this is not a love story

well, what the hell are we doing in denver?

jack kerouac

Penguins

PĂ„ toppen av traven

Författaren Ă„teranvĂ€nder Ă€ven sina drömmar. “Jag hade en otĂ€ck dröm nĂ€r jag somnade till pĂ„ eftermiddagen.” Jag vet inte hur hemsk den dĂ€r drömmen var. Bara att författaren drömde samma dröm för tvĂ„ Ă„r sedan. Exakt och ordagrant.
Man kan vara vem som helst, sÀger författaren ocksÄ. Man kan vara en annan.
Är det verkligen sĂ„: kan man det? Que faire pour ĂȘtre un autre. Impossible. Vad ska man göra för att bli en annan? Det gĂ„r ju inte. SĂ„ uttalar sig före detta advokaten Clamence för en osynlig lyssnare under frikostigt intag av genever pĂ„ en sjaskig hamnkrog i Amsterdam i Albert Camus kanske mest briljanta och lika aktuella roman La Chute frĂ„n 1956.
Boken heter Fallet pÄ svenska och det Àr Eva Alexanderson som har översatt. Den gavs ut igen för nÄgra Är sedan med ett förord av Horace Engdahl i serien Nobelklassiker pÄ Brombergs förlag i samarbete med Svenska Akademien.
Alla borde lÀsa Camus. FrÀmlingen och Fallet har sin sjÀlvskrivna plats i varje anstÀndigt hemmabibliotek. FrÄgan Àr om det kan kallas ett bibliotek annars?
Du lÀser bÄda böckerna lÀtt pÄ en helg. Och sÄ fÄr du halva söndagen över att göra annat pÄ i all fall.

Il faudrait n’ĂȘtre plus personne, s’oublier pour quelqu’un, une fois, au moins. Mais comment? Man borde inte vara nĂ„gon annan lĂ€ngre, man borde glömma sig för en annan en enda gĂ„ng. Men hur? FrĂ„gar Clament ocksĂ„ och bestĂ€ller en genever till.
Camus fick Nobelpriset i litteratur 1957 och omkom i en svÄrförklarlig bilolycka tre Är senare.
Men hur skulle författaren kunna veta: lĂ€ser han över huvud taget Camus? Det gör han nog inte. Författaren sa just nyss i nĂ„gon repris i SVT, tror jag, att han “föredrar högtravande böcker. SĂ„na som andra skulle kalla pretentiösa.” Författaren sĂ€ger att Kafka Ă€r ‘högtravande’. Det hade inte Josef K hĂ„llit med om.
Annars brukar författaren vĂ€ltra sig i Proust. Han Ă€r inte bara ‘högtravande’: Proust Ă€r ‘fin’ ocksĂ„. Fast mest trĂ„kig. Tycker jag. Rent outhĂ€rdligt sentimental emellanĂ„t. Marcel Ă€r Ă€ckligt bortskĂ€md ocksĂ„: om han hade hade levat i dag hade lille Marcels förĂ€ldrar kallats curlare och blivit hatade av alla som tittar pĂ„ sĂ„dana teveprogram.
NĂ€r författaren inte kopplar av med Buster och Knasen. Hur lĂ„gt mĂ„ste man trava för att man alls kan tala om en ‘trave’?

OcksĂ„ ‘högtravande’?

Författaren talar Ă€ven i sin kĂ€llsorterade och Ă„teranvĂ€nda blogg om “[…] den nervösa kĂ€nsligheten, hans omvĂ€xlande uppsluppenhet, och förtvivlan, hans Ă„ngest inför elĂ€ndets hemligheter
” Det Ă€r ett citat ur Dan Anderssons sjĂ€lvbiografiska berĂ€ttelse David Ramms arv. Författaren tycker att “det Ă€r magnifikt skrivet”. Högtravande, rent av? Tror författaren att Anderssons biografi ocksĂ„ Ă€r hans egen?
Det gör han nog. Författaren kan vara “vem som helst”. RockstjĂ€rna och professionell fotbollsspelare i Italien: ThĂ„ström och Totti. You name it. Bara personen Ă€r tillrĂ€ckligt kĂ€nd.
I en intervju i nyhetsmagasinet Fokus den 29 oktober berĂ€ttar författaren stolt att han “sökte jobbet som kulturchef pĂ„ Expressen i vĂ„ras”. Sedan fick han veta att kulturchefen administrerade mycket mer Ă€n han skrev. “Det var nog lika bra att jag inte fick det”, sĂ€ger författaren. Som om han hade blivit kulturchef annars.

Hmm??