this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Archive for the ‘Ancient History’ Category

Alex 15: PortrÀtt och politik

[Sequel to blog Alex 14: Carlsberg Alexander och Mord i Samarkand]

Jag Àr inte övertygad om att Alexander hade nÄgra mÀrkvÀrdiga politiska ambitioner: han upptrÀder outtröttligt som erövrare och aldrig som ansvarskÀnnande statsman. Vad hade han i Indien att göra? Kanske visste han det inte ens sjÀlv.
Alexander blev det första offret för den myt han sjĂ€lv hade skapat: den karismatiske krigaren och vĂ„ghalsige vĂ€rldserövraren. Han mĂ„ste fortsĂ€tta, till Indien och Ă€nnu lĂ€ngre bort om sĂ„ vore. Om inte hans soldater hade vĂ€grat att följa honom över Hyfasis…
Alexanders sista Är tycks ha varit en enda tragisk hÀrva av olösta politiska och sociala konflikter samt accelererande personliga problem. DÀrför kommer hans död i Babylon den 10 juni 323 knappast som nÄgon överraskning.

Det Alexander skapade var ett nytt sĂ€tt att regera – och en ny innebörd av begreppet kunglig magnificens. Vi möter den frĂ€mst i Lysippos portrĂ€tt av Alexander sĂ„ som de beskrivs av antikens författare. Anar vi inte ocksĂ„ Aristoteles stillsamt arrangerande hand bakom Alexanders uppfattning av sig sjĂ€lv:

I övrigt lÀmnade Alexander mycket lite efter sig.

Bakom Alexanders alla erövringar lĂ„g inte blott brutal militĂ€r överlĂ€gsenhet – utan ett nytt sĂ€tt att göra bruk av maktens möjligheter. Det var ocksĂ„ denna nya maktutövning som mer Ă€n de krigiska framgĂ„ngarna gav upphov till det vi kallar det hellenistiska samhĂ€llet.
År 323 hĂ€rskade Alexander över ett rike vars omfattning ingen tidigare hade kunnat förestĂ€lla sig. Men makten fjĂ€ttrar den som utövar den, och Alexander blir dess fĂ„nge: den kungamakt han överlĂ€mnar till sina rivaliserande generaler att slita sönder som galna hökar i ett monotont virrvarr av mord,svek och ett allas krig mot alla Ă€r absolut.

Alexanders rykte som vÀrldserövrare var legendariskt redan medan han levde. Omedelbart efter sin för tidiga död fick han dessutom en övernaturlig status som romantisk hjÀlte och symbol: vad allt i vÀrlden hade han inte kunnat utrÀtta om han fÄtt leva!
Medan hans efterföljare var ivrigt sysselsatta med att slÄ ihjÀl varandra sökte de ocksÄ desperat att legitimera sina dynastiska ansprÄk: det var denna allomfattande och hittills aldrig upplevda hÀrskarmakt som fick sitt konkreta uttryck i alexanderportrÀttet.

Lysippos portrÀtt av Alexander Àr samtidigt utgÄngspunkten för all senare hÀrskarframstÀllning i vÀsterlÀndsk konst, frÄn antikens fortsÀttning och in i vÄr tid. Och det Àr Lysippos portrÀtt som framför andra bildade skola i denna sÀrskilda konstart. Desto mer beklagligt bara att vi i dag inte kÀnner ett enda av dessa portrÀtt i original.

AlexanderportrĂ€ttet sĂ„ som det har överlĂ€mnats till oss Ă€r tidlöst. Det rymmer mĂ„ngfalder – och talar till oss genom historien, fast pĂ„ olika sĂ€tt vid olika tillfĂ€llen. DĂ€rför Ă€r det tĂ€mligen likgiltigt om antikens mĂ€nniskor trodde eller inte trodde pĂ„ att bilden av Alexander faktiskt motsvarade verkligheten. Det rĂ€cker med att de ville att den skulle göra det.
Det viktiga var inte vem Alexander var eller hur han sĂ„g ut – utan vad mĂ€nniskor trodde om honom: hur de ansĂ„g att Alexander hade varit.

Tillsammans med Long John Silver och Huckleberry Finn Ă€r Alexander min romantiske hjĂ€lte. Huck ska alltid segla sin flotte nerför Mississippi. Och Silver klarar sig alla gĂ„nger – utom den sista. De har aldrig funnits, och dĂ€rför kan de aldrig dö.
Alexander Ă€r förvisso en historisk person – men det liv han lever Ă€r inte hans allena. Det tillhör Homeros storslaget ekande ödesdramatik, dĂ€r mĂ€nniskan kĂ€mpar förgĂ€ves mot gudarnas blnda domslut.

Alexander anlÀnde punktligt nÀr hans tid var inne. Inte för tidigt, och knappast för sent. Om han inte hade funnits hade man varit tvungen att uppfinna honom: den evigt unge hjÀlten som har kommit för att göra om vÀrlden.
Alexander var trogen sina ideal hela vÀgen till Babylon.DÀrför kommer han alltid att leva i mÀnniskors medvetande. I den meningen Àr bilden av Alexander nÀstan för bra.

Till slut har Alexander erövrat allt som gĂ„r att erövra. Det finns ingenting kvar att trĂ€nga fram till som Ă€r vĂ€rt besvĂ€ret. Inte ens Arabien kommer han att fĂ„ se. DĂ€rför Ă€r Alexander inte intresserad av en framtid utan… Alexander.

Alexander sover allt oroligare. Han tömmer allt oftare stÀndigt större skÄlar med vin. I den flimrande dallrande hetta som svÀvar gul som svavel över ett landskap dÀr myggorna i trÀskmarkerna förmörkar solen blir Alexander liggande i feber pÄ en gyllene bÄr. Vad hjÀlper det honom nu att vara vÀrldens mÀktigaste och rikaste man, dyrkad som gud mer Àn nÄgon mÀnsklig varelse?

Erövraren frÄn Makedonien, storkonungen Alexander. Han yrar och dricker och dricker och yrar i Nebukadnessars palats. Han Àr berusad och har feber. Arabien? Och resten av vÀrlden som ÄterstÄr för honom att erövra? Alexander vet det inte, men han ska aldrig komma nÄgonstans igen.

Odödlig? FörestÀllningen om Alexanders odödlighet har varit honom till ovÀrderlig nytta i hans till trÀngsel uppfyllda liv. MÄnga har trott pÄ den och kanske till och med han sjÀlv, halvt om halvt. Men innerst inne har han nog hela tiden vetat att det inte finns nÄgon odödlighet.
Gudarna? Nej, slutligen Àr inte ens gudarna odödliga, de bleknar omsider lÄngsamt bort i mÀnniskornas medvetande och ersÀtts av andra.
Och hjÀltarna: de dör ju ofta unga, lika unga eller yngre Àn han sjÀlv. Deras odödlighet existerar blott i mÀnniskors korta och opÄlitliga minne, i legenderna och myterna och dikterna. Det Àr allt. MÄhÀnda Àr det mycket nog.

Alexander Àr 32 Är. Och nu Àr det redan nÀsta Är. I Babylon.

EPILOG

Alexanders stjÀrna lös inte lÀnge, men den strÄlade med desto starkare sken sÄ lÀnge det varade. Utan att veta nÄgot om saken avslutade han en historisk epok och inledde en annan. I dag kan vi bara bedöma hans hastiga medverkan i historiens dockteaterdrama utifrÄn vÄra egna drömmar och vÄr egen tids erfarenheter.

OcksĂ„ vĂ€rldserövrare förgĂ„r, men den bild de lĂ€mnar efter sig kan leva desto lĂ€ngre. Åtskilliga av antikens portrĂ€tt mĂ„ ha skapats för att framhĂ€va den avbildades personlighet och (förmodade) inre kvaliteter, men senare generationers tillĂ€mpning av dem för nya behov och andra uttrycksmedel kan göra det svĂ„rt att urskilja det ursprungliga verket.

Hur mycket av ett illa medfaret portrÀtt som behövs för att fastsÀlla en sÀker identifikation beror pÄ omstÀndigheterna. För Hamlet rÀckte det med Yorricks skalle:

Och i Britt G Hallqvists svenska översÀttning till Ingmar Bergmans Hamlet pÄ Dramaten 1986 med Peter Stormare som Hamlet och Pernilla August som Ofelia. Laertes spelades av Pierre Wilkner.
I uppsÀttningen pÄ Dramaten hade IB strukit det hÀr avsnittet av dödskalledialogen. Jag tror att det var av omtanke om skÄdespelarna. Det Àr jobbigt att spela Shakespeare: i hans pjÀser fÄr bara kungen sitta!

[To be continued by blog Alex 16: Jimmy Dean – one more time]

Alex 14: Carlsberg Alexander och Mord i Samarkand

[Sequel to blog Alex 13: Schwarzenberg Alexander och Ett lejon i Pireus]

En alexanderkopia i marmor och naturlig storlek i Ny Carlsberg Glyptotek i Köpenhamn antas komma frĂ„n Alexandria i Egypten. Originalet dateras till cirka 330–300 f.Kr.
PortrĂ€ttet fortsĂ€tter Lysippos tradition frĂ„n Azara Alexander med dess lĂ„gt placerade regelbundna och halvöppna mun samt vĂ„gformade lĂ€ppar. Anletsdragen pĂ„minner starkt om en stiliserad mask med den beslöjade blicken riktad uppĂ„t under djupt skuggade ögonbryn. PortrĂ€ttets karismatiska utstrĂ„lning Ă€r stöpt i en ny konventions stelnade form: det Ă€r en Alexander dĂ€r ‘makten över’ slutligen har triumferat över ‘makten att’. Hegemonia har segret över dynamis.

I Köpenhamn möter vi en annan Alexander Àn tidigare. Bilden av den besjÀlade Alexander genomgÄr med tiden betydande förÀndringar: den mot himlen uppÄtvÀnda blicken, som vi tidigast mötte hos Lysippos Alexander, blir mer och mer pÄtaglig, och den gudasÀnda nÀrvaron stegras till nÄgot som kan liknas vid extas.
Dessa förÀndringar motsvarar hur samtidens syn pÄ Alexander ocksÄ förÀndrades: frÄn beundran för hans oövertrÀffade heroiska bedrifter pÄ slagfÀltet till en ökad insikt om Alexander som gudarnas budbÀrare och jÀmlike. Plutarchos Alexander Àr sÀnd av Gud för att rÀdda mÀnskligheten.
Bilden av Alexander övergÄr nÀstan omÀrkligt frÄn den vÀrldserövrande hjÀlten i virvelvindens skepnad till att visa gudarnas oövervinnliga redskap: han som ingick i en gigantisk och outgrundlig plan för mÀnskligheten och hela universum.

Den sorgliga episoden med mordet pĂ„ kavalleribefĂ€lhavaren och Ă€rorike veteranen Kleitos, som stred redan med Filip, under Ă€nnu en berusad bankett i Samarkand Ă„r 328 framstĂ€lls av Plutarchos som nĂ„gonting ödesbestĂ€mt, dĂ€r bĂ„de mördaren och offret Ă€r snĂ€rjda i ett slags ofrĂ„nkomlig gudomlig avsikt. Det Ă€r ett av den stora tragedins vanligaste teman att det saknar betydelse hur vanliga döda snor och slingrar sig i livet – det som ska ske intrĂ€ffar i alla fall och utan att de medverkande kan göra det minsta Ă„t saken.

Dock vÀnder Alexander en hotande katastrof till sin fördel: det brukar han göra. Han stÀnger sig inne i sitt tÀlt i tre dagar (det brukar han Àven) och hotar till och med att svÀlta sig till döds i hycklad förtvivlan över vad han stÀllt till.
Naturligtvis rĂ€knar han rĂ€tt: det Ă€r det sista Alexanders trogna makedonier kan stĂ„ ut med. Vem ska i sĂ„ fall leda dem frĂ„n Samarkand mot nya stora segrar – och en dag om Zeus vill och sandalerna hĂ„ller rent av hela vĂ€gen hem igen?
NÀr Alexanders servile spÄman Anaxarchos omsider lyckas övertala honom att skylla den egentliga skulden pÄ gudarna lever Alexander genast upp. Dionysos hade drivit honom till ett mord under rusets inflytande. Han var sÄledes inte sjÀlv ansvarig för det! Kungen kunde inte göra fel. Han stÄr över lagen. Snillrikt.

Men, sÀger Q Curtius Rufus, friheten dog samtidigt med Kleitos: A king had usurped the detestable function of an executioner. Och nÄgra rader lÀngre ner i Ättonde boken av sin History of Alexander the Great of Macedon:

I Henry V lÄter Shakespeare lÄngt senare Llewellyn jÀmföra Henrys fördömande av Falstaff med Alexanders mord pÄ Kleitos:

Efter mordet i Samarkand tycks Alexander alltmer förlora förstÄndet. Han inför ett komplett persiskt hovceremoniel med proskynesis och den för tappra makedonska veteraner motbjudande persiska kostymen av siden med guldbrokader och pÀlsverk frÄn snöleopard och hermelin. Alexander vÀnder för alltid hemlandet ryggen och riktar sina erövrarblickar mot Asiens avlÀgsna horisonter.
Kanske har han inget val? Kallisthenes vÀgrar att kasta sig pÄ ansiktet för Alexander och Àr frÄn den dagen en mÀrkt man. Den lÀrde filosofen och Aristoteles systerson blir dömd till döden och hÀngd. Eller han blir söndersliten i en bur med lejon. Eller han förs med som fÄnge under det fortsatta fÀlttÄget, tills han slutligen avlider.
DÀrefter Äker Alexanders aktier hos den intellektuella grekiska eliten raka vÀgen ner i kÀllaren utan köpare. Alexander har inte lÀngre nÄgot Makedonien att komma tillbaka till.

Under de sista mÄnaderna i Babylon vacklar Alexander omkring i nÀra nog konstant berusning. Efter Hefaistions död i Ekbatana tröstade han sig med att slÄ ihjÀl hela Luristans befolkning. Och nÀr en tanklös soldat dyker för att hÀmta upp Alexanders kungakrona som denne tappat i Eufrat och för att ha hÀnderna fria att simma med sÀtter kronan pÄ sitt eget huvud blir han genast avrÀttad. Samma bestraffning vÀntar en annan som varit oförsiktig nog att prova pÄ hur det Àr at sitta pÄ Alexanders tron.

Det Àr ocksÄ nu Alexander alltmer vecklar in sig i de mest fantastiska framtidsprojekt. De Àr av inget mindre Àn kosmiska dimensioner och pÄminner ibland om rent deliriska fantasier. Till hans mest himlastormande visioner saknar Alexander och hans samtid sÄvÀl pengar som tekniska och materiella resurser. För att genomföra dem alla skulle en mÀnniskas hela livstid inte heller rÀcka pÄ lÄngt nÀr.
Hela Alexanders oberÀkneliga upptrÀdande med plötslig brutalitet följt av simulerade samvetsförebrÄelser sÀgs vara typiskt för en galopperande alkoholism. Hans mardrömmar med förfÀrliga kÀmpande vidunder av allehanda fÀrg och form tolkades av fjÀskande teckentydare som förebud om Alexanders Àn mer strÄlande framtid, men vi vet att den medicinska diagnosen i dag skulle bli en annan och mindre smickrande för en Alexander med sömnproblem. Att termen alkoholism ingenstans förekommer hos de antika författarna betyder inte att problemet inte existerade i forntiden.

Nu fÄr Alexander lÀra att absolut makt inte Àr till skÀnks: den innebÀr stÀndigt misstÀnksamma ögonkast över axeln. Och nu hjÀlper inte lÀngre Homeros Iliaden under huvudkudden mot envÄldshÀrskarens eviga sömnlöshet. Eller med Sir Francis Bacons iakttagelse i Essayes or Counsels, Civill and Morall frÄn 1625:

Samtidigt Àr Carlsberg Alexander mer romantiserat Àn föregÄende portrÀtt: vi stÄr inför en mÀnniska som anstrÀnger sig för att hÄlla sin oberÀkneliga vitalitet tillbaka. En klassisk hjÀlte som framhÀrdar pÄ vÀgen mot sitt tragiska levnadsödes obevekliga slut. Det Àr sublimt intill det outhÀrdliga: Carlsberg Alexander Àr ett av de vackraste portrÀtt jag kÀnner.

Carlsberg Alexander blickar majestÀtiskt mot skyn, och kanske Ànnu lÀngre. Ett sÄdant portrÀtt kan det mycket vÀl ha varit som enligt Plutarchos inte alldeles utan skÀl bar den versifierade inskriptionen:

Efter det förödmjukande fiaksot vid Hyfasis strand bestÀmmer sig Alexander för att pröva sin armés lojalitet: han genomför en lika omskriven som dumdristig marsch genom Gedrosien och Karmanien. TvÄ mÄnader senare stapplar spillrorna av hans utmÀrglade och hÄlögda armé svept i trasor ut ur det sydpersiska ökenhelvetet. Alexander kan inte ha skilt sig mycket frÄn de andra i denna bedrövelsens vinddrivna karavan.

Det Ă€r tydligt att misslyckandet i Indien och prövningarna pĂ„ högplatĂ„n har förĂ€ndrat Alexander. Kanske har han upptĂ€ckt hur brĂ€cklig ocksĂ„ den absoluta makten Ă€r? Han löser problemet pĂ„ det enda vis hans rĂ„barkade natur förstĂ„r. PĂ„ samma sĂ€tt som nĂ€r han den dĂ€r gĂ„ngen för oĂ€ndligt lĂ€nge sedan – hur lĂ€nge sedan? – stod inför en sĂ€rdeles knepig knut i den frygiska staden Gordion: han utövar Ă€nnu mer makt.
Som den tragedins teatergud som styr och stĂ€ller med mĂ€nniskors angelĂ€genheter tar Alexander itu med att ordna nationers och furstars affĂ€rer. Ända sedan sitt besök i Siwa – ja, för hur lĂ€nge sedan? – har han uppmuntrat förestĂ€llningen om att han Ă€r Zeus-Ammons son. Myten har tjĂ€nat sitt syfte: den har bidragit till att stĂ€rka i synnerhet grekernas lojalitet till honom; deras religion hade gott om utrymme för den sortens konstgrepp.
Börjar Alexander nu att tro pĂ„ sin egen gudomlighet? Är han verkligen en av dem? Och ska hans odödlighet bli lika stor som nĂ„gon mĂ€nniskas kan bli?
Ja, det tror han förvisso.

PÄ hösten 324 dör hans bÀste vÀn Hefaistion av stekt kyckling och alldeles för mÄnga bÀgare oblandat vin. Det Àr ett bedövande slag och Alexanders hittills svÄraste motgÄng, som fÄr Àven hans egen pokal att rinna över. Han lÄter klippa av sin lejonman och ger order om att svansarna pÄ alla hÀstar ocksÄ ska kapas: sÄ skulle Achillevs ha gjort efter Patrokolos död.
Men det gjorde kung Archelaos ocksÄ nÀr hans hovpoet Euripides dog i Pella Är 406.
Ja, sÄ drabbas dÄ Alexander av samma olycka som sin store föregÄngare Achillevs. Nu mÄste han famla i övergivenhetens mörker och ensam möta sitt öde liksom han.

Alexander sista Ă„r prĂ€glas av en galopperande desperat förvirring. Han vinner Ă€nnu nĂ„gra hĂ€rliga segrar, och han har fortfarande högtflygande planer. Vi hör fantastiska rykten om att han ska anfalla Rom och trĂ€nga fram till atlantkusten. Men… frĂ„n vĂ€ster?
NÄ, först ska han erövra det gÄtfulla och nÀstan okÀnda glödande Arabien med kuster av diamantströdd sand och bygga större Àn nÄgon annan och flytta hela folkslag kors och tvÀrs över sitt ofantliga rike. Kanske ska han segla över Kaspiska havet och den vÀgen fÀrdas runt hela jordens landmassa.
VÀrlden vÀxer alltmer i Alexanders fantasi, och han slutar aldrig att drömma om stÀndigt nya framgÄngar. Men vad Àr det för en blekblÄ hallucination? Vad tÀnker han i sin ensamhet om alltihop?

FörstÄr Alexander egentligen sig sjÀlv? KanhÀnda mÄste hjÀlten i viss mÄn förbli ett mysterium ocksÄ i sin egen förestÀllningsvÀrld?

Alexander besöker sin store föregÄngare Kyros grav i Pasargade och finner att den plundats och skÀndats. I vredesmod lÄter han döda de försumliga vÀktarna och förseglar graven, sÄ att ingen mer ska vÄga förgripa sig pÄ det vördade monumentet.
Och sÄ filosofen Kalanos död och begravning med gymnosofistens sista ord innan han bestiger sitt eget likbÄl:

Vi möts nÀsta Är igen. I Babylon!

[To be continued by blog Alex 15: PortrÀtt och politik]

Alex 13: Schwarzenberg Alexander och Ett lejon i Pireus

[Sequel to blog Alex 12: Pergamon Alexander]

I Cilicien pÄ sin vÀg mot Issos badade den svettige och dammige Alexander i en flod med iskallt vatten frÄn bergen. Han insjuknade strax efterÄt: den Oövervinnlige tycktes rent av hotad av det försmÀdliga ödet att dö pÄ sin fÀltsÀng innan kampanjen knappt hunnit börja.
Hans betrodde lÀkare, Filip frÄn Akarnanien, tillredde en stark dekokt som skulle övervinna febern. Innan Alexander tömde bÀgaren rÀckte han lÀkaren ett brev dÀr han varnades för att drycken skulle vara förgiftad. Filip lÀste brevet utan att röja en min och med blicken fÀst pÄ lÀkaren tömde Alexander bÀgaren utan att tveka.
Det Ă€r en scen med tragedins hela rekvisita. I en enda storslagen gest avslöjar Alexander sina innersta kvaliteter: sin tillit och sitt mod – samt den romantiske hjĂ€ltens fallenhet för det grandiosa ocksĂ„ i det till synes beskedliga.

Schwarzenberg Alexander rymmer uppenbara julio-claudiska komponenter men dateras vanligen (i original) till slutet av 330-talet f.Kr. Huvudet kan inte utan vidare identifieras som Alexander, men likheten med den rasande ryttaren frÄn pompejimosaiken torde ÀndÄ undanröja de flesta betÀnkligheter.

Vi saknar kunskap om hur huvudets förlorade kropp har sett ut: Ă„tskilliga Ă€r de som gĂ€rna förestĂ€ller sig en naken Alexander med spjut. Alexanders ansprĂ„k pĂ„ asiatiskt herravĂ€lde grundade sig pĂ„ idĂ©n om ‘spear-won land’: dorikteos chora.
Innan han stiger i land vid Troja kastar Alexander ocksÄ ett spjut före sig frÄn sitt fartyg. Enligt samma besittningsteori var erövrat territorium hÀrskarns personliga egendom som han fÄtt i gÄva av gudarna.
PÄ Alexandermosaiken frÄn Pompeji Àr det med ett spjut Alexander kastar sig över Dareios. Med drag lÄnade frÄn klassiska hjÀlteideal som Ricaebronserna, Pelops och Oinomaos pÄ Zeustemplet i Olympia och Polykleitos SpjutbÀraren utstrÄlade sÄdana alexanderbilder inte bara psykiskt och fysiskt mod. De förkunnade att Alexander var oövervinnlig: aniketos.
Nu var nakenheten inte lÀngre i första hand atletisk: den hade blivit en symbol för erövrarkungens sjÀlvklara auktoritet. Alexander sjÀlv tycks för övrigt inte ha haft mycket till övers för kraftsportsatleter, efter vad det verkar.
Med sin imitation av Polykleitos ‘rörelse i vila’ och med spjutspetsen stadigt planterad i marken glider i sĂ„dana portrĂ€tt ‘makten att’ (dynamis) omĂ€rkligt ihop med ‘makten över’ (hegemonia). Den utmanande huvudvridningen varskor tillika hotfullt om hĂ€rskarens okuvliga Ă„stundan efter stĂ€dse nya erövringar.

En sĂ„dan staty (av Lysippos?) hör till antikens mest berömda – bara det att ingen nĂ„gonsin tycks ha sett den. Plutarchos nĂ€mner den bara tvĂ„ gĂ„nger och dĂ„ mest i förbigĂ„ende. Det finns dĂ€rför all anledning att vara försiktig i denna rent hypotetiska frĂ„ga. Inte ens vĂ„r annars sĂ„ pĂ„litligt tillmötesgĂ„ende informatör ger oss denna gĂ„ng nĂ„gon vĂ€gledning.
Möjligen Àr det rent av bortkastad forskarflit att förtröstansfullt fortsÀtta blÀddra i kÀllorna efter en Alexander Doryforos som kanske aldrig har funnits? En konstarkeologins bedrÀgliga khímaira? Eller Ànnu vÀrre: antikvetenskapens mÄnghövdade hydra?

Och ÀndÄ: visst har vÀl ocksÄ Alexander nÄgonstans och nÄgon gÄng upptrÀtt som naken staty med erövrarens mordiska kastvapen, alldeles i stil med hans egen favoritstrof ur Homeros Iliaden. Det var sÄ Alexander uppfattade sig sjÀlv:

Med osviklig blick för den försĂ„tliga manipuleringens möjligheter förvandlar bildhuggaren hĂ€r den grekiska stadsstatens mest centrala konstnĂ€rliga uttrycksmedel – den nakne unge och heroiske segraren frĂ„n idrottsbanan – till en karismatisk ung storkonung över Asien.
Genom att samtidigt anknyta till Achillevs dÀr han lutar sig med sitt mÀktiga spjut blir budskapet Àn tydligare utan att med nödvÀndighet associera den segerrike krigarkungen med nÄgon sÀrskild hÀndelse eller ens direkt peka ut honom som Achillevs jÀmlike. Det Àr raffinerat nÀrapÄ till övermÄtt.

HĂ€ri ligger kanhĂ€nda ocksĂ„ ideologins största styrka: förmĂ„gan att förneka och bekrĂ€fta (och kamouflera) pĂ„ samma gĂ„ng – ungefĂ€r som nĂ€r det egendomliga kristna budskapet om trons seger över döden fĂ„r sin definitiva bekrĂ€ftelse genom paradoxen om dödens slutgiltighet.

Samtidigt föregriper och dementerar schwarzenbergportrÀttet beskyllningen att Alexander som makedonier inte var fullvÀrdig grek och att han som erövrande envÄldshÀrskare inte hade rÀtt till den tron han stulit genom att galoppera över lik frÄn Gaza till Ganges. Bilden av Alexander rymmer Ànnu nÄgot av stadsstatens kollektiva ideal.

JÀmfört med Akropolis och Dresden Alexander Àr schwarzenberghuvudet mer uttalat likt ett lejon: dess Àgare har rent av spÄrat dess ursprung till ett portrÀtt frÄn mausoleet i Halikarnassos frÄn cirka Är 360 och framhöll tidigt huvudets fullt utvecklade anastolé, dÀr hÄret höjer sig yvigt över den höga pannan och delar sig i mitten samt den pÄfallande portrÀttlikheten med tidens lejonskulpturer.

Vi lĂ€gger i sĂ„vĂ€l Alexanders ansikte som i pireuslejonets huvud sĂ€rskilt mĂ€rke till den tragiska teaterns mest utmĂ€rkande kĂ€nnetecken. Det Ă€r pĂ„ samma gĂ„ng mĂ€rkvĂ€rdigt att se hur schwarzenberghuvudet med sitt kĂ€nsliga utförande, sin sköra skelettstruktur och nĂ€rapĂ„ sjĂ€lfulla uppsyn ger ett ovĂ€ntat feminiserat intryck. Det Ă€r som hade den romerske kopisten velat ‘rĂ€dda’ Ă„t eftervĂ€rlden denna sida av Alexanders personlighet som Lysippos sĂ„ noggrant undvikit i sin idealiserade framstĂ€llning.
Hade denna kvinnlighet nÄgot med Alexanders omtalade dragningskraft pÄ unga pojkar att göra? Och hans vankelmodiga instÀllning till kvinnor?

Precis som Getty Alexander, men pĂ„ ett annorlunda vis, fĂ„r alexanderhuvudet i MĂŒnchens Glyptotek oss att nĂ„got fundera över de portrĂ€tt Alexander antas ha censurerat för att de inte gjorde hans lejonlika uppenbarelse full rĂ€ttvisa. Plutarchos Life of Alexander igen:

VĂ„ra tankar gĂ„r till 32 rue de la SantĂ© i Paris 1896. NĂ€r Edvard Munch ska mĂ„la av honom lĂ€gger Strindberg en skarpladdad revolver pĂ„ bordet bredvid sig – för att konstnĂ€ren inte ska fĂ„ för sig att avbilda honom med nĂ„gra kvinnliga drag.
Det finns absint i en karaff bredvid och Strindberg luktar av svavelammonium. Han kommer direkt frÄn sitt eget framkallade Inferno pÄ HÎtel Orfila, dÀr han Àr sysselsatt med att framstÀlla guld. En inte alldeles rumsren katt betraktar en sparv genom det stÀngda fönstret.
PortrÀttet korrigeras enligt modellens önskemÄl. Munch och Strindberg ska aldrig ses igen.

Alexander var född i Lejonets tecken, det sÀger sig nÀrapÄ sjÀlvt. Och i sin egen förestÀllningsvÀrld var Alexander ett lejon: modets och manlighetens mest fullÀndade symbol och ideal. Honom kunde inget hÀnda och inget svek nÄ fram till.
Av alla hjÀltar ur det förgÄngna kÀnde sig Alexander förstÄs allra mest som den snabbfotade Achillevs. Det var ocksÄ en roll som han gestaltade fullÀndat utan att göra nÄgon egentlig Ätskillnad mellan sig sjÀlv och sin gudomlige föregÄngare. I Alexanders mytiska inlevelse blandades olika tider med varandra och Äteruppstod hjÀltar i ny gestalt samt upprepade sig hÀndelser enigt ett ödesbestÀmt mönster.
Men realpolitikern Alexanders mytologiska inlevelse gick ÀndÄ inte lÀngre Àn att han inför sitt första möte med den persiska krigsmakten vid Granikos befallde sin teckentydare att med mÄlarfÀrg skriva en lyckosam devis i spegelskrift i sin handflata före det sedvanliga offret till gudarna, varför denne alltsÄ kunde visa upp ett rÀttvÀnt och övernaturligt budskap frÄn offerdjurets lever.

[To be continued by blog Alex 14: Carlsberg Alexander och Mord i Samarkand]

Alex 12: Pergamon Alexander

[Sequel to blog Alex 11: En dans med döden eller Alexander i Pompeji]

NÀr Alexander Àntligen hinner i fatt Dareios i provinsen Parthien bortom det bergspass som kallades Kaspiska porten Àr det bara för att finna att denne redan skÀndligen mördats av en obetydlig satrap frÄn det avlÀgsna Baktrien.
Exit Dareios.

Om Alexander nÄgonsin tÀnkt pÄ att avsluta kriget dÀr och lÄta Parthien utgöra grÀnsen för sitt rike mot det okÀnda Orienten vet vi inte. Nu var det i alla hÀndelser för sent.
Före detta satrapen Bessos kallade sig nu Ataxerxes IV med enligt tidens uppfattning inte alldeles orĂ€ttmĂ€tiga ansprĂ„k pĂ„ att vara arvtagare till den mördade Dareios. Alexander hade fĂ„tt en ny rival, och han fortsatte marschen mot öster. Men… Ă€nda till Indien?

Bessos Àr snart infÄngad och oskadligjord, förstÄs. Och bortom Hindu Kush och Sogdiana breder Indus ut sig mot Ganges. DÀr finns jÀttemyror som grÀver fram guld som de samlar pÄ hög; och ett dvÀrgfolk som inte Àr större Àn femÄringar; och mÀnniskor med bara en enda jÀttestor fot och som blir 200 Är gamla; och vita enhörningar med lÄnga, mjuka smultronfÀrgade horn. Det Àr ingenting mÀrkvÀrdigt med det. Indien!

NÀr Alexander stÄr inför sin desperata lÀngtans mÄl och just ska lÀgga ocksÄ Indien och resten av vÀrlden Ànda till den yttersta oceanen under sig Àr det inte pÄ Àrans slagfÀlt Alexander möter sitt livs nederlag: det Àr nÀr hans egna segerrika makedonier som tillsammans med honom övervunnit öknar, trÀsk och snöklÀdda bergsbranter hejdar sig vid stranden av den stinkande gulbruna Hyfasis. Hit, men inte ett steg lÀngre.
Exit Alexander?

FrÄn Pergamon kommer ett lika bekant som magnifikt kolossalhuvud. Det Àr frÄn mitten av det andra Ärhundradet f.Kr. och finns i dag att beundra i Arkeologoska museet i Istanbul.

Identifieringen av portrÀttet har slentrianmÀssigt skett med hjÀlp av huvudets anastolé. Likheten med schwarzenberghuvudet (se Alex 13: Schwarzenberg Alexander och Ett lejon i Pireus) har ocksÄ uppmÀrksammats.
Men: förestĂ€ller ‘Pergamon Alexander’ verkligen den store makedoniern? Är det ens ett portrĂ€tt i egentlig mening? Ett ingĂ„ende studium av skulpturens bakhuvud visar ett obearbetat parti, vilket nĂ„gra menar Ă€r ett bevis för att huvudet har suttit pĂ„ en relief.
Frisen i frÄga Àr förstÄs Pergamonaltarets gigantomaki: det antyder ju redan huvudets stil och storlek. NÄgon förordar en plats pÄ altarets östra fris: den dÀr Athena drar Alkyonevs i hÄret.

Det dÀr med hÄret, ja. Noga sett Àr alla frisens mÀnniskoansikten inramade av tjockt burrigt hÄr som stegrar sig över pannan. Precis som senare Aiskylos hittade pÄ att skriva tragisk teater. Och nÀstan alla vrider pÄ huvudet med halvöppen mun.
SĂ„dana hĂ€r spörsmĂ„l ska sjĂ€lvklart inte avgöras med ledning av endast fotografier. Men det kan inte hjĂ€lpas: det Ă€r trĂ„ngt pĂ„ östfrisen, och jag har svĂ„rt att finna nĂ„gon plats för ‘Pergamon Alexander’ bland alla övriga jĂ€ttar och gudomligheter. DĂ€r borde ocksĂ„ Hefaistos, Hera och Herakles rymmas. Om inte den senare har avbildats som… Alexander?

Under alla omstĂ€ndigheter berĂ€ttar huvudet i Istanbul sĂ€kert mer om ‘barock’kulturen i Pergamon Ă€n om Alexander vid vilken som helst tidpunkt i hans liv.

Vid Hyfasis, den sista av de fem stora floder som förenar sig med Indus, har armén fÄtt mer Àn nog av detta fÀlttÄg utan mÄl och mening: den vÀgrar att följa Alexander pÄ hans fortsatta Àventyr i Indien och vidare mot Asiens innersta mysterier och kanske Ànda till randen av den östra oceanen dÀr vÀrlden tog slut.
DĂ„ hade Alexander verkligen kunnat kalla sig vĂ€rldens herre. Men han nĂ„r inte lĂ€ngre Ă€n de persiska hĂ€rskarna hade gjort före honom, och – lika illa, eller vĂ€rre? – inte lĂ€ngre Ă€n hans grekiska föregĂ„ngare Herakles och Dionysos. Det Ă€r den bittraste kalk Alexander nĂ„gonsin tvingats tömma. Han Ă€r inte den oövervinnlige gudahjĂ€lten och oemotstĂ„ndligt framtrĂ€ngande erövraren som ödelĂ€gger allt i sin vĂ€g mot sitt ensamma och egennyttiga mĂ„l: odödlig Ă€ra och pesonlig tillfredsstĂ€llelse. Vad hade nu alla hans anstrĂ€ngningar tjĂ€nat till? Var detta allt?

I Punjab lider Alexander dessutom en svÄr personlig förlust. Bukefalos dör: den Àlskade hingsten som följt honom sedan ungdomsÄren i det avlÀgsna Makedonien och deltagit i det lÄnga fÀlttÄgets alla drabbningar. Det pÄstods att Bukefalos avlidit av blessyrerna han fÄtt i det stora slaget mot Poros Är 326. Men det Àr kanske bara ett sÀtt att hedra honom, att lÄta hÀsten stupa i strid som en hetairoi.
Alexander sörjer Bukefalos inte mindre utan snarare mer Àn en nÀra mÀnsklig vÀn. Han lÄter begrava honom i hela hÀrens nÀrvaro. Han offrar till gudarna för den döda hÀstens vÀlgÄng i Hades. Och han befaller att en stad ska byggas pÄ platsen, och staden ska kallas Bukefala.
Och sÄ dör Peritas. Det Àr Alexanders hund, som ocksÄ fÄr en stad uppkallad efter sig. Molnen hopar sig.

Efter makedoniernas myteri vid Hyfasis ÄterstÄr för Alexander bara den lÄnga marschen tillbaka mot sitt ödes obevekliga bestÀmmelse i Babylon. SÄ kan det gÄ.
Kanske Àr det sÄ det mÄste gÄ?

[To be continued by blog Alex 13: Schwarzenberg Alexander och Ett lejon i Pireus]

Alex 11: En dans med döden eller Alexander i Pompeji

[Sequel to blog Alex 10: Stora planer – eller mest pĂ„ mĂ„fĂ„]

Det mest anmÀrkningsvÀrda Àr emellertid att Alexander aldrig lyckas att slutgiltigt besegra sin Àrkefiende Dareios. SÄ lÀnge storkonungen levde betraktades Alexander av mÄnga perser blott som en framgÄngsrik inkrÀktare: för att han skulle kunna överta arvet efter Dareios fordrades att denne var död. Dareios undkommer vid Issos och Gaugamela, och han slipper undan den förföljande makedoniern vid Ekbatana.

1831 hittades en golvmosaik i Casa del Fauno i Pompeji. Den mÀter 5,82 x 3,13 meter och Àr troligen tillverkad i slutet av det andra Ärhundradet e.Kr. efter en originalmÄlning frÄn cirka 330. Mosaiken bör ha fyllt samma funktion som en gigantisk matta: dÀrför var det nÀstan omöjligt att fÄnga in dess nÀra en miljon mosaikskÀrvor i ett ögonkast. Den skadades svÄrt vid jordbÀvningen Är 62 f.Kr. och begravdes för gott i askregnet frÄn Vesuvius Är 79.

Alexandermosaiken Ă€r vĂ€l kĂ€nd genom otaliga beskrivningar. KanhĂ€nda Ă€r den rent av för bekant för de flesta av oss? Alexander stormar pĂ„ segrande grekers vis in frĂ„n vĂ€nster i spetsen för sitt makedonska rytteri. Hans mĂ„l Ă€r ingen mindre Ă€n storkonungen Dareios som lutar sig ut ur sin gyllene vagn och famlar efter det hoppets halmstrĂ„ som inte lĂ€ngre finns. Eller ber han den obetvinglige om förbarmande? Eller…?
Förslagen till tolkningar Ă€r mĂ„nga, men för vĂ„r framstĂ€llning kvittar det lika. Av Dareios nĂ€rvaro förstĂ„r vi att motivet Ă€r antingen slaget vid Issos Ă„r 333 eller Gaugamela 331 – men knappast, som nĂ„gra föreslĂ„r, ett sammandrag av bĂ„da eller (Ă€nnu mer osannolikt) av dessa bĂ„da drabbningar och Granikos Ă„r 334.

Arrianos beskriver i sin Anabasis of Alexander hur Alexander i slaget vid Issos leder en bÀra-eller-brista-attack till hÀst med sina hetairoi över floden Pinaros, men vi anar att detta huvudlösa hjÀltedÄd mest Àr en del av den gÀngse alexanderbilden. UngefÀr som nÀr Napoleon före slaget vid Marengo Är 1800 fÀrdas över Alperna pÄ en mulÄsna men av sin hovmÄlare Jaques Louis David placeras pÄ en blÀndvit stridshingst som trotsar naturlagarna dÀr den balanserar osÀkert pÄ bakbenen pÄ en lodrÀt bergvÀgg.
Alexander gick i Miltiades fotspĂ„r, och Caesar hade Alexander som sin förebild. Napoleon identifierade sig fullstĂ€ndigt med Alexander. Han sa ‘Jag Ă€r Alexander’. Inte att han var som Alexander eller att hans liv pĂ„minde om Alexanders – utan helt enkelt: Jag Ă€r han!

Alexandermosaikens ursprunglige konstnÀr Àr okÀnd för oss trots att antikvetare och konsthistoriker har lagt ner Ätskillig möda i det fladdrande skenet frÄn flitens stilla lykta pÄ att luslÀsa antika kÀllskrifter i Àrendet. Efter Plinius d.À. anar vi att mosaiken kan vara en replik av en mÄlning som Filoxenos frÄn Eretria utförde för kung Kassandros palats i Pella: det förefaller ocksÄ vara den uppfattning som bÀst motsvarar den moderna antikforskningens anstrÀngningar. Men Kassandros hade blivit handgripligen upplÀxad av en efter vanligheten berusad Alexander i Babylon och kunde sedan aldrig gÄ förbi en staty av honom utan att darra av skrÀck. Vad skulle han av alla med en fruktansvÀrd Alexander pÄ vÀggen?

Den överlÀgsne antikforskaren Carl Nylander har i nÄgon mÄn specialiserat sig pÄ Alexandermosaiken. Jag har inte nÄgonstans hos honom funnit nÄgon bestÀmd uppfattning om vem som kan ha varit den ursprunglige upphovsmannen och inte heller varifrÄn förlagan kommer.
Flera tyska forskare propagerar medelst nÀrapÄ lika mÄnga bisatser som det finns skÀrvor i mosaiken för att konstverket Àr en import frÄn öster. Det Àr sjÀlva storleken som fÄr dem att tro att mosaiken tidigare har legat i ett större rum Àn i Casa del Fauno. Om jag förstÄr dem rÀtt skulle nilomrÄdet ligga nÀrmast till hands. Men det Àr vÀl snarare söderut frÄn Pompeji?
Och Alexandermosaiken Àr inte ett konstverkspussel som man lÀgger mer Àn en gÄng.

Jag ska inte hĂ€r trassla in mig i ett sammelsurium av ytterligare lĂ€rda funderingar. Jag nöjer mig tills vidare med Andrew Stewarts övertygande argumentation att Alexandermosaiken visar slaget vid Issos. Realism, sĂ€ger Stewart, is the mosaic’s keynote.

För ovanlighets skull möter vi hÀr Alexander i profil. De lÄnga polisongerna och det mörka, rufsiga hÄret ger oss ett intryck av att vi har att göra med en konstnÀr som vet att vara med nÀr det hÀnder: att stÄ dÀr med palett och pensel i stridsvimlet just nÀr Alexander stormar frörbi pÄ en löddrig Bukefalos!
Hakan och den kraftiga nÀsan, de stora ögonen, de utskjutande ögonbrynen och det bakÄtstrukna hÄret lÄter oss enligt tidens rÄdande fysiognomiska förestÀllningar ana vÄr hjÀltes verkliga virilitet.

Det hĂ€r Ă€r ren och oförfalskad pothos i febril verksamhet. StrĂ„lande som solen kastar sig Alexander in i handlingens mitt som Achillevs nĂ€r denne förföljer den bortflyende Hektor. Men i mosaiken frĂ„n Pompeji Ă€r Alexander inte ensam: han rider i spetsen för sina hetairoi. Det Ă€r de som tillsammans ska erövra den barabariska vĂ€rld som personifieras av den hjĂ€lplöse Dareios i full fĂ€rd med att förlora allt i ett virrvarr av av fallna hĂ€star och stupade livvakter. Och ett enda vilset trĂ€d i bakgrunden har tappat alla sina löv…
Vi har sett scenen förut. I vÄr fantasi. NÀr Achillevs lÄter sin vrede gÄ ut över trojanerna efter tevkampen med Aeneas slÄr han hastigt och brutalt ihjÀl tretton av dem. Och sÄ, i rask följd: Achillevs far fram som en skogsbrand. Hans hÀstars hovar maler mÀnniskor och sköldar som oxar tröskar sÀd. Marken Àr mörk av blod. Fiendens blod.

Verklighetens krig Àr ett kaos av vanvett och förvirring, och den planmÀssiga ordning som vanligtvis tillskrives segrarens taktiska dispositioner Àr mer estetiskt tillrÀttalagda konstruktioner i efterhand Àn sannfÀrdiga beskrivningar av ett faktiskt förlopp.
OcksÄ Alexandermosaikens hela konstnÀrliga uppbyggnad antyder en nÀrmast ödesbestÀmd strategisk avsikt. Men Olympens gudar har, mÀrkvÀrdigt nog, ingenting med utgÄngen av detta drama att skaffa: det Àr Alexander som Àr segerns ensamme och snillrike arkitekt.

Det torde vara uppenbart ocksĂ„ för den ovane konstbetraktaren att mosaiken rymmer en mĂ„ngfald av ödesmĂ€ttad symbolik med sitt myller av diagonaler och rörelser i olika riktningar. Verket Ă€r ett mĂ€rkvĂ€rdigt drama, dĂ€r huvudpersonen pĂ„ nĂ„got bakvĂ€nt vis blir inte den framstormande Alexander – utan den bortflyende Dareios: vilken minut som helst nu har den siste akameniden inte ens sitt tĂ€lt av purpur kvar.

FÄ fÀltslag i vÀrldshistorien gÄr att jÀmföra med slaget vid Issos vad effekten betrÀffar. Den enorma persiska kungamakten upplöstes i intet. Dareios familj kom i Alexanders vÄld. FrÄn och med nu var Alexander inte lÀngre enbart eller frÀmst Makedoniens kung utan perserrikets över alla andra upphöjde Konungarnas Konung.
Inför detta bleknade till och med det bisarra mellanspelet i Egypten med vÀrdigheten som gudomlig farao bort. VÀgen lÄg öppen mot nya underbara erövringar. Var skulle detta sluta? Om jorden verkligen var rund, som nÄgra menade, skulle Alexander gÄ hela varvet runt och fortsÀtta med att erövra sig sjÀlv: bakifrÄn.

Det Àr förresten anmÀrkningsvÀrt hur fÄ (moderna) historiker som har sysselsatt sig med den inte ovÀsentliga frÄgan vad Alexanders högst privata inhopp i historien betydde i form av ödelagda stÀder och mÀnniskoliv som förspillts till just ingen nytta alls.
Hur mÄnga av dem som följde Alexander över Hellesponten tidigt pÄ vÄren Är 334 kom nÄgonsin tillbaka till Makedonien? Hur mÄnga dog pÄ vÀgen? Hur mÄnga skadades?
För att inte tala om alla de sekunda folkslag som kom i vÀgen för Alexanders hÀrjningar. Vad tyckte de och tÀnkte om alltihop? Och hela den generation av makedonier som blev borta vid Granikos, Issos, Gaugamela, Hydaspes.

Och sÄ den meningslösa marschen genom Gedrosien. Hade Alexander glömt ökenstrapatserna under pilgrimsfÀrden till Siwaoasen?

Det Àr möjligt att Alexander borde ha kastat ett blÄtt (eller svart?) öga ocksÄ i Euripides Hekabe och Ifigenia i Aulis, dÀr författaren inte höjer till skyarna utan snarare ifrÄgasÀtter Homeros sÄ dags sanktionerade hjÀlteideal. Och i Elektra gÄr han lÀngre ÀndÄ och stÀller upp pÄ orchestran krigets hela vanvett.
I Euripides pjĂ€ser Ă€r hjĂ€ltarna hjĂ€ltar bara dĂ€rför att handlingen utspelas i en heroisk tidsĂ„lder. Ämnet för Euripides tragiska dramatik Ă€r alltid medkĂ€nsla med Achillevs offer.

Euripides betydelse för europeisk dramatik och roman Àr oerhörd. Han grundlÀgger den moderna litteraturen, och det Àr frÄn honom all senare dramatik utgÄr. Men i Alexanders mobila bibliotek rymdes Euripides inte bland knivar och Homeros.

Det var inte Alexander som enade vĂ€rlden: det gjorde Rom ett halvt Ă„rtusende efter honom. Den enda förbrödring Alexander Ă„stadkom med sitt asiatiska fĂ€lttĂ„g utan mĂ„l var att förena alla deltagande statister – makedonier, greker, meder, perser, baktrier och indier – i en vanvettets dance macabre utan slut.

Alexander har ingenting att komma tillbaka hem till. Han Àr en annan nu Àn den nakne romantiker som offrade till Achillevs vid Troja för gud vet hur lÀnge sedan. Det Makedonien Filip lÀmnade efter sig en gÄng har bleknat bort i Alexanders förstÀllningsvÀrld.

[To be continued by blog Alex 12: Pergamon Alexander]

Alex 10: Stora planer – eller mest pĂ„ mĂ„fĂ„

[Sequel to blog Alex 9: J Paul Getty Alexander]

Alexander har nĂ€tt och jĂ€mt hunnit över Hellesponten förrĂ€n han med utomordentlig fingertoppskĂ€nsla för teatraliska effekter störtar hals över huvud till Troja och Achillevs grav – naken, med kroppen inoljad och glĂ€nsande, och med en guldkrona pĂ„ huvudet.
Se dÀr ett Àkta grekiskt skÄdespel för folket med sin klart uttalade avsikt: Alexanders Àrende Àr att överglÀnsa sin stamfar Achillevs i ryktbarhet.
NÄgra mer genomtÀnkta och övergripande planer Àr svÄra att upptÀcka i hela hans krigiska företag som trots sina oerhörda konsekvenser för samtiden ÀndÄ solkas av hans godtyckliga strategiska infall och tÀmligen kortsiktiga framgÄngar. PÄ sÄ sÀtt blir Alexanders nakna sprÄngmarsch mellan tÀta soldatled i Troja samma innehÄllslösa gest som nÀr han först inbjöd grekerna att delta i hans fÀlttÄg mot perserna.
Fast makedonierna talade en grekisk dialekt hade de aldrig rÀknats som hellener, och i de fÄtaliga allgrekiska institutionerna, till exempel amfiktyonernas rÄdsförsamling i Delfi, hade de inte tidigare haft nÄgon plats. De makedonska kungarna före Filip hade alltid varit noga med att hÄlla sig utanför den grekiska politiken.

Vi kan rent av sÀga att före Filip existerade det inte nÄgon makedonsk stat med sÀkra grÀnser Ät nÄgot hÄll. Av en löst sammanhÄllen godsÀgararistokrati med hÀstar som hobby skapade Filip samtidens mest slagkraftiga kavalleri. Och han moderniserade det makedonska infanteriet: det var den berömda makedonska falanxen med sina fem meter lÄnga spjut, sarissan, som utgjorde sjÀlva det makedonska samhÀllet. Makedonien under Filip och Alexander var mer en armé som hade en stat Àn en stat med en krigsmakt.

Men en armĂ© mĂ„ste betalas – och den mĂ„ste ha nĂ„got att göra. Soldatens yrke Ă€r att slĂ„ss, och krigsbyte kan vara en skaplig ersĂ€ttning för usel lön. En sĂ„dan armĂ© kan inte upplösas i intet: det duger inte att lĂ„ta tusentals arbetslösa knektar vandra lösa och lediga omkring pĂ„ landsbygden med svĂ€rd och spjut.
Jag tror att det Àr sÄdana faktorer som Àr upphovet till antikens imperialism. Det förstod spartanerna redan pÄ 600-talet f.Kr. och det utnyttjade lÄngt senare Sulla, Lucullus, Pompejus, Caesar och Augustus.
En framgĂ„ngsrik krigsmakt Ă€r sĂ„ att sĂ€ga sjĂ€lvgenererande: den blir sin alldeles egen raison d’ĂȘtre. PĂ„ samma sĂ€tt uppstod tidens kungamakt inte av sig sjĂ€lv. Den föddes inte heller ur nĂ„gra grumliga förestĂ€llningar om kungars legitimitet. Det Ă€r ocksĂ„ ett avgrundsdjup mellan de antika filosofernas konstruerade kungadömen och en krass krigisk verklighet.
Det var förmĂ„gan att leda armĂ©er som gjorde Filip möjlig – och Alexander till kung av Asien. Kungamakt stod i direkt proportion till segrarna pĂ„ slagfĂ€ltet.

De makedonska kungadynastierna Àr typiska representanter för tidens opportunistiska och egoistiskt vinstsökande imperialism. I det avseendet skiljer sig Alexander inte frÄn sina eftertrÀdare: hans ambitioner vilar uteslutande pÄ militÀr överlÀgsenhet och lÀngtan efter personlig makt och ryktbarhet.
Det gjorde sĂ€kert Filips ocksĂ„ nĂ€r han först iscensatte det persiska fĂ€lttĂ„get: bĂ„de han och Alexander gick ut i kriget med den allt annat överskuggande ambitionen att bli Kung över Asien. Jag har svĂ„rt att spĂ„ra nĂ„gra andra och mer lĂ„ngsiktigt politiska avsikter i Alexanders mĂ€rkvĂ€rdiga militĂ€rpromenad utan slut frĂ„n Makedonien till Minagara vid Indus utlopp i ocenen och tillbaka igen – men inte lĂ€ngre Ă€n till Mesopotamien.

Det beryktade massbröllop Alexander arrangerar i Susa Ă„r 324 mellan nittioen av sina hetairoi och persiska prinsessor har av tidigare uttolkare förklarats som ett försök att ena makedonsk och persisk överklass – ja, till och med som en framsynt förening av hela mĂ€nskligheten. ÄndĂ„ Ă€r de adliga kavalleristernas och 10 000 meniga fotsoldaters pĂ„tvingade Ă€ktenskap med persiskor som ingen frĂ„gar om lov förstĂ„s ingenting annat Ă€n ytterligare en demonstration av grekisk-makedonskt förakt gentemot besegrade barbarer.
Vi vet lika vÀl som Alexanders samtid att det hör till segrande soldaters sjÀlvtagna rÀttigheter att sexuellt utnyttja kvinnorna i ockuperade omrÄden: skillnaden mellan vÄldtÀkt och skenÀktenskap Àr i detta fall försumbar.

Nu var Alexander inte ens grek. Han var makedonier och betraktade sig sjÀlv alltid först och frÀmst som makedonier. Men det var som grek Alexander helst ville bli sedd och avbildad. Och det Àr en helt annan sak.
DÀrför hade han rimligtvis inget som helst romantiskt intresse av att hÀmnas persernas ödelÀggelse av Athens Akropolis och andra grekiska tempel 150 Är tidigare. Det var inte grekerna som skulle besegra Persien och erövra vÀrlden. Det var en uppgift för Alexander och hans tappra makedonier.
Men som hjÀlptrupper att offra i hans eget krig mot den persiske storkonungen Dareios dög greker lika gott som andra. Dessa svalde ocksÄ tacksamt myten om Alexanders hellensk-makedonska erövringstÄg i öster som en senkommen hÀmnd för tidigare nederlag. De hade dessutom inget val: det var bara en kort tid sedan Alexander till tonerna av flöjtspel hade skövlat Thebe och huggit ner invÄnarna eller sÄlt dem som slavar.
Men vid Issos och Gaugamela slogs han mot lika mÄnga grekiska legosoldater i Dareios tjÀnst som han hade i sin egen armé.

Vad hade förresten Alexander sjÀlv för val? Det persiska fÀlttÄget var redan i full gÄng nÀr Filip mördades i Pella Är 336. Alexander beskyllde perserkungen för att stÄ bakom mordet, och denne saknade förstÄs inte motiv. Samtiden fann det dock mer sannolikt att Alexander och hans mamma, den blodiga Olympias, hade sina fingrar med i spelet. Misstankarna mot Alexander har kraftfullt tillbakavisats av hjÀltedyrkande historieskrivare genom tiderna, men indicierna förefaller onekligen ganska besvÀrande.
HÀndelsen var nÀrmast opassande vÀlkommen för Alexander, som genom hela sin uppvÀxt pÄ ett nÀstan hjÀrtknipande sÀtt oroade sig över att ingenting skulle bli kvar Ät honom i vÀrlden att erövra efter Filips krigiska framfart.
Alexander kan ha haft andra skÀl ocksÄ. Filip gifte och skilde sig aningen för ofta för Alexanders smak, och det var inte sjÀlvklart att denne skulle eftertrÀda Filip som Makedoniens kung. Hans medtÀvlare om tronen avgick dock lÀgligt med döden en efter en utan att samtiden nÀrmade brydde sig: det var sÄ tronskiften i Makedonien och överallt annars normalt gick till.

Alexander Ă€rvde ett krig med befĂ€lhavare och en armĂ© som redan var pĂ„ marsch. Han hade knappast kunnat avstyra det persiska fĂ€lttĂ„get ens om han hade önskat. Och varför skulle han: den Ă€ra som annars hade tillfallit Filip skulle nu bli hans. Ännu kunde myter skapas och bragder utföras som aldrig skulle glömmas! DĂ€ri ligger odödligheten. Det visste Alexander bĂ€ttre Ă€n nĂ„gon annan.

Historiens mest omstörtande Àventyr kunde börja.

[To be continued by blog Alex 11: En dans med döden och Alexander i Pompeji]

Alex 9: J Paul Getty Alexander

[Sequel to blog Alex 8: Forever young]

Achillevs Àr poesins hjÀlteideal framför andra. Och Alexander Àr hans motsvarighet i livet: det Àr en sliten sanning i samtliga kÀllor till den unge makedonierns hÀpnadsvÀckande historia. Vi vet att Alexander sov oroligt utan dolk att försvara sig med mot verkliga och inbillade nattliga lönnmördare. Och om han inte hade Homeros Iliaden bredvid kniven under huvudkudden var Alexanders slummer ohjÀlpligt ruinerad.

Plutarchos tycks hÀmta sin information om Alexanders förtjusning i Homeros frÄn marinofficeren Onesikritos, som styrde Alexanders flaggskepp nerför Indus mot havet. Mer uppseendevÀckande Àr ÀndÄ att Plutarchos genomskÄdar den tragiska ingrediensen i Alexanders exempellösa framfart.
Han beskriver inte endast i högtravande vĂ€ndningar vad för oövertrĂ€ffade storverk Alexander utrĂ€ttar. Plutarchos tecknar Ă€ven skuggsidorna av vĂ„r hjĂ€ltes sammansatta personlighet: hur Alexanders omĂ„ttliga drickande leder till planlöst mord och personlig katastrof. Och Aelianus sufflerar med tjĂ€nstvilligt skvaller: bland tidens största drinkare rĂ€knades ‘Pavan’ Xenagoras frĂ„n Rhodos, knytnĂ€vskĂ€mpen Herakleides och Alexanders yngre bror. Men ingen nĂ„dde Ă€ndĂ„ upp till Alexanders formidabla fylleri:

Tragedi och epik hör förresten nÀra ihop, det visste ju redan Aristoteles:

Professorn i grekiska vid University of St. Andrews i Skottland Stephen Halliwell har översatt Aristoteles Poetics. Han stöder i bokens efterskrift författarens iakttagelse:

Det Àr alltsÄ ingen tillfÀllighet att katastrofen hela tden försÄtligt strÀcker fram ett hÀmnande krokben i Alexanders eget liv lika vÀl som överallt annars i hans favoritlektyr vid sÀnggÄendet: en för honom personligen tillrÀttalagd version av Homeros Iliaden. Den hade jag gÀrna blÀddrat i.

Plutarchos Àr den av antikens författare som bÀst förstÄr att utnyttja Alexanders episka dimension och sÀrskilt tar till vara det tragiska inslaget i hans karaktÀr. Plutarchos framhÄller motsÀttningen i Alexanders sjÀlvbehÀrskning och vÄldsamma humör: hans thymos, personlighet, ligger bakom de storartade framgÄngarna men Àr ocksÄ orsaken till de personliga katastroferna, i synnerhet nÀr Alexander fÄtt för mycket oblandat vin att dricka.

LÄt oss dröja vid Plutarchos Ànnu en stund. Jag tycker om honom dÀrför att han mer Àn andra intresserar sig inte bara för vad Alexander Ästadkommer utan ocksÄ för vad han gör mot sig sjÀlv.
Hos Plutarchos möter vi den fullfjĂ€drade homeriske hjĂ€lten – och en mĂ€nniska i fritt fall mellan himmel och avgrund. Hans skildring av hur den berusade kung Filip försöker döda Alexander följer i varje detalj spelreglerna för klassisk tragedi: det Ă€r en kopia av Alexanders förestĂ„ende mord pĂ„ kavallerigeneralen Kleitos.
Filip Ă€r för omtöcknad av vin och vrede för att Ă„stadkomma nĂ„gon skada med sitt svĂ€rdshugg. Och sĂ„ Alexanders hĂ„nfulla replik: “HĂ€r ser ni en som tĂ€nker gĂ„ frĂ„n Europa över till Asien men inte ens kan flytta sig frĂ„n den ena stolen till den andra!”
Alexander stÄr upprÀtt dÀr Filip snubblar: han genomborrar nÀr hans tur kommer Kleitos med ett spjut.
Alexander har som allt oftare dröjt sig kvar vid bÀgaren för lÀnge: vid sÄdana tillfÀllen kunde han bli lika tölpaktig som vilken knekt som helst, sÀger Plutarchos. DÄ saknar det alldeles betydelse att Kleitos tidigare rÀddat Alexanders liv vid Granikos och den första sammandrabbningen med perserna.
Plutarchos redogörelse för mordet pÄ Kleitos förefaller i sin detaljerade noggrannhet vara medvetet tillrÀttalagd, allt för att Ästadkomma största möjliga tragiska effekt. Jag har inte hört att författaren nÄgonsin skrev för scenen, men han hade kunnat göra det.

Getty Alexander tillhör en samling skulpturfragment frÄn Megara pÄ Sicilien och finns nu i J Paul Getty Museum i Malibu, Kalifornien. UtgrÀvningen Àr inte nöjaktigt dokumenterad: dÀrför Àr det svÄrt att avgöra om de olika delarna har hört till samma monumnet eller inte. De olika skulpturerna dateras till cirka 320 f.Kr.
PortrĂ€ttet pĂ„minner nĂ„got om Akropolis Alexander men Ă€r avsevĂ€rt mer dramatiskt och utĂ„triktat. I motsats till akropolisportrĂ€ttet ser Getty Alexander uppĂ„t mot fjĂ€rran horisonter och ansiktet Ă€r fyllt av det uttryck grekerna genast identifierade som pothos, eller ‘lĂ€ngtan’. FrĂ„n den tragiska teaterns masker kĂ€nner vi ocksĂ„ igen hjĂ€ltens beslöjade blick. Vi har tidigare mött ett liknande uttryck i attiska gravreliefer och hos Parthenonfrisens unga kavallerister i oordand galopp.

Getty Alexander tycks vilja förvandla vÀrlden till sitt eget ödes teaterscen. Medan sönerna till Parthenonfrisens ridande efeber inte lÀngtade lÀngre Àn till Syracusa pÄ Sicilien lyfter Alexander blicken mot Àn avlÀgsnare horisonter. KonstnÀrens otacksamma uppgift har i sÄ fall varit att översÀtta den klassiska skulpturens standardiserade pothos till den obetvinglige Alexanders avundsjuka lÀngtan efter ovansklig ryktbarhet.
Dennes pothos var förstĂ„s av en annan och högre dignitet Ă€n den genomsnittlige athenarens pĂ„ gravplatsen: dĂ€rför gĂ€llde det för konstnĂ€ren att med demokratins stelnade skulpturideal som rekvisita poĂ€ngtera Alexanders obegrĂ€nsade makt och enastĂ„ende karisma. Om han Ă€ndĂ„ inte har lyckats alldeles behöver det inte betyda att han var en sĂ€mre konstnĂ€r Ă€n… Lysippos.

Bara det att de tvÄ konkurrerande ideologiska idealen Àr omöjliga att förena?

Alexander sĂ„g ut att ha lyckats dĂ€r athenarna misslyckats. Vid Syracusa förde dem deras lĂ€ngtan efter Ă€ra och Ă€ventyr till en förnedande katastrof under det peleponnesiska kriget 90 Ă„r tidigare – medan Alexander erövrade vĂ€rlden för en stund med sin besynnerligt vĂ„ghalsiga och oberĂ€kneliga rationalism. Att hela hans halsbrytande erövringsföretag och godtyckliga imperiebygge skulle göra bedrövlig konkurs i samma ögonblick han sjĂ€lv gav upp andan i sumpfeber eller fylleri eller bĂ„da i Babylon den 10 juni 323 kunde Alexander inte gĂ€rna veta.

Alexander drack efter makedonsk sed vinet oblandat, till skillnad frÄn de vekare grekerna som blandade sitt med vatten. Homeros hjÀltar drack för sitt nöjes skull, och Anakreon sjöng om vin och kÀrlek innan han vid 85 Ärs Älder satte en druvkÀrna i halsen och dog av det. Man kan rent av sÀga att denne antikens Bellman upphöjde alkoholmissbruket till konstnÀrlig litterÀr genre.
Under sina sista Är tycks Alexander ha varit mer eller mindre stÀndigt berusad. Dryckesslagen vid Filips hov i Makedonien var vida omtalade och den i flera avseenden extravaganta drottning Olympias var sjÀlve Dionysos översteprÀstinna. Varje seger Alexander vann frÄn Thrakien till Indus via den besvÀrliga belÀgringen av Tyrus och hans egen upphöjelse till farao och gud i Egypten firades med kollektiva suporgier dÀr Alexander var festernas sjÀlvklara medelpunkt. Det var pÄ den vÀgen palatset i Persepolis brann upp och Alexander utförde sina mest meningslösa privata mord.

Om de föreslagna dateringarna för Akropolis och Getty Alexander Àr korrekta noterar vi att bÄda tycks angelÀgna att inrymma Alexander i det stadsstatssystem som han och Filip nyss sÄ framgÄngsrikt hade förnedrat och tvingat till underkastelse.
338 f.Kr. begravs grekernas frihet med de döda frÄn Chaironeia, och 324 riktar Alexander Äter sina hotfulla blickar mot Athen som tagit emot och givit en fristad Ät hans skattmÀstare Harpalos som avvikit med den makedonska krigskassan.
Är dessa bĂ„da portrĂ€tt med utgĂ„ngspunkt i klassiska grekiska skulpturideal alltsĂ„ ett sĂ€tt att enligt Foucaults beskrivning av maktens ‘teknologi’ göra erövraren uthĂ€rdlig för de underkuvade – ett motstĂ„nd som Ă€r inbyggt i sjĂ€lva portrĂ€ttet som maktens allestĂ€des nĂ€rvarande motsats?
Om makt kan fördras endast pĂ„ det villkoret att den maskerar sina avsikter och om dess framgĂ„ng stĂ„r i proportion till dess förmĂ„ga att dölja sina egna mekanismer – dĂ„ Ă€r det omvĂ€nda ocksĂ„ sant: att en mask alltid Ă€r en mask, och att den dĂ€rför alltid kommer att vara ömtĂ„lig för en kritisk besiktning.

Alex 8: Forever young

[Sequel to blog Alex 7: En hjĂ€lte – och nĂ„got större]

Den sÄ kallade Azara Alexander Àr en romersk marmorkopia frÄn Hadrianus villa i Tivoli efter ett förmodat bronsoriginal av Lysippsos frÄn cirka 330 f.Kr. Den har fÄtt sitt namn efter en senare Àgare: den spanske diplomaten och kulturmecenaten Don José Nicolas de Azara, som skÀnkte bysten till Napoleon. I dag finns portrÀttet att beskÄda i Musée du Louvre i Paris. Statyn Àr hÀrjad av tiden och har förlorat stora delar av sina anletsdrag. Den har dÀrför huggits om i olika omgÄngar, sÄ Àr till exempel nÀsan fullstÀndigt restaurerad.

Azarahermen har en stiliserad anastolé som strÄlar rakt upp frÄn pannan: det lÄnga böljande hÄret Àr omstÀndligt arrangerat i den vanliga oordnade frisyren. Azarastatyn Àr den som oftast nÀmns i samband med Lysippos: ÀndÄ liknar den inget annat portrÀtt av Alexander. Men vi vÀntar oss inte heller att nÄgonstans finna en alldeles överensstÀmmande portrÀttlikhet.
Jag föreslÄr, tvÀrt emot de flesta andra bedömare, att azarahermen Àr ett postumt portrÀtt av Alexander.

PÄ en silvertetradrakm frÄn Filip II:s tid har Ätsidans Zeus en anastolé som pÄ pricken liknar Alexander Azaras hÄruppsÀttning. Om de bÄda frisyrerna alls har nÄgot ideologiskt samband bör azaraportrÀttet under alla omstÀndigheter vara utfört efter Alexanders religiösa expedition till Zeus-Ammontemplet i Siwaoasen tidigt Är 331.
Platsen hade före honom besökts av tvÄ högt ansedda söner till Zeus sjÀlv: Herakles och Persevs, och Alexander ville inte vara sÀmre. Det var hans önskan att bli mer ryktbar Àn sina föregÄngare, och Plutarchos berÀttar att han leddes dit pÄ sin Àventyrliga resa av tvÄ krÄkor som kraxande och flaxande visade vÀgen.
Alexander hade redan hÀlsats som Egyptens befriare, och han var den förste farao som nÄgonsin hade besökt oasen djupt inne i Libyens öken. Hans ankomst vÀckte förstÄs enorm uppstÄndelse. Alexander offrade rikligt till Zeus-Ammon som sig bör, och han skÀnkte frikostiga bidrag till prÀsterna för att försÀkra sig om deras fortsatta vÀlvilja.
Vilka svar han fick av oraklet efterÄt förblev Alexanders hemlighet, men han sÄg nöjd ut nÀr han kom ut frÄn templet och antydde att han hade fÄtt ett positivt svar pÄ sin försÄtligt inlindade frÄga om han var himmelsgudens son.

Besöket i Siwa och det resoluta svĂ€rdshugget i Gordion tre Ă„r tidigare – ett enda hugg och knuten fanns inte mer! – gav Alexander i samtidens ögon övermĂ€nsklig status. Det var förvisso sĂ„ han helst önskade bli omskriven och avbildad.
DÀrefter försvann den halvt overklige Alexander frÄn Egypten för att aldrig mer ÄtervÀnda. Kanske förstod han ÀndÄ av pilgrimsfÀrdens strapatser i Saharas sandhav att detta att vara hjÀlte och oövervinnlig, ja rent av gud eller gudars like, ingenting betydde i öknen: dÀr Àr villkoren lika för alla levande varelser.

Azara Alexander har det klart formulerade budskapet att hĂ€r kommer en erövrare och övermĂ€nniska – och kanske nĂ„got mer Ă€n sĂ„. Ett portrĂ€tt med sĂ„dana ansprĂ„k kunde bara fylla sin funktion i en nĂ„gorlunda helleniserad del av Alexanders vidstrĂ€ckta rike, och till och med dĂ€r bör det ha orsakat bestörtning hos demokratiskt sinnade medborgare.
I Makedonien var sjĂ€lva övermĂ€nniskotanken löjevĂ€ckande: dĂ€r hade krigarkungar i all tid framstĂ€llts i skinande rustning, och inget mer. Och i det ‘barbariska’ Östern betraktades grekernas heroiska nakenhet som anstötlig och nĂ„got som var utmĂ€rkande för slavar.

Homeros Iliaden övertrÀffar all annan episk diktning i vÀrlden. Och Achillevs Àr mönstret för alla senare tiders hjÀltar. Iliaden handlar om 50 dagar under det sista av de tio krigsÄr som achaierna belÀgrade Troja. Av dessa gÄr 12 dagar Ät till allehanda krigsförberedelser, 12 till Patrokolos begravning och ytterligare 12 till att begrava Hektor. SjÀlva den dramatiska handlingen utspelar sig alltsÄ under bara tvÄ veckor.
Framför allt handlar Iliaden om Achillevs som nÀr dikten börjar tjurar i sitt tÀlt tillsammans med sin lyra och vÀgrar ta vidare del i kriget. NÀr han Àntligen lÄter Patrokolos dra ut till achaiernas försvar blir denne dödad av Hektor.
Nu bÀttrar sig Achillevs. Rasande av sorg och hÀmndlystnad kastar han sig som ett rytande lejon ut i striden, fÀller Hektor och slÀpar hans lik i fötterna till lÀgret efter sin stridsvagn och sedan i tolv dagar tre gÄnger dagligen runt Patrokolos gravhög.
Iliaden slutar med Achillevs seger över sig sjĂ€lv: ‘vreden’ försonas och trojakungen Priamos fĂ„r föra sin sons lik tillbaka till staden för att begrava det. Att Achillevs snart efter Hektor sjĂ€lv ska dö fĂ„r vi blott antydningsvis veta: bland annat förvarnar den ena av hans bĂ„da odödliga hĂ€star om hans förestĂ„ende tragedi, men Achillevs död ingĂ„r inte i Homeros berĂ€ttelse.
Vi kÀnner fortsÀttningen frÄn andra kÀllor: knappast nÄgon av antikens författare har heller undgÄtt att anspela pÄ Homeros allbekanta epos. Achillevs stupar snart för en pil frÄn Paris bÄge nÀr han försöker trÀnga in i Troja genom den Skajiska porten.

Patrokolos dör i striden mot Hektor pÄ grund av Achillevs halsstarrighet. Och varför tjurar Achillevs? DÀrför att Agamemnon har tagit en flicka ifrÄn honom. Av detta till synes banala skÀl riskerar han achaiernas hela krigsföretag och dör Achillevs oskiljaktige vÀn Patrokolos tillsammans med mÄnga andra hjÀltar.
Detta överskrider mer Àn nog vad som Àr tillÄtet: det finns inga rimliga proportioner mellan orsak och verkan. Grekerna kallade det hybris: den sjÀlvförhÀvelse som trotsar gudarnas vrede. I Iliaden beskriver Homeros hur denna hybris leder till mÀnniskans tragiska undergÄng. För det Àr inte bara Achillevs som gÄr för lÄngt i omdömeslös sjÀlvöverskattning. Patrokolos lyssnar inte pÄ Achillevs varningar, och inte Hektor pÄ Polydamas förmaningar.
Och Agamemnon? Och Diomedes? GÄng pÄ gÄng visar oss Homeros övermodets tragiska konsekvenser: ocksÄ de Àdlaste hjÀltar dör pÄ grund av sitt eget fel.

Men Achillevs kĂ€rleksbekymmer Ă€r inget banalt skĂ€l. Det Ă€r sant att Agamemnon har tagit hans krigsbyte Briseis ifrĂ„n honom. Men han har tagit nĂ„got annat ocksĂ„, och viktigare: Achillevs heder. DĂ€rför kan denne inte handla annorlunda Ă€n han gör. Och det kan ingen annan heller. Iliaden handlar om det oundvikliga – och Achillevs Ă€r ingen hjĂ€lte om han inte sittstrejkar i sitt tĂ€lt.
Och allt detta oerhörda elÀnde bara för en enda trolös kvinnas skull: den vackra Helena. Det Àr nÀstan det bÀsta av alltihop.

Homeros huvudpersoner Àr en ny tids hjÀltar, och han förstorar det heroiska draget hos dem genom att framstÀlla ocksÄ deras mÀnskliga egenskaper. Men samtidigt anar vi att dikten inte kan gÄ lÀngre Àn Homeros gör i detta avseende: ett steg till och mÀnniskan tar hjÀltens plats och berövar honom hans odödliga ryktbarhet.
Sedan övertog tragedin epikens roll, och frÄn Aischylos till Euripides ser vi hur det mer allmÀnmÀnskliga betonas pÄ det ursprungliga hjÀlteidealets bekostnad.
I dag har antikens heroiska tidsÄlder försvunnit in i glömskans obarmhÀrtiga natt. Sentida iakttagare har ocksÄ klagat pÄ inkonsekvenser i Homeros framstÀllning. Det förefaller mÄnga gÄnger vara mer klÄfingrigt Àn vad som Àr pÄkallat. Eller har dessa fantasins dödgrÀvare glömt vad Goethe sa till Eckermann? Die Phantasie [hat] ihre eigene Gesetze, denen der Verstand nicht bekommen kann und soll.

Vad Ă€r en hjĂ€lte? – Vi fĂ„r det klassiska svaret i Iliadens sjĂ€tte sĂ„ng nĂ€r Glaukos tar sig tid att sprĂ„ka med Diomedes i stridsvimlet:

Och i samma dikts elfte sÄng fÄr Achillevs motsvarande rÄd av den Äldrige Pelevs: att vara stÀndigt bÀst och överglÀnsa de andra.
Homeros ideale hjĂ€lte var stor, stark och modig och besegrade alla sina motstĂ„ndare – och före allt annat efterstĂ€vade han odödlig ryktbarhet.

Det Ă€r inte dagens ideal. Vi möter vĂ„r tids hjĂ€ltar pĂ„ bio och idrottsarenor och skivomslag – nĂ€r de inte Ă€r stenhĂ„rt stajlade 17-Ă„ringar som upptrĂ€der som programledare i teve. De blixtrar till en knapp sĂ€song pĂ„ kvĂ€llspressens och veckotidningarnas löpsedlar, dĂ€refter Ă€r de för alltid bortblĂ„sta ur publikens medvetande.
Men inte den gamla tidens hjÀltar: de levde kvar i hundratals Är i dikter och myter, som inte bara bevarade minnet av deras bravader utan hela tiden förnyade dem. Om det Àr sant att det var den athenske tyrannen Peisistratos som först lÀt skriva ner de homeriska dikterna förstÄr vi hur mycket dessa hjÀltesagor Ànnu betydde för honom, trots att de utspelades i ett totalt meningslöst krig pÄ en avlÀgsen kustremsa i Mindre Asien 700 Är tidigare.

Eller tydligare ÀndÄ: Alexander Àr en romantisk natur, och nÀr han gÄr frÄn Europa över Hellesponten till Asien Àr det vid Troja han stiger i land. Med utstuderat raffinemang offrar han (och vapenbrodern Hefaistion) till Achillevs (och Patrokolos) inför det förestÄende gigantiska krigsföretaget. Och bevisade inte Alexanders eget liv att han var Achillevs jÀmlike, ja till och med övertrÀffade denne i bravur: hyperiochos allon?
Det Àr uppenbart att Alexander inte vill bli gammal.

Kan vi sĂ€tta oss in i Alexanders situation? Kan vi förstĂ„ varför han gjorde som han gjorde? Kanske ler vi rent av överseende och skulle vilja frĂ„ga: Men min bĂ€ste Alexander, lĂ„g ditt Troja verkligen i lagerföljd VIIa? Är du sĂ€ker pĂ„ att Achillevs har funnits?
Det Àr naturligtvis frÄgor som Alexander inte hade kunnat svara pÄ. Desutom hade han med sÀkerhet funnit dem fullstÀndigt förryckta. Men om det Àr vi som har anledning att skÀmmas? Verkligheten Àr kanske inte vad som hÀnde kring den asiatiska jordkullen Hissarlik mellan floderna Skamander och Simois för mer Àn 2 000 Är sedan. Utan vad som har levt i mÀnniskors förestÀllning under hela den tid som förflutit sedan dess.

I ett samhÀlle som Àr stöpt i krig och vÄld blir den framgÄngsrike krigaren ett ideal att se upp till: vad helgonet Àr för den andliga vÀrlden, Àr hjÀlten för krigarsamhÀllets societet. JÀmförelsen Àr inte sÄ knepig som den kan verka. Helgonet Àr inte bara en asket eller martyr i liv och död: han har en gloria av evig salighet omkring sig som gör honom till nÄgot mer Àn mÀnniska. Var antikens hjÀlte en motsvarande symbol för nÄgot bortom mod och övermÀnsklig styrka i livet?

En riktig hjĂ€lte dör i förtid som en tapper ung man: det Ă€r det som gör honom till hjĂ€lte. Det gjorde Siegfried och Achillevs och Roland, och mĂ„nga fler med dem. Det Ă€r ocksĂ„ detta som rör oss mest nĂ€r vi stĂ„r framför bilden av en hjĂ€lte: hans sĂ„rbarhet trots hans (mĂ€nskligt sett) övernaturliga styrka. Detta öde gör sig stĂ€ndigt pĂ„mint under hela hans korta liv. Är det sĂ„ konstigt dĂ„ att han trotsar det Ă€nda till det förutbestĂ€mda slutet?

HjÀlten lever endast för att vinna odödlig Àra. Men vad förstÄr vi i dag av vad som menades med heroisk ryktbarhet nÀr Alexander gick över Hellesponten? Hektor vet vad som krÀvs, och det gör förstÄs ocksÄ Achillevs dÀr han hukar i sitt tÀlt med lyran i handen och sjunger om forna hjÀltars bedrifter. Det glÀder honom, för deras ryktbarhet ska ocksÄ bli hans: slÀkten som kommer efter ska finna tröst och uppmuntran i sin olycka nÀr de hör sÄngerna om Achillevs hjÀltebragder.

Men sĂ„dana utmĂ€rkta bravader blir bara bestĂ„ende för evigheten om de berĂ€ttas i odödliga sĂ„nger. DĂ€rför hade Alexander anledning att beklaga att Kallisthenes inte var den Homeros som skulle besjunga hans egna storartade bedrifter: Alexander’s exploits were never celebrated as they deserved, either in prose or verse, konstaterar ocksĂ„ Arrianos i sin Anabasis of Alexander.

Vi har tidigare observerat portrĂ€ttlikheten mellan alexanderportrĂ€ttet och Pergamonfrisens Alkyonevs. Andra författare gör oss ocksĂ„ uppmĂ€rksamma pĂ„ just fysiognomins betydelse för hur Alexander framstĂ€lls av i första hand Lysippos. Men de flesta nöjer sig med att dröja vid till exempel Alexanders ‘leonine’ qualities, his ‘liquid’ eyes and his ‘cloudy’ brow sĂ„ som de förklaras i Aristoteles Physiognomics.
Men sĂ„dana typiska karaktĂ€rsdrag motsĂ€ger inte det tragiska uttrycket i de portrĂ€tt av Alexander som har överlevt till vĂ„r tid: en klassisk hjĂ€lte mĂ„ste vara lik ett lejon. Det gĂ€ller för övrigt den dag som Ă€r: i Peter Bogdanovitch Last Picture Show frĂ„n 1971 heter filmens tilltufsade vardagshjĂ€lte och sjaskige biljardhallsförestĂ„ndare… Sam the Lion. Ben Johnson fick en Oscar för rollen och dör ocksĂ„ nĂ„gonstans mitt i.

Om hjÀlten dessutom Àr medveten om det utsiktslösa i sitt himlastormande företag blir den tragiska effekten bara desto större. En sÄdan hjÀlte har inte tvÄ vÀgar att gÄ, utan bara en. Den som sitter hemma och lever lÀnge kan bara göra det pÄ bekostnad av sitt eget goda namn och rykte: dÄ Àr han inte heller nÄgon hjÀlte i klassiskt förstÄnd.
Livets yttersta mening Àr i stÀllet att vinna oförgÀnglig Àra i kamp mot ett övermÀktigt öde. Den avundsjukt efterstÀvade odödligheten kan den tragiske hjÀlten ironiskt nog bara uppnÄ genom att sjÀlv gÄ under.
Men ingen mĂ€nniska, hur lik ett lejon han eller hon Ă€n önskar vara, tror pĂ„ allvar att hon ska dö – i varje fall inte hĂ€r och framför allt inte nu. Det trodde inte Achillevs – och det trodde inte Jimmy Dean mer Ă€n 2 000 Ă„r senare. NĂ€r som helst – men bara inte just nu.
Det viktiga Ă€r att leva som om döden Ă€r stĂ€ndigt nĂ€rvarande men Ă€ndĂ„ (eller just dĂ€rför?) ingenting betyder. DĂ€rför Ă€r det inte heller döden som fĂ„r den tragiske hjĂ€lten att bekymrat rynka pannan. Döden existerar inte – utom som ett teoretiskt problem. För oss andra mindre hjĂ€ltemodiga tĂ€nker jag att döden i stĂ€llet kan vara en förutsĂ€ttning för sjĂ€lva livet: om inte döden hela tiden lurade runt hörnet skulle inte livet ha nĂ„gon mening.

En sĂ„dan tolkning medför dock andra bekymmer. Om det klassiska skĂ„despelets tragiska mask var till för att i förvĂ€g tala om för publiken vilket smĂ€rtsamt öde som vĂ€ntade dramats hjĂ€rtslitande huvudperson, dĂ€r han genom hela förestĂ€llningen balanserar pĂ„ randen till en avgrund och till slut inte faller… utan störtar mot den oundvikliga katastrofen, Ă€r det ocksĂ„ sagt att slutet pĂ„ historien var kĂ€nd redan frĂ„n styckets första entrĂ©. Bara det att de liv som vĂ€rldserövrare lever inte har nĂ„gra pĂ„ förhand skrivna repliker.
Den som alltsÄ önskar framstÀlla Alexander som den klassiske hjÀlten med teaterns alla tragiska attribut mÄste kÀnna till slutet pÄ hans livs historia: ingen hjÀlte kan sÄ att sÀga vara tragisk förrÀn efterÄt. I sÄ fall Àr det inte lÀngre sjÀlvklart att nÄgot enda originalportrÀtt vi kallar Alexanders Àr frÄn hans egen tid, utan tillkomna efter hans stilenliga död i Babylon.

Alexander förkroppsligar en dröm: han dör ung och pĂ„ toppen av sin blixtrande korta bana. FĂ„ Ă€r vĂ€l de som hade kommit ihĂ„g honom som den gudasĂ€nde makedoniern om han hade levt tills han blev 76. Och om inte Jimmy Dean hade avportrĂ€tterats pĂ„ bio hade fĂ„ mĂ€nniskor trott pĂ„ den offentliga bilden av honom: den unge begĂ„vade rebellen som pĂ„ sitt sĂ€tt förĂ€ndrade vĂ€rlden, eller i varje fall en generations uppfattning av den – och som körde pĂ„ tok för fort vid exakt rĂ€tt tillfĂ€lle: innan han hade hunnit medverka i ett dussin eller fler dĂ„liga filmer.
BÄde Jimmy Dean och Alexander avslutade sina sjÀlvbiografier i förtid: dÀrför kan heller ingen av dem nÄgonsin Äldras. Det Àr ett scenario som i hög grad underlÀttar mytens genomslagskraft.

NĂ€r Alexander levde hade tragedin spelat sin roll som storslagen verklighetsskildring till slut. Nu upptrĂ€dde livets egna aktörer pĂ„ historiens skĂ„debana. Och ingen mer framgĂ„ngsrikt Ă€n Alexander. En hjĂ€lte mĂ„ste dö ung: det Ă€r sĂ„ att sĂ€ga hans yrke – och det Ă€r det som Ă€r hans tragedi.

Om Alexander ville vara en ny Achillevs och till och med övertrÀffa denne i dumdristigt hjÀltemod och storstilade krigiska bedrifter var det förstÄs nödvÀndigt att framstÀlla honom som reinkarnationen av en ung karismatisk gud för vilken inga hinder Àr för höga och ingen uppgift för storslagen.
Men ÀndÄ: det kan inte hjÀlpas att det tragiska uttrycket förbryllar. Vad Àr det Alexander spanar efter i skyn? Zeus, pÄstÄr de flesta sentida uttolkare. Nej, sÀger jag. Likt den klassiska teaterns hjÀlte skönjer han redan det obönhörliga slutet pÄ sin egenhÀndigt iscensatta tragedi.

De som menar att Laokkon blev en förebild för det senare tidigmedeltida kristuspotrÀttet kunde pÄ dessa grunder lika gÀrna hÀvda att ocksÄ bilden av de kristna martyrerna gÄr lÀngre tillbaka Àn sÄ: till Alexander och rent av till den hÀmnande modermördaren Orestes.
Vilket möjligen ytterligare antyder att den tragiske hjÀltens uttryck inte har förÀndrats sÀrskilt sedan det en gÄng formulerades av en fotsoldat frÄn Marathon och Salamis.

HĂ€r slutar helt oförhappandes Akt 2. Jag kallar den lite oegentligt för ett ‘interludium’ i vĂ€ntan pĂ„ den avslutande Akt 3 och alexanderdramats blodiga fortsĂ€ttning samt obönhörliga slut.
Det Àr dÄ allt ska förklaras och skÄdespelet fÄ sin upplösning i fylleri och galopperande trÀskfeber i Babylon.

[To be continued by blog Alex 9: J Paul Getty Alexander]

Alex 7: En hjĂ€lte – och nĂ„got större

[Sequel to blog Alex 6: Dresden Alexander]

Grekernas mÀrkligaste litterÀra skapelse Àr tragedin. Den uppstod enligt traditionen omkring 530 f.Kr. nÀr skuggfiguren Thespis tog sig före att stÀlla en skÄdespelare framför kören och bygger, liksom antik tetater över huvud, i allt vÀsentligt pÄ klart urskiljbara mÀnnsikotyper.
De stora tragöderna slÀpper inte fram enskilda individer att upptrÀda pÄ scenen eller beskriver enstaka hÀndelser som intrÀffar en gÄng och aldrig igen: det antika dramat tillhandahÄller i stÀller mÀnniskans universella egenskaper och betonar den enskilda hÀndelsens allmÀngiltiga innebörd. Det Àr detta Aristoteles avser nÀr han sÀger att författarens uppgift Àr att berÀtta not the thing that has happened, but a kind of thing that might happen, i.e. what is possible as being probable or necessary.
Tragedi Àr poesi, och vi erinrar oss filosofens omdöme:

Det var detta universella tĂ€nkesĂ€tt som bestĂ€mde den antika tragedins förutsĂ€ttningar samt stĂ€llde sĂ€rskilda krav pĂ„ författare och skĂ„despelare. Ämnesvalet var ingalunda fritt ens för Aiskylos, Sofokles och Euripides: det var inte heller rollfigurerna och de hĂ€ndelser (det vill sĂ€ga: scener) dessa skulle upptrĂ€da i.
NĂ€sta framsteg inom den klassiska teatern var att anvĂ€nda masker: större Ă€n livet sjĂ€lvt och lĂ€tta att urskilja – Ă€ven pĂ„ avstĂ„nd talar teatermasken genast om för Ă„skĂ„daren vilken mĂ€nniskotyp skĂ„despelaren företĂ€ller. Den antyder samtidigt pjĂ€sens hela tonfall genom att framhĂ€va rollfigurens inre vĂ€rdighet, och den pekar sĂ€rskilt ut det klassika dramats tragiske hjĂ€lte.

Vi Àger inte lÀngre nÄgra antika teatermasker i original, men genom skriftliga kÀllor samt avbildningar av dem i skulptur, relief och mosaik kan vi göra oss en nÄgorlunda uppfattning om hur de sÄg ut.
Tragedins ansiktsförklĂ€dnad hade vissa bestĂ€mda kĂ€nnetecken. Den Ă€gde ett slags sublim storslagenhet som tycktes komma inifrĂ„n. Men sĂ„dana masker var inte bara vackra att se pĂ„ och antydde inte endast sjĂ€lslig nobless – den som tror det mĂ„ste instĂ€mma i Johann Joachim Winckelmanns förhastade slutsatser om vilka vĂ€rderingar som dikterade den klassiska konstens uttrycksmedel.
Maskerna skulle ocksÄ ge uttryck Ät hjÀltens hopplösa kamp mot de nÄdelösa gudar inte ens han kunde besegra. Med sin grimas av kontrollerad smÀrta förkroppsligar den tragiske teaterhjÀltens mask rollfigurens innersta kÀnslor. Kort sagt: hans storslagna pathos.

Det saknar stÀngt taget betydelse hur sÄdana sammansatta och motsÀgelsefulla kÀnsloyttringar framstÀlldes var för sig: det Àr maskens helhet som rÀknas och dÄ kan inga enskilda kÀnnetecken isoleras frÄn nÄgra andra.
För vÄr fortsatta förtÄelse av alexanderportÀttet Àr det likvÀl nödvÀndigt att framhÄlla nÄgra sÀrskilt framtrÀdande drag hos antikens tragiske hjÀlte. Ett av maskernas kÀnnetecken var den uppÄtkammade frisyren, onkos, ovanför pannan. Antikens teaterhjÀlte kÀndes överallt igen pÄ sin imponerande kroppsstorlek och tillsammans med höga platÄsulor fick det yviga hÄrsvallet honom att framstÄ som sÀrskilt stor och stÄtlig.
Stort hĂ„r hörde till den tragiska teatermaskens stereotypa rekvisita. NĂ€r publiken dessutom sĂ„g ett högt, rynkat hĂ„rfĂ€ste kĂ€nde den omedelbart igen förestĂ€llningens olycksbĂ„dande huvudperson. OcksĂ„ nĂ€san förvarnade om kommande katastrofer: den tragiske hjĂ€lten kunde gĂ„ vilken fasavĂ€ckande framtid som helst till mötes, men han gjorde det alltid med en rak ‘grekisk’ nĂ€sa. SĂ„dana rollfigurer som saknade hjĂ€ltens exklusiva sjĂ€lsegenskaper, till exempel slavar och annat gatans brokiga patrask, upptrĂ€dde alla med korta, breda eller böjda nĂ€sor.

En teatermask mÄste förstÄs ha munnen öppen, men den tragiska masken gapar pÄ ett sÀrskilt sÀtt. Den komiska figuren grinar oftast osymmetriskt tvÀrs över maskens hela yta, medan den tragiska masken har en reglebundet formad mun som ytterligare betonar sjÀlva maskens avlÄnga karaktÀr.
Ögonbrynen berĂ€ttar ocksĂ„ Ă„tskilligt om den tragiske hjĂ€lten. I antikens fysiognomiska littertaur uttrycks sjĂ€len frĂ€mst genom ögonen. Maskens stelhet och det faktum att ögonhĂ„lorna mĂ„ste vara öppna för att skĂ„despelaren inte skulle snubbla pĂ„ egnas och andras fötter gjorde det omöjligt för antikens masktillverkare att ge ögonen nĂ„got sĂ€rskilt uttryck. I brist pĂ„ bĂ€ttre fick dĂ€rför ögonbrynen fylla sjĂ€lens emotionella funktion: ögonbryn som lyfts högt i pannan antyder hjĂ€ltens tragiska bestĂ€mmelse.

De sÀrskilda fysiognomiska kÀnnetecken som Àr sÄ utmÀrkande för tragedins förklÀdnad skapades sannolikt för teatern pÄ Aiskylos tid som ett uttryck för hjÀltens djupt kÀnda smÀrta: det var maskens uppgift att berÀtta om rollfigurens karaktÀr samt sociala och religiösa status. Med tiden utvecklades ett antal skarpskurna maskprofiler som ingen trÀnad teaterpublik kunde ta miste pÄ.
Den grekiske retoriklÀraren Julius Pollux tillÀgnade kejsar Commodus en katalog över teatermasker: listan tycks vara godtyckligt hopkommen och Àr vÀl inte heller alldeles komplett men presenterar ÀndÄ 76 olika masker, varav 28 Àr tragiska, 4 rÀknas till satiren och 44 till komedin.

Masken Àr aldrig ett portrÀtt, utan förestÀller en bestÀmd mÀnniskotyp. Den blir ocksÄ med tiden ett uttryck för 300-talets f.Kr. ökande förstÄelse för det mÀnskliga psykets egenart. Allt detta Àr naturligtvis inte bara en angelÀgenhet för teatern: det har med hela samhÀllets förÀndrade mÀnniskouppfattning att göra och Äterspeglas till exempel i sÀrskilt lyckosamma fÀltherrars önskan att marknadsföra sig sjÀlva med portrÀttstatyer pÄ framtrÀdande platser.
Senare utnyttjas ett motsvarande teatraliskt recept Àven för andra konstnÀrliga avsikter. Ett av de mest kÀnda exemplen Àr Laokoongruppen, vars datering lÀnge har varit omstridd och vÀxlar mellan 170 f.Kr. och 50 e.Kr.
I den ormbitne trojanske prÀstens ansikte möter vi den tragiska teatermaskens alla yttre kÀnnetecken: massan av tjockt hÄr ovanför pannan faller i rika lockar som ramar in ansiktets oval; den hopdragna rynkade pannan; den raka nÀsan; den halvöppna, regelbundet formade munnen (i rÀt vinkel mot den raka nÀsan). Och sÄ ögonbrynen som lyfts mot pannan och dominerar hela ansiktet, som vore det frÄn dem Laokoons hela förvridna smÀrta utgick.

Ett lika vÀl kÀnt exempel Àr giganten Alkyonevs frÄn Pergamonaltarets stora fris. OcksÄ i hans ansikte möter vi den klassiska tragedins vackra men ödesdigra mask: den bekymrat rynkade pannan; den raka, halvt öppna munnen; den (sÄ vitt vi kan bedöma) raka nÀsan; och de högt upphissade ögonbrynen.
Hos Alkyonevs samlas smÀrtans uttryck i den tjocka pannluggen som Athena hÄller i ett stadigt grepp.

I dessa tvĂ„ skulpturer – liksom förstĂ„s i flera andra som Ă€r mindre kĂ€nda – lever klassiska fysiognomiska förestĂ€llningar vidare. Laokoon och den heroiske men strax besegrade jĂ€tten frĂ„n Pergamonfrisen uppfyller hĂ€rigenom ocksĂ„ högt stĂ€llda krav pĂ„ den tragiske hjĂ€ltens med tiden alltmer stelnade mimik.

[To be continued by blog Alex 8: Forever young]

Alex 6: Dresden Alexander

[Sequel to blog Alex 5: Akropolis Alexander och TillÄtet att gissa]

Antikens fysiognomiska förestĂ€llningar tar sig inte bara uttryck i litteraturen, utan Ă€n mer i den avbildande konsten. Polygnotos, som mĂ„lade Stoa Poikile i Athen, framstĂ€llde mĂ€nniskor med varierande ansiktsuttryck och munnen öppen. Skulpturerna pĂ„ Zeustemplet i Olympia frĂ„n 472–456 f.Kr. ser ocksĂ„ ut att uttrycka nĂ„gon sorts kĂ€nslor, till exempel den bekymrade siaren pĂ„ det östra gavelfĂ€ltet.
Och tragöden Aiskylos kÀnde redan kroppssprÄkets betydelse: i Prometheus talar den fjÀttrade huvudpersonen till Hermes och försÀkrar honom att han minsann inte ska uppföra sig som en kvinna, men strÀcker ÀndÄ hÀnderna, som en kvinna, mot himlen och ber Zeus att befria honom.

ÄndĂ„ Ă€r konsten inte bara ett utrycksmedel för den avbildades tumultuariska kĂ€nsloliv. Konst Ă€r inte uteslutande likhet, stil och komposition, och ett portrĂ€tt kan vara mer Ă€n bara en historisk kĂ€lla.
Ett konstverk berÀttar om mÀnniskor, hÀndelser och förhÄllanden: det tillhör ingen annan tid Àn sin egen. Konsten Àr ett uttryck för enskilda mÀnniskors angelÀgenheter och/eller samhÀllets ambitioner: dÀrför medverkar konsten aktivt till att forma det samhÀlle som har skapat den.
Konsten bidrar bÄde till att Àndra mÀnniskors förestÀllningar och sprida ny idéer. Konsten förÀndrar sig inte heller av en hÀndelse eller uteslutande av estetiska skÀl. Den Äterspeglar ocksÄ sÄdana hÀndelser som ligger utanför sjÀlva konsten: samhÀllets omvandling och mÀnniskans uppfattning om hur vÀrlden fungerar.

Av alla möjliga konstarter Ă€r det i första hand bestĂ„ende konstverk, som till exempel skulptur och arkitektur, som Ă€r av intresse för bĂ„de antikvetare och arkeologer. Det vanligaste sĂ€ttet för en antikforskare att nĂ€rma sig ett hittills okĂ€nt konstverk – ja, den rent av allra Ă€ldsta metoden vid studiet av antik konst och med anor frĂ„n tiden före Adolf FurtwĂ€nglers Meisterwerke der griechischen Plastik frĂ„n 1893 – Ă€r att hĂ€nföra det till en betydande konstnĂ€r.
NĂ€r antikvetaren stĂ€lls inför det ovĂ€ntat sköna störtar han (eller hon) mer eller mindre rutinmĂ€ssigt till de antika kĂ€llorna för att leta efter hĂ€nvisningar till de stora mĂ€starnas arbeten sĂ„ som de beskrivs av grekiska och romerska författare. Men det fanns andra konstnĂ€rer under antiken Ă€n Fidias, Praxiteles och Lysippos. ÄndĂ„ tycks inte alla antikvetare vara medvetna om möjligheten att storartad konst kunde skapas ocksĂ„ av sĂ„dana konstnĂ€rer vars namn mĂ„hĂ€nda har överlevt till vĂ„ra dagar men som Ă€ndĂ„ bara Ă€r skuggor i antikens konstkatalog, om ens det.

NÀsta steg för att identifiera konstverket Àr att faststÀlla vem eller vad det förestÀller. Det gör man enklast genom att fortsÀtta blÀddra fram och Äter i de skriftliga dokumenten efter hÀnvisningar till kÀnda konstnÀrers arbeten.
Kronologi och stil följer som tredje punkt i den ambitiöse konstkĂ€nnarens strategi. OcksĂ„ hĂ€r urskiljer vi ett tydligt traditionellt beteende: dateringen bygger nĂ€stan uteslutande pĂ„ jĂ€mförelser med andra skulpturer – nĂ„gon enstaka gĂ„ng i original men bara alltför ofta i romerska marmorkopior av (förmodade) grekiska bronsförebilder som Ă€r försvunna sedan lĂ€nge.
Ett sĂ„dant fördomsfullt förhĂ„llningssĂ€tt till konst Ă€r djupt otillfredsstĂ€llande. Vi kan inte veta i vilken utstrĂ€ckning kopian överensstĂ€mmer med originalet – och en ‘stil’ kan leva lĂ€nge efter det att upphovsmannen Ă€r död.

ForskningsanstrÀngningarna resulterar ofta i en monografi över den enskilde konstnÀren. SÄdana handböcker och allmÀnna beskrivningar av antik konst skrivs Ànnu med utgÄngspunkt frÄn enstaka betydande konstnÀrer, och den förhoppningsfulle AB-studenten i Àmnet antikens kultur och samhÀllsliv fÄr lÀra sig de grundlÀggande banala iakttagelserna om Polykleitos, Skopas och Nike frÄn Samothrake. Men just ingenting dÀrutöver.

Ikonografi tycks vara det som mest intresserar i varje fall dagens utomnordiska forskning. Böcker om Parthenonfrisen ges Äter ut i en aldrig sinande ström och med stÀndigt nya och mer eller mindre fantasifulla tolkningsförsök. KanhÀnda Àr det likvÀl symtomatiskt att efter mer Àn ett sekel av intensiv debatt i Àmnet ingen Ànnu övertygande har lyckats förklara det översvallande persongalleriets mysterium?

Jag Àr naturligtvis inte omedveten om Parthenonfrisens synnerliga konstnÀrliga betydelse; jag förstÄr ocksÄ att varje konstverk förmedlar sitt symboliska budskap i huvudsak genom sin estetiska egenart. Men det Àr konstforskarens uppgift att rekonstruera just sÄdana vÀrderingar och förestÀllningar samt förklara ett konstverks sÄvÀl estetiska som symboliska egenskaper och andra sÀrdrag som har betydelse för vÄr sentida förstÄelse av den antika konstens vidare sociala och politiska förutsÀttningar: konst skapas nÀr allt kommer omkring inte i ett lufttomt rum.
Det Àr pÄ samma gÄng min övertygesle att vÄr uppskattning av Parthenonfrisens stilistiska raffinemang skulle öka avsevÀrt den dag vi förstÄr dess fulla symboliska innebörd.

Ikonografiska studier Àr oupplösligt förenade med frÄgor om stil och kronologi. OcksÄ hÀr befinner sig vetenskapen pÄ ett gungfly. Det hÀnder att nya fynd bekrÀftar gamla teorier, men numera tycks de mer ofta Àn sÀllan ruinera traditionella uppfattningar.
SĂ„ dateras till exempel Sperlongagruppen, som pĂ„trĂ€ffades 1957 i matsalen till kejsar Tiberius sommarvilla halvvĂ€gs mellan Rom och Neapel, av olika framstĂ„ende experter till nĂ€r som helst frĂ„n första Ă„thundrade f.Kr. till sent hundratal e.Kr. Enigheten Ă€r inte större nĂ€r det gĂ€ller att bestĂ€mma om det rör sig om ett hellenistiskt original eller en romersk kopia eller – fasansfulla tanke: Ă€n mer förvirrande men rent av desto mer sannolikt – ett romerskt konstverk i hellenistisk stil!

Formell stilanalys utgĂ„r frĂ„n ett mekaniskt (‘objektivt’) iakttagande av vissa kriterier i avsikt att faststĂ€lla allmĂ€ngiltiga formler, som sedan tillĂ€mpas pĂ„ de mest vitt skilda skulpturer för att pĂ„visa stilistiska och kronologiska likheter. Metoden kan möjligen fylla en funktion nĂ€r det gĂ€ller sĂ€kra originalstatyer men förefaller alltför Ă€ventyrlig att tillĂ€mpa pĂ„ romerska kopior eller imitationer. Olika stilistiska bedömningar av ett och samma konstverk Ă€r ocksĂ„ utmĂ€rkande för den brist pĂ„ enighet som tycks kĂ€nneteckna sĂ€rskilt skulpturvetenskapen.

Det ikonografiska synsÀttet förefaller över huvud taget löna sig bÀttre Àn den rent schablonmÀssiga stilanalysen nÀr det gÀller vÄr förstÄelse av det förgÄngna, kanhÀnda sÀrskilt i frÄga om sambandet mellan motiv och samtida politiska och sociala förhÄllanden.
NĂ€r det gĂ€ller portrĂ€ttkonsten hĂ€nder det att Ă€ven pĂ„tagliga likheter tolkas som idealiserade framstĂ€llningar efter fastsĂ€llda mönster. Romerska portrĂ€tt förklaras den dag som Ă€r enligt detta traditionella och föga uppslagsrika synsĂ€tt. Det Ă€r ocksĂ„ sant att mĂ„nga klassiska ‘portrĂ€tt’ synes vara mer eller mindre avbildande framstĂ€llningar efter standardiserade idealmodeller: Themostikles efter Herakles, Perikles efter Partehnonfrisens vuxna festdeltagare, Sokrates efter en satyr.
Men det omvĂ€nda kan ocksĂ„ intrĂ€ffa: att en ‘typ’ identifieras som en person. Det kan vi lĂ€ra av det sĂ„ kallade alexanderportrĂ€ttet i Istanbuls arkeologiska museum, som numera av allt fler anses tillhöra gigantomakin pĂ„ Pergamonaltarets stora fris. OcksĂ„ jĂ€ttar i slagsmĂ„l med gudar kan likna en skĂ€gglös vĂ€rldserövrare. Eller tvĂ€rtom?

Antikforskaren bör vidare observera att de flesta romerska författare han konsulterar för att kĂ€nna igen grekisk konst tolkade tidigare iakttagelser utifrĂ„n förhĂ„llanden i sin egen tid och kultur. Även om vi befinner oss pĂ„ ett avsevĂ€rt lĂ€ngre avstĂ„nd frĂ„n Alkamenes, Myron och Leochares Ă€n vad Plinius, Plutarchos och Pausanias gjorde Ă€r det viktigt att hĂ„lla i minnet att dessa informatörer Ă€ndĂ„ levde och verkade 300–500 Ă„r efter de konstnĂ€rer de beskriver.
De saknade ocksĂ„ vĂ„r egen tids förfinade analysinstrument – och deras Ă€rende var bara alltför ofta moraliskt, retoriskt och propagandistiskt. DĂ€rför tycks en av de största riskerna med dagens antika konstvetenskap och dess svaghet för skriftliga kĂ€llor vara att omedelbart översĂ€tta till grekiska förhĂ„llanden sĂ„dana omdömen och förklaringar som romerska iakttagare formulerade under alldeles annorlunda kulturellla och sociala omstĂ€ndigheter.

Det sÀger sig sjÀlvt att en sÄdan hÀr kortfattad kommentar om antikvetenskapens förhÄllande till konsten mÄste bli nÄgorlunda subjektiv. Det Àr vidare en uppenbar skillnad mellan arkeologi och antikens konsthistoria. Men medan arkeologins forskningsresultat oavbrutet justeras hÀnder det Ànnu att antikvetenskapen marknadsför Àven de mest osÀkra attributioner och tveksamma dateringar som för evigt fastslagna konstvetenskapliga sanningar.
ÄndĂ„ Ă€r det inte lĂ€ngre sjĂ€lvklart att Hermesstatyn frĂ„n Olympia Ă€r ett verk av Praxiteles; eller att bevarade athenabilder Ă€r ‘romerska kopior’ av just Fidias Athena Lemnia; eller att Laokoongruppen Ă€r ett typiskt exempel pĂ„ hellenistisk skulptur. SĂ„ lĂ€nge som nĂ„gon som helst tveksamhet rĂ„der bör Ă„tskilligt fler konstverk Ă€n de just nĂ€mnda förses med varningsetiketter vad gĂ€ller sĂ„vĂ€l upphovsman som tillkomsttid.

Konstens historia Àr, enkelt uttryckt, historien om hur grundlÀggande mÀnskliga erfarenheter förmedlas och lever vidare genom fantasins gestaltning. SÄdana komplexa förhÄllanden lÄter sig inte förklaras enbart genom ett nÀrsynt studium av spjutkastares höftstÀllning eller var nakna marmordamer vÀljer att placera sina hÀnder. DÄ rÀcker det inte ens med yvig lejonman och melodramatisk huvudvridning.

Bredvid akropolisansiktet framstÄr Dresden Alexander som en virvelvind i portrÀttkonstens utveckling. Originalet betraktas allmÀnt och frÀmst genom sitt revolutionerande utförande som ett verk av Lysippos.
PortrĂ€ttet Ă€r skulpterat med ett omsorgsfullt iakttagande av utmĂ€rkande detaljer: de framtrĂ€dande kindknotorna, de slĂ€ta kinderna, den kraftiga hakan, munnens och ögonens noggranna utformning. Den avbildade lutar huvudet mot vĂ€nster axel, precis som Plutarchos berĂ€ttar att Alexander hade för vana. Han hĂ„ller huvudet högt och Ă€ven om blicken Ă€r riktad nĂ„got uppĂ„t ser han ut att beslutsamt iaktta omgivningarna runt omkring sig mer Ă€n himlen ovanför. Ögonen och de sammanbitna lĂ€pparna ger ett intryck av en styrka och en mĂ„lmedvetenhet som effektfullt ramas in av anastolĂ©n och lejonmanens hĂ„rkaskad.
Lysippos eller inte: det Àr tydligt att det Àr en mÀstare som har hÄllit i skulptörmejseln.

Dresden Alexander uppvisar hela den enastÄende idelaism som Plutarchos med flera antika krönikörer tillskriver Lysippos. Det konventionella draget frÄn klassisk portrÀttframstÀllning som vi tidigare mött det i Akropolis Alexander trÀder tillbaka till förmÄn för den avbildades sÄvÀl synliga som underförstÄdda egenskaper.
HĂ€r möter oss en bestĂ€md individ, och inte vilken som helst urvattnad athensk efeb. DresdenportrĂ€ttet avslöjar Alexanders hela lejonlika och kraftfulla pesonlighet pĂ„ ett sĂ€llsynt levande sĂ€tt. SkĂ€rpan i enskilda detaljer ger oss samtidigt en bedrĂ€gligt övertygande kĂ€nsla av att portrĂ€ttet Ă€r en absolut rĂ€ttvisande avbildning av verkligheten: sĂ„ hĂ€r ser en mĂ€nniska ut – och allra helst en gudasĂ€nd Alexander som Ă€r slĂ€kt med bĂ„de Herakles och Akillevs.
Ansiktet frÄn Dresden lÀmnar ingen likgiltig: nÀr vi betraktar det fÄr vi dessutom den ytterligare insikten pÄ köpet att the man there is so-and-so.

Quintus Curtius Rufus bombastiska beskrivning av Alexander kunde rent av vara byggd pĂ„ enbart detta portrĂ€tt, dĂ€r ‘makten över’ Ă€ndĂ„ tills vidare skyms av ‘makten att’. Alexander Ă€nnu utan den galopperande arrogansen efter eldsvĂ„dan i Persepolis och mordet i Samarkand.

HÀr slutar Akt 1 av essÀn Hur sÄg Alexander ut? Jag lovar den uthÄllige lÀsare som har hÀngt med sÄ hÀr lÄngt att jag i Akt 2 och Akt 3 kommer att berÀtta mer om Alexander Àn om antik konsthistoria.
Jag ber om ursÀkt för den nÄgot omstÀndliga inledningen. Men vissa saker Àr sÄ komplicerade att de inte gÄr att förklara hur kortfattat som helst.

[To be continued by blog Alex 7: En hjĂ€lte – och nĂ„got större]