this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

Tomma tunnor, och allt det dÀr

Nu Àr författaren ute och vinglar pÄ sin cykel igen. Med punktering bÄde fram och bak. För en mÄnad sedan recenserades författarens senaste bok i den lokala tidningen i stan dÀr han bor och dÀr författaren dÄ Ànnu bloggade hej vilt och Àven ingick i tidningens kulturredaktion, tror jag.
Författaren var inte nöjd med recensionen. Han var tvÀrtom rasande dÀrför att han menade att recensenten inte var tillrÀckligt ödmjuk och smeksamt underdÄnig inför författarens geni. DÄ sa författaren med buller och bÄng upp sin medverkan i den lilla landsortstidningen. Om han inte sjÀlv hade skrivit braskande om saken Àr det troligt att ingen hade lagt mÀrke till bagatellen i lokalpressen.

Men det tycker inte författaren, som nog har fÄtt ordentligt pÄ nöten ocksÄ av andra Àn jag för sin överdrivet snarstuckna reaktion den gÄngen. Men det Àr nu en gÄng författarens stajl och sjÀlva signum, sÄ det fÄr omvÀrlden lÀra sig att leva med: han gÄr genom livet i blöjor.
DĂ€rför sĂ€ger nu författaren sĂ„ hĂ€r: “Det dĂ€r var ingen stor sak egentligen, för mig. Jag trodde inte att folk skulle bry sig om jag jobbade pĂ„ […] eller inte. Jag Ă€r inte 20 Ă„r och har debuterat – jag har gett ut tolv böcker och Ă€r snart 40 Ă„r. Jag skall inte behöva ta att nĂ„gon gĂ„r i nĂ„gon form av personlig vendetta.”
Det hade ingen gjort heller: brytt sig. Det var förresten inte frĂ„ga om nĂ„gon “personlig vendetta” heller. Det handlade om en rĂ€tt slĂ€tstruken men sĂ€kert uppriktig recension som inte var odelat positiv pĂ„ en mindre tidnings undanskymda kultursida.
Om författaren hade hÄllit kÀften i stÀllet hade mycket fÄ mÀnnsikor lagt mÀrke till recensentens omdöme. Men nu gjorde han inte det: författaren reagerade som om han hade satt sig pÄ ett hÀftstift. Efter mindre Àn en mÄnad sÀger författaren sedan utan att rodna och alldeles obesvÀrat: Det dÀr var ingen stor sak egentligen, för mig.

Författaren Àr precis det slags mÀnniska jag jag tycker allra minst om: de som skyller allt pÄ andra och aldrig stÄr för nÄgonting de har sagt eller gjort. Hala och slippriga som oljade biljardklot.
Ynkryggar, helt enkelt. Det Àr bara vad man kan vÀnta sig ocksÄ att det Àr de som alltid skriker högre Àn alla andra om vilka outhÀrdligt fina och moraliskt överlÀgsna mÀnniskor de Àr. NÀr de i sjÀlva verket likt en gÄng Stanleys expedition stÄr och stampar i djungeln: de har tappat ariadnetrÄden i tillvarons labyrint.

PÄ vÀg Ät vilket hÄll som helst