this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for the ‘Archaeology’ Category

Passa dig för stenÄldern

Men i Livets ord Àr det en berömvÀrd gÀrning att spöa upp sina barn med lagom jÀmna mellanrum. Och Majisterns bÀstis Lill-Micke springsjas i Uppsala som var den dÄre som tyckte att det var vÀrsta fetaste grejen att lÄta Majistern kandidera till posten som big boss för Krisdemokraterna leder en rörelse dÀr sjÀlva idén med barn Àr att de ska ha stryk.
Hur har Majistern det med sina egna barn som han önskar livet av för att de pucklar pÄ varann pÄ vÀg hem frÄn dagis?

birro1

Hur Ă€r det med andras jĂ€vla ungar? Är det fritt fram att innerligt och varsamt puckla pĂ„ dem ocksĂ„? Vad har stenĂ„ldern med saken att göra? Vet Majistern vad stenĂ„ldern Ă€r? Knappast troligt. ÄndĂ„ finns det tydliga arkeologiska indikationer pĂ„ att mĂ€nniskor pĂ„ stenĂ„ldern brydde sig mer om sina barn Ă€n bĂ„de Livets ord och Lill-Micke dummast i stan gör i dag.

birro2

Det Àr nÄt som fattas i futharken

Waldemar Januszczak Àr en engelsk konstkritiker som Àven gör program för brittiska BBC. Han Àr just nu aktuell i AxessTV med serien The Dark Ages: an Age of Light eller Mörka sekler pÄ svenska.
I det avsnitt som sĂ€ndes i morse och som du kan se klockan 12:50 i morgon talas i rubriken om karolinerna som “romarnas arvtagare” vilket Ă€r ett pĂ„stĂ„ende som hade förbluffat Karl XII och i programmet tangerar Waldemar sjĂ€lv samma lĂ„gvattenmĂ€rke. Han pĂ„stĂ„r att runstenarna Ă€r vikingarnas gravstenar vilket de inte Ă€r och tror att det Ă€r ett lejon som syns pĂ„ Harald blĂ„tands storslagna tvĂ„ och en halv meter höga och tio ton tunga sten i Jelling pĂ„ Jylland frĂ„n kanske mitten av 980-talet.
Det kan vara ett lejon om man Ă€r lagd Ă„t det hĂ„llet men borde snarare benĂ€mnas ett fabeldjur vilket som helst eller ‘det store dyr’ rĂ€tt och slĂ€tt som det heter pĂ„ danska.

harald1

PÄ en annan sida av den stenen syns en av de mest magnifika framstÀllningar av Jesus jag har sett nÄnstans: Jesus fast utan kors. Nyskapade för mer Àn tusen Är sedan!

harald2

harald3

Waldemar ger inte mycket för fransmÀn heller. SÄ hÀr slÀpphÀnt uttrycker han sig nÀr han presenterar karolingernas konst: Om ni nÄnsin har undrat varför fransmÀnnen uppfattar sig som ett utvalt folk, sÄ Àr det för att de tror att de Àr det.
Tjenare, egghead och förresten fanns det inga fransmÀn pÄ den tiden utan bara franker som var en germansk stam som kom frÄn andra sidan Rhen pÄ 250-talet och bosatte sig i nuvarande Belgien och norra Frankrike och före Är 500 hade den lÄnghÄrige merovingern Klodvig I besegrat alla folk han trÀffade pÄ och enat alla franker och antagit den katolska tron.

amiens

Karl den stores palatskapell i Aachen frÄn cirka 800 rÀknas till den karolingiska arkitekturens frÀmsta monument men Àr bland det fulaste den elake Waldemar har sett och de dÀr jÀvla vikingarna förresten saknade bokstaven W i den yngre runraden och kunde dÀrför inte stava hans namn rÀtt bara en sÄn sak!

axess

How old are you, my friend

Arkeologer i Georgien har funnit har funnit stenverktyg och skelett av förmÀnniskor som Àr 1,8 miljoner Är gamla. Det Àr en upptÀckt som utmanar hela vÄr tidigare kunskap om mÀnniskans utveckling.
Hittills trodde forskarna att Europa befolkades först för en miljon Är sedan av nÄgra fÄ företagsamma Homo Erectus som tog sig före att vandra ut frÄn Afrika via Mellanöstern. Men för tjugo Är sedan pÄtrÀffades spÄr av forntida mÀnniskor i Dmanisi i Georgien. LÀngre in pÄ den europeiska kontinenten har inga sÄ gamla lÀmningar hittats och inga som Àr Àldre heller.

Jag hÄller andan och invÀntar den dag dÄ mÀnniskan i Europa fyller tvÄ miljoner Är eller befinns vara Ànnu Àldre.

erectus

Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili aka Mannen av stÄl var frÄn Georgien. Kan det vara hans skalle arkeologerna har hittat i Dmanasi? Skulle inte förvÄna mig: den har mindre hjÀrna och större tÀnder Àn fossiler som Àr yngre.

stalin

Som hugget i sten

Stenar har anvÀnts till mycket genom Ärhundratusendena. Den lömske David fÀllde Goliat med en sten och i Aten skrek en dÄre i motvind med kiselstenar i munnen.
För lĂ€nge sedan levde mĂ€nniskorna pĂ„ stenĂ„ldern och nĂ€r jag var liten spelade vi med kulor av ‘sten’ pĂ„ skolgĂ„rden, fast kulorna nog mest bestod av mĂ„lad lera. Inom musiken förekommer stenar som rullar och i Stonhenge cirka 13 kilometer frĂ„n Salisbury i Wiltshire, England, kan du se en cirkelformad megalitisk stensĂ€ttning frĂ„n sten- och bronsĂ„ldern med en byggnadstid frĂ„n cirka 3100 f.Kr. till cirka 1000 f.Kr.
Namnet Stonhenge kommer frĂ„n fornengelskans Stanhengist som betyder ‘de hĂ€ngande stenarna’.

stonehenge

Har hobbypredikanten i Trollis hört talas om runstenar? Mycket populÀra att skriva pÄ framför allt i MÀlardalen under 1000-talet: bara i Uppland finns det nÀra 1 500 stycken, vilket Àr ungefÀr hÀlften av alla sÄdana stenar i landet.

Sveriges allra ‘finaste’ sten Ă€r den i Rök i Östergötland frĂ„n 800-talet och med fler Ă€n 750 runor: det Ă€r den lĂ€ngsta runinskrift som finns. Rökstenen har runor till och med pĂ„ ovansidan.
Ordet ‘rök’ anvĂ€ndes förr i östgötadialekten om sĂ€desskylar: en samling av i rader parvis uppresta kĂ€rvar. Det Ă€r samma ord som gotlĂ€ndskans ‘rauk’ (en fristĂ„ende klippa vid havet) och kan i Ă€ldre östgötska ha betecknat en större rest sten.

Inledningen anger klart att stenen Ă€r ett minnesmĂ€rke: “Efter Vamod stĂ„r dessa runor, och Varin ristade, fadern, efter en död(smĂ€rkt) son.” DĂ€refter följer ett flertal anspelningar pĂ„ nu försvunna hjĂ€ltesagor och myter: om tvĂ„ stridsbyten som togs tolv gĂ„nger, om nĂ„gon som miste livet hos reidgoterna [forngermansk benĂ€mning pĂ„ vissa goter; med ‘Reidgotaland’ avsĂ„gs Jylland] för nio slĂ€ktled sedan, om ett slagfĂ€lt dĂ€r tjugo konungar ligger, om fyra brödragrupper dĂ€r inom varje grupp alla fem bröderna hade samma namn, etc. De tvĂ„ nedersta horisontella raderna pĂ„ stenens framsida bestĂ„r av en strof i fornyrdislag som vanligen tolkas:
“DĂ„ rĂ„dde Tjodrik/den djĂ€rve,/sjökrigarnas hövding,/över Reidhavets strand./Nu sitter han rustad/pĂ„ sin gotiska hĂ€st/med sköld över axeln,/den frĂ€mste av MĂ€ringar.”

Tjodrik anses Äsyfta den ostrogotiske hÀrskaren Theoderik den store, av vilken det pÄ 800-talet i frankerrikets huvudstad Aachen fanns en ryttarstaty i brons.
PÄ senare tid har ifrÄgasatts att strofen innehÄller namnet Tjodrik: genom en annorlunda orduppdelning kan strofen fÄ en annan innebörd.

östergötland

En annan kĂ€nd runsten stĂ„r vid Gripsholms slott i Mariefred till minne av det olycksdrabbade IngvarstĂ„get under första hĂ€lften av 1000-talet med sin kĂ€nda rundikt: ÞéiR foru drĂŠngila/fiarri at gulli/ok austarla/ĂŠrni gafu,/dou sunnarla/a SĂŠrkland.

De foro manligen/fjÀrran efter guld/och österut/gÄvo örnen föda./De dogo söderut/i SÀrkland.

IngvarstĂ„get var ett svenskt vikingatĂ„g i österled 1036−1041 under ledning av Ingvar den vittfarne. Den omnĂ€mns pĂ„ minst 25 stenar i MĂ€lardalen. Vi förstĂ„r att expeditionen slutade i en katastrof, dĂ„ ingen av stenarna nĂ€mner nĂ„gon deltagande viking som överlevde.

jarlabanke

Ingen runsten i Skandinavien kan dock mÀta sig med den som Harald blÄtand Gormsen lÀt resa i Jelling i Vejle kommun pÄ Jylland mellan cirka 960 och 985. Den Àr ett minne över Haralds förÀldrar, men inskriptionen berÀttar Àven om runresarens egna bedrifter: han enade Danmark och gjorde danskarna kristna.

“Harald kung lĂ€t göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Thyra, sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna.”

Vad det var Harald lagt under sig Ă€r inte alldeles lĂ€tt att veta. Kanske var det Ă€nnu sĂ„ lĂ€nge bara Jylland. Det fanns mĂ„nga skrytmĂ„nsar pĂ„ vikingatiden: i TĂ€by omtalade upplĂ€nningen Jarlabanke pĂ„ en sten frĂ„n 1000-talet att han ‘ensam Ă€gde hela TĂ€by’. Å hör sen!

Haralds stora sten i Jelling Àr nÀra tvÄ och en halv meter hög och vÀger cirka tio ton. Den lÀr ha tagit mer Àn ett Är att rista. Runstenarna blev, tillsammans med Jellingehögarna och Jelling kyrka, Danamrks första vÀrldsarv 1994.

Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och pÄ den andra Àr ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. PÄ tredje sidan Àr en bild av den korsfÀste Jesus. Men utan kors, och inte den lidande Kristus vi kÀnner igen frÄn nÄgra hundra Är senare utan framstÀlld som en triumferande kung.

jelling1

jelling2

jelling3

PÄ medeltiden hÀnde det att mÀnniskor blev inmurade pÄ livstid bakom stora stenar och i en del lÀnder förekommer fortfarande stening som dödsstraff. Ibland faller stenar frÄn mÀnniskors hjÀrtan och droppen urholkar stenen och man ska inte kasta sten i glashus och inte glas i hus av sten heller och bara den som sjÀlv Àr utan skuld fÄr kasta den första stenen.

Stenar kan anvÀndas till mycket mer Àn att bygga borgar och broar av.

Försöka duger − men inte alltid

NÄgra kyrkogÄrdsarbetare pÄ Norra begravningsplatsen i Solna upptÀckte hÀromdagen ett nytt lik i en gammal grav. Polisen rubricerar fyndet som mord och Àr tills vidare mycket förtegen om fallet, som vÀl poliser ska vara vid sÄdana tillfÀllen.

Bara pensionerade polisprofessor Leffe BW aka besserwisser vet att uttala sig med bestÀmdhet om sÄdant som ingen annan vet: om man inte kan identifiera kroppen blir det hÀr en svÄr nöt för polisen att knÀcka.
Det kunde jag ocksÄ ha sagt och du med utan att vara pensionerade polisprofessorer och nog för att jag Àr stockholmare alltid men sÄ jÀvla dum Àr jag ÀndÄ inte: det Àr alltid svÄrt att avslöja en mördare nÀr man inte vet vem den mördade Àr. Goes by itself.

Leffe sÀger ocksÄ att det dÀr med att gömma en mördad person i en redan befintlig grav Àr nÄgot alldeles nytt i kriminalhistorien. Det kan hÀnda. Men i den yngre stenÄlderns storstensgravar begravdes mÀnniskor efter varandra i flera tusen Är i samma grav. BegravningsgÀsterna festade om ordentligt ocksÄ utanför gÄnggriftens entré varje gÄng det var dags.

gÄnggrift

Och pĂ„ Saint Louis Cemetery i New Orleans som har varit i bruk sedan 1789 och fortfarande anvĂ€nds Ă€r det recycling som gĂ€ller. I New Orleans begravs mĂ€nniskor för det mesta i sĂ€rskilda ‘mausoleer’ ovan jord – dĂ€rför att staden ligger i ett trĂ€sk tvĂ„ meter under havsytan och översvĂ€mningar hör(de) till vardagen. En oförvĂ€gen kvinnlig pionjĂ€r skrev Ă„r 1844 hem till sina försiktigare systrar i Boston att hela staden var “a Wet Grave”. Före inbördeskriget 1861–1865 kunde heller ingen besöka New Orleans som inte kom med bĂ„t. Och ingen ville ha en massa lik i sina kistor flyta omkring vind för vĂ„g pĂ„ stadens gator.
Begravningskamrarna anvÀnds om och om igen. Efter ett Är och en dag kan graven öppnas varpÄ resterna av kistan kastas i en container och den dödes ben knuffas lÀngst in samt en nyss avliden tar den förras plats. Saint Louis Cemetery #1 on Basin and St. Louis och granne med jazzens och horornas Iberville och Storyville Àr stadens mest kÀnda: dess mest spektakulÀra invÄnare Àr voodoodrottningen Marie Laveau.

saintlouis1

saintlouis2

Jag har sjĂ€lv försökt fĂ„ tag i utredarna för att fĂ„ veta mer, sĂ€ger superspanare Leffe stöddigt i Blaskan. VadĂ„, ringt och försökt fĂ„ tag i
? Leffe Ă€r en sedan lĂ€nge avtackad och avdankad kriminolog och borde vĂ€l dĂ€rför numera rĂ€knas som privatperson eller i bĂ€sta fall ‘intresserad allmĂ€nhet’.
Kan jag ocksÄ i varje ouppklarat mordfall ringa utredarna och fÄ veta mer om hur landet ligger och hur lÄngt de (inte) har kommit? Jag Àr ju sÄ himla intresserad av mord, ju!

Vad skulle mordutredarna sĂ€ga dĂ„? Dra Ă„t helvete, förmodar jag och de gjorde det inte utan rĂ€tt ocksĂ„. Eller kom de och hĂ€mtade mig till förhör för att de trodde att det var jag som gjort’et!

Jag tycker att Leffe ska lugna ner sig lite. Han har aldrig bidragit till att lösa ett enda mord nÄgonstans i vÀrlden fast han hela tiden pÄstÄr det och kommer inte att göra det den hÀr gÄngen heller.
Leffe slutar aldrig att berĂ€tta för alla hur ‘in i helvete jĂ€vla rik’ han Ă€r. DĂ„ kunde han vĂ€l stanna hemma pĂ„ lantgodset han hyr i andra hand och vĂ€ltra sig som en annan uppkomling i alla sina pengar i stĂ€llet för att lĂ€gga sig i allting han inte har med att göra.

anka

NÀr storleken inte har nÄgon betydelse

“Man ser elva kyrktorn frĂ„n vĂ„r takterass hĂ€r i Rom. Den största och mĂ€ktigaste av dem Ă€r kupolen pĂ„ Basilica di San Pietro.”

Det vore konstigt annars: Peterskyrkan syns frÄn VARJE terrazza i Rom och nÀstan varje scantinato.

Det gör den för att Basilica di San Pietro Ă€r större Ă€n nĂ„gon annan kyrka i vĂ€rlden: den Ă€r dubbelt sĂ„ stor som domen i Milano och nĂ€stan tre gĂ„nger större Ă€n katedralen i Köln och St Paul’s i London.

Notre-Dame de Paris Àr rena puttefnasken och bara en fjÀrdedel sÄ stor som den kyrka arkitekterna Jesus Josefsson och hans bitrÀde pÄ byrÄn Petrus reste Ànda frÄn Judeen till Rom för att bygga.

quasimodo

Mannen frĂ„n Öremölla och LegionĂ€r pĂ„ villovĂ€gar

Ett vansinnigt kommunalrĂ„d (M) i Hörby i SkĂ„ne har betsĂ€llt en 5×6 meter stor tavla av sig sjĂ€lv som romesk legionĂ€r [sic] till ortens nya kommunhus. Notan landar pĂ„ 600 000 och ‘konstnĂ€ren’ Ă€r en kompis till kommunalrĂ„det.

Detta kommenterades av Petter Jidder och under flamsigt fjortisfnitter frĂ„n vilda Tilda i TV4:s Nyhetsmorgon tidigare i dag. Jidder blandade som vanligt bort korten och sa att kommunalrĂ„det upptrĂ€dde som ‘romersk galĂ€r’.

Men ocksĂ„ i alla fall… en romersk legionĂ€r i Hörby? Vad har han dĂ€r att göra? Det Ă€r sant att flera fina fynd har pĂ„trĂ€ffats i gravar frĂ„n romersk jĂ€rnĂ„lder i till exempel Öremölla, Simrishamn och JĂ€rrestad. Men inget sĂ„dant föremĂ„l har fĂ€rdats dit i en romersk legionĂ€rs bagage utan har kommit till SkĂ„ne pĂ„ annat vis och alldeles sĂ€kert via mĂ„nga mellanhĂ€nder.

Enligt Kulturnytt i Sveriges Radios P1 iscensattes i juni i Är slaget vid Borst 1644 norr om Vombsjön under Gustaf Horns skÄnska krig som inspiration till jÀttemÄlningen i kommunhuset i Hörby. DÄ klÀdde bland andra kommunalrÄdet ut sig till romersk legionÀr.
Borst och Vombsjön 1644: dÄ har legionÀren frÄn Rom hamnat Ànnu lÀngre hemifrÄn.

Arkeologi med nattmössan pÄ

Mats Burström Ă€r professor i arkeologi vid Stockholms universitet. Han skriver om ‘fragment’ i konst och litteratur etc i dagens Svenska Dagbladet. Jag tycker att Burströms postmoderna och relativistiska arkeologi Ă€r utomordentligt trĂ„kig: en arkeologi som fjĂ€skar för sig sjĂ€lv. Hans texter kantrar för det mesta och gĂ„r till botten under barlasten av termer och uttryck frĂ„n naturvetenskap och filosofi som inte har med arkeologi att skaffa och som författaren ideligen missförstĂ„r.
Som exempel pĂ„ fragmentens betydelse inom arkeologin – för mer avlĂ€gsna tidsperioder rent av de enda kĂ€llor till kunskap som finns – nĂ€mner Burström i dagens artikel brittiska barn som samlar skĂ€rvor av luftvĂ€rnsgranater frĂ„n andra vĂ€rldskriget!

Inom litteraturen dĂ„? Jo visst, fascinationen för fragment Ă„terfinns Ă€ven dĂ€r och “kommer till uttryck bĂ„de genom tolkningen av antika textfragment och genom det moderna skapandet av nya fragment. […] Det rĂ„der dock knappast nĂ„got tvivel om att de senare texterna i hög grad inspirerats av de förra.”

Snillrikt! Annars hade jag kunnat tro att det var tvÀrtom: att de gamla texterna hade pÄverkats av de nya!

Hysch! Forskning pÄgÄr!

Det var inte bÀttre förr

Svenska kvinnor ammar sina barn i allt mindre omfattning. Det stÄr sÄ i Svenska Dagbladet i dag. Jag vet inte om det Àr bra eller dÄligt, men jag tror inte att jag nÄgonsin blev ammad nÀr jag var liten: min mamma hade inte tid med sÄdant.

Men i (Stockholm och) Uppsala ammar fler kvinnor Àn nÄgon annastans i landet och lÀngre Àn alla andra ocksÄ: i Uppsala ammar de sina barn tills de blir pensionÀrer. Barnen, alltsÄ.

Jag kĂ€nde en som ammade hela tiden. Hon var arkeolog och hade tagit upp den grillvante som kastades pĂ„ 70-talet. I ett radioprogram en gĂ„ng rekommenderade hon en Ă„tergĂ„ng till ‘en primitiv livsstil’ och menade med detta ett samhĂ€lle dĂ€r mĂ€nniskor tog hand om sina barn pĂ„ samma sĂ€tt som stenĂ„lderns jĂ€gare och samlare. Hon tror att vĂ€rlden skulle bli en bĂ€ttre plats att leva i om inga barn uppfostrades till att bli “aggressiva generaler”.
Men vi vet inte sĂ€kert hur de som levde i Skateholm och BĂžgebakken för 7 000 Ă„r sedan skötte sin barnpassning. Och mĂ€nniskor slog ihjĂ€l varandra med liv och lust samt bar sig sĂ€kert Ă€ven annars drummelaktigt Ă„t ocksĂ„ pĂ„ stenĂ„ldern. Jag tror att de var som mĂ€nniskor Ă€r mest: inte mycket annorlunda Ă€n ‘vi’.
Arkeologen frĂ„n Uppsala anförde som ett slags ‘bevis’ för riktigheten i sina synpunkter att hon hade ammat sin dĂ„ 13-Ă„riga dotter i halva hennes liv. Kan det vara nyttigt: de flesta barn jag har kĂ€nt har nog inte blivit ammade ens en fjĂ€rdedel sĂ„ lĂ€nge. NĂ€stan alla av dem Ă€r vuxna i dag, och jag skulle inte kalla nĂ„gon av dessa mĂ€nniskor ‘aggressiv’. Ingen enda av dem har heller blivit general.

Det Àr nÀr man hör sÄdant som tiden stÄr stilla.

‘Primitiv livsstil’? Med alla sina brister och andra olĂ€genheter: jag tycker i alla fall att bil Ă€r bĂ€ttre Ă€n barfota, sĂ€rskilt i skandinavisk vĂ€derlek. Jag tror att de flesta anvĂ€ndare föredrar e-mejl framför ‘brevutbĂ€rning tisdagar o. torsdagar’. Det fĂ„r nog anses vara klarlagt att mobiltelefonen Ă€r mer tillförlitlig Ă€n brevduvor och post per flaska. Det kan ocksĂ„ hĂ€nda att kĂ€rnkraft Ă€r fördelaktigare Ă€n kottar och koks. Det finns det ingen som faktiskt vet. Ännu.
Livet under forntiden var för de flesta framför allt en frĂ„ga om att överleva – frĂ„n den ena dagen till den andra: det existerade inga allmĂ€nt accepterade förordningar till skydd för den enskilda individen och inga bidrag till mĂ€nniskors försörjning enligt socialtjĂ€nstlagen.

För dem som levde pÄ stenÄldern var livet nog mer ofta Àn sÀllan en strid pÄ flintknivseggen Àn ett behagligt samlande och jagande under en evig subboreal sol: stenÄldersmÀnniskan levde ocksÄ bara tills hon var högst 30.
De som framstĂ€ller forntiden som ‘romantisk’ kan med samma förvĂ€ntan att bli trodd pĂ„stĂ„ att den svenska bondemedeltiden levdes som i Ronjas roliga rövarborg.

Vi kan klÀ ut oss i de lÀnge sedan dödas klÀder och kanske baka deras bullar. Men vi kan aldrig sÀkert veta vad de tÀnkte och hur de levde sina liv. DÀrför Àr forntidens mÀnniskor utlÀmnade Ät vÄrt godtycke: förhistoriens huvudrollsinnehavare kan inte rusa efter oss och tala om att vi inte har förstÄtt mycket av den politiska, sociala och mentala verklighet dÀr deras liv utspelades.
Vad formade deras universum? Det fÄr vi som lever pÄ en annan kontinent, skilda Ät frÄn forntiden av seklernas oceaner, aldrig riktigt veta.

Men om inte Birka lĂ„g pĂ„ Björkö…?

Knappt har jag hunnit lÀsa i Dagens Nyheter om att arkeologerna just har upptÀckte ett gigantiskt hamnomrÄde pÄ Björkö i MÀlaren, som Àr den plats dÀr den vikingatida handelsstaden Birka lÄg, förrÀn Ànnu en fantast med endast det lokalpatriotiska sÀrintresset i den bakvÀnda kikaren hoppar in i den debatt om stadens verkliga lÀge som man hoppades var stendöd sedan herr StÄlsjös i Göteborg forskningsinsatser med slagruta och det hela pÄ 80-talet.

Han heter Rolf Andersson och i en insĂ€ndare i Upsala Nya Tidning lokaliserar han Birka till Stegeborgssundet vid Söderköping i Östergötland. Rolf har inga andra argument för sitt pĂ„stĂ„ende Ă€n vad som stĂ„r att lĂ€sa i historieskrivaren Adam av Bremens Gesta Hammaburgensis Ecclesiae Pontificum aka Historien om Hamburgsiftet och dess biskopar och som omfattar tiden frĂ„n Ă„r 788 till 1072.
Det Àr inte kÀnt att Adam sjÀlv besökte Birka eller Skandinavien över huvud taget: hans framstÀllning bygger helt och hÄllet pÄ vad andra resenÀrer, som kanske heller aldrig varit dÀr, har berÀttat.

Jag sitter med Adam i knÀt och i första bokens sextioandra sextioandra kapitel sÀger författaren: Birka Àr götarnas stad och belÀgen mitt i sveonernas land, inte lÄngt frÄn det tempel som heter Uppsala och som sveonerna rÀknar som allra mest ansett nÀr det gÀller gudarnas dyrkan.

Och i fjĂ€rde bokens kapitel 23: VĂ€stergötland grĂ€nsar till danernas provins SkĂ„ne. DĂ€rifrĂ„n ska man pĂ„ sju dagar kunna nĂ„ götarnas stora samhĂ€lle Skara. DĂ€rpĂ„ strĂ€cker sig Östergötland utmed det baltiska havet Ă€nda till Birka.
Samt i samma boks tjugoÄttonde kapitel, om Sigtuna: som ligger pÄ en enda dagsresas avstÄnd frÄn Uppsala. Man kommer dit pÄ följande sÀtt: frÄn danernas SkÄne kan man segla pÄ fem dagar till Sigtuna eller Birka: ty de ligger nÀra varandra. Men om man reser landvÀgen frÄn SkÄne genom götarnas land och över Skara, TÀlje och Birka, nÄr man Sigtuna först efter en mÄnads förlopp.

Det Àr ju inte sÄ mycket till vÀgbeskrivning. Men avstÄndet frÄn Uppsala till Sigtuna Àr tvÄ och en halv mil: det klarade man lÀtt pÄ en dag Àven till fots pÄ Adams tid. FrÄn Uppsala till Söderköping Àr det femton mil. Den som fÀrdades pÄ samma sÀtt frÄn dÀrifrÄn till Söderköping kom aldrig fram: han slogs ihjÀl av strÄtrövare eller blev Varulvens frukost!

Sedan förlorar sig magister Adam i fantasifulla beskrivningar av Uppsalas guldbehÀngda tempel och ohyggliga mÀnniskooffer etc vart nionde Är samt trovÀrdiga berÀttelser om amazoner, hundhuvuden, cykloper, som har ett enda öga i pannan, samt varelser som kallas himantopoder och springer pÄ ett ben och sÄ de som tycker om mÀnniskokött som föda.
Det kan hÀnda att magistern i Bremen Àr en av historiens vÀrsta lögnhalsar.

Det lutar nog Ät att Birka lÄg pÄ Björkö i alla fall. Och om Birka lÄg nÄgon annanstans Àn pÄ Björkö i MÀlaren: vad var det som fanns dÀr dÄ? En av Nordeuropas mest utgrÀvda och utforskade arkeologiska platser med tusentals gravar och garnisoner och verkstÀder och hamnanlÀggningar etc som ingen efterÄt skulle ha hört talas om? Löjligt!

Rolf A uppger Ruda som sin hemortsadress. Jag vet inte vad det ligger, men nĂ„gonstans i Östergötland mĂ„ste det nog vara. Kanske Ă€r det Rolf som Ă€r… rudis?