this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Trist till tusen

Majistern Àr en idiot och har ingen aning om vad det innebÀr att vara författare. Majistern tror att han vet allting, men i verkligheten Àr han ett stycke drivved i Indiska oceanen.

Majistern predikar stĂ€ndigt att han Ă€r e t t med sitt verk: privatpersonen M gĂ„r inte att skilja frĂ„n ‘författaren’ M. Han rent av skryter över denna omstĂ€ndighet: som vore det nĂ„got för varje författare att strĂ€va efter.
“Jag har ingen mur mellan den jag Ă€r i mitt skrivande, och den jag Ă€r nĂ€r jag hĂ€mtar pĂ„ dagis. Det Ă€r samma dumma, patetiska lilla man.”
Majistern anser sig ha rÀtt att uppfatta sig sjÀlv pÄ det viset. Och det fÄr han vÀl: det Àr inte det som Àr problemet. Problemet Àr ett annat och det nÀstan motsatta, vilket jag kommer till alldeles strax.
Majistern har fĂ„tt rĂ„det att skilja den ena rollen frĂ„n den andra, men det vĂ€grar Majistern, pĂ„ sitt vanliga kryckiga vis: “Jag kommer aldrig gĂ„ med pĂ„ det. De kan aldrig avkrĂ€va mig pĂ„ mig sjĂ€lv.”
“Varför ska jag förstĂ€lla mig? Varför ska jag vara nĂ„gon annan [nĂ€r jag skriver] Ă€n den jag var alldeles nyss?” frĂ„gar “den mĂ„ngfaldigt prisbelönte författaren” och alla utom han undrar av vilka skĂ€l han har fĂ„tt de dĂ€r utmĂ€rkelserna.

ÄndĂ„ krĂ€ver Majistern lika stĂ€ndigt av alla andra att de ska göra det han sjĂ€lv vĂ€grar: skilja pĂ„ Majistern och Majistern i hans olika roller. Som han sjĂ€lv inte uppfattar som olika men Ă€ndĂ„ anser att lĂ€sarna ska förstĂ„ pĂ„ just det sĂ€ttet.
Man kunde tycka att det hela Ă€r rĂ€tt komiskt – om det inte vore sĂ„ tragiskt. Ja, till och med vĂ€rre: trist till tusen. Det borde vara förbjudet att vara trĂ„kig.

SĂ„ hĂ€r hycklar Majistern vĂ€lvilligt till tidningen nĂ€r han tillfrĂ„gas om hur alltihop egentligen förhĂ„ller sig och varför han inte förstĂ„r att…
“NĂ€r man har en offentlig plattform för sitt skrivande Ă€r det rimligt att det man skriver granskas och kritiseras. Jag har inga problem med det.”
Det lÄter bra. Men det Àr nu Majisterns hela livslögn krackelerar framför ögonen pÄ lÀsaren. SÄ hÀr menar samtidigt den sÄ hÀr dags helt förvirrade Majistern:
“Jag kommer aldrig acceptera att det slentrianmĂ€ssiga hatet ger sig pĂ„ MIG i stĂ€llet för det jag skrivit.”
Majistern pÄstÄr hela tiden att alla mÀnniskor HATAR honom, fast jag tror att mycket fÄ mÀnniskor gör det: sÄ jÀvla mÀrkvÀrdig Àr Majistern ÀndÄ inte.
Men om Majistern inte ser nĂ„gon skillnad mellan ‘författaren’ och privatpersonen… han sĂ€ger rent av att det inte f i n n s nĂ„gon sĂ„dan skillnad: hur ska dĂ„ lĂ€saren kunna urskilja nĂ„got som inte existerar?

NĂ€r Majisterns senaste pekoral sĂ„gades av den tidning dĂ€r han sjĂ€lv bloggade Ă€nda till den dagen rasade Majistern över vad han kallade ‘personangrepp’ och lĂ€t det sĂ„ hĂ€r ödmjukt och finstĂ€mt i Majisterns sista vĂ€lformulerade blogg i samma blad:
“Det Ă€r ett uttryckt för ett utsökt förakt, för mig, för min bok, men ocksĂ„ för alla lĂ€sare som uppenbarligen gillar att vara mer Ă€n ett uppknullat arsle i den helvetiska kulturvĂ€rlden.”

Detta kan Àven vara ett av skÀlen till att alla inte HATAR Majistern men desto mer ogillar det han skriver: den uppseendevÀckande hÄllninglösheten och det lika Àckligt sentimentala som groteskt sjÀlvupptagna i Majisterns texter.