ€ndigt en börda av Ă„tta kilo guld i ett bĂ€lte kring magen och beklagar sig över att han fĂ„r dysenteri av det. Den omvĂ€nde litterĂ€re rebellen vill gifta sig med nĂ„gon som ”har en framtid”.

HĂ€r Ă€r ett underbart koleriskt brev till den knasiga morsan och systern Isabelle i Charlevile frĂ„n Harar i Abessineien i februari 1890: Ne vous Ă©tonnez pas que je n’Ă©crive guĂšre : le principal motif serait que je ne trouve jamais rien d’intĂ©ressant Ă  dire. Car, lorsqu’on est dans des pays comme ceux-ci, on a plus Ă  demander qu’Ă  dire ! Des dĂ©serts, peuplĂ©s de nĂšgres stupides, sans routes, sans courriers, sans voyageurs : que voulez-vous qu’on vous Ă©crive de lĂ  ?
Qu’on s’ennuie, qu’on s’embĂȘte, qu’on s’abrutit ; qu’on en a assez, mais qu’on ne peut pas en finir, etc., etc.! VoilĂ  tout, tout ce qu’on peut dire, par consĂ©quent ; et, comme ça n’amuse pas non plus les autres, il faut se taire.

Ddet Ă€r den unge Rimbaud som kikar fram ur högarna av knastertorr affĂ€rskorrespondens. FörvĂ„nas inte över att jag skriver sĂ„ sĂ€llan: den Ă„terkommande refrĂ€ngen skulle vara att jag inte har nĂ„got intressant att sĂ€ga. För, nĂ€r man Ă€r i ett land som det hĂ€r, har man mer att frĂ„ga efter Ă€n att sĂ€ga! Öknarna fulla av dumma negrer, utan vĂ€gar, utan postgĂ„ng, utan resenĂ€rer: vad vill ni att jag ska skriva om det? Att jag Ă€r uttrĂ„kad, fördummad, förfĂ€ad; att jag har fĂ„tt nog, men inte kan ta mig hĂ€rifrĂ„n, etc, etc! DĂ€r har ni allt, precis allt jag kan sĂ€ga; och eftersom det inte Ă€r roligt för nĂ„gon att höra Ă€r det bĂ€ttre att inte sĂ€ga nĂ„got allls.”

Och sĂ„ en stĂ€ndig jakt pĂ„ elfenben och kaffe. Och nĂ€r allt redan Ă€r för sent: sjĂ€lens deliriska medelmĂ„tta i sjukhussĂ€ngen pĂ„ l’HĂŽpital de la Conception i Marseille dĂ€r han skulle dö av cancer och med ena benet amputerat i november 1891 nĂ€r han bara var 37: ”Vad jag Ă€r olycklig, vad jag Ă€ndĂ„ Ă€r olycklig… och jag har pengar pĂ„ mig som jag inte ens kan bevaka.”
”Nej, nej, nu gör jag uppror mot döden!” HĂ€r hör vi den gamle jag menar förstĂ„s den unge Rimbaud som Ă„teruppstĂ„r vid gravens rand. DĂ€r förenas, sĂ€ger Camus i L’Homme rĂ©voltĂ©, den smĂ„borgerlige smugglaren i Abessinien med den sönderslitna slyngeln frĂ„n Ardennerna.

NÀstan alla undrar varför Rimbaud gav upp poesin och slutade dikta innan han knappt hade fyllt 20. Jag tycker inte att det hör hit. Den mer angelÀgna frÄga som borde stÀllas Àr i stÀllet: Varför började han?
Till sin lĂ€rare i Charleville, Georges Izambard, hade Rimbaud skrivit, i maj 1871: Je me reconnu poĂšte. Ce n’est pas du tout ma faute. Jag har förstĂ„tt att jag Ă€r poet. Jag rĂ„r faktiskt inte för det.

Rimbaud Ă€r upphovsmannen bakom ”poesins E = mc2”: Je est un autre. Jag Ă€r en annan, med sin grammatiska anomali pĂ„ franska (je och est, första och tredje person i förening; som om han hade skrivit I is pĂ„ engelska).

Innan Rimbaud, sa Paul Valéry en gÄng, skrevs all poesi pÄ det sunda förnuftets sprÄk. Camus kallar honom le poÚte de la révolte, et le plus grand. Revoltens diktare: den störste av alla. Det rÀcker för mig.

Knocked out loaded

Fattar’om inte att Dylan bara driver me’rom? Det har han gjort Ă€nda sedan han i början av 60-talet förklarade i en intervju att Jag dög inte till rocksĂ„ngare. SĂ„ jag blev poet i stĂ€llet. When I first came to New York I thought I would be a rock ‘n’ roll singer. But I didn’t make it. So I became a poet instead.
Sen blev han elektrisk i Newport RI 1965. DÄ blev det ocksÄ ett jÀvla liv och sÄ dÀr har det hÄllt pÄ nÀstan oavbrutet sedan. Alltid pÄ sprÄng och tvÄ steg före alla andra.
Jag tycker att dumskallarna ska sluta tramsa och tjafsa om Dylan nu. Som om han har gjort nÄgot ont och nÀstan Àr kriminell. Han fick ett Nobelpris. Et puis aprÚs? Vad Àr det för mÀrkvÀrdigt med det? Det har andra fÄtt före honom. 112 personer, nÀrmare bestÀmt. En tÀmligen trivial utmÀrkelse, om du tÀnker lite mer noga efter: nÀstan en gubbe och gumma varje Är sedan 1901.
Det allra bÀsta hade varit om Dylan hade tackat nej till bÄde pris och pengar. DÄ hade vi varit utan mycket dösnack och Sara stÀndig hade sluppit skÀmmas.

Och sÄ finns de som aldrig fick fast de borde ha fÄtt. Tolstoj och Ibsen och Mark Twain. Zola och Hjalmar Söderberg och Virginia Woolf i stÀllet för astrÄkiga Pearl Buck. Graham Greene kan vara den frÀmste författare som aldrig fick. August kunde inte fÄ med tanke pÄ hur Akademien var sammansatt dÄ och Bulgakovs mÀsterverk MÀstaren och Margarita publicerades inte förrÀn ett kvarts sekel efter författarens död.
Ingen jĂ€vla Astrid och ingen Evert heller och den odrĂ€glige Harry borde aldrig ha fĂ„tt. Men gĂ€rna fyllbulten Flann O’Brien aka Brian O’Nolan aka Myles na gCopaleen frĂ„n Dublin och min alldeles sĂ€rskilda favorit den enarmade banditen och Ă€ventyraren Blaise Cendrars. Alfred Jarry och Majakovskij, Tjechov och Raymond Chandler och F Scott Fitzgerald. Ja, du hör ju sjĂ€lv.

NÀr Varulven första gÄngen föreslog att Dylan skulle ha priset var Virtanen inte född Ànnu. Inte Malte och Karin och en hel radda andra viktigpettrar och sjÀlvutnÀmnda förstÄsigpÄare heller.
En av de överlÀget knasigaste bollarna Àr notoriska hennahÀxan Höglund. Hon har aldrig fattat nÄgonting och om hon mot förmodan har gjort det, har hon fÄtt alltihop om tassen i alla fall. Lika bakom flötet som en svetsare frÄn SollefteÄ. Drop dead, döddansare!

Freewheelin’ Bob

Nu sĂ€ger de att Bob Dylan har kopierat delar av sin nobelförelĂ€sning frĂ„n en lĂ€xhjĂ€lpssajt pĂ„ nĂ€tet som lata amerikanska tolvĂ„ringar googlar pĂ„ nĂ€r de inte orkar lĂ€sa böcker. Han ska rent av ha uppfunit ett eget citat frĂ„n Herman Melvilles mĂ€sterverk Moby Dick: ”Some men who receive injuries are led to God, others are led to bitterness.”

Et puis aprĂšs? Än sen? Jag Ă€r mest förvĂ„nad att Dylan knĂ„pade ihop en förelĂ€sning alls. Jag hoppades nĂ€stan att han skulle strunta i mallgrodan Sara stĂ€ndig och Akademien och ge prispengarna och hela konkarongen pĂ„ bĂ„ten.
Den snarstuckne ledamoten pÄ stol nummer 12 kallade Dylan oartig och arrogant nÀr han inte omedelbart kastade sig pÄ telefonen och knÀföll av tacksamhet inför Akademien för att den gett honom ett pris han aldrig bett om. SÄ skulle aldrig majister MajonnÀs ha gjort. Han ringer konstant till Börshuset i Stockholm varje dag för att pÄminna De aderton om sin existens.
Jag tycker att det snarare Àr oförskÀmt av Akademien att krÀva en motprestation i efterhand nÀr man har fÄtt det dÀr priset för att man har varit sÄ himla duktig i hela sitt liv innan.
Hur mĂ„nga sĂ„nger har Dylan skrivit? Jag vet inte. Jag har allihop hemma men jag orkar inte rĂ€kna sĂ„ lĂ„ngt. Sara surpuppa föddes samma Ă„r som Dylan gav ut sin första skiva. Hon har noll koll. RĂ€tt Ă„t’na att förelĂ€sningen kanske inte var sĂ„ ”lysande” och ”retoriskt briljant” som hon tror. Till nĂ€sta Ă„r igen vill jag se en ny stĂ€ndig i stĂ€llet för Sara. Eller lĂ€gg ner hela priset!

Jag Àr oförbÀtterlig. Jag hÄller pÄ Dylan i varje vÀder. Oavsett. Hoppas att han gör nÄgot vettigt för pengarna nu nÀr fru stÀndig Àntligen har betalat ut.

Vilse i badbaljan

Den 30 oktober 1975 sjösatte Bob Dylan sin Rolling Thunder Revue i Plymouth MA tllsammans med en karavan av musiker som Joan Baez, Roger McGuinn och Ramblin’ Jack Elliot förutom bland andra T-Bone Burnett, Mick Ronson, David Mansfield och Steven Soles samt Scarlet Rivera pĂ„ fiol och Rob Stoner pĂ„ bas och Howie Wyeth, trummor.
TurnĂ©n pĂ„gick utan avbrott pĂ„ mestadels smĂ„ teatrar i stĂ€der mĂ„nga inte visste att de fanns till den 8 december i Madison Square Garden NYC. Sen började den om igen i april 1976 och fortsatte hela maj innan the Rolling Thunder Revue gjorde sin sista spelning i Salt Lake City UT. Det var dĂ„ Dylan för första och hittills enda gĂ„ngen framförde Black Diamond Bay pĂ„ scen. Den surrealistiskt sorglustiga historien (om det Ă€r ordet) om en namnlös tropisk ö med ett sjabbigt hotell med sina gĂ€ster och anstĂ€llda: hon i panamahatten och en grek som vill sktriva ett avskedsbrev innan han hĂ€nger sig pĂ„ rummet efter att första ha hĂ€ngt ut en skylt med texten Do not disturb pĂ„ dörrhandtaget och en portier och en homosexuell soldat som blir lurad av en solochvĂ„rare och han som förlorar pĂ„ rouletten och en croupier som talar dĂ„lig franska (attendez-vous, s’il vous plait) innan ett vulkanutbrott begraver allt och alla pĂ„ ön. Och sĂ„ berĂ€ttaren som sitter i godan ro hemma i LA och hör om alltihop pĂ„ teve medan han korkar upp en öl i reklampausen. Vad rör allt det dĂ€r mig? I never did plan to go anyway to Black Diamond Bay.

Up on the white veranda she wears a necktie and a Panama hat;
Her passport shows a face from another time and place, she looks nothing like that.
And all the remnants of her recent past are scattered in the wild wind.
She walks across the marble floor
Where a voice from the gambling room is calling her to come on in.
She smiles, walks the other way
As the last ship sails and the moon fades away from Black Diamond Bay

As the morning light breaks open, the Greek comes down and he asks for a rope and a pen that will write.
“Pardon, monsieur,” the desk clerk says, carefully removes his fez, “Am I hearing you right?”
And as the yellow fog is lifting the Greek is quickly heading for the second floor.
She passes him on the spiral staircase thinking he’s the Soviet Ambassador.
She starts to speak, but he walks away
As the storm clouds rise and the palm branches sway on Black Diamond Bay

A soldier sits beneath the fan doing business with a tiny man who sells him a ring.
Lightning strikes, the lights blow out, the desk clerk wakes and begins to shout, “Can you see anything?”
Then the Greek appears on the second floor in his bare feet with a rope around his neck.
While a loser in the gambling room lights up a candle, says, “Open up another deck”
But the dealer says “Attendez-vous, s’il vous plait.”
As the rain beats down and the cranes fly away from Black Diamond Bay

The desk clerk heard the woman laugh as he looked around in the aftermath, and the soldier got tough.
He tried to grab the woman’s hand, said, “Here’s a ring, it cost a grand.”
She said, “That ain’t enough.”
Then she ran upstairs to pack her bags while a horse-drawn taxi waited at the curb.
She passed the door that the Greek had locked where a handwritten sign read, “Do not disturb.”
She knocked upon it anyway.
As the sun went down and the music did play on Black Diamond Bay

“I’ve got to talk to someone quick,” but the Greek said, “Go away” and he kicked the chair to the floor.
He hung there from the chandelier, she cried, “Help, there’s danger near
Please open up the door!”
Then the volcano erupted and the lava flowed down from the mountain high above.
The soldier and the tiny man were crouched in the corner thinking of forbidden love.
But the desk clerk said, “It happens every day.”
As the stars fell down and the fields burned away on Black Diamond Bay

As the island slowly sank the loser finally broke the bank in the gambling room.
The dealer said, “It’s too late now, you can take your money, but I don’t know how
you’ll spend it in the tomb.”
The tiny man bit the soldier’s ear as the floor caved in and the boiler in the basement blew.
While she’s out on the balcony, where a stranger tells her “My darling, je vous aime beaucoup.”
She sheds a tear and then begins to pray.
As the fire burns on and the smoke drifts away from Black Diamond Bay

I was sittin’ home alone one night in L.A. watching old Cronkite on the seven o’clock news.
It seems there was an earthquake that left nothing but a Panama hat and a pair of old Greek shoes.
Didn’t seem like much was happening, so I turned it off and went to grab another beer.
Seems like every time you turn around there’s another hard-luck story that you’re gonna hear,
And there’s really nothing anyone can say.
And I never did plan to go anyway to Black Diamond Bay

NĂ€r detta intrĂ€ffade var majister Miffo tre Ă„r och herr Hellström frĂ„n Göteborg knappt född Ă€nnu. Mer Ă€n fyrtio Ă„r senare Ă€lskar Miffo att notoriske lĂ„ttjuven och elĂ€ndige plagiatören med usel sĂ„ngröst och allmĂ€n talanglöshet i sjömanskostym och larvig matrosmössa eller Ă€nnu larvigare hatt Ă€ntligen har kommit i fatt och kallar nyskapande sin sommarturnĂ©… Rullande Åska.

Magstarkt sÄ det förslÄr förstÄs och elt sÀkert ett solklart fall för STIM och allmÀnna ÄklagarÀmbetet eller vilka det Àr som handlÀgger sÄdana Àrenden.
Inte ens Dylans The Basement Tapes Complete: The Bootleg Series Vol. 11 Columbia 88875016122 kan dönicken riktigt hÄlla fingrarna borta ifrÄn. Det sÀger sig sjÀlvt att den likaledes djupt ohederlige majster Muffins beundrar sÄdana rejÀla karlatag!

Det ska förstÄs ofantligt mycket till för att jag alls ska lyssna pÄ billig dagispop av en snorunge i för korta byxor. Exemplen skulle kunna mÄngfaldigas: jag tror inte att morsgrisen frÄn Göteborg har skrivit en enda rad pÄ egen hand. HÀr Àr bara nÄgra exempel jag rÄkar kÀnna till och som Àr ordagrant stulna frÄn Dylans repertoar.

I can’t help it if you might think I am odd
If I say I’m not loving you not for what you are
But for what you’re not

Bob Dylan I’ll Keep It With Mine The Bootleg Series Vol. 12 Bob Dylan 1965–1966 The Cutting Edge Columbia 88875124412.

SÄ hÀr sjunger en simpel texttjuv frÄn moralens yttersta Vilda VÀstern i en lÄt han kallar Den fuaste flickan i vÀrlden. Att Dylan har skrivit en sÄng som heter The Ugliest Girl In The World gör inte saken bÀttre. DÀr har sÄ klart ett pucko ocksÄ varit och rotat med sina iriga rovfÄgelsklor.

Jag Àr inte kÀr i henne för vad hon e
utan för den hon inte e
jag vet, det lÄter konstigt nÀr jag sÀger det

The woman that I love she got a hook in her nose
her eyebrows meet, she wears second hand clothes
She speaks with a stutter and she walks with a hop
I don’t know why I love her but I just can’t stop

I’m in love with the ugliest girl in the world

Bob Dylans (och Robert Hunters frÄn Grateful Dead) The Ugliest Girl In The World pÄ Down In The Groove Columbia 886919243132-33.

Och pÄ bred och brÀkig vÀstkustska:

Du vet, hon har skeva framtÀnder
och hon gÄr som en studsande boll
hennes ögon svÀnger Ät olika hÄll
och nÀsan e sne
och jag rÄr inte för det
men jag Àr kÀr i den fulaste flickan i vÀrlden.

Bob Dylans mÀsterverk Mississippi pÄ albumet Love And Theft Columbia 504364 2 fÄr sÄ klart inte heller vara I fred. Det Àr den som börjar

Every step of the way we walk the line
Your days are numbered, so are mine
Time is pilin’ up, we struggle and we scrape
We’re all boxed in, nowhere to escape

City’s just a jungle, more games to play
Trapped in the heart of it, trying to get away
I was raised in the country, I been workin’ in the town
I been in trouble ever since I set my suitcase down

Only one thing I did wrong
Stayed in Mississippi a day too long

och fortsÀtter

Walking through the leaves, falling from the trees
Feeling like a stranger, nobody sees

Detta blir i en klÄfingrig barnunges version

jag gÄr genom löven
som faller ifrÄn trÀden
kÀnner mig som en frÀmling
ingen ser
ingen ser lÀngre

Han som snedseglar för om masten i hĂ€ngslen och randig tröja kallar enfaldigt sin simpla lĂ„tstöld Rockenroll BlĂ„a Ögon – Igen. SkadestĂ„nden torde uppgĂ„ till sjusiffriga belopp.

SÄ hÀr ser en riktig poet ut.

In the nick of time

Du som har följt den hÀr bloggen förstÄr hur mycket det bÀr mig emot att skriva de hÀr raderna. Men vad ska man göra? NÀr Bob Dylan levererar en sÄ undermÄlig Nobel Prize Lecture som han gjorde i gÄr. Det hade varit bÀttre om han lÄtit bli helt och hÄllet, som jag lite grand innerst inne hoppades. Den dÀr skoluppsatsen kunde ha skrivits av en fjortonÄrig elev i dÄtidens realskola. De tvÄ bÀsta Nobel speeches jag lÀst Àr William Faulkners 1950 och Albert Camus 1957. Jag trodde att Dylan kunde göra nÄgot motsvarande, men han hamnade tyvÀrr inte ens nÀra. Kanske tyckte han, vid nÀrmare eftertanke, att betalningen var för skral?
HĂ€r Ă€r Dylan pĂ„ miljoner mils avstĂ„nd frĂ„n den underbart surrealistiska Subterranean Homessick Blues och Black Diamond Bay (som han skrev tillsamman med Jacques Levy för albumet Desire 1976). Subterranean Ă€r en blandning av Jack Kerouac som var inspirerad av Dostojevskijs Anteckningar frĂ„n ett kĂ€llarhĂ„l nĂ€r han skrev romanen The Subterraneans 1958 samt Chuck Berrys Too Much Monkey Business och 40-talets scatsĂ„nger. De första raderna i Dylans Subterrenean Johnny’s in the basement / Mixing up the medicine / I’m in the basement/ Thinking of the governement kĂ€nner vi igen frĂ„n Woody Guthries och Pete Seegers Taking It Easy: Mom was in the kitchen preparing to eat / Sis was in the pentry looking for som yeast.
Dostojevskijs monolog av en ensam, hĂ„nfull antihjĂ€lte var riktad mot de radikala samhĂ€llskritikerna och deras tro att mĂ€nniskan Ă€r en förnuftig varelse som lĂ€tt lĂ„ter sig inordnas i kollektiva samhĂ€llslösningar. I stĂ€llet Ă€r hon, enligt huvudpersonen, irrationell, och den personliga friheten Ă€r hennes högsta livsvĂ€rde. You don’t need a weather man / To know wich way the wind blows och Don’t follow leaders, watch the parkin’ meters, sjunger ocksĂ„ mycket riktigt Dylan i Subterranean Homesick Blues.
I Black Diamond Bay möter vi en mystisk kvinna med ett pass och i en panamahatt och sĂ„ finns dĂ€r ett hotell som har sett sina bĂ€sta dagar och med ett kasino som kunde ha drivits av filmhistoriens mest romantiske cyniker Rick Blaine aka Huphrey Bogart i Michael Curtiz’ klassiker Casablanca. Det sĂ€gs att inspelningen var rĂ€tt kaotisk och Emmylou Harris som sjunger i refrĂ€ngen hade fullt sjĂ„ att hĂ€nga med i svĂ€ngarna och den oberĂ€knelige Dylans krumbukter. Herrejösses, jag kan lyssna hur lĂ€nge som helst!
Till denna dag har Dylan bara sjungit Black Diamond Bay inför publik en enda gÄng: pÄ Salt Palace i Salt Lake City UT den 25 maj 1976. Jag har tyvÀrr inte lyckats hitta nÄgon bra inspelning av Black Diamond Bay, sÄ du fÄr hÄlla till godo med texten i stÀllet.

Av sÄdana halsbrytande ordvÀndningar och andlösa bildsprÄk syns ingenstans alls i pristagarens stendöda nobelförelÀsning. Varför gav han inte fan i alltihop och stack i vÀg pÄ sin never ending
tour med gamla Ville som fyllde 84 hÀromdan? Det hade jag gjort.

Innan dess var den klassiska intervju han gjorde med författaren och musikkritikern Nat Hentoff för Playboy Magazine 1966 mycket mer spirituell och motsvarande roigare Àn pristagarens mediokra insats i juni i Är. Eller Àr alltihop just a hoax? Med Joe Cool vet man aldrig sÄ noga.

Melvilles Moby Dick Àr okej, förstÄs. Men Homeros mÀsterverk Àr inte Odysséen utan Iliaden. Och Dalton Trumbos Johnny Got His Gun Àr en mycket mer antikrigsroman Àn Remarques Im Westen etc. Det Àr förresten Stanley Kubricks film Paths of Glory ocksÄ. Om det lÀses pÄ rÀtt sÀtt Àr Iliaden cksÄ ett storrtat antikrigsepos.
Jag hade hoppats pÄ Shakespeare Ätminstone och Edgar Alllan Poe och den bÄngstyrige Rimbaud och sjÀlvklart William Faulkner. LÀgg till Kerouacs On the Road och Tolstojs Krig och fred ocksÄ, sÄ Àr jag nöjd sedan.

Sara stĂ€ndig kallar Dylans i-stĂ€llet-för-förelĂ€sning ”lysande och retoriskt fullĂ€ndad”. Bara det Ă€r ett bevis pĂ„ att Sara inte borde Ă€gna sig Ă„t att utse Nobelpristagare i litteratur.
Rimbaud Àr den moderna litterturens mesta odygdspÄse och enfant terrible: han Àr Sara stÀndigs absoluta motsats och nÀstan mer Dylan Àn Dylan sjÀlv. Nu ska jag trösta mig med Dylans Duquesne Whistle pÄ albumet Tempest frÄn 2012.
Det Àr den bÀsta tÄglÄten tuuut tuuut pÄ de senaste tjugo-trettio Ären och Dylan har aldrig sjungit bÀttre Àn hÀr! Vadfan, dÄ tycker jag att man kan fÄ prispengarna av skitsnÄla Sara utan att behöva nobelförelÀsa först! Man kan sÀga att det Àr vad Dylan har gjort since the day he first started out on his literary journey! HÀng med en svÀng pÄ that Bob Dylans Duquesne train om du vill!

In the wrong direction and On the top of the stairs

Enligt historieskrivaren Titus Livius styrdes Rom under stadens första nÀra 250 Är av mestadels etruskiska kungar (rex) och inte av nÄgra kejsare innan den republik infördes som omvandlades till kejsardöme av Octavianus aka Augustus Är 27 f.Kr. Servius Tullius och Tarquinius Superbus (den övermodige) var de tvÄ sista av sju sÄdana kungar.
Han hade gÀrna sjÀlv kallat sig kung men inte ens Octavianus vÄgade utmana det romerska folket och dess rÀdsla för att det hatade kungadömet skulle Äterinföras vilket en del historiker menar Àr vad Caesar försökte och kanske var det dÀrför den envÀldige diktatatorn pÄ livstid blev nerstucken med 23 knivhugg av Brutus och Cassius och deras sammansvurna och dog pÄ trappan till senaten den 15 mars Är 44 före vÄr tiderÀkning. Eller var det gamla oplockade gÀss sedan Caesar hade förlÄtit sina fiender efter att ha besegrat Pompejus och hans anhÀngare i slaget vid Farsalos fyra Är tidigare? Att bli förlÄten efter en förlust var den största förödmjukelse en romersk aristokrat kunde utsÀttas för. Den skammen gick aldrig att tvÀtta bort och mÄnga hatade Caesar för hans förlÄtelse.
Sedan fick Rom en kung i alla fall fast de inte förstod det förrÀn det var för sent men han kallade sig aldrig sÄ utan kejsare med hederstiteln Augustus (den upphöjde) som han fÄtt av en tacksam men grundlurad senat. Augustus hÀvdade hela sitt liv att han hade ÄterupprÀttat republiken (staten = res publica), men i sjÀlva verket skapade han en Àrftlig kejserlig monarki dÀr han med list och lögner roffade Ät sig hela makten och vars tradition levde kvar till det tysk-romerska kejsardömets upplösning 1806.
Att vara kung Ă€r inte lika fint i dag och smĂ€ller inte lika högt som att vara kejsare. Det förstĂ„r man bland annat av att det genom historien har funnits smĂ„kungar och smĂ„kungadömen men inga smĂ„kejsare och ingen har nĂ„nsin hört talas om ett smĂ„kejsardöme. Men pĂ„ den trappa dĂ€r en uppblĂ„st majister Muffins tronar bredent som det anstĂ„r en wannabe mafioso omnĂ€mns inga kejsare utan bara ett antal rĂ€tt obskyra ’kungar’ frĂ„n en diffus forntid och som ingen vet om de har funnits eller inte.

Tullus Hostilius och Ancus Marcius och Tarquinius Priscus hör ocksĂ„ dit. Och Romulus som slog ihjĂ€l sin bror Remus och Numa Pompilius, dem fĂ„r man inte glömma. SĂ„dant kĂ€nner förstĂ„s varje van romresenĂ€r till. Men som vi mĂ„ste förstĂ„ av majister Muffins pompöst sjĂ€lvförhĂ€rligande foto av sig sjĂ€lv har det bara funnits fem ’kejsare’ i Rom och sĂ„ en som heter Tummetotti och sparkar pĂ„ en boll i staden och sĂ„ majister Muffins sĂ„ klart dĂ€r han tronar provocerande bredbent högst dĂ€r uppe ovanför alla de andra som alltsĂ„ inte var nĂ„gra kejsare utan bara helt vanliga kungar. Kanske Ă€r Muffins inte heller sĂ„ mĂ€rkvĂ€rdig som han ville att han vore?
Jag undrar varje gÄng jag ser en bild av majster Muffins vad det Àr för vajsing pÄ hans fötter: de pekar alltid pÄ nÄgot egendomligt vis Ät fel hÄll.

Corrieran mÄste ha en bild ocksÄ. Om de vill köra Muffins pÄ löpet eller ettan eller rent av hela mittuppslaget!

PÄ Bob Dylans album Tempest frÄn 2012 finns ett spÄr med titeln Early Roman Kings, vilket skulle kunna anspela pÄ Rom före republiken och kejsartiden. I sjÀlva verket var det varken romare eller kungar utan ett ökÀnt motorcykelgÀng i södra Bronx i New York pÄ 60- och 70-talen med namn som Ghetto Brothers, South Skulls, Nomads, Black Spades och förstÄs the Roman Kings.
Det hade varit lattjo om Dylan hade rivit av en rejÀl bluestolva med mycket gung om Roms tidigaste historia men nÄgra kungar syns inte mycket till i hans sÄng utan Ànnu mer en maffia i snofsiga klÀder. Kanske Àr alltihop bara pÄ skoj. Jag tror det.

All the early Roman kings / In their sharkskin suits / Bow ties and buttons / High top boots / Drivin’ the spikes in / Blazin’ the rails / Nailed in their coffins / In top hats and tails
Ding dong daddy / You’re coming up short / Gonna put you on trial / In a Sicilian court / I’ve had my fun / I’ve had my flings / Gonna shake ‘em all down / Like the early Roman kings.

Jakten pÄ Joe Cool

Den 13 oktober 2016 offentliggjorde Svenska Akademien att den hade tilldelat vĂ„r tids frĂ€mste poet Bob Dylan Nobelpriset i litteratur för att han ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sĂ„ngtraditionen”.
Sen utbröt pajaskastning och det blev cirkus och stort rabalder. En uppburen om Àn nÄgot överskattad inhemsk författare fick rent av för sig att pristagaren Àr en av hennes egna mer odrÀgliga romanfigurer. Tjenare, Lena!

Vad fan ere frĂ„ga om? Dylan har inte bett om att fĂ„ ett pris: han har ”tilldelats” det, som det stĂ„r i Akademiens motivering. Det stĂ„r ocksĂ„ var och en fritt att ta emot en sĂ„dan utmĂ€rklese eller att inte göra det. Ingen mĂ€nniska har en skyldighet att ta emot ett Nobelpris eller nĂ„got annat pris heller för den delen. Det Ă€r ingenting en mallgroda pĂ„ stol nummer tolv i ska lĂ€gga sig i eller ha synpunkter pĂ„.
Just nĂ€r man trodde att tjafset hade lagt sig börjar det om igen! Akademien har kommit pĂ„ att Dylan ska upptrĂ€da i Stockholm nu i helgen och meddelar att den har för avsikt att överlĂ€mna medalj och diplom dĂ„. Men nĂ„gra pengar kan det förstĂ„s inte bli förrĂ€n pristagaren har hĂ„llit sin NobelförelĂ€sning i Stockholm senst den 10 juni i Ă„r hajar’u de’, Mister Dylan!

Sara stÀndig hotar med ekonomiska repressalier om Dylan inte infinner sig i Stockholm inom knappt tre mÄnader och förelÀser för aderton perukstockar pÄ Stortorget som vÀl förresten inte ens Àr sÄ mÄnga lÀngre. Den stÀndiga mÄste ha en skruv lös eller Ànnu vÀrre. Nobelpriset i litteratur för Är 2016 uppgÄr till Ätta miljoner svenska kronor. Det motsvarar knappt en miljon dollar. Dylan behöver inte pengarna frÄn Svenska Akademien. Under det senase Äret tjÀnade han 96 mijoner dollar, vilket gör honom till den bÀst betalde sÄngaren/musikern i vÀrlden. Hans samlade förmögenhet uppskattas till minst 180 miljoner dollar och dÄ Àr det ingen som vet hur mycket han fÄr betalt av sponsorer och drar in pÄ reklam och rÀttigheter etc.
Dylan kan förresten strunta i förelĂ€sningen helt och hĂ„llet. Vad bryr han sig om en miljon i sammanhanget futtiga fattiga dollar? Han tjĂ€nar det dubbla varje vecka Ă„ret om. Äran och priset Ă€r hans vilket som. Exit Sara stĂ€ndig och alla tröttsamma Mister Joneses i Svenska Akademien.

Om vĂ€rldens coolaste kille har för avsikt att hĂ„lla det dĂ€r talet? The answer is blowin’ in the wind. Jag nĂ€stan hoppas att han skiter I alltihop. SĂ„ kan de aderton eller kanske bara sjutton surpupporna pĂ„ Stortorget stĂ„ dĂ€r med lika mĂ„nga lĂ„nga nĂ€sor sen. Jag har sagt det förut och det tĂ„l att sĂ€gas igen: Dylan behöver inte Svenska Ankademien. Det Ă€r Ankademien som behöver HONOM!

LÀs till exempel Àven de hÀr bloggarna med flera

Listen to that Duquesne Whistle Blowing
De som aldrig fick
Varulvar kan ocksÄ
Much ado about absolutely nothin’ at
Äntligen
SlÄ ihjÀl den jÀveln
NÀr lÀste du Pontoppidan senast
Joe Cool pÄ rymmen
Prisprejudikat
Kommer om jag kan
TillÄtet att stanna hemma
115 Är för lÀnge

Helst inget alls

I samma ögonblick som Svenska Akademien meddelade att den valt olyckan Patti Smith som stand-in för Ärets Nobelpristagare i litteratur anade jag hur det skulle gÄ. Och sÄ gjorde det det! Olyckligtvis. Med besked ocksÄ. TvÄ gÄnger, till och med!
Omedelbart efterĂ„t kommenterade en glad och livad (’sorglös’, skulle jag kanske skriva) lax och intendent vid Nobelmuseet vars namn jag redan glömt fadĂ€sen som ”charmig och förtjusande”. Jag tror inte att Patti tyckte detsamma.
Jag har efterÄt förstÄtt att publiken pÄsociala medier jublar i unison och skorrande falsett över en mÀnniska med uppenbart galopperande demens. Nervös? Skitsnack! Patti har upptrÀtt offentligt i mer Àn fyrtio Är och klarar inte av att memorera en text fast hon bara behöver komma ihÄg en. Ursvagt! Undrar vad Patti hade tagit till frukost och kanske mellanmÄl i gÄr och alla andra dagar. Det var tur att festens huvudperson stannade hemma. SÄ att han slapp se elÀndet!

Om jag var Akademi skulle jag inte betala ut Pattis sjusuiffriga arvode för hennes rakt igenom bedrövliga insats. Desto vassare var i stÀllet Horaces tal om eller till den frÄnvarande Bob Dylan. Jag Àr inte alltid överförtjust i Horaces mÄnga gÄnger koketta piruetter i kulturens sÄgspÄnslÄda. Men hans överlÀgsna framförande vid prisutdelningen i gÄr Àr tillsammans med Johan Svedjedals artiklar i torsdagens DN och i samma tidning i samband med offentliggörandet den 13 oktober.
Med risk att bli uthÀngd och mobbad och mordhotad etc av alla politiskt korrekta medborgare sÀger jag ÀndÄ: mera Horace och mycket mindre Patti. Helst inget alls!

Behovsprövat

Victor Malm Ă€r en fri frĂ€sare pĂ„ alltid orĂ€dda Bladet. Ni vet, tidningen som tog ifrĂ„n majister Miffo hans grundlagsstadgade yttrandefrihet. Victor Ă€r missnöjd med valet av Ă„rets Nobelpristagare i litteratur. Han tycker att Bob Dylan Ă€r en skitpoet. Översmakdomare Victor irriterar sig ocksĂ„ pĂ„ att pristagaren ”redan Ă€r svndlande rik” och tycks mena att Nobelpris ska delas ut efter behov. Som om det vore en vetenskaplig eller som i det hĂ€r fallet en litterĂ€r merit att vara fattig. Jag kan trösta Victor med att sĂ„ gott som alla Nobelpristagare nĂ€r de vĂ€l belönas sedan lĂ€nge Ă€r tĂ€mligen förmögna för att inte kalla flera av dem stormrika efter vanliga löntagares mer modesta standard. Det Ă€r inga tiggare i lump och trasor utanför ICA och Systembolaget vi ser pĂ„ Konserthusets podium den 10 december varje Ă„r.
NĂ€r den frie frĂ€saren kastar sig ut pĂ„ Kvitter blir det lĂ€tt sĂ„ hĂ€r rörigt. Om man har en poĂ€ng som skulle slĂ„ varje lĂ€sare ur skorna: varför ”skriver man inte fram” [sic] den dĂ„? Skrev motsatsen till vad jag menade. Varför gör en mĂ€nniska sĂ„? Verkar inte klokt! Som Miffo nĂ€r han skrev att Jesus var i Rom fast han ”visste” att han inte var det ”men skrev det Ă€ndĂ„â€? OövertrĂ€ffat.

Priset ges till [Dylan] som artist, inte som poet. Skulle Markoolio och Sean banan ha delat pÄ priset i stÀllet? Bofinken Knut? Victor Àr en nobel [sic] sjÀl som inte har nÄgra problem. Han tycker att det Àr helt okej att Dylan belönas (fast han inte tyckte det alldeles nyss). Men jÀvligt trÄkigt, dock. Vad tycker Victor? Egentligen? Fan vet, och det gör nog inte han sjÀlv heller. Kanske tycker han allting pÄ samma gÄng? För sÀkerhets skull och för att inte krocka i svÀngdörren med nÄgondera synpunkt. Som rÀven: alltid med tvÄ utgÄngar frÄn grytet.
SjÀlv tycker jag att ge Ärets Nobelpris i litteratur till Bob Dylan Àr bland det bÀsta en annars för det mesta rÀtt sömnig Akademi har gjort. NÄgonsin.

Kommer, kommer inte eller Give me a break

Det Ă€r bara en kvart kvar nu innan Tabbe och Salvia ska ta emot och dela ut diplom och medaljer i Konserhuset i Stockholm. Än finns det hopp: han kanske kommer i alla fall!